När man talar om grekiska seder och bruk utgör Anastenaria ett av de mest säregna exemplen. Det är en traditionell, extatisk tradition i norra Grekland, som tilldrar sig 21 maj varje år, dagen då Ortodoxa Kyrkan firar helgonen Konstantin och Helena. Deltagarna, burna av musik och trans, vandrar barfota över glödande kol.
Denna till synes oförklarliga förmåga att uthärda extrem hetta har länge fascinerat utomstående och väckt frågor om mänsklighetens dolda resurser.
Fenomenet har idag avmystifierats av modern vetenskap och själva glödvandringen anses inte längre utgöra ett fullständigt mysterium. Det har till och med gått så långt att västerländska upplevelseföretag säljer den som teambuilding-aktiviteter och kurser i personlig utveckling.
Alla som vill kan i dag köpa sig en upplevelse och vandra barfota över glödande kol. Samtidigt är det förstås ingen riskfri aktivitet. Det finns gott om vittnesmål om att människor faktiskt har bränt sig under den här typen av glödvandringar.
Det är dock fortfarande djupt fascinerande att denna handling i grunden kan härledas till en levande ritual som har pågått i tusentals år. Inom Anastenaria-kulten är glödgången inte ett modernt jippo, utan en tradition buren genom seklerna från generation till generation År 2009 upptogs ritualen dessutom på Unescos lista över immateriella kulturarv.
För 25 år sedan, i maj 2001, publicerade undertecknad en reportageartikel i tidningen Metrorama Athens om denna ritual. Texten skildrade riten och fenomenet akaia/ακαΐα, ett begrepp som kanske bäst översätts till obrännbarhet eller termisk immunitet.
Texten försöker förstå ritualen både som levande tradition och historiskt fenomen. Rubriken var: ”Δοκιμασία στην πυρά της πίστης” – som kanske bäst kan översättas till:”Ett eldprov på trons glödbädd”. (Originalartikeln på grekiska från Metrorama finns som PDF-nedladdning längst ner i texten).
Ett eldprov på trons glödbädd
Anastenaria-traditionen, vars rötter försvinner långt tillbaka i historiens dunkel, väcks varje år till liv igen under högtiden för helgonen Konstantin och Helena.
Tisdag 22 maj 2001, av Georgios A. Georgiou
Den 21 maj, på helgonen Konstantin och Helenas dag, väcks Anastenaria till liv i flera byar i grekiska Makedonien och Thrakien. Det är en särpräglad ritualtradition vars rötter försvinner långt tillbaka i tidens dunkel. Framstående forskare inom folklivsforskning är dock ense om att Anastenaria har bevarat element från den urgamla dionysiska kulten, eftersom riterna innefattar djuroffer, extatisk dans, glödvandring, akaia (obrännbarhet) och ritualer som påminner om de antika menadernas extas.
De glödvandrande Anastenarides, framstår som samtida mystiker i en urgammal kult. När de efter långa rituella förberedelser slutligen uppfylls av helgonens kraft, beträder de den heliga elden. Med ikonerna i händerna springer och dansar de extatiskt, piskade av den allt snabbare och vildare musiken. Från dem hörs djupa suckar, rituella rop och osammanhängande ord medan de med sina bara fötter kliver på den glödande kolbädden för att driva ut det onda, alltmedan de gång på gång mässar sina traditionella böner om välgång och beskydd.
Anastenarias ursprung
Forskare menar att denna säregna folkliga kult härstammar från de urgamla hembygderna i nordöstra Thrakien och Kappadokien, varifrån befolkningen senare våldsamt fördrevs, och att traditionen har förts vidare i oförändrad form till dagens nordgrekiska byar.
Det är också känt att dussintals folkslag och religiösa sekter under århundradenas lopp har korsat varandras vägar och påverkat varandra i detta bredare geografiska kulturområde. Det finns dessutom belägg för att stora orgiastiska högtider firades under den bysantinska medeltiden som kallades Psycharia och Sthenaria. Det är mycket möjligt att dagens sedvänja är kopplad till dessa.
Glödvandring som rit för helande, initiering och tro är ett globalt fenomen som har praktiserats i tusentals år av vitt skilda kulturer världen över, från Stillahavsöarna och Asien till delar av Sydeuropa. Detta globala mönster stärker teorin om att Anastenaria i grunden kan vara ett pro-indoeuropeiskt arv.
Glödvandring som kommersiell upplevelse
I vår tid tenderar dock Anastenarides stora tradition att urvattnas, då den alltmer har förvandlats till en turistattraktion och en bullrig, kommersiell marknad. Många bedömer att ritualen har förlorat kontakten med sina rötter och riskerar att dö ut helt, eller i bästa fall degraderas till billig underhållning och trolleritrick.
Detta är givetvis inte glödvandrarnas eget fel, utan snarare en spegling av den moderna tidsandan som vill förvandla allt heligt till en handelsvara. Det är talande att Anastenaria under många år hölls bakom stängda dörrar – dolt och hemligt, långt borta från yttre påverkan och blickar från utomstående.
Denna dolda tradition berodde dock framför allt på den fientliga inställningen från kyrkan. Den officiella ortodoxa kyrkan har alltid motsatt sig glödvandrarnas sedvänjor, stämplat dem som hedniska och anklagat utövarna att de förlöjligar de heliga ikonerna.
Det invigda sällskapet
Enligt forskare är glödvandrarna själva enkla bybor som bevarar sin kult genom muntliga traditioner, vilka de har ärvt direkt från sina förfäder. I de samhällen där de lever utgör de alltid en särskild grupp, en orden eller ett brödraskap, vilket sägs påminna om antikens heliga sällskap av dionysisk typ.
Trots att utövarna ser sig själva som djupt troende kristna, går de sällan i kyrkan. I stället utövar de sin kult i särskilda rum i sina egna hem, de så kallade konakia, eller ute i naturen – oftast i heliga lundar och på platser som de själva anser helgade och kallar agiasmata. Deras liv präglas av sträng disciplin och enkelhet, och i byarna betraktas de som djupt respekterade personer.
I konakia förvarar de kultens heliga föremål: den “aldrig slocknande” oljelampan och de särpräglade ikonerna med sina karakteristiska handtag undertill, som gör det möjligt att hålla dem stadigt under de extatiska danserna. Dessa ikoner kallas ”konstantinata”, “farfäder” eller “nådegåvor”. De är smyckade med bjällror, band, ringar, mynt, kedjor och heliga radband – föremål som enligt utövarna själva hjälper till att driva bort det onda.
I konakia förvaras även de heliga musikinstrumenten: lyran och trumman, vars monotona rytmer och melodier hjälper deltagarna att falla i extas innan dansen över de glödande kolen börjar.
Även en speciell yxa och en kniv betraktas som heliga föremål, då dessa används vid det rituella djuroffret som föregår firandet. Djuret som ska offras – det så kallade bikadi – är oftast ett lamm eller en bagge, men förr i tiden kunde det även vara en tjur.
Djuret leds till offerplatsen med tända så kallade “själsljus” fästa vid hornen och en blomsterkrans runt halsen. Efter offrandet, som sker på ett strikt rituellt vis, tillagas djuret och äts av de invigda för lycka och välgång, eftersom det tros innesluta en magisk kraft som är till nytta för hela gemenskapen.
Flera forskare tror att köttet från det offrade djuret förr i tiden åts rått, precis som under de antika ritualerna hos menaderna. Detta stöder ytterligare uppfattningen att Anastenaria har sina rötter i den dionysiska kulten. Utöver det blodiga djuroffret innefattar förberedelserna även en vattenvälsignelse, brödbrytning och en gemensam, innerlig andakt i grupp, inne i konaki.
Därefter börjar de invigda sin ringdans, som fungerar som en sista förberedelse inför eldvandringen. De dansar utmattande i många timmar med ikonerna i händerna, i syfte att framkalla det känslomässiga tillstånd av extas som ska tillåta dem att gå på glöden.
Den heliga elden
Elden som ska bli kolbädd tänds under de första kvällstimmarna och hålls vid liv av särskilda invigda, som ärvt denna uppgift från sina förfäder. När lågorna väl lagt sig och förvandlats till ett tjockt lager djupröd glöd, meddelas utövarna som snart anländer i långsam procession.
Besökaren kan då se hur de omringar sin ledare medan en fackelbärare går främst med ett ljus som anses heligt i handen. Trummorna dånar och lyrorna spelar vilda, berusande melodier, ackompanjerade av sånger som enligt musikforskare är lokala varianter av det medeltida akritiska hjälteeposet.
När stämningens intensitet når sin höjdpunkt börjar karakteristiska utrop höras från glödvandrarna – ett tecken på att det stora ögonblicket närmar sig. Plötsligt bryter sig en av de extatiska deltagarna loss från ringen och kliver barfota rakt ut på glöden, hållande ett helig tygstycke eller en ikon.
Drabbad av sakral extas börjar glödvandraren dansa med vild, nästan orgiastisk intensitet och drar de andra med sig ut över glöden. Alla upplever, som de själva säger, syner och visioner: vissa ser den heliga Helena träda fram och skölja deras fötter med svalt vatten, medan andra ser den helige Konstantin hälla vatten över hela glödbädden och släcka elden.
I detta skede stampar de redan runt i full extas. De dansar, ber böner och får ett vilt uttryck i blicken, medan kropparna rycker när de höjer ikonerna mot himlen och rör sig över elden i rituell trans. Samtidigt uppvisar de det omdiskuterade fenomenet som på grekiska kallas akaia/obrännbarhet – förmågan att inte bränna sig.
Till slut lämnar de elden fyllda av jubel och lättnad – oskadda och, med ytterst få undantag, utan brännskador. Genomsvettiga, bleka och utmattade, som efter en stor fysisk prövning, lugnar de nu ner sig och kysser vördnadsfullt ikonerna innan de lämnar över dem till gruppledaren.
Akaia – obrännbarhetens fenomen
Mycket har skrivits och sagts om glödvandringen, i synnerhet om fenomenet akaia/obrännbarhet. Relevanta referenser finns redan i den klassiska antikens skrifter. Idag har hela studier publicerats där olika åsikter förs fram, ofta färgade av forskarnas egna ideologiska övertygelser. Faktum är dock att vetenskapen ännu idag har svårt att ge en heltäckande förklaring till fenomenet.
Man tror att förklaringen till obrännbarheten delvis ligger i glödvandrarnas snabba fotarbete, alltså att de rör sig hastigt över glöden från den ena foten till den andra. En annan förklaring är att träkol är en dålig värmeledare. Det innebär att huden inte hinner få brännskador, förutsatt att glödvandringen sker med rätt hastighet och teknik.
Alla är dock överens om att en långvarig psykologisk förberedelse är absolut nödvändig, om så bara för att samla modet att överhuvudtaget kliva ut på de glödande kolen, vilka enligt mätningar når temperaturer på flera hundra grader.
Under de senaste åren har det faktiskt, både i USA och i Västeuropa, startats ”skolor” för glödvandring och det anordnas seminarier kring denna urgamla sedvänja.
I sina reklambroschyrer hävdar de moderna instruktörerna att dessa urgamla tekniker inte innehåller något övernaturligt eller magiskt. Istället menar de att metoderna är tillgängliga för alla som vill stärka sitt självförtroende, sitt mod och sin mentala styrka – även om dessa kurser och seminarier ofta innebär en märkbar ekonomisk kostnad för deltagaren.
När det gäller fenomenet obrännbarhet kommer det klassiska talesättet dock alltid att ha sin giltighet: den som inte vet bättre ska inte leka med elden.
Det är värt en påminnelse att eldvandring är ett globalt fenomen som återfinns i vitt skilda kulturer världen över, från Sibirien och Tibet till Fijiöarna och bland Nordamerikas urfolk.
Myt och tradition
Efter befolkningsutbytet mellan Grekland och Turkiet 1923 tvingades grekerna i Östra Rumelien lämna sina hem och slå sig ner i norra Grekland. Med sig bar de inte bara sina få ägodelar, utan också sina heliga ikoner – de så kallade “chares” och “pappoudes” – som i de flesta fall föreställde den heliga Helena och den helige Konstantin. Tillsammans med dem följde även Anastenaria-traditionen över gränsen.
Enligt myten uppstod traditionen under förföljelserna av grekerna i Östra Rumelien, då osmanska trupper satte eld på kyrkorna där. Berättelsen säger att invånarna samlades gråtande utanför den helige Konstantin och heliga Helenas kyrka och då skänktes dem gudomlig kraft. Helgonen ska ha uppenbarat sig för byborna och gett de troende styrkan att gå rakt igenom elden för att rädda ikonerna.
Folklivsforskare är idag ense om att Anastenaria-traditionen har sina rötter i Östra Rumeliens byar. Den första officiella dokumentationen av sedvänjan gjordes 1872 av professorn Anastasios Hourmouziadis. Hans tal vid den grekiska ortodoxa akademin i Konstantinopel var titulerat: ”Om Anastenaria och andra säregna och vidskepliga traditioner”.
Metrorama Athens, Tisdag 22 maj 2001, av Georgios A. Georgiou
Ett kvartssekel senare
Tjugofem år har gått sedan denna artikel publicerades i Metrorama Athens. Under tiden har världen förändrats, men Anastenaria lever fortfarande vidare i norra Grekland – någonstans mellan tro, extas, folklore och levande historia.
Mycket kring glödvandringen har med tiden analyserats och delvis förklarats av vetenskapen. Samtidigt kvarstår ett märkligt frågetecken kring ritualen för den som verkligen har bevittnat den på nära håll. Många deltagare tycks inte bara snabbt passera över glöden, utan stannar kvar länge på den, dansande mitt i elden under flera minuter.
Jag minns fortfarande själv känslan från byn Langadas, när trummorna dånade genom natten och människor dansade barfota över den glödande kolbädden. Än idag är det svårt att helt frigöra sig från intrycket att man bevittnat något som, åtminstone för ett ögonblick, tycktes trotsa både förnuftet och naturlagarna.
📥 Ladda ner originalartikeln från Metrorama Athens (PDF)
📖 På vår blogg finns flera relaterade artiklar om grekiskt folkliv och tradition