Sunlight on the deck, a soft breeze moving through the rigging. The ship is back at sea. Sails begin to fill, and the course is set. Across the captain’s table, the charts remain open, lines extending beyond the familiar into routes not yet taken. The Greek Expedition is underway – the journey has already begun.

And already, some routes are no longer distant. Some of them are within reach.

Secret Athens – discover it at your own pace

Are you among the lucky ones visiting Athens this spring? With our tour Secret Athens in your headphones, you’ll slip past elegant avenues and discover the quieter corners of the city that most visitors never notice.

▶️ A glimpse of the route:

🎧 Check out the entire tour here:
https://voicemap.me/secretathens
(In Virtual Play mode, you can also follow the tour from anywhere in the world)

Athens – walk the lesser-known city with us

If you prefer to step ashore with us, you’re welcome to join our guided walks through Athens this season. We explore the city in small groups, moving beyond the obvious and into places that rarely make it into guidebooks.

The tours are available in both Swedish and English.

See dates and secure your spot:
https://greekexpedition.com/en/guided-tour-in-athens-lesser-known/

New entries in the log

Along the way, new ports continue to appear in the journal of Greek Expedition:

Further routes taking shape

A new audio journey along one of Athens’ hidden rivers , by Greek Expedition on Voice Map, is nearing completion.

Beyond that, upcoming explorations will take us to Northern Greece, Meteora, and onward to Ioannina, with a closer look at its silver-craft tradition.

At the same time, we’ll explore the atmosphere of Greek Easter as it unfolds across the country.

In the days leading up to it, the rhythm of daily life begins to shift. Bakeries fill with the scent of tsoureki, preparations intensify, eggs get colored red, and shops – especially butcheries – see their busiest days of the year.

On the evening of Good Friday/Megáli Paraskevi, the Epitafios procession moves slowly through the streets, carried by candlelight and silence, as communities gather to the sound of familiar Orthodox hymns echoing softly and stirring memories that reach far back into childhood.

The next night, on Saturday, the Anastasi/Resurrection takes place. People gather outside churches holding unlit candles. At midnight, as the priest proclaims “Christós Anésti” (Christ is risen), the flame is passed from one to another, the bells ring out, the darkness suddenly gives way to light, and fireworks begin to burst across the night sky.

By Sunday, everything changes. Fires are lit early, food is prepared outdoors, and the air fills with smoke, music, and conversation, as families and friends gather around long tables. It is a celebration that is both deeply rooted and widely shared, felt across cities, villages, and islands alike.

The Greek Expedition will be be on the ground during the celebrations, reporting directly from where it all unfolds.

Back on deck – setting a new course

As the days grow longer, the work continues on deck – charting, adjusting, and setting our course for the journeys now unfolding. We look forward to sharing them with you along the way. Until then, thank you for sailing with the Expedition!

Stay connected

If you’d like to follow along more closely, you can join our newsletter and receive updates as new routes, stories, and journeys take shape. It’s completely free, and you can unsubscribe at any time.

Sign up here:

Rebetikons historia berättas ofta genom dess stora manliga namn. Men genren formades också av kvinnliga artister som levde och verkade i samma värld som de manliga.

Från café-aman i Smyrna och Konstantinopel till tavernor och inspelningsstudior i Aten var kvinnliga artister en självklar del av den tradition som senare kom att kallas rebetiko. De bar med sig erfarenheter av migration, fattigdom, motstånd och kärlek. På det sättet satte de också sin prägel på genren och bidrog till att sprida den långt utanför Greklands gränser.

Den här artikeln lyfter åtta av dessa röster. Tillsammans öppnar kvinnorna i rebetiko en annan väg in i genren och berättar en historia som ofta hamnar i skuggan av de mer kända namnen.

Marika Papagika (Μαρίκα Παπαγκίκα)

Marika Papagika föddes 1890 på ön Kos och växte upp i en värld där den osmanska och den grekiska kulturen möttes. Familjen emigrerade först till Alexandria och senare till USA, en väg som många greker tog under det tidiga 1900-talet.

I New York blev hon en pionjär när hon började uppträda i ett av stadens första café-aman. Genom sina inspelningar förde hon den smyrnaiska sångstilen över Atlanten och hjälpte de grekisk-amerikanska samhällena att behålla kontakten med hemlandet.
Papagika spelade in hundratals sånger och räknas till de tidigaste kvinnorna i rebetiko som dokumenterades på skiva. Trots sin stora betydelse återvände hon aldrig permanent till Grekland och avled i New York 1943. Hennes inspelningar är dock en viktig del av den tidiga grekiska diasporans musikliv i Amerika.

Rosa Eskenazi (Ρόζα Εσκενάζυ)

Rosa Eskenazi, född Sarah Skinazi i Konstantinopel omkring 1897, växte upp i en sefardisk judisk familj och tillbringade sina tidiga år mellan Konstantinopel och Thessaloniki. Hon började sin karriär som dansare och sångerska och utvecklade snabbt en scenstil där orientaliska melodier mötte bysantinsk och grekisk musikalisk tradition.

När hon kom till Aten på 1920-talet upptäcktes hon av kompositören Panagiotis Tountas. Under 1920- och 30-talen spelade hon in hundratals låtar och blev den första verkliga kvinnliga stjärnan inom rebetiko.

Rosa Eskenazi turnerade över hela Östra Medelhavet och hennes röst är fortfarande starkt förknippad med hamnstäder som Pireus och Thessaloniki. Hon fortsatte att uppträda långt in på 1970-talet och betraktas idag som en av de största kvinnorna i rebetiko och genrens mest ikoniska röst.

Rita Abatzi (Ρίτα Αμπατζή)

Rita Abatzi föddes 1914 i Smyrna och kom som flykting till Aten efter katastrofen i Mindre Asien 1922. Hon började sjunga i små tavernor i Faliro och fick snabbt uppmärksamhet för sin kraftfulla och något råa röst.

Under 1930-talet blev hon en av de mest inspelade sångerskorna i Grekland och medverkade i hundratals inspelningar. Abatzi tolkade både den grekiska sångtraditionen från Mindre Asien och den framväxande rebetikon från Pireus hamnkvarter. Hon samarbetade med flera av epokens viktigaste kompositörer, däribland Panagiotis Tountas och Vassilis Tsitsanis.

Hennes inspelningar ger idag en stark bild av flyktinggenerationens erfarenheter i Grekland under mellankrigstiden.

Stella Haskil (Στέλλα Χασκίλ)

Stella Haskil föddes 1918 i Thessaloniki i en sefardisk judisk familj. Hon flyttade till Aten strax före den tyska ockupationen under andra världskriget. Under krigsåren uppträdde hon på små klubbar i Omonoia och levde under svåra förhållanden medan många av hennes släktingar förföljdes.

Efter kriget fick hennes karriär ett genombrott och hon blev en av den tidens mest framträdande kvinnor i rebetiko. På bara några år spelade hon in över hundra låtar. Hon samarbetade bland annat med Vassilis Tsitsanis, Apostolos Kaldaras och Markos Vamvakaris.

Haskils karriär blev tragiskt kort. Hon dog i cancer 1954, endast 36 år gammal, men hennes inspelningar räknas idag till rebetikons klassiska repertoar.

Marika Ninou (Μαρίκα Νίνου)

Evangelia ”Marika” Atamian föddes 1922 på ett fartyg som tog hennes armeniska familj från Smyrna till Pireus efter katastrofen i Mindre Asien. Hon växte upp i flyktingområdet Kokkinia och började tidigt uppträda tillsammans med sin make i en akrobatisk scenakt.

Efter kriget började hon istället sjunga och tog artistnamnet Marika Ninou. Gitarristen Manolis Chiotis upptäckte hennes röst och 1948 gjorde hon sina första inspelningar. När hon 1949 anslöt sig till Vassilis Tsitsanis orkester i den berömda tavernan ”Tzimi tou Chondrou” i Pireus blev hon snabbt en av rebetikons mest älskade röster.

Hennes starka och dramatiska sångstil gjorde henne till en symbol för efterkrigstidens rebetiko. Hon dog tragiskt ung 1957, endast 35 år gammal.

[YT-EMBED]

Ioanna Georgakopoulou (Ιωάννα Γεωργακοπούλου)

Ioanna Georgakopoulou föddes 1920 i Pyrgos på Peloponnesos men flyttade tidigt till Aten. Hon upptäcktes som tonåring när hon sjöng i kyrkokören i Agios Pavlos och började spela in skivor redan vid 18 års ålder. Hennes eleganta röst gjorde henne snabbt efterfrågad och hon samarbetade med kompositörer som Vassilis Tsitsanis, Giorgos Mitsakis och Manolis Hiotis.

Georgakopoulou skrev också egna låtar, något som var ovanligt för kvinnliga artister inom rebetiko. Hennes mest kända komposition är Trelé Tsigane.

Eftychia Papagianopoulou – kvinnan bakom många av de välbekanta sångerna

Alla kvinnor som satte sin prägel på rebetikon stod inte på scenen. En av de viktigaste var textförfattaren Eftychia Papagianopoulou (1893–1972). Hon föddes nära Smyrna och kom till Grekland som flykting efter de dramatiska åren kring 1922.

Eftychia skrev texterna till många av den grekiska musikens mest älskade sånger och samarbetade med kompositörer som Vassilis Tsitsanis, Apostolos Kaldaras och Manos Hadjidakis. Bland hennes mest kända texter finns Τα καβουράκια (Ta kavourákia), Δυο πόρτες έχει η ζωή (Dyo portes echi i zoi) och Είμαι αετός χωρίς φτερά (Ime aetos horis ftera).

Trots sitt enorma inflytande levde hon länge i skuggan av de artister som framförde hennes sånger. Först efter sin död började hennes betydelse för grekisk musik uppmärksammas fullt ut.

Sotiria Bellou (Σωτηρία Μπέλλου)

Sotiria Bellou föddes 1921 nära Chalkida och hade en dramatisk ungdom präglad av konflikter och politiskt engagemang. Under den tyska ockupationen deltog hon i motståndsrörelsen och utsattes för tortyr av Gestapo. Efter kriget etablerade hon sig som en av rebetikons starkaste röster och samarbetade nära med Vassilis Tsitsanis. Bellou är särskilt förknippad med några av de mest kända sångerna i genren, bland annat den populära Συννεφιασμένη Κυριακή/Synnefiasméni Kyriakí.

Hon blev också en symbol för personlig frihet och motstånd inom den grekiska musikkulturen. Bellou fortsatte att uppträda långt in på 1980-talet och avled 1997.

Marió (Μαριώ)

Maria Konstantinidou, känd som Marió, föddes 1945 i Thessaloniki och tillhör den generation som förde rebetiko in i vår tid. Hon började uppträda redan som barn tillsammans med sin far, som var musiker, och lärde sig tidigt spela dragspel. Som ung hörde hon Rosa Eskenazi sjunga och bestämde sig för att ägna sitt liv åt rebetikon.

Sedan 1960-talet har hon uppträtt tillsammans med både äldre mästare och yngre musiker och räknas som en av de sista klassiska kvinnorna i rebetiko. Hon bor i Aten och fortsätter att uppträda, ofta på små scener där rebetikons tradition fortfarande lever.

[YT-EMBED]

Kvinnorna i rebetiko som formade genren

De flesta som upptäcker rebetiko lär först känna dess stora manliga gestalter – Markos Vamvakaris, Vassilis Tsitsanis, Giorgos Batis och andra namn som nästan blivit synonyma med genren.

Men kvinnorna i rebetiko var en självklar del av denna värld, även om deras namn ofta har hamnat i skuggan av de mer kända manliga artisterna. På scen, i studion och på skiva bidrog de till att forma genrens uttryck och ge röst åt de erfarenheter som präglar så många av rebetikons sånger.

De sjöng alla om samma sorts liv: kärlek, förlust, migration, vardag och överlevnad.

När man lyssnar på deras inspelningar framträder en rikare bild av genren. Inte bara som historien om några få legendariska manliga musiker, utan som en musiktradition och livsstil där kvinnliga artister också satte sin tydliga prägel på både scenen och repertoaren.

Relaterade artiklar

• Domna Samiou – galjonsfigur inom grekisk folkmusik
• Misirlou – egyptisk flicka intar världen
• Grekisk musik på svenska, del 1: Instrument, skalor, rytmer

Det är en detalj som ger bilderna en ytterligare dimension av obehag – de är tagna av förövarens egen dokumentatör, men har nu, decennier senare, blivit till bevis för det motstånd de var tänkta att kuva

För många greker har fotografierna blivit ett starkt visuellt möte med en historia som i generationer levt vidare främst genom berättelser, ceremonier och minnesmärken.

Fakta om massavrättningen i Kaisariani

Nazisternas avrättning av 200 grekiska motståndsmän vid skjutfältet i Kaisariani (Σκοπευτήριο Καισαριανής) strax sydost om Atens centrum – ägde rum den 1 maj 1944 och har i decennier varit en central del av landets historiska medvetande. De nypublicerade fotografierna har på nytt aktualiserat och gett liv åt detta minne.

Bakgrunden var en attack i slutet av april 1944, då grekiska motståndsmän dödade den tyske generalen Franz Krech och hans följe i närheten av Molaoi i Lakonien, inte långt från Sparta. Som repressalie beslutade de tyska ockupationsmyndigheterna att 200 politiska fångar skulle avrättas. Männen hämtades från interneringslägret i Haidari och fördes i gryningen till Kaisariani.

Avrättningarna genomfördes i grupper om tjugo. Fångarna ställdes upp vid skjutfältet och sköts av tyska exekutionsplutoner. I efterkrigstidens berättelser har det ofta framhållits att många av de dödsdömda uppträdde med lugn och sammanhållning när de fördes mot sin död. Det är en del av den kollektiva berättelsen om massavrättningen i Kaisariani – en berättelse om värdighet under extremt våld.

Det är just denna dimension som de nypublicerade fotografierna nu ger en konkret visuell bekräftelse. På bilderna syns männen gående mot platsen, uppställda längs vallen, med hållningar som för många greker uppfattas som samlade och beslutsamma snarare än uppgivna. Det som tidigare levt genom vittnesmål och minnesord får därmed en annan närvaro.

Massakrerna i Aten

I de grekiska statens arkiv finns bland annat förstasidan till motståndstidningen Apeléftherotís från den 17 maj 1944. Under rubriken “Massakrerna i Aten” beskrivs avrättningen vid skjutfältet i Kaisariani som den mest omfattande den våren. Tidningen rapporterade att männen avrättades i grupper om tjugo under loppet av några timmar.

Samtidens texter vittnar om hur avrättningen upplevdes av dem som befann sig i närheten. Kyrkklockorna i Kaisariani ska ha ringt under hela förloppet, och människor på avstånd följde händelserna med starka känslor. I efterkrigstidens berättelser har det ofta återgetts hur de dödsdömda stod upprätta in i det sista och ropade slagord för frihet och nationellt oberoende.

För många familjer är detta inte en abstrakt historisk episod utan en del av deras egen familjehistoria från ockupationstiden. Även i min egen familj finns unga män som avrättades av de tyska ockupationsstyrkorna i augusti 1944 – en historia som levt vidare genom berättelser och som tidigare återgetts här på Expeditionen: Grekiska motståndsrörelsens anonyma hjältar

Händelsens tyngd sträcker sig även långt in i den internationella diplomatin. Vid sitt besök i Grekland i juni 1987 valde den tyske förbundspresidenten Richard von Weizsäcker just minnesmärket i Kaisariani för att hedra offren för ockupationen under andra världskriget. Det var en gest som då möttes med skepticism från konservativa kretsar i både den grekiska och tyska administrationen. Under sitt besök nämnde Weizsäcker även namnen på flera andra platser i Grekland där den tyska krigsmakten utfört massakrer: Kalavryta, Distomo, Kleisoura, Kommeno, Lyngiades och Kandanos.

Det grekiska motståndet under andra världskriget var organiserat i flera grupper, där EAM (Εθνικό Απελευθερωτικό Μέτωπο, National Liberation Front) var den största och mest inflytelserika motståndsorganisationen under ockupationen. EAM omfattade civila aktivister, partisaner och organiserade motståndsmän som kämpade mot de tyska och italienska ockupationsstyrkorna. Mer information om den grekiska motståndsrörelsen hittar du här >>

Monumentet vandaliserat

Men spridningen av fotografierna har inte bara mötts av vördnad. Kort efter att bilderna börjat cirkulera i grekiska flöden rapporterades det att minnesmonumentet vid skjutfältet i Kaisariani blivit föremål för skadegörelse. Okända gärningspersoner vandaliserade marmortavlan där namnen på de 200 avrättade finns ingraverade.

Händelsen väckte starka reaktioner och fördömdes omedelbart av Kaisarianis kommun. I ett uttalande betonade lokala företrädare att det historiska minnet inte låter sig raderas genom skadegörelse, och man försäkrade att skadorna skyndsamt skulle återställas. Denna fysiska attack mot monumentet, mitt under en tid då händelsen blivit mer visuellt närvarande än någonsin, påminner om att minnet av ockupationen och dess offer fortfarande är en brännande punkt i det grekiska samhället.

Värt att notera om bildmaterialet

Många har reagerat på att de publicerade bilderna främst visar förberedelserna innan avrättningen och transporterna dit. Enligt experter som granskat samlingen existerar dock ytterligare 3 – 4 fotografier som avbildar själva avrättningsögonblicket eller ögonblicken direkt efteråt. Att dessa inte visades i samband med eBay-auktionen beror sannolikt på plattformens strikta regler mot publicering av våldsskildringar, snarare än att de saknas i det historiska arkivet.

Från e-bay till nationellt minne

Själva händelseförloppet bakom bildernas plötsliga spridning inleddes för bara några veckor sedan, när en belgisk samlare lade ut de unika originalfotografierna till försäljning på auktionssajten eBay. Fyndet uppmärksammades snabbt av den grekiska Facebook-gruppen Greece at WWII Archives, som delade bilderna vidare – då fortfarande försedda med säljaren Crainsmilitarias vattenstämpel och en tydlig källhänvisning till auktionen.

Publiceringen utlöste omedelbart vad som bäst kan beskrivas som ett digitalt vulkanutbrott; bilderna spreds viralt i grekiska sociala medier och plockades nästan omgående upp av etablerade nyhetsmedier över hela landet.

Den enorma uppmärksamheten gjorde att det grekiska kulturministeriet agerade skyndsamt. Experter skickades för att verifiera bildernas äkthet, och efter en snabb bekräftelse utropades fotografierna officiellt som ett nationellt historiskt minne. För att säkra dokumenten för eftervärlden har den grekiska staten nu inlett förhandlingar med samlaren om ett uppköp, i syfte att införliva dem i de nationella arkiven.

Att de här fotografierna från massavrättningen i Kaisariani nu har blivit offentliga visar på en tydlig motsättning. När bilderna säljs på en sajt som eBay förvandlas ett historiskt trauma till en handelsvara, vilket tvingar oss att fundera över vem som egentligen har rätten till de här männens sista stunder.

Men i slutändan har spridningen fått en annan effekt. Trots vandaliseringen av monumentet och trots att originalen hamnat hos privata samlare, kan den händelse som bilderna visar – massavrättningen i Kaisariani – inte längre tystas eller döljas. Nu när de finns i både statliga arkiv och i det allmänna medvetandet har de 200 männen fått en närvaro som inte fanns där tidigare. Det blir en påminnelse om att vissa händelser är så pass betydelsefulla att de tillhör det gemensamma minnet, snarare än en enskild ägare.

Filmtips

För den som vill få en djupare bild av händelserna rekommenderas filmen The Last Note (2017) av regissören Pantelis Voulgaris. Filmen skildrar just dessa sista dagar i Haidari-lägret och den tunga marschen mot skjutfältet, och ger en gripande gestaltning av det mod som bilderna nu har gett oss en visuell bekräftelse på.

Relaterade artiklar

Källor

• https://en.wikipedia.org/wiki/1_May_1944_Kaisariani_executions
• https://greekreporter.com/2026/02/15/rare-photos-nazi-mass-execution-greek-prisoners-kaisariani/
• https://www.ekathimerini.com/news/1261011/kaisariani-memorial-to-resistance-fighters-vandalized/
• https://www.ekathimerini.com/culture/1295710/kaisariani-wwii-execution-photo-archive-declared-protected-monument/
• Om rättighterna (grekiska)
• Filmen The Last Note

Genom åren har många gjort försök. Vissa talar om heder. Andra om omtanke, ansvar eller värdighet. Ändå känns varje förslag som en förenkling. I denna första del av vår serie om grekiska ord som är svåra att översätta börjar vi med just det begrepp som ofta nämns först – inte för att det saknar motsvarigheter, utan för att det rymmer fler lager än vad en enda översättning kan bära.

Det grekiska ordet filótimo låter sig inte ringas in av en definition. Det bör snarare uppfattas mer som en hållning. Det märks i hur någon handlar när ingen ser, i hur ansvar tas utan att det krävs, i en värdighet som inte annonseras. Och kanske är det just i försöket att beskriva det som dess konturer blir tydliga.

Filótimo – ursprung

Denna mångbottnade hållning vilar dock på en enkel språklig grund. Det grekiska ordet filótimo är sammansatt av två led – filos och timi. Bokstavligen kan det läsas som ”kärlek till ära” eller ”vän av heder”. I den klassiska antiken bar ordet en annan laddning än i dag. Det kunde syfta på ambition, ära och social prestige – ibland till och med på en stark strävan efter erkännande, till någon annans bekostnad.

Från den hellenistiska epoken och framåt börjar betydelsen gradvis förskjutas. Ordet philotimon används flitigt i den hellenistiska litteraturen, men dess ton förändras över tid. Under den kristna perioden får det en mer inåtvänd och etisk laddning.

Det kopplas nu mindre till offentlig ära och mer till dygder som ödmjukhet, självbehärskning och osjälviskhet. Det som tidigare kunde handla om status och synlighet börjar istället handla om ansvar och moralisk hållning.

I den ortodoxa traditionen får det grekiska ordet filótimo en särskild klang. Den grekiske munken Paisios från Athosberget ger ordet denna innebörd:

Den vördnadsfulla destillationen av godhet, den kärlek som ödmjuka människor visar, där varje spår av jaget har filtrerats bort. Deras hjärtan är fyllda av tacksamhet gentemot Gud och sina medmänniskor, och av andlig känslighet försöker de återgälda även den minsta godhet som andra visar dem

I moderna tider

Med tiden reducerades ordet till sin moderna användning – inte i betydelsen att det blir enklare, utan i att det blir mer vardagsnära. I dag är filótimo inte en abstrakt idé utan något som verkar genomsyra hela det moderna grekiska samhället, från familjeliv till populärkultur.

Många som växer upp i Grekland hör ordet tidigt i sina liv. Det dyker upp i samtal, i tillrättavisningar och beröm. En förälder säger det när ett barn beter sig själviskt. En lärare nämner det när någon visar ansvar. En granne använder det för att påminna om hur man bör uppträda. Filótimo fungerar som en moralisk kompass i vardagen – ett ord som rymmer både uppmuntran och korrigering.

Filótimo som kompass

Hur känner man igen filótimo i praktiken? Ofta i situationer där ingen egentligen förväntar sig något.

En äldre man insisterar på att betala kaffet, trots att han själv har mindre pengar än den han bjuder. Inte för att imponera, utan för att det känns rätt. En granne hjälper till att bära upp matkassar utan att bli ombedd – och försvinner innan tacken hinner bli högljudda. Någon återgäldar en liten tjänst med något större, inte av skuld utan av inre drivkraft.

Det grekiska ordet filótimo visar sig också i ansvarstagande. En person tar på sig skulden för ett misstag som egentligen delas av flera. En annan stannar kvar efter arbetstid för att avsluta något som borde ha gjorts, trots att ingen skulle ha märkt om det lämnades ogjort.

När en grekisk mormor, som inte ens vet vad du heter, sätter dig vid bordet och fyller din tallrik som om du vore familj – då är det filótimo i sin renaste form. Det är då förknippat med ett annat grekiskt ord knepigt att direkt översätta: filoxenía/φιλοξενία – gästfrihet.

Det handlar sällan om stora gester. Snarare om en känsla av att man inte kan låta bli att göra det rätta – även när det inte ger någon fördel.

Oftast märks filótimo i det lilla, men ibland i det som får internationella rubriker. Under flyktingkrisens mest intensiva år såg man hur invånare på de Egeiska öarna kastade sig ut i iskallt vatten för att hjälpa människor i överfulla båtar att komma i land. Fiskare, pensionärer, lärare och studenter väntade vid stränderna, öppnade sina hem och delade det lilla de hade.

Filótimo framstår snarare som en hållning än som något som låter sig definieras. För många handlar det inte om att definiera filótimo, utan om att leva med det. Omsorg utan beräkning. Ansvar utan krav på motprestation. Jag har inte mycket, men det lilla jag har delar jag med mig.

Omöjligt att översätta?

Samtidigt finns det de som är kritiska till påståendet att filótimo skulle vara ”omöjligt att översätta”. Språkforskare påminner om att inga ord egentligen är oöversättbara – de kan alltid förklaras, även om det kräver fler ord, omskrivningar eller kontext. Att säga att ett ord inte går att översätta kan i värsta fall bli ett retoriskt grepp snarare än en språklig iakttagelse.

I den grekiska debatten har det också påpekats att myten om det ”oöversättbara” lätt glider över i något annat – en föreställning om att just greker skulle besitta unika moraliska egenskaper som saknas hos andra folk. Det är en farlig väg. Filótimo beskriver en hållning som utan tvekan är djupt förankrad i grekisk kultur, men det betyder inte att motsvarande etiska impulser saknas i andra språk och samhällen.

Liknande diskussioner finns i många andra språk. Det tyska gemütlich – ofta översatt med ”mysig” – låter sig inte heller fångas av ett enda ord på grekiska, eftersom det pekar mot en särskild social och emotionell atmosfär. Ett annat exempel är det albanska ordet sedër – en kombination av värdighet, heder och personlig integritet. I flera afrikanska språk används begrepp som ubuntu för att beskriva en etisk hållning byggd på gemenskap och ömsesidigt ansvar.

Att vårda sitt språk och sina begrepp är en sak. Att göra dem till bevis för överlägsenhet är en annan.

Filótimo – ett mångtydigt men levande ord

Det är till sist värt att påminna om att det inte finns någon fullständig enighet ens bland greker om vad filótimo egentligen betyder. Frågar man tio personer får man ofta tio olika nyanser. För någon handlar det främst om heder och självrespekt. För en annan om omtanke och ansvar gentemot andra. Vissa betonar den religiösa dimensionen, andra den sociala eller vardagliga.

Kanske är det just denna mångtydighet som gör ordet levande. Filótimo är inte en fast definition som kan slås upp och avslutas. Det är ett begrepp som formas i sammanhang – och som därför fortsätter att omförhandlas.

Men det är bara ett av många grekiska ord som rymmer mer än vad en direkt och bokstavlig översättning tillåter. I kommande delar av denna serie kommer vi att undersöka fler sådana ord – meráki, kefi, palikari, filoxenia – begrepp som alla bär på egna lager av erfarenhet, historia och vardag.

Filótimo – vad tycker du?

Hur skulle du själv beskriva filótimo? Har du mött det i vardagen under dina resor i Grekland?
Dela gärna din erfarenhet i kommentarsfältet nedan 👇

Källor

• Wikipedia
• Neos Cosmos
• https://www.akademie-solitude.de/en/filotimo/
• https://greekreporter.com/2013/06/08/filotimo-the-hard-to-translate-greek-word
• https://tvxs.gr/apopseis/arthra-gnomis/metafrazetai-filotimo-se-alles-glosses/

Relaterad artikel

Grekiska alfabetet – lär dig koda de 24 bokstäverna

Kallikatzaroi är enligt grekisk folklore illvilliga varelser som under den grekiska julen kommer fram ur underjorden och ställer till det för människorna

Under vintersolståndet, när solens rörelse verkar avstanna, kryper de fram: de ondsinta, skadelystna, fula och busiga varelserna Kallikatzaroi – Καλικάτζαροι. De kan kanske liknas vid leprechauns, hämndlystna goblins, småfolk eller pysslingar i annan europeisk folklivstro.

I Grekland framställs Kallikatzaroi som hemska och skrämmande människoliknande varelser, ofta med starka djuriska drag. Många av dem har betar, svansar och getklövar till fötter. De är håriga, fula, smutsiga och illaluktande, oftast småväxta men ibland också stora som åsnor eller hästar.

Kallikatzaroi framställs också som extremt viga med slingrande kroppar och tentakelliknande lemmar. De har förmågan att nattetid krypa in i husen genom skorstenar, dörrar på glänt, små springor i väggar eller till och med genom nyckelhål.

Kallikatzaroi ställer till det för människorna

Väl inomhus ställer de till stort förtret. De krossar möbler och tar sönder husgeråd, de äter glupskt upp julmaten, de för oväsen, bullrar och skrålar, de skräms, lurar av barnen godis, urinerar i kokkärlen, rapar högljutt och släpper fjärtar över glas och tallrikar. I mörkret antastar de kvinnor, de stjäl människors röst och orsakar all sorts missöden och olyckor.

Kallikatzaroi har karaktäristiska namn som på grekiska språket låter kufiska, men också komiska, besynnerliga och bisarra. Malaganas, Triklopodis, Mandrakoukos, Magaras, Malaperdas, Planitaros, Katahanas, Vatrakoukos, Kolovelonis, Paganos heter några av dem.

Människorna försöker skydda sig emot Kallikatzaroi främst genom att utnyttja deras svagheter. Eftersom de är extremt ljusskygga ska man under jultiden inte låta elden i spisen och andra ljuskällor slockna. Eftersom de skyr religiösa (kristna) symboler ska man se till att teckna ett kors på dörrar, fönster och skorstenar. Man kan också använda speciella besvärjelser som skrämmer dem. Rökelser och helgat vatten håller de också på avstånd.

Dodekaimeron och Epifania – Jesu dop

Kallikatzaroi stannar ovan jord under hela Jultolften, Dodekaimeron/Δωδεκαήμερον, som i Grekland varar mellan Julafton (24 December) och Trettondagen (6 Januari).

Bokstavligen betyder Dodekaimeron ”de tolv-dagarna” och är en viktig period i traditionellt grekiskt julfirande. Begreppet finns också på svenska, Jultolften, även om det ytterst sällan nuförtiden används.

Den 6 Januari, då man i Grekland firar Jesu dop – Epifania , försvinner Kallikatzaroi tillbaka ner i underjorden. De återvänder då till sin huvudsakliga årliga syssla som är att försöka såga ned Världsträdet eller Världspelaren. Men då har solen redan återfått sin rörelse på himlavalvet och Världsträdet har hunnit växa sig stort igen. Kallikatzaroi  har därför ett omöjligt uppdrag som aldrig kan slutföras, det upprepas ständigt i cirklar, år efter år.

För att vara säkra på att alla Kallikatzaroi har flytt tillbaka till sina hålor brukar man i Grekland på Epifaniakvällen skjuta av små fyrverkerier eller smällare på tak och i skorstenar.

Motsvarigheten till de grekiska Kallikatzaroi finns även i andra Balkanländer. I Bulgarien nämns de som Karakondjul (Караконджул), i Serbien som Karakondžula (Караконџула) och som Kukudhi eller Karkanxholji i Albanien.

Epifaniadagen är en storhelg i Grekland då man firar Jesu dop i Jordanfloden och den Helige Andens uppenbarelse. Då helgar den grekisk-ortodoxa kyrkan vattnen i sjöar, floder och hav. Prästerna brukar sedan med basilika-kvistar stänka helgat vatten på de troende.

De kastar också ett träkors i vattnet som ungdomar hoppar i för att fånga. Den som först når fram och tar upp korset bär sedan med sig det till varje hushåll och får ta emot rika gåvor. De troende tar också hem helgat vatten från kyrkorna för att under året använda det i olika beskyddande syften.

Som vi nämner under våra guidade turer i det hemliga Aten, är Epifania också den enda dagen på året som Hadrians Vattenreservoir i Kolonaki, Aten öppnas för att kyrkan ska helga dess vatten.

Andra jul- och nyårstraditioner i Grekland

Vi har i denna artikel endast snuddat vid ytan på några av de otaliga grekiska traditionerna runt jul och nyår. Folklivsforskare har dokumenterat hundratals olika seder, sånger, danser och annat som varierar kraftigt beroende på var i Grekland man befinner sig.

Det finns stora olikheter på seder och bruk mellan till exempel Kykladerna och norra Thrace, Peloponnesos, Kreta eller grekiska Makedonien. Det kan till och med finnas skillnader mellan kustområden och inland inom samma landsdel. Det kan röra sig om särpräglade mattraditioner, speciella ceremonier, sånger och danser, eller andra seder som ter sig väldigt olika mellan öar och fastland, eller mellan bergsbygd och slättland.

Det grekiska julbordet

Den grekiska julen är fylld av mattraditioner som speglar landets rika historia och dess många lokala variationer. Julbordet dignar av olika sorters tilltugg och otaliga huvudrätter av lamm, fågel eller vilt. Varje region eller område har sina egna unika delikatesser och traditioner som gör julfirandet särskilt mångsidigt och rikt. Men ingen jul i Grekland är komplett utan de älskade klassiska julkakorna: melomakarona /μελομακάρονα och kourabiedes/ κουραμπιέδες.

Melomakarona är söta kakor dränkta i en aromatisk lag av honung, apelsin, konjak och kanel, toppade med hackade valnötter.
Kourabiedes är smöriga kakor, täckta med ett lager florsocker som påminner om vinterns snö.

Dessa två sorters kakor är oumbärliga under den grekiska julen och älskade för sina unika smaker. Trots att recepten varierar mellan familjer och regioner, har kakorna en självklar plats i det grekiska julfirandet. Samtidigt bär de på influenser från det bredare Östra Medelhavsområdet, där olika folk i århundraden har delat smaker och traditioner.

Enkla recept för båda kakorna kan du hitta på matklubben, en svensk receptsida och plattform där användare delar recept och diskuterar mat:
Melomakarona >>
Kourabiedes>>

Kalanda – Greklands traditionsrika julsånger

”Κάλαντα/Kalanda är traditionella sånger som vanligtvis sjungs av barn under högtider som jul, nyår och Epifania (6 januari). Namnet kalanda är ett arv av medeltida grekiska καλένδαι/calende som härstammar från det latinska calenda.

Barnen går från hus till hus och frågar artigt: ’Ska vi sjunga?’ innan de framför sångerna, ofta ackompanjerade av ett triangelformat rytminstrument eller andra enkla instrument. Efteråt får de en gåva, vanligtvis i form av godis, frukt eller en liten summa pengar.

Texterna och melodierna skiljer sig tydligt mellan olika regioner i Grekland. Lokala variationer speglar regionens unika kultur och traditioner, vilket gör Κάλαντα till en levande del av landets rika kulturella arv.

Det grekiska nyårets traditioner

Vi avslutar med några andra vanliga sedvänjor i samband med den nya året, vilka förekommer över hela landet:

• Höger fot först. När man för första gången på året stiger in i ett hus bör man göra det med höger fot. På detta sätt tillför man lycka och tur till huset och till de som bor där, för hela det kommande året.
• Den av alla efterlängtade kakan Βασιλόπιτα/Vasilopitta, vari ett mynt göms innan den bakas. Den som får kakbiten med myntet kommer att ha lyckan och turen med sig under hela det nya året.
• Att krossa ett granatäpple framför dörren. Ju fler kärnor som sprids desto mer tur får huset under det nya året. Granatäpplet har sedan antiken varit en symbol för lycka och överflöd.

Har du bevittnat någon speciell ritual, maträtt eller annan sedvänja under juletider i Grekland? Vi skulle verkligen uppskatta om du delade med dig av dina upplevelser i kommentarsfältet nedan!

Mer om Kallikatzaroi i folklore och tradition

• Kallikantzaroi: The Christmas Goblins of Greece på DAIMONOLOGIA: En artikel som diskuterar Kallikantzaroi och deras plats i grekisk jultradition
• Kallikantzaros på Mythical Encyclopedia: En sammanfattning av Kallikantzaros och deras betydelse i grekisk mytologi
• Greek Christmas Trolls: Kallikantzaroi på sajten Helinika: En artikel som utforskar Kallikantzaroi och deras roll i grekisk folklore

Bilder from Wikipedia under the Creative Commons Public Domain

Relaterad artikel: Nyårshälsning från Expedition Grekland

❄️ Frost on the railing, lanterns swaying in the cold November breeze – the Greek Expedition lies in dock for the winter. The crew is busy mending the hull and setting new sails for the journeys ahead.

Winter is softly settling around the shipyard. The timbers creak with each gust, and the scent of tar, hemp, and wet planks drifts through the stillness.

Below deck, hammers ring faintly against the ribs of the vessel as old fittings are replaced and new ones take their place.

Are you still not connected to the Expedition? It’s free, and it brings our monthly newsletter, early field notes, special offers, and updates directly to your inbox.
Join us here: https://greekexpedition.com/en/connect-to-the-expedition/

Across the captain’s table, charts lie open with pencil lines tracing routes not yet taken. Every corner of the ship hums with quiet preparation – a season of repair, reflection, and renewal. It is a time when sails are folded and the mast stands bare, yet the promise of distant shores stirs beneath every bolt and beam. The Greek Expedition rests, yes – but it rests only to gather strength for what is to come.

But while the ship lies in harbor, you don’t have to be idle. There are still journeys to embark on, waiting just beyond the horizon of your screen.

Explore the Secret Athens from wherever you are!

With our brand new tour on VoiceMap, you can explore the city through your phone, tablet, or computer, right from your home, for less than $10.
Just sit back, press the Virtual Playback button, and follow the journey as if you were walking through the streets yourself 👇

You can test, preview, and buy the tour here 👉

More about the tour from our blog here>>

❗ ❗❗ Note: If your company or organization would like to distribute the tour to a larger group, we offer special pricing for bulk orders of ten or more. Reach out to us here: contact@greekexpedition.com, tel +46 722 029786 (Swedish), tel +30 698 000 9616 (Greek)

🧩 Quiz about Greece -advanced

And if you’d like a small challenge while waiting for the next journey, try our latest quiz. This time it is a trickier one, to keep the mind traveling while the sails are down. Step into the Greek quiz labyrinth – click the image below to begin:

❗ Note: The quiz above is in Swedish. English version here 👉

Support the Greek Expedition

🧭 The Expedition is expanding – but needs more wind in its sails 🌊

For two years, Greek Expedition has explored and shared a different Greece – through stories, guides, and insights created without ads, sponsors, or paywalls.

Everything you see has been created through personal funding, powered by curiosity and a passion for exploration, discovery, and sharing. That’s how we’ve stayed true to our course: in-depth, personal, and uncompromising in quality.

If you feel our work brings value, help the wind fill our sails and carry the Expedition further – toward new shores.

🙏 Every contribution, large or small, truly helps:

Swish: 0722 029786 – Georges Xyftilis, expedition leader (for Swedish users)
PayPal: paypal.me/georgesxyftilis
IBAN (NORDEA): SE98 3000 0000 0058 0828 9473

Autumn deepens around the harbor, and as the lamps dim for the night, the ship settles into its quiet rhythm. From the deck comes the faint creak of timber in the breeze. Outside, the frost thickens on the railing and the lanterns sway with the tide’s slow breathing.

But life on board never truly sleeps. We stay at work below deck, where plans are drawn, ideas tested, and stories gathered and retold as we chart the course toward the horizons waiting in the spring light. The crew keeps preparing, mending, dreaming — shaping the new great journeys soon to come. We can hardly wait to share them with you.

Until then, thank you for keeping the Expedition afloat! ⛵

Older newsletters from the Expedition here (Swedish) >>

Older newsletters from the Expedition here (English) >>

Antikythera-mekanismen är ett av de märkligaste föremål som någonsin bärgats ur havets djup. Den påträffades år 1901 av svampdykare vid ön Antikythera, bland resterna av ett antikt handelsfartyg fyllt med bronsstatyer, glas och keramik.

Det som först såg ut som en förvittrad metallklump visade sig innehålla kugghjul – något ingen förväntade sig från antiken. Fyndet skulle snart komma att förändra hela vår bild av den antika grekiska ingenjörskonsten.

En dator från antiken

Efter årtionden av forskning står det klart att Antikythera-mekanismen inte var någon prydnad, utan en astronomisk räknemaskin – i praktiken världens första analoga dator, konstruerad ca år 50 f.Kr. Med begreppet avses en apparat som utför beräkningar mekaniskt genom kugghjul, snarare än med digitala siffror och kod. Mekanismen kunde visa solens och månens rörelser, förutsäga förmörkelser och till och med hålla reda på de olympiska spelens cykler.

Att något så avancerat konstruerades mer än två tusen år före vår tids maskiner är svårt att föreställa sig. Det mekaniska drivverket var noggrant utformat för att efterlikna de himmelska kropparnas rytm, med en precision som antyder både vetenskaplig och konstnärlig överlägsenhet.

På framsidan fanns urtavlor med visare som rörde sig i olika hastigheter, medan baksidan rymde komplexa skalor och inskriptioner som hjälpte användaren att tyda rörelserna i himlen. Den var lika mycket en modell av kosmos som ett instrument för att mäta det – ett föremål som på en gång förenade teknik, filosofi och tro på ordning i universum.

Spåren efter mästarna bakom verket

Sedan fyndet bärgades har forskare försökt förstå vem som byggde mekanismen. Var det ett verk av Arkimedes eller hans lärjungar? Tillverkades den på Rhodos, där astronomerna Hipparcos och Poseidonios verkade?

Genom röntgenundersökningar har man identifierat ett trettiotal kugghjul och grekiska inskriptioner som fungerar som en manual – något helt unikt i antikens värld.

Inskriptionerna tyder på att skaparna inte bara var skickliga hantverkare, utan också djupt förtrogna med astronomins mest avancerade teorier. Några forskare tror att mekanismen var avsedd som ett undervisningsverktyg, en slags bärbar modell av kosmos som visade hur himlen rörde sig.

Andra menar att den byggdes för en rik beskyddare, kanske en kung eller sjöbefälhavare som ville kunna planera resor och religiösa högtider efter stjärnorna. Oavsett syftet vittnar den om ett samarbete mellan vetenskap, konst och filosofi – ett möte där tanke blev till mekanik.

Att väcka Antikythera-mekanismen till liv

Under de senaste decennierna har forskargrupper starkt fördjupat vår förståelse av Antikythera‑mekanismen, inte bara genom att studera fragmenten, utan genom att bygga modeller som visar hur den kunde ha sett ut och fungerat.

Ett flertal fysiska och digitala rekonstruktioner har publicerats, där en viktig milstolpe kom 2021 när forskare vid University College London presenterade en modell som överensstämmer med både de matematiska och mekaniska bevisen från originalet.

Rekonstruktionerna visar hur kugghjulssystemet och de urtavlor som finns kvar kunde ha suttit ihop. Modellerna visade till exempel solens och månens rörelser, och även planeterna, i en mekanik som matchar inskriptionerna i originalet.

Vissa modeller bygger på detaljer som över trettio kugghjul, som korroderats och delvis gått förlorade men har kunnat rekonstrueras tack vare röntgentomografi och avancerade bildanalyser.

Trots framstegen finns olösta frågor kvar – till exempel exakt hur alla visare, skivor och skalor samverkade, och om mekanismen visade även planeternas förflyttningar fullt ut eller om vissa delar saknas. De olika rekonstruktionerna visar på både likheter och skillnader i hur forskarna tolkar de bevarade fragmenten och texten omkring dem. Dessa modeller fungerar alltså som viktig vägledning – men också som tydliga påminnelser om att inte anta mer än vi bevisligen vet.

Har du gått förbi den utan att veta?

Många som besökt Akeologiska museet i Aten har troligen passerat Antikythera-mekanismen utan att stanna upp. I sin glasmonter ser de små korroderade bronsfragmenten kanske inte särskilt märkvärdiga ut – gröna, sönderfrätta, till synes tysta.

Runt omkring i salarna glimmar guld, marmor och mosaik, medan detta lilla föremål ligger där som om det nästan glömts bort. Men just dessa bitar av metall är något helt annat: resterna av världens första dator, skapad för mer än två tusen år sedan, när vi trodde att antiken bara behärskade enkla verktyg.

Om man står där en stund till börjar man ana storheten. De små kugghjulen, de nästan utplånade grekiska inskriptionerna – de berättar om en tid då tanke, hantverk och kosmologi flöt samman. Nästa gång du går genom museets salar, låt blicken vila på den lilla artefakten. Tänk på händerna som slipade dessa kuggar, på ögonen som följde stjärnorna – och på allt mekanismen döljer som vi ännu inte förstår.

En tidlös gåta från havets djup

Endast en tredjedel av den ursprungliga mekanismen finns bevarad. Ändå har forskare i mer än hundra år försökt återskapa dess fulla konstruktion genom modeller och digitala rekonstruktioner. Ingen vet om fler exemplar fanns, eller om den var ett ensamt mästerverk som gick under med sitt skepp. Än idag fortsätter undervattensutgrävningarna vid Antikytheras kust att avslöja nya fragment och ledtrådar, som om havet långsamt vill berätta resten av historien.

Men i sin tystnad påminner Antikythera-mekanismen oss om något tidlöst: människans vilja att förstå himlen, och att bygga verktyg som kan läsa av kosmos. Flera forskare har till och med kallat Antikythera-mekanismen ett av antikens verkliga underverk – ett mästerverk av förlorad kunskap, lika gåtfullt som de största monumenten på land.

Antikythera-mekanismen – i korthet

• Upptäckt: 1901 av svampdykare i ett antikt skeppsvrak vid Antikythera, daterat till 100-talet f.Kr.
• Datering: ca 150–100 f.Kr.
• Material: Brons och trä (mekanism och hölje)
• Beståndsdelar: Minst 30 kugghjul, visare, urtavlor och grekiska inskriptioner
• Funktion: Mekanisk beräkning av solens, månens och planeternas rörelser; förutsägelse av förmörkelser; kalender för bl.a. de olympiska spelen
• Mått: Cirka 33 × 17 × 9 cm
• Förvaras: Nationella Arkeologiska Museet i Aten
• Betydelse: Världens äldsta kända analoga dator – ett enastående exempel på hellenistisk vetenskap och ingenjörskonst
• Forskning: Undersökt sedan 1902; moderna röntgen- och 3D-skanningar (UCL 2021) har avslöjat nya detaljer om kugghjulens funktion

Källor

• Greek Wikipedia – Μηχανισμός των Αντικυθήρων
• UCL Antikythera Research Project
• Nature (2021): Decoding the ancient Greek astronomical calculator
• LIFO.gr – Η συναρπαστική ιστορία του ναυαγίου των Αντικυθήρων
• UCL Discovery – Research Paper PDF
• National Archeological Museum of Greece

Relaterade artiklar

Flera artiklar om antika Grekland i motsvarande kategori på vår blogg>>

Men det var folket som gjorde hans svar till något större: det korta Όχι (Ochi) som betyder Nej spreds över hela landet och blev en kraftfull symbol för nationell självständighet och gemensam motståndsvilja. Därför uppmärksammas dagen än idag som en av Greklands två nationaldagar.

När Italien den dagen invaderade Grekland vändes världens blickar mot det lilla landet i sydöstra Europa. Förstasidor från New York till Stockholm skildrade ett folk som vägrade böja sig.

Kl. 03:00 på morgonen 28 oktober 1940 lämnade Italiens ambassadör ett ultimatum till premiärminister Ioannis Metaxas. Grekland skulle överlämna kontrollen över strategiska punkter till italienska trupper – i praktiken en ren kapitulation. Metaxas ska då ha svarat kort ”Alors, c’est la guerre.” – ”Då är det krig.” Den folkliga versionen av svaret blev det numera klassiska: ”Οχι!” – ”Nej!”

Invasionen och det grekiska motståndet

Bara ett par timmar senare, kl. 05:30, anföll italienska styrkor från ockuperade Albanien. Luftlarm ljöd i Aten och allmän mobilisering utlystes. Mussolini hade räknat med ett snabbt övertag, men möttes av hårt motstånd.

Redan första veckan bröts den italienska framryckningen i Pindosbergen – ett svårtillgängligt område där grekiska förband utnyttjade både terrängen och folkets uppslutning.

Under november gick grekerna till motoffensiv. Den grekiska armén drev fienden tillbaka över gränsen och intog delar av södra Albanien. Det blev andra världskrigets första allierade seger mot en axelmakt och väckte stort internationellt eko. Pressen i London, New York, Melbourne och Stockholm följde utvecklingen dag för dag.

Svensk press skrev samma morgon om flyglarm i Aten och ett ultimatum med tre timmars frist. I Aftonbladet löd huvudrubriken: ”Krig Grekland–Italien. Ultimatum med 3 tim. frist. Flyglarm i Aten i morse.”

Artiklar från Gotlands Allehanda återgav Metaxas löfte att ”Grekland skall slåss till det yttersta” och kung Georg II:s förklaring att Grekland måste bekämpa Italien ”som försöker förstöra landets oberoende”.

Svensk Tidskrift noterade i en översikt dagen därpå: ”MÅNDAGEN den 28 oktober 1940 klockan 3 på morgonen tillställde Italiens ambassadör Greklands premiärminister Metaxas ett ultimatum. Det förelades honom med tre timmars frist och innehöll krav på fri lejd för italienska trupper att besätta strategiska punkter i Grekland.”

Ett krig som påverkade hela Europa

Motståndet höll i sig hela vintern. I mars 1941 gjorde Mussolini ett personligt försök att vända utvecklingen genom en ny storoffensiv, men utan framgång. Först i april samma år, när Nazi-Tyskland gick in i Grekland från norr, kunde axelmakterna besegra det grekiska försvaret. Aten föll den 27 april. En lång och brutal ockupation följde – men Ochi-dagen fortsatte leva som symbol för motståndsvilja och nationell värdighet.

Det grekiska motståndet fick återverkningar långt utanför landets gränser. Segern över Italien stärkte moralen bland de allierade – för första gången hade en axelmakt lidit nederlag. Det sägs att Adolf Hitler betraktade Mussolinis äventyr i Grekland som en förödmjukelse.

Enligt vissa bedömare försenade det tyska Balkanfälttåget invasionen av Sovjetunionen (Operation Barbarossa), vilket senare visade sig få ödesdigra konsekvenser för Tysklands krigsplaner. I ett samtal lär Hitler ha sagt: ”Om italienarna inte gått in i Grekland och fastnat där, hade vi haft sex veckor till för att hinna före vintern i Ryssland.”

Minnet av ett nej i modern tid

I Grekland firas ochi-dagen varje år med parader, skoluppträdanden, kransnedläggningar och militära ceremonier över hela landet. Särskilt i Thessaloniki, där den 28 oktober också nästan sammanfaller med stadens skyddshelgon Demetrios dag, 26/10.

Flygvapnet genomför årliga uppvisningar, med jaktflyg som passerar över folksamlingar och flaggor. Speciellt i år visade man också upp framtidens försvarsteknik – drönare, anti-drönarsystem och AI-baserade vapensystem som nu blivit en del av programmet. Kanske inte för att dominera, utan för att påminna om att motståndskraft också kräver förnyelse.

28 oktober har kommit att bli landets andra nationaldag. För greker i diasporan är den också ett årligt tillfälle att samlas, minnas och förnya banden till ett arv där ett enkelt nej förändrade Europas karta.

Ovan artikel samlar några av de samtida tidningsurklipp som spreds den där måndagen 1940 – från New York Times och The Boston Post till Aftonbladet och Evening Standard. Tillsammans vittnar de om hur ett litet land stod upp mot övermakten – och hur Europas rubriker vände blicken mot Grekland.

Källor

1. Gotlands Allehanda, 28 oktober 1940
   https://www.tingstade.com/arkiv/70184
2. Svensk Tidskrift (1941): Grekland–Italien-kriget – en översikt
   https://www.svensktidskrift.se/grekland-italien-kriget-en-oversikt/#:~:text=MANDAGEN%20den%2028%20oktober%201940,30%20samma%20morgon
3. Ypervorioi – Samtida pressurklipp & grekisk historia
   https://ypervorioi.blogspot.com/
4. Wikimedia Commons – Greek Army during Primavera Offensive
   https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=66986128
5. Ioannis Metaxas Archive – 1940 Foreign Press (PDF)
   https://ioannismetaxas.gr/1940%20foreign%20press.pdf
6. Greek News Agenda – What is OXI Day?
   https://www.greeknewsagenda.gr/topics/history-archeology/7218-oxi-day
7. SO-rummet.se – Grekland under andra världskriget
   https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/grekland-under-andra-vaerldskriget

Relaterade artiklar

När Naziflaggan revs ned från Akrolopolis →

Det är nu dags för ett nytt Greklandsquiz, det tredje i vår serie. De tidigare quizen har uppskattats av många, och nu bjuder vi på en ny omgång med tio färska frågor.

Detta Greklandsquiz bjuder på en rejäl utmaning. Frågorna är mer avancerade än tidigare och kräver både kunskap, nyfikenhet och en känsla för Grekland bortom det självklara. Vi gör en djupdykning genom landets historia och samtid – från politik och kultur till musik, film, natur och mat.

10 färska frågor

Du kommer att mötas av tio frågor med flera svarsalternativ, varav endast ett är rätt. När du har valt ett svar visas det korrekta svaret tillsammans med en kort förklaring. När du har svarat på alla tio får du en sammanställning av ditt resultat – och kanske inspiration till nästa resa söderut.

Följ med på ännu en liten upptäcktsresa genom Grekland och se hur mycket du egentligen vet om landet, människorna och kulturen. Kanske lär du dig något nytt – eller så bekräftar du bara att du redan är en rutinerad Grekonaut!

Greklandsquiz nr 3 – epilog

Tack för att du återigen testade dina kunskaper om Grekland med oss! Vi hoppas att du har lärt dig något nytt och haft roligt samtidigt. Landet har en rik kultur och historia som är värd att utforska.

Vi hoppas att quizet har inspirerat dig att lära dig ännu mer. Fortsätt gärna att följa vår blogg >> för ständigt nya upptäcktsfärder bakom de sedvanliga kulisserna och bli en sann Grekonaut! Du kan också helt gratis ansluta till expeditionen via formen på vår hemsida.

Kom ihåg, det finns alltid mer att upptäcka och lära sig!

Lämna gärna en kommentar med ditt resultat och vad du tyckte om quizet i fältet nedan

Föregående quiz

Attika, ett slättland omgivet av höga berg, var historiskt en plats där vatten möttes. Kilometer efter kilometer av bäckar, strömmar och floder korsade området mellan Parnitha, Penteli och Hymettos. Sedan kom betongen och asfalten. Man räknar med att över 500 kilometer vattenströmmar har kanaliserats under jord fram till i dag.

Floder som blir till gator

Centrala och idag välkända vägar och gator i huvudstaden anlades längs de fåror som vattendragen en gång hade skapat. Utgrävningar har visat att de flesta av centrala Atens moderna gator döljer ett igenfyllt vattendrag eller en underjordisk flod. Studier visar att de öppna vattendragen år 1945 hade en sammanlagd längd på 1 280 kilometer. I dag återstår bara 434 kilometer – en dramatisk minskning.

Men trots att så mycket har gått förlorat finns spåren av det gamla Aten kvar – och en del av dem går fortfarande att uppleva. De gömda floderna är bara en del av stadens hemligheter:

🎧 Aten i hörlurarna – en resa i din egen takt

Med vår ljudguide i VoiceMap får du uppleva Aten på ett nytt sätt. Turen leder dig genom stadens gömda lager – de undanskymda gränderna, de förbisedda byggnaderna och de berättelser som sällan ryms i guideböckerna. Du väljer själv tempot: följ rutten på plats i Aten med appen som följeslagare, eller lyssna som en virtuell vandring var du än befinner dig.

🎧 Lyssna på turen i VoiceMap 👉

På 1950-talet, under det s.k. byggrättsbytets* tid, och senare för bilismens skull, behandlades floderna som problematiska hinder istället för delar av det attiska landskapet.

*byggrättsbyte (αντιπαροχή/antiparochi): det system som präglade efterkrigstidens Aten, där markägare lät byggföretag uppföra flerbostadshus på deras tomter i utbyte mot några av de färdiga lägenheterna.”

Enligt de uppgifter som ofta återges i den grekiska pressen är siffrorna talande: Efter andra världskriget var omkring 25 procent av Atenområdet täckt av vägar och bebyggelse. Efter 1975 hade andelen stigit till 75 procent.

Kifissos – från myt till motorväg

Kifissos, som rinner väster om Aten, är den största och mest kända floden i Attika. Antika författare nämner den redan för mer än två tusen år sedan. För atenarna i forntiden var Kifissos helig – en källa till liv för den stora, bördiga slätten.

Som flera andra floder personifierades Kifissos i mytologin av en gud med samma namn. Han räknades till de sekundära gudarna i Attika och var en allegorisk gestalt för floden själv – ibland hyllad för det vatten han skänkte till den bördiga slätten, ibland fruktad för de översvämningar han kunde orsaka. Längs dess lopp låg också Elaionas, de atenska olivlundarnas vidsträckta område, där vattnet från Kifissos bevattnade de träd som gav den högt skattade lokala olivoljan, vilken under antiken var en av stadens viktigaste exportprodukter.

Den Heliga Vägen, Ιερά ΟδοςIera Odos, korsade Kifissos på väg mot Eleusis, och än i dag finns flera lämningar bevarade från antiken, nu inklämda mellan industriella kolosser, förrådsmagasin och trafikleder.

I modern tid har Kifissos blivit förknippat med motorvägar och industriområden som följer dess lopp. Stora delar av floden är kanaliserade, och dess vatten är belastat av stadens utsläpp. Kifissos-fåran är i dag ett av de största öppna miljöproblemen i Atenbäckenet.

Ilissos – filosofins och nymfernas ström

Ilissos har sina källor i berget Hymettos och rinner längs Athens östra kant. Dess ström är som livligast under vintern och våren. För atenarna i forntiden var den helig. Längs dess stränder fanns altaren tillägnade många gudar. Här hölls de Små Mysterierna/Μικρά Μυστήρια, heliga riter som knöt an både till de Stora Mysterierna i Eleusis och till dionysiska ceremonier. Vid Ilissos låg också helgedomar åt Nymferna och åt Pan, och Platon låter Sokrates föra samtal vid strömmen.

Ilissos, den största av dagens Aten gömda floder, löpte utanför de antika förvarsmurarna och korsades av broar, varav bara en står kvar idag. De övriga förstördes när Ilissos på 1930-talet leddes under jord. Det skedde under diktatorn Metaxas styre, och det skrivs att han inledde övertäckningen med de symboliska orden: ”Härmed begraver vi Ilissos.”

Men än i dag finns några spår kvar av floden i stadslandskapet. Den valvbro som kung Otto lät bygga över Ilissos står fortfarande kvar, även om den själv är överbyggd av högtrafikerade motorleder.

Strax intill kung Ottos bro hittar vi en välbevarad klipprelief av guden Pan. Här byggdes också kyrkan Agia Foteini, i anslutning till antika källan Kallirrhoe. På ön Vatrachonisi/Grodön, där flodfåran delade sig, växer den vilda vegetationen fortfarande tätt, som en sista skymt av det gröna bälte som en gång kantade strömmen. Just vid Vatrachonisi bildade Ilissos flera forsar och små vattenfall – heliga och vida berömda under antiken. Vi har berättat om dessa platser i vår serie Det okända Aten→

Men strömmen är inte helt förlorad: i dag kan man följa den underjord. Tillsammans med Alter Exploring Team, har vi själva vandrat i de underjordiska gångarna av Ilissos, hela vägen ned mot Kallithea.

Eridanos – en liten ström med lång historia

Eridanos är en relativt liten ström, men den har spelat en viktig roll i Atens historia. Den har sin källa vid Lykabettos och korsar staden på väg mot Kerameikos, där den fortfarande syns ovan jord. Den följer sedan Ιερά Οδος/Iera Odos, den Heliga Vägen, innan den till sist förenar sig med Kifissos. Längs dess lopp växte i antiken både bostäder och verkstäder fram, och strömmen blev tidigt en del av det atenska vardagslivet.

Succesivt försvann Eridanos under fyllmassor och byggnationer, men i dag kan man fortfarande se den på två ställen: i Kerameikos arkeologiska område, där en två meter bred sträcka av bädden är frilagd, och vid Monastiraki. Där syns den först ute på torget, lite obemärkt bakom ett staket, och sedan inne i stationen bakom en lutande glasvägg. Där visas också andra fynd som kom fram under byggandet av den nya Metrostationen på 1990-talet.

Bortglömda strömmar med märkliga namn

Förutom Kifissos, Ilissos och Eridanos korsades staden historiskt av många fler vattendrag. Några hade sina källor vid Lykabettos, andra vid Tourkovounia i nordöst, och de förde sitt vatten genom de områden som i dag utgör stadens hjärta.

Ett av dessa vattendrag är Podoniftis, Fottvättaren, med källor vid berget Penteli, norr om Aten. Den flyter ännu idag ovan jord på en ca 4 km lång sträcka. Vi har följt Podoniftis tidigare i våra upptäcktsfärder →

Andra äldre strömmar var Voidopnichtis – bokstavligen Oxdränkaren och Kyklovoros, vars bessynerliga namn fortfarande utgör en gåta för språkvetarna . De rann där vi idag går på välkända gator och vägar som Stadiou och Akadimias, eller genom nu tättbebyggda områden som Patisia och Kypseli. Namnen som lever kvar påminner om att Aten en gång var ett nät av floder, bäckar och strömmar som gav liv åt det attiska landskapet.

Avtäckning – visioner och risker

Det talas ibland om att Aten borde återfå sina floder, att de ska befrias från betongen och åter bli synliga. Förespråkare pekar på att en återöppning kan minska risken för översvämningar, skapa nya gröna rekreationsytor och öppna tillgången till ett mer naturligt stadsliv.

Enligt Europeiska Miljöbyrån kan restaurerade stadsvattendrag stärka den biologiska mångfalden och förbättra vattenkvaliteten. De kan också bidra till att sänka temperaturen i tätbebyggda områden – det som kallas den urbana värmeön, när staden blir varmare än sin omgivning på grund av asfalt och betong. Samtidigt kan det ge sociala och ekonomiska vinster- från hälsa och livskvalitet till investeringar, turism och stigande fastighetsvärden.

Men bakom visionen om öppna vattendrag döljer sig också en obekväm verklighet som inte får förbises. Många av Atens strömmar täcktes över för att skydda allmänheten från smittor och andra sanitära risker. Enligt seriösa röster i debatten måste dessa problem lösas först – annars riskerar återöppningen att bli en fara snarare än en gåva.

Karta över floder och vattendrag i Attika

Källor

Relaterade artiklar