Hellas Allehanda – en del av Greek Expedition.
- Hur såg omvärlden Grekland på 1800-talet när den unga nationen började formas?
- Vilken roll spelade reseskildrare och konstnärer när bilden av det nya Grekland gestaltades?
- Vad berättar nyhetsspalterna om Grekland på 1800-talet, en tid då landet för många var en nästan exotisk destination?
Genom att gräva i reseskildringar, konst, poesi och samtida tidningsarkiv sammanställer vi en mosaik av röster för att närma oss frågorna om Grekland på 1800-talet. Vi inleder sökandet i denna arkivskatt med berättelsen om den djärva konstnärinnan Elisabeth Jerichau-Baumann. En gulnad artikel i Göteborgs-Posten från den 30 oktober 1880 lämnade oss mållösa inför den fascinerande polsk-danska konstnärinnans äventyr.
Elisabeth Jerichau-Baumann (1819–1881)
Elisabeth Jerichau-Baumann var en dansk-polsk konstnärinna som målade med en brinnande konstnärlig glöd och levde driven av en äventyrslusta som inte rymdes i den tidens snäva kvinnoideal.
Med sin enorma energi tog hon 1800-talets Europa med storm. Efter att ha fött nio barn under åren 1847–1861 gav hon sig ut på sina stora, internationella resor. Vi ska idag följa hennes intensiva färder genom Orientens och Sydeuropas starkt kontrasterande landskap. Hon tillbringade mycket tid i Grekland på 1800-talet.
Läsartips: I slutet av artikeln kastar vi en blick på den samtida annonsmarknaden, dråpligt kul! 👇
Vägen till Europas konstnärsliv
Elisabeth Jerichau-Baumann försökte som ung konstnärinna anpassa sig till ett danskt kulturklimat präglat av starka nationalromantiska strömningar. Hon kom att bli känd som en av stilens mest typiska representanter inom dansk konst. Eftersom dåtidens konstakademier inte tillät kvinnliga studenter var hon mestadels självlärd genom omfattande självstudier.
Senare flyttade hon till Rom, där hon snabbt blev en del av den tyska konstnärskolonin. Det var också där hon mötte den danske skulptören Jens Adolf Jerichau, som hon gifte sig med. Makens egna, erotiskt laddade statyer gav henne kurage att strunta i den lokala småsyntheten och själv måla sensuellt, trots de stora sociala riskerna för en kvinna på 1800-talet.
Även om hon behöll Rom som sin fasta bas, befann hon sig ständigt på resa. Hennes egna böcker, Ungdomserindringer (1874) och Brogede Rejsebilleder (1881), ger levande – om än starkt romantiserade – skildringar av den tidens färgstarka och internationella konstnärsliv.
Från sagornas värld till kungliga hov
I dessa kretsar rörde sig även H.C. Andersen, som också hade rest i Grekland på 1800-talet.
Elisabeth förevigade sagoberättaren i en målning där han läser för hennes egna barn. Men hennes koppling till Andersen och hans verk stannade inte där. Hon skapade även en serie hyllade målningar med sjöjungfrumotiv och skänkte ett av dessa verk till honom.
Hennes förmåga att fånga liv och karaktär gjorde henne snabbt eftertraktad bland Europas absoluta elit. Innan Elisabeth vände blicken österut hade hon redan vunnit stort erkännande och säkrat prestigefyllda uppdrag hos kungligheter över hela kontinenten.
Resa i Grekland på 1800-talet
Hon blev snart trångbodd i det danska kulturlivet. Hennes temperament och stora ambitioner krävde mer utrymme än vad Norden kunde erbjuda. Hon packade sina penslar och styrde kosan österut, mot helt andra miljöer än de vanliga europeiska konstnärsstäderna. Framför henne väntade en färgstark och farofylld tillvaro som sträckte sig från det kungliga hovet i Aten och möten med laglösa i Attikas berg till de stängda dörrarna i sultanens harem i Konstantinopel.
Det kungliga hovet i Aten
I Aten charmade hon snabbt det grekiska kungaparet, Georg I och drottning Olga. Att den unge kungen var en dansk prins i grunden blev Elisabeths perfekta inträdesbiljett till slottet.
Snart satt hon i de kungliga salongerna och porträtterade hovet i en stad som höll på att förvandlas till en ny, modern metropol. Med sin osvikliga charm och sitt mod klev Elisabeth rakt in i maktens korridorer utan att tveka. Hon lyckades inte bara vinna kungafamiljens förtroende, utan blev också en flitig skildrare av den övriga atenska societeten, där det antika arvet mötte 1800-talets nya färgstarka elit.
Rövarna i Attikas berg
Att resa i Grekland under 1800-talet var inte riskfritt, och bergen i Attika gömde faror som krävde ett helt annat mod än de lugna salongerna i Aten. Hennes val att måla ute i det fria var vid den här tiden mycket ovanligt i Grekland – särskilt för en kvinna – eftersom landsbygden ständigt hotades av laglösa rövarband. Dessa rövarband var en regelrätt samhällsplåga som lamslog landsbygden, men de var också djupt sammanflätade med tidens lokala politik.
För den ännu unga nationen var rövarna enbart kriminella som hotade statens säkerhet. Men hos folket sågs de ofta som arvtagare till revolutionens gamla frihetskämpar, klefterna och armatolerna, som skyddade lokalbefolkningen mot statlig maktutövning. Elisabeth Jerichau-Baumann vägrade att låta sig stoppas av farorna i denna laddade miljö.
Hon gav sig modigt ut i bergen för att föreviga ”infödda grekiska banditer och röfvare”. Även om dessa specifika målningar har gått förlorade i historiens dunkel, vittnar 1880-talets tidningsartiklar om ett kurage som saknade motstycke i dåtidens europeiska salonger
I Göteborgs-Posten beskrivs hennes dramatiska och kontrastrika tid i Grekland på 1800-talet så här:
📜 Hon vistades en tid vid konungens af Grekland hof, sysselsatt mest med att måla porträtter, porträtter af kungar, drottningar och prinsar, men också af infödda grekiska banditer och röfvare.
De osmanska haremens hemligheter
Elisabeth stannade inte länge hos det grekiska kungaparet. Hon sökte sig vidare österut till Konstantinopel, där hon lyckades med den sällsynta bedriften att som västerländsk kvinna få tillträde till stadens annars helt stängda osmanska harem.
Resan fortsatte därefter ännu längre söderut, till Egypten, där hon i utkanten av Kairo fann nya motiv som fortsatte att utmana den europeiska publikens syn på Orientens kvinnor.
Hennes målningar därifrån skilde sig radikalt från samtida manliga konstnärers exotiska fantasier. Eftersom hon faktiskt hade tillbringat tid nära kvinnorna, skildrade hon dem inte som anonyma objekt utan med ett sällsynt psykologiskt djup, värdighet och ett vibrerande ljus som fängslade konstvärlden.
Samtidens eko i tryckpressarna
Hennes liv och karriär fortsatte att fascinera långt efter att hon lämnat Medelhavet, vilket inte minst syns i den samtida pressen. Under 1880-talet omskrevs hennes bedrifter med stor beundran i svensk media. När Elisabeth Jerichau-Baumann ställde ut sina verk i Göteborg under hösten 1880, väckte det stor uppmärksamhet.
I Göteborgs-Posten beskrevs utställningen som en händelse där konsten studerades med ”lifligt intresse och stort nöje”. Skribenten reflekterade över hennes konstnärliga utveckling och de unika erfarenheter hon samlat på sig under sina resor:
📜 Derefter vistades hon i Konstantinopel och fick tillträde till Mustapha Fazil paschas harem, der hon porträtterade hans sköna dotter för prinsessans af Wales räkning. I den samling hon här nu exponerat förekomma också porträtter af flera sköna haremsdamer, men med fingerade namn, en grannlagenhet mot de älskvärda ’hannums’ (prinsessorna), som förmodligen mindre dikterats af deras egen önskan än af Muhammeds sedelag…
Genom dessa ord från 1880 framträder bilden av en konstnär som inte bara bemästrade sitt färgval och sin ljussättning, utan som också navigerade i en komplex värld med en ovanlig fingertoppskänsla för kulturella konventioner
Ett liv i konstens tjänst
Elisabeth Jerichau-Baumann var en naturkraft som bevisade att en kvinna med en pensel kunde vara precis lika slagfärdig, kraftfull och ostoppbar som sina mest uppburna manliga kollegor. Vid hennes bortgång besjöngs hennes livsverk och hennes rebelliska anda. Hon anses fortfarande av många som en sann pionjär.
Samtiden mindes henne inte bara för hennes dukar, utan för den livskraft hon utstrålade ända in i det sista. I en av nekrologerna beskrevs hur hon, vid en stor festmiddag i Göteborgs förnämsta festlokal, hade hänfört sin publik
📜 Hon hänförde alla genom den eldiga och fängslande omedelbarhet, hvarmed hon tog ordet i en församling af femhundra personer… det behöfdes mera för att bryta hennes ofantliga energi, som var baserad på den innerligaste öfvertygelse om att i henne bodde ett verkligt konstnärsämne
Det är en rörande beskrivning av en kvinna som, ända fram till sitt sista andetag, levde med ”sin vanliga liflighet”, sin varma hänförelse för konsten och sin blixtrande snillrikhet.
1880-talets analoga brus
Innan vi sätter punkt för detta första nummer av Hellas Allehanda dröjer vi oss kvar en stund vid den tidens tidningar, bestående av långa vertikala spalter. Kontrasterna i 1800-talets mediaklimat var slående; när vi studerar Sydsvenska Dagbladet Snällposten ser vi hur nyhetsrapportering, kulturannonser och reklam för dagliga nödvändigheter trängdes om utrymmet på samma yta.
Det är en påminnelse om att tidningsläsaren förr möttes av en helt annan typ av ”analogt brus” än dagens digitala flöden. Precis bredvid notiser om konstauktioner och kulturella evenemang fanns reklam för allt från militärföreningar till huskurerna ”Parasiticida”.
Att läsa den tidens sida är att kliva in i en värld där det sublima – som Elisabeth Jerichau-Baumanns konst – ständigt fick dela scen med vardagens mer jordnära, och för oss ibland rent absurda, bekymmer.
Relaterade artiklar
De grekiska öarna under 1500-1900-talen, del 1
På vår blogg kommer snart flera artiklar att publiceras i kategorin Hellas Allehanda, om Grekland på 1800-talet
Källförteckning
- Elisabeth Jerichau-Baumann, Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Elisabeth_Jerichau_Baumann
- Göteborgs-Posten, 30 oktober 1880, sidan 2: https://tidningar.kb.se/4112714/1880-10-30/edition/154432/part/1/page/2/
- Elisabeth Jerichau-Baumann, Dansk Kvindebiografisk Leksikon: https://kvindebiografiskleksikon.lex.dk/Elisabeth_Jerichau-Baumann
- Det Nationalhistoriske Museum (Frederiksborg): https://dnm.dk/