Hur såg de grekiska öarna egentligen ut innan moderniseringen och turismen förändrade dem? Från 1500-talet till tidigt 1900-tal besöktes dessa öar av europeiska resenärer – botaniker, diplomater, äventyrare – som lämnade efter sig unika skildringar av landskap, ruiner och invånarnas vardagsliv. Genom deras berättelser får vi en sällsynt inblick i en svunnen tid.
En stor del av dessa vittnesmål hade kunnat gå förlorade om det inte vore för institutioner som Aikaterini Laskaridis-stiftelsen. Stiftelsen är ett centrum för forskning och utbildning, med syfte att främja grekisk kultur både nationellt och internationellt. Deras arbete omfattar ett brett spektrum av områden, från litteratur och historia till maritim forskning och bevarandet av historiska dokument.
En del av deras digitala satsning är Travelogues, ett projekt under ledning av historikern Ioli Vingopoulou. Plattformen samlar material från reseberättelser om de grekiska öarna och hela östra Medelhavet från 1400-talet och framåt. Syftet är att ge forskare och allmänheten tillgång till dessa unika vittnesmål, samtidigt som grekisk kultur och historia lyfts fram i en internationell kontext.
För den som vill utforska vidare finns Travelogues även på engelska: http://eng.travelogues.gr/
Resenärerna på de grekiska öarna (1500–1900)
De resenärer som färdades genom Egeiska havet från 1500-talet till början av 1900-talet gjorde det av många olika skäl. Vissa var pilgrimer på väg till Heliga landet, andra diplomater på uppdrag till den osmanska huvudstaden. Handelsmän sökte nya marknader, forskare och antikälskare kartlade regionens historia, och från mitten av 1800-talet började även resor med rent rekreativt syfte bli vanligare.
De grekiska öarna låg längs dessa sjövägar men utgjorde inte en enhetlig värld. Vissa stod under venetiansk eller genuansk kontroll, andra lydde under det osmanska riket. Oavsett vilket, mötte resenärerna en verklighet som ofta skilde sig från deras förväntningar. De sökte den förlorade antiken men fann också en levande övärld där människor kämpade, arbetade och anpassade sig till naturens och historiens villkor. Vissa öar var nästan öde, medan andra blomstrade genom handel och sjöfart. Genom deras vittnesmål får vi en inblick i båda dessa sidor av de grekiska öarna i Egeiska havet.
Denna artikel är ett första smakprov på de berättelser och bilder som finns bevarade från resenärernas tid om de grekiska öarna. Här lyfter vi fram några utvalda ögonblick och skildringar som ger en känsla av den värld de mötte – och som vi kommer att utforska djupare i kommande delar. Allt material i artikeln är publicerat med tillstånd från Laskarides Foundation.
Syros
Syros genomgick under 1800-talet en oerhört dramatisk förvandling. Från att ha varit tämligen anonym bland de grekiska öarna blev den ett av Medelhavets viktigaste handelscentrum, en plats där öst och väst möttes i ett myllrande kommersiellt och kulturellt nav.
J. Emerson Tennent var en irländsk politiker och jurist. Hans reseskildringar är en blandning av resenarrativ och politiska reflektioner, ofta baserade på andrahandsinformation. Hans verk innehåller en av de tidigaste vyerna av Syros, från en tid då ön höll på att etablera sig som en viktig hamn i Egeiska havet.
Bland de resor han beskriver finns färden med ångfartyget Francesco I, den första kryssningen i östra Medelhavet, som organiserades av arkitekten Marchebeus år 1833 och senare skildrades i hans resekrönika från 1839.
Fotografen F. F. Boissonnas verk från tidigt 1900-tal blev banbrytande inom fotografihistorien. Hans bilder från Syros och andra platser förenar landskap och människor i en fulländad harmoni.
Under andra halvan av 1800-talet fick Syros ökad uppmärksamhet i den europeiska pressen. Brittiska tidningar som The Illustrated London News och The Graphic publicerade detaljerade träsnitt som skildrade öns landskap, befolkning och samhällsliv. Dessa bilder, baserade på resenärers skisser och anteckningar, gav en bredare publik en visuell inblick i både livet på ön Syros och i större händelser i den grekiska världen, från politiska omvälvningar till naturkatastrofer.
Patmos
År 1801 besökte mineralogen Edward Daniel Clarke och hans resesällskap klostret på Patmos, där de fick tillstånd att gå in i dess bibliotek. Det de mötte var en kaotisk samling av böcker och manuskript, där damm, mal och mögel hade börjat ta över.
Notis: texten som följer är ett sammandrag av omfattande artikel i magasinet Lifo om Laskarides Stiftelsens online-träffar med ämne de grekiska öarna innan moderniseringen.
På hyllorna stod tryckta böcker, de som munkarna värderade högst, medan de handskrivna manuskripten låg i oordnade högar på golvet. Bland dem gjorde resenären Clarke några häpnadsväckande upptäckter: en bortglömd Platonsk dialog, ett lexikon av Kyrillos av Alexandria och volymer med antika grekiska hymner, kompletta med äldre tiders musiknotation. Munkarna gick med på att sälja några av manuskripten – men endast under löftet att transaktionen skulle hållas hemlig för öborna.
Men affärsuppgörelsen gick inte som planerat. När resenärernas skepp låg färdigt att segla och manuskripten ännu inte hade levererats, trodde de sig ha blivit lurade. Då dök en man upp vid stranden med en stor korg och gav en diskret signal. En båt skickades ut till honom, och han ropade att han kom med brödleveransen.
Edward Daniel Clarke beskriver själv i detalj hur utbytet gick till:
”Mannen gick ombord, kastade en menande blick på oss och sade högt: ’Hegumenos (Priorn) har beordrat mig att ta tillbaka korgen tom, och han ber er räkna bröden för att se att de stämmer.’ Vi förstod direkt. Vi sprang åt sidan, välte korgen och fann till vår glädje Platons dialog, Kyrillos lexikon och andra manuskript. Vi gömde dem snabbt, överlämnade korgen och ett litet bakshish (dricks), och allt gick precis som vi hade önskat.”
Smugglingsaffären förblev dock inte hemlig. Händelsen skapade skandal, och redan året därpå, 1802, ristades en inskrift i sexfotad vers vid bibliotekets port. Den lyder:
”Här inne finns strålande manuskript. För den vise mannen är de mer värdefulla än guld. Bevara dem därför med största omsorg, mer än ditt eget liv. Ty tack vare dessa skrifter har klostret blivit lysande.”
En danska på Sikinos, 1850.
På 1800-talet regerade i Grekland kung Otto och drottningen Amalia. Drottningen hade en dansk personlig pastor, vars maka var Christiane Lüth. Under sin tretton år långa vistelse i landet reste hon ofta runt på de grekiska öarna i Egeiska havet. I sina texter avstår hon från att använda akademiska uttryck och beskriver på ett enkelt och tydligt sätt människorna och öarna, med en vänlig och objektiv ton.
Vi kom till ön Sikinos vid lunchtid och fann en enkel hamn med två gamla båtar. Efter lite övertalning fick vi tag på åsnor och började gå uppför en brant backe mot byn i den heta solen. Vi stannade en stund vid en brunn där utsikten var vidsträckt och klar.
I byn möttes vi av Hälsovårdsmannen vid en terrass, och där blev vi snart omringade av byborna som bjöd oss på kaffe. Borgmästaren kom och bjöd in oss till sitt hus, där hans fru talade vänligt med oss.
Vi besökte också kyrkan Episkopi, byggd på ett antikt tempel tillägnat Apollon. Pelare och marmor från det gamla hedniska templet är fortfarande framträdande i och runtomkring kyrkobyggnaden. På vägen dit bjöd oss prästen på bröd, oliver och råa bönor. På vägen tillbaka från kyrkan besökte vi en ung väverska och fick se hennes hantverk.
När vi återvände till byn möttes vi åter av Borgmästaren tillsammans med byborna. De ville höra om vår utflykt och vad vi tyckte om deras ö.
Notis: texten ovan är ett sammandrag av omfattande artikel i magasinet Lifo om Laskarides Stiftelsens online-träffar med ämne de grekiska öarna innan moderniseringen.
Paros
Choiseul-Gouffier, en fransk adelsman och reseskildrare, besökte Paros under sin första resa till Grekland 1776. I Voyage pittoresque de la Grèce beskrev han hur marmorn från ön, berömt för sin renhet och transparens, en gång hade format några av Greklands största konstverk.
Han fascinerades dock inte bara av öns marmorbrott utan också av dess folkliv och dokumenterade både landskap och människor. Hans skildringar spreds i Europa och bidrog till att förstärka öns mytiska status som en plats där det antika arvet levde kvar.
Santorini
Den vulkaniska ön Santorini, övernaturlig och fängslande, följde samma historiska öde som resten av Kykladerna och övergick från venetianskt till osmanskt styre. Efter århundraden av främmande herravälde blev ön på 1800-talet en del av den moderna grekiska staten, och det var i denna tid av förändring som Christoffer Wordsworth publicerade ett rikt illustrerat verk, Greece, Pictorial, Descriptive. Det är mer en historisk skildring än en reseberättelse, och den fick det stort genomslag hos allmänheten.
Christopher Wordsworth var en framstående klassisk lärd och biskop av Lincoln. Han reste genom Grekland 1832-1833 och blev den första brittiska medborgaren att tas emot av kung Otto.
Wordsworth dokumenterade sina resor genom noggranna arkeologiska observationer och i centrum står levande skildringar av de platser han besökte. Genom att koppla moderna platser med deras antika motsvarigheter, ger Wordsworth oss en fängslande bild av Greklands historia. Hans arbete kombinerar intellektuell stringens med en personlig entusiasm, vilket gör det till ett fascinerande verk för dem som vill utforska Greklands rika historia genom en kunnig resenärs ögon.
Början på en längre resa
Här avslutar vi den första etappen av vår expedition genom Grekland, fångad i de utländska resenärernas blick. Deras dagböcker, skisser och brev har återuppväckt ett Egeiskt landskap som tidens tand för länge sedan omformat – men de glimtar vi nu delat utgör bara inledningen till en betydligt mer omfattande redogörelse.
I framtida artiklar kommer vi att fördjupa oss i dessa resenärers erfarenheter och iakttagelser. Vi kommer att följa deras spår genom samhällen, byar, antika ruiner och kustlandskap som sedan dess genomgått omfattande förändringar. Resenärernas dokumentation utgör ett viktigt historiskt material som belyser både kulturella traditioner, arkitektur och vardagsliv från en tid då resandet var förbehållet ett fåtal privilegierade.
Genom att jämföra deras skildringar med dagens verklighet får vi även perspektiv på turismens utveckling i regionen – både dess bidrag till ekonomisk tillväxt och dess avgörande påverkan på lokalsamhällen. Deras anteckningar och bilder blir därigenom en värdefull referenspunkt för att förstå öarnas transformation under de senaste århundradena.
Källor:
Texter, bilder, fotografier och kartor med tillstånd av Aikaterini Laskaridis-stiftelse. Materialet bygger på Stiftelsens omfattande arkiv, där resenärernas vittnesmål finns dokumenterade: https://www.laskaridisfoundation.org/en/
Argyro Bozonis artikel i magasinet Lifo har också varit en viktig referens i sammanställningen.
Fördjupning:
Webbplatsen TravelTrails är ett samarbete mellan Aikaterini Laskaridis-stiftelsen och Gennadius Library. Sajten utgör en omfattande databas över reseskildringar från östra Medelhavet mellan 1500- och 1900-talet. Den är tillgänglig på grekiska, turkiska och engelska: https://traveltrails.gr.
Relaterade artiklar
Genom att jämföra dessa historiska skildringar med moderna reseberättelser får vi ett unikt perspektiv på hur öarna och resandet har förändrats genom århundradena. För den som är nyfiken på hur det var att utforska de grekiska öarna i en närmare tid rekommenderas artikelserien Uffes grekiska irrfärder. Här skildras ö-livet under 1970- och 80-talen, en period då massturismen precis börjat men öarna fortfarande behöll mycket av sin traditionella karaktär:
- Öluffa på 1970-talet, Uffes grekiska irrfärder, del 1
- Öluffa på 1970-talet, del 2 av Uffes grekiska irrfärder
- Öluffa på 1980-talet, del 3 av Uffes grekiska irrfärder