Att färdas genom Hades och försöka teckna en bild av den antika grekiska mytologins underjord är ingen enkel uppgift. I denna fjärde del av vår serie om mytologins märkliga och förbisedda sidor möter vi återigen skiftande berättelser. Floder, platser och färdvägar varierar mellan olika källor och traditioner, och ibland flyter berättelserna samman. Någon entydig karta över dödsriket finns alltså inte. Men det ska inte hindra oss från att ge oss av.
Som utlovat ska vi idag ta oss förbi Kerberos, den väldiga och månghövdade hunden som vaktar dödsrikets portar. Han ser skräckinjagande ut, men tar vänligt emot oss och låter oss passera. Vänligheten är ett lömskt knep: alla är välkomna in, ingen får gå ut. Det är först när någon vill därifrån som Kerberos visar sitt rätta humör.
Bakom portarna breder Hades ut sig, de dödas rike, där solen aldrig når. Hades heter också själva guden som härskar här tillsammans med sin drottning Persefone.
Hades är bror till Zeus och Poseidon, men brukar inte räknas till Olympens tolv gudar. Någon obetydlig gud är han däremot knappast: han härskar över de döda och är en av gudavärldens mest fruktade gestalter.
I den grekiska mytologin kallades han också Plouton, ”den rike”. Rikedomen omfattade både metallerna i jordens innandöme och det liv som gror under marken, där fröet väntar på att återvända till ljuset. Hos romarna blev namnet Pluto.
Ledsagade i Hades av Hermes
När vi fortsätter vår vandring genom Hades och Persefones rike får vi snart syn på en egendomlig procession. Hermes, gudarnas budbärare, uppträder här som psychopompós (ψυχοπομπός), själarnas ledsagare. Med sin gyllene stav leder han en skara själar vidare.
De döda följer honom, tätt samlade längs klippvägen. Homeros liknar dem vid fladdermöss i en grotta: klungor som hänger från grottans tak, pip och fladdrande vingar i mörkret. Så färdas också själarna i Hades, pipande och fladdrande efter sin ledsagare.
Själarna vi möter har redan en märklig färd bakom sig. Homeros berättar hur de har passerat Okeanos, den väldiga flod som omsluter världen, och fortsatt förbi solens portar, som förknippas med solnedgången i väster. De har också passerat δήμος ὀνείρων (demos oneiron), drömmarnas land, som ligger längs vägen till dödsriket.
I den grekiske poeten och Nobelpristagaren Giorgos Seferis tolkning av Odysséen:
”De passerade solens portar och drömmarnas värld och nådde snart Asfodelosängen, där själarna bor” (Egen fri översättning från grekiskan.)
Asfodelosängarna och Charon
Föreställ dig vidsträckta ängar av afodiller, med bleka, nästan vita blommor på höga stjälkar. Här vistas de flesta av de döda. Bland dem finns vanliga människor men också forna hjältar. Det är bland dessa skuggor som Odysseus under sitt besök i dödsriket återfinner flera av sina gamla krigskamrater, bland dem Akilles. Alla vandrar omkring som bleka, skugglika gestalter, utan mål, i en tidlös och ödslig tillvaro.
Längre bort står vass längs ett mörkt vatten. En roddbåt närmar sig stranden. Den fungerar som färja mellan de levandes och de dödas värld.
Charon, färjkarlen, avbildas på olika sätt i den grekiska mytologin. På äldre vaser framträder han som en grov, ovårdad sjöman. I senare avbildningar får han ibland mildare och mer förfinade drag. Ofta bär han en enkel tunika och spetsig mössa.
Hos den romerske poeten Vergilius möter vi en mer skräckinjagande gestalt: en smutsig gammal man med tovigt vitt skägg och ögon som glöder som eld.
Även hos Bellman möter vi Charon, som vinkar från sin brusande älv i epistel 81, ”Märk hur vår skugga”.
I vissa skildringar är Charon både gammal och otålig: passagerarna får skynda sig ombord.
Överfarten kostar ett litet mynt, en obol. Därför fick de döda ofta färdpengar med sig i graven.
Också dödens sista resa kräver alltså att någon tänker på biljetten.
Men vilket vatten färdas Charon i med sin dystra båt?
Vissa berättelser säger floden Styx, med kolsvart, trögflytande vatten och dimma som stiger från ytan. I somliga skildringar ringlar floden nio varv runt dödsriket och håller de döda instängda. Det är också floden som gudarna svär vid när de ger sina mest bindande löften.
Andra låter Charon ro över floden Acheron, förknippad med sorg och smärta. Redan under antiken förbands floden med vägen till dödsriket – och den går fortfarande att besöka i Epirus i nordvästra Grekland.
Flammande vatten, glömska och tre stränga domare
Längre in i Hades möter oss fler strömmar och bifloder:
- Kokytos, klagans flod, vars namn för tankarna till jämmer och sorg.
- Pyriflegethon, den flammande floden, rinner genom glödande trakter, där vatten och slam kokar i en väldig eldsjö. I vissa skildringar omger den Tartaros som en brinnande vallgrav.
- Lethe erbjuder något stillsammare. Namnet betyder glömska, och den som dricker dess vatten glömmer sitt tidigare liv. Ansikten, hem och bekymmer försvinner ur minnet.
Den stora floden Styx kräver särskild försiktighet. Vid dess vatten svär gudarna sina bindande eder. Bryter någon sitt löfte berövas guden sin andedräkt och sin röst under ett helt år och får under samma tid varken smaka nektar eller ambrosia. Därefter följer nio års utestängning från de andra gudarnas fester och rådslag.
Odödlighet befriar tydligen ingen från konsekvenserna.
Vår vandring i Hades för oss nu till ett vägskäl. Där väntar tre vördnadsbjudande gestalter, tre domare, som håller i var sin spira. Framför dem samlas och väntar de döda, utan kläder, ägodelar eller följeslagare.
Här avgörs deras fortsatta färd. Domarna granskar hur de har levt: vilka förtjänar en lycklig tillvaro, och vilka måste sona sina brott? Ingen kan bortom denna gräns gömma sig bakom rikedomar eller förnäm härkomst.
De tre domarna är Minos, Rhadamanthys och Aiakos. Alla tre har varit kungar på jorden, kända för sin rättvisa och sina lagar. Deras far Zeus har därför gett dem uppdraget att döma de döda. Minos får sista ordet när de andra tvekar.
Minos har också fått ge namn åt hela den minoiska civilisationen på Kreta – en benämning som skapades i modern tid.
Tartaros, den fruktade avgrunden
Längre fram öppnar sig avgrunden mot Tartaros. Där nere hålls titanerna, den äldre generationens besegrade gudar, inspärrade bakom bronsportar. I vissa berättelser omger floden Pyriflegethon Tartaros som en brinnande vallgrav. Andra berättelser låter också människor straffas här för grova brott eller övermodiga försök att trotsa gudarna.
Sisyfos, som försökt lura döden, tvingas rulla ett väldigt stenblock uppför en höjd. Varje gång han nästan når toppen rullar stenen ner igen, och arbetet börjar om. Därifrån kommer vårt uttryck sisyfosarbete, ett ändlöst slit som aldrig leder till något bestående resultat.
Men hur djupt är det till Tartaros? En antik skildring ger oss ett svindlande mått på djupet:
Släpp ett bronsstäd från jordytan. Låt det falla genom natten. Nio dygn går, och fortfarande faller det. Först på det tionde når det Tartaros.
Vi stannar vid kanten av avgrunden och kikar försiktigt ner.
Elysion-slätterna
Vi lämnar Tartaros och söker oss mot en ljusare trakt som skymtar i fjärran:
Elysion, de lycksaliga markerna. Alla döda är inte hänvisade till skugglivet på asfodelosängarna. Vissa berättelser låter dem som levt rättfärdigt komma till Elysion och få en lycklig tillvaro efter döden.
Här blåser alltid de behagliga västanvindarna så slätterna slipper snö, vinterstormar och piskande regn.
I Odysséen lovas kung Menelaos att föras hit utan att först behöva dö. Han är gift med Helena och därmed svärson till Zeus. Släktförbindelser kunde tydligen hjälpa även med den sista bostaden.
Även Elysions placering skiftar i den grekiska mytologin. Vissa berättelser förlägger de lycksaliga markerna till utkanten av de levandes värld. Andra låter dem ingå i själva dödsriket.
Att återvända från Hades
Vi befinner oss fortfarande i de dödas rike. Men finns det en väg tillbaka till de levande? Det finns faktiskt några som har lyckats återvända från Hades.
Herakles fick tillstånd av Hades att föra upp Kerberos till de levandes värld, på villkor att han besegrade hunden utan vapen. Efter att ha fullbordat uppdraget förde han Kerberos tillbaka till dödsriket.
Bland de dödliga lyckades Orfeus ta sig tillbaka, men utan sin älskade Eurydike. Även Sisyfos lurade sig tillbaka till de levandes värld, men fick till slut återvända till dödsriket, där hans eviga straff med stenblocket väntade.
I verket”Staten” låter Platon en stupad soldat vid namn Er återvända från dödsriket. När hans kropp ligger på likbålet vaknar han – och börjar berätta vad han har sett på sin färd genom Hades.
Han berättar bland annat hur själar samlas efter tusen års belöning eller straff. Framför dem lägger ödesgudinnornas härold fram mönster för olika liv, och var och en får välja ett mönster att följa i sitt nästa. Före den kommande återfödelsen dricker de glömskans vatten och förlorar minnet av det som varit.
Nu har vi färdats länge i de dödas rike. De gamla berättelserna har fört oss över blomsterängar, längs eldfloder, förbi stränga domare och fram till själar som väljer hur de vill återfödas.
Glömskans vatten låter vi bli – något vill vi ju ha att berätta när vi kommer tillbaka.
Nu återstår det att hitta tillbaka till Hades portar. Där väntar Kerberos.
Den ormliknande svansen har slutat vifta.
Källor och vidare läsning
- Homeros, Odysséen, sång 4, vers 561–569 – Elysion.
- Homeros, Odysséen, sång 24, vers 1–14 – Hermes och själarnas färd, med Seferis översättning.
- Hesiodos, Theogonin – Kerberos, Tartaros, bronsstädet och Styx.
- Theoi, Charon – Antika texter och avbildningar, inklusive Pausanias beskrivning.
- Platon, Gorgias 523–524 – Själarnas dom, textutdrag hos Theoi.
- Platon, Staten, bok 10 – Berättelsen om Er.