Herakles hör till den grekiska mytologins mest kända gestalter. Men i de antika källorna syftar namnet inte alltid på samma person. Där förekommer också en annan Herakles, knuten till de gåtfulla Dactylerna från berget Ida och till en mindre känd berättelse om de olympiska spelens ursprung.
Det är ett bra exempel på hur den grekiska mytologin kan skifta mellan olika källor och traditioner. Samma gestalt kan ha olika föräldrar, namn, utseenden och bedrifter beroende på plats, tid och författare. Ibland flyter även olika berättelser ihop och överlappar varandra.
I del 3 av vår serie om den grekiska mytologins märkliga väsen och bortglömda sägner följer vi några av dessa sidospår vidare: från de idaiska Dactylerna till den trekroppade jätten Geryon och vidare till de månghövdade hundarna Orthros och Kerberos.
De idaiska Dactylerna
Dactylerna var manliga gudomliga eller halvgudomliga väsen som förknippades med den stora modergudinnan, framför allt i gestalterna Rhea och Kybele. De förknippades också med metallhantverk, eld och magi. Hur Dactylerna beskrivs i övrigt varierar däremot kraftigt mellan källorna. De kan vara olika många, ha olika namn, höra hemma på olika platser och ibland nästan flyta ihop med andra mytiska grupper.
Berget Ida syftar dessutom inte alltid på samma plats. Ett Ida ligger på Kreta och ett annat i det antika Frygien i Mindre Asien. Dessutom förekommer olika lokala framställningar av Dactyler, bland annat på Rhodos.
En annan vitt spridd tradition berättar att Dactylerna uppstod när Rhea skulle föda Zeus. Hon försökte rädda den nyfödde Zeus undan fadern Kronos, som slukade sina egna barn för att förhindra att något av dem en dag skulle störta honom. När Rhea pressade fingrarna mot jorden under förlossningen föddes Dactylerna – och det grekiska ordet daktyloi betyder just ”fingrar”.
Den grekiske geografen Pausanias, som skrev på 100-talet e.Kr., återger en eleisk tradition där Dactylerna är fem till antalet och namnges var för sig. Där motsvarar Herakles tummen, Paeonius pekfingret, Epimedes långfingret, Iasius ringfingret och Idaios – även kallad Acesides – lillfingret.
Denne Herakles, den äldste av bröderna, ska ha ordnat en kapplöpning mellan dem och krönt vinnaren med en krans av vildoliv. Enligt samma tradition var detta ursprunget till de senare olympiska spelen. Dactylernas Herakles sägs dessutom ha hämtat själva vildoliven från hyperboréernas mytiska land långt i norr.
Traditionerna kring de olika Heraklesgestalterna kom senare att överlappa varandra, och bedrifter som ursprungligen tillskrevs äldre gestalter kunde så småningom föras över till den mer berömde hjälten Herakles.
Dactylerna kopplas också ofta ihop eller blandas med Kureterna, Korybanterna och Kabeirerna – andra grupper av mytiska väsen med anknytning till bland annat modergudinnan, ritualer och metallhantverk.
I vår nästa berättelse, om den fruktade jätten Geryon, kommer vi att möta den mer berömde Herakles, hjälten som utförde de tolv stordåden, son till Zeus och Alkmene.
Geryon – den fruktade jätten längst i väster
I sitt tionde stordåd skickades Herakles för att stjäla den fruktade jätten Geryons boskap. Det var inte vilken hjord som helst, utan en praktfull samling röda kreatur som betade på ön Erytheia, långt ute vid den grekiska mytologins västra världsgräns. Denna färd över havet blev senare ett omtyckt motiv bland antikens vasmålare.
Hur jätten Geryon själv såg ut beror, som så ofta, på vilken källa man läser.
En kropp med tre huvuden? Tre kroppar med ett huvud? Sex armar och sex ben? Vingar? Alla varianter förekommer. Gemensamt är att han framställs som en väldig och skräckinjagande gestalt, ofta beväpnad som en krigare – och att siffran tre på något sätt har med hans natur att göra.
Hans släktträd är lika märkligt som hans utseende. Geryons far Chrysaor föddes enligt myten när hjälten Perseus högg huvudet av Medusa, monstret vars blick kunde förvandla människor till sten. Samtidigt föddes också den bevingade hästen Pegasos. Jätten Geryon utgör därmed en viktig länk i en av den grekiska mytologins välkända berättelser.
Geryons boskap vaktades av herden Eurytion och den tvåhövdade hunden Orthros. Herakles slog ihjäl Orthros med ett enda kraftigt slag från sin klubba av olivträ och dödade därefter också Eurytion. När Geryon hörde tumultet kom han rusande, enligt en version utrustad med tre sköldar, tre spjut och tre hjälmar. Herakles mötte honom med en pil doppad i den Lerneiska Hydrans giftiga blod och fällde jätten.
Palaiphatos, en grekisk mytograf som gärna sökte rationella förklaringar bakom gamla myter, menade att föreställningen om Geryons flera huvuden kunde ha uppstått genom ett missförstånd kring platsen där jätten kom ifrån. Den hette Trikarenia, vilket kan tolkas som ”Tre höjder” eller ”Tre huvuden”.
Geryon fortsatte att dyka upp i litteraturen långt efter antiken. Mer än tusen år senare återfinns han i bl.a. Dantes Inferno – då som en ny och ännu märkligare gestalt.
Orthros – hunden i skuggan av sin berömda bror
Hunden Orthros är betydligt mindre känd än sin bror Kerberos, hunden som vaktade ingången till de dödas rike. Båda var barn till Typhon och Echidna, två av den grekiska mytologins stora urmonster och föräldrar till en lång rad andra skräckinjagande varelser.
Orthros uppgift var att vakta Geryons dyrbara röda boskap på ön Erytheia.
Oftast beskrivs han som tvåhövdad, men även här varierar källorna. I vissa har han bara ett huvud, i andra tre. Avbildningar av Orthros är ovanliga och nästan alltid knutna till just Herakles stöld av Geryons boskap.
Även skildringen av hans död varierar. I berättelsen vi nyss följde slår Herakles ihjäl Orthros med sin klubba. På vissa antika avbildningar framställs Orthros i stället genomborrad av pilar.
Brodern Kerberos är ett ännu tydligare exempel på hur ett mytologiskt utseende kan förändras. I de äldsta litterära källorna kunde han ha femtio – eller rentav hundra – huvuden. Först senare blev tre huvuden den version som kom att dominera och som vi känner bäst i dag.
Även Orthros släktträd bjuder på överraskningar. En passage hos poeten Hesiodos kan tolkas som att Orthros och Kimaira blev föräldrar till både Sfinxen och det nemeiska lejonet, två andra fruktade varelser i den grekiska mytologin. Men även här är källorna tvetydiga och olika traditioner ger varierande bilder.
Från Orthros till underjorden
Kerberos hör framför allt hemma i en annan berättelse. Inte långt efter mötet med Geryon skickas Herakles ner i dödsriket Hades, där den månghövdade vakthunden får en betydligt större roll.
I denna del såg vi hur tätt den grekiska mytologins olika motiv hänger samman. Dactylernas Herakles ledde oss till de olympiska spelen, hjälten Herakles till Geryon och Geryons boskap till Orthros.
Kerberos kommer att föra oss vidare till nästa del i serien: ”Underjordens geografi”.
Anslut till vårt nyhetsbrev 🔗 för att hålla dig uppdaterad
Du hittar oss även på Facebook ↗
och på Instagram ↗
Källor
- Diodoros Siculus, Bibliotheca historica, bok 5
- Pausanias Description of Greece, bok 5, 5.7.6–9
- Grekiska Wikipedia: Geryon
- Grekiska Wikipedia: Orthros
- Palaiphatos, Om otroliga berättelser
Relaterade artiklar
Utforska fler av våra artiklar i kategorin Mytologi →