Hellas Allehanda – en del av Greek Expedition.

• Hur såg omvärlden Grekland på 1800-talet när den unga nationen började formas?
• Vilken roll spelade reseskildrare och konstnärer när bilden av det nya Grekland gestaltades?
• Vad berättar nyhetsspalterna om Grekland på 1800-talet, en tid då landet för många var en nästan exotisk destination?

Genom att gräva i reseskildringar, konst, poesi och samtida tidningsarkiv sammanställer vi en mosaik av röster för att närma oss frågorna om Grekland på 1800-talet. Vi inleder sökandet i denna arkivskatt med berättelsen om den djärva konstnärinnan Elisabeth Jerichau-Baumann. En gulnad artikel i Göteborgs-Posten från den 30 oktober 1880 lämnade oss mållösa inför den fascinerande polsk-danska konstnärinnans äventyr.

Elisabeth Jerichau-Baumann (1819–1881)

Elisabeth Jerichau-Baumann var en dansk-polsk konstnärinna som målade med en brinnande konstnärlig glöd och levde driven av en äventyrslusta som inte rymdes i den tidens snäva kvinnoideal.

Med sin enorma energi tog hon 1800-talets Europa med storm. Efter att ha fött nio barn under åren 1847–1861 gav hon sig ut på sina stora, internationella resor. Vi ska idag följa hennes intensiva färder genom Orientens och Sydeuropas starkt kontrasterande landskap. Hon tillbringade mycket tid i Grekland på 1800-talet.

Läsartips: I slutet av artikeln kastar vi en blick på den samtida annonsmarknaden, dråpligt kul! 👇

Vägen till Europas konstnärsliv

Elisabeth Jerichau-Baumann försökte som ung konstnärinna anpassa sig till ett danskt kulturklimat präglat av starka nationalromantiska strömningar. Hon kom att bli känd som en av stilens mest typiska representanter inom dansk konst. Eftersom dåtidens konstakademier inte tillät kvinnliga studenter var hon mestadels självlärd genom omfattande självstudier.

Senare flyttade hon till Rom, där hon snabbt blev en del av den tyska konstnärskolonin. Det var också där hon mötte den danske skulptören Jens Adolf Jerichau, som hon gifte sig med. Makens egna, erotiskt laddade statyer gav henne kurage att strunta i den lokala småsyntheten och själv måla sensuellt, trots de stora sociala riskerna för en kvinna på 1800-talet.

Även om hon behöll Rom som sin fasta bas, befann hon sig ständigt på resa. Hennes egna böcker, Ungdomserindringer (1874) och Brogede Rejsebilleder (1881), ger levande – om än starkt romantiserade – skildringar av den tidens färgstarka och internationella konstnärsliv.

Från sagornas värld till kungliga hov

I dessa kretsar rörde sig även H.C. Andersen, som också hade rest i Grekland på 1800-talet.

Elisabeth förevigade sagoberättaren i en målning där han läser för hennes egna barn. Men hennes koppling till Andersen och hans verk stannade inte där. Hon skapade även en serie hyllade målningar med sjöjungfrumotiv och skänkte ett av dessa verk till honom.

Hennes förmåga att fånga liv och karaktär gjorde henne snabbt eftertraktad bland Europas absoluta elit. Innan Elisabeth vände blicken österut hade hon redan vunnit stort erkännande och säkrat prestigefyllda uppdrag hos kungligheter över hela kontinenten.

Resa i Grekland på 1800-talet

Hon blev snart trångbodd i det danska kulturlivet. Hennes temperament och stora ambitioner krävde mer utrymme än vad Norden kunde erbjuda. Hon packade sina penslar och styrde kosan österut, mot helt andra miljöer än de vanliga europeiska konstnärsstäderna. Framför henne väntade en färgstark och farofylld tillvaro som sträckte sig från det kungliga hovet i Aten och möten med laglösa i Attikas berg till de stängda dörrarna i sultanens harem i Konstantinopel.

Det kungliga hovet i Aten

I Aten charmade hon snabbt det grekiska kungaparet, Georg I och drottning Olga. Att den unge kungen var en dansk prins i grunden blev Elisabeths perfekta inträdesbiljett till slottet.

Snart satt hon i de kungliga salongerna och porträtterade hovet i en stad som höll på att förvandlas till en ny, modern metropol. Med sin osvikliga charm och sitt mod klev Elisabeth rakt in i maktens korridorer utan att tveka. Hon lyckades inte bara vinna kungafamiljens förtroende, utan blev också en flitig skildrare av den övriga atenska societeten, där det antika arvet mötte 1800-talets nya färgstarka elit.

Rövarna i Attikas berg

Att resa i Grekland under 1800-talet var inte riskfritt, och bergen i Attika gömde faror som krävde ett helt annat mod än de lugna salongerna i Aten. Hennes val att måla ute i det fria var vid den här tiden mycket ovanligt i Grekland – särskilt för en kvinna – eftersom landsbygden ständigt hotades av laglösa rövarband. Dessa rövarband var en regelrätt samhällsplåga som lamslog landsbygden, men de var också djupt sammanflätade med tidens lokala politik.

För den ännu unga nationen var rövarna enbart kriminella som hotade statens säkerhet. Men hos folket sågs de ofta som arvtagare till revolutionens gamla frihetskämpar, klefterna och armatolerna, som skyddade lokalbefolkningen mot statlig maktutövning. Elisabeth Jerichau-Baumann vägrade att låta sig stoppas av farorna i denna laddade miljö.

Hon gav sig modigt ut i bergen för att föreviga ”infödda grekiska banditer och röfvare”. Även om dessa specifika målningar har gått förlorade i historiens dunkel, vittnar 1880-talets tidningsartiklar om ett kurage som saknade motstycke i dåtidens europeiska salonger

I Göteborgs-Posten beskrivs hennes dramatiska och kontrastrika tid i Grekland på 1800-talet så här:

📜 Hon vistades en tid vid konungens af Grekland hof, sysselsatt mest med att måla porträtter, porträtter af kungar, drottningar och prinsar, men också af infödda grekiska banditer och röfvare.

De osmanska haremens hemligheter

Elisabeth stannade inte länge hos det grekiska kungaparet. Hon sökte sig vidare österut till Konstantinopel, där hon lyckades med den sällsynta bedriften att som västerländsk kvinna få tillträde till stadens annars helt stängda osmanska harem.

Resan fortsatte därefter ännu längre söderut, till Egypten, där hon i utkanten av Kairo fann nya motiv som fortsatte att utmana den europeiska publikens syn på Orientens kvinnor.

Hennes målningar därifrån skilde sig radikalt från samtida manliga konstnärers exotiska fantasier. Eftersom hon faktiskt hade tillbringat tid nära kvinnorna, skildrade hon dem inte som anonyma objekt utan med ett sällsynt psykologiskt djup, värdighet och ett vibrerande ljus som fängslade konstvärlden.

Samtidens eko i tryckpressarna

Hennes liv och karriär fortsatte att fascinera långt efter att hon lämnat Medelhavet, vilket inte minst syns i den samtida pressen. Under 1880-talet omskrevs hennes bedrifter med stor beundran i svensk media. När Elisabeth Jerichau-Baumann ställde ut sina verk i Göteborg under hösten 1880, väckte det stor uppmärksamhet.

I Göteborgs-Posten beskrevs utställningen som en händelse där konsten studerades med ”lifligt intresse och stort nöje”. Skribenten reflekterade över hennes konstnärliga utveckling och de unika erfarenheter hon samlat på sig under sina resor:

📜 Derefter vistades hon i Konstantinopel och fick tillträde till Mustapha Fazil paschas harem, der hon porträtterade hans sköna dotter för prinsessans af Wales räkning. I den samling hon här nu exponerat förekomma också porträtter af flera sköna haremsdamer, men med fingerade namn, en grannlagenhet mot de älskvärda ’hannums’ (prinsessorna), som förmodligen mindre dikterats af deras egen önskan än af Muhammeds sedelag…

Genom dessa ord från 1880 framträder bilden av en konstnär som inte bara bemästrade sitt färgval och sin ljussättning, utan som också navigerade i en komplex värld med en ovanlig fingertoppskänsla för kulturella konventioner

Ett liv i konstens tjänst

Elisabeth Jerichau-Baumann var en naturkraft som bevisade att en kvinna med en pensel kunde vara precis lika slagfärdig, kraftfull och ostoppbar som sina mest uppburna manliga kollegor. Vid hennes bortgång besjöngs hennes livsverk och hennes rebelliska anda. Hon anses fortfarande av många som en sann pionjär.

Samtiden mindes henne inte bara för hennes dukar, utan för den livskraft hon utstrålade ända in i det sista. I en av nekrologerna beskrevs hur hon, vid en stor festmiddag i Göteborgs förnämsta festlokal, hade hänfört sin publik

📜 Hon hänförde alla genom den eldiga och fängslande omedelbarhet, hvarmed hon tog ordet i en församling af femhundra personer… det behöfdes mera för att bryta hennes ofantliga energi, som var baserad på den innerligaste öfvertygelse om att i henne bodde ett verkligt konstnärsämne

Det är en rörande beskrivning av en kvinna som, ända fram till sitt sista andetag, levde med ”sin vanliga liflighet”, sin varma hänförelse för konsten och sin blixtrande snillrikhet.

1880-talets analoga brus

Innan vi sätter punkt för detta första nummer av Hellas Allehanda dröjer vi oss kvar en stund vid den tidens tidningar, bestående av långa vertikala spalter. Kontrasterna i 1800-talets mediaklimat var slående; när vi studerar Sydsvenska Dagbladet Snällposten ser vi hur nyhetsrapportering, kulturannonser och reklam för dagliga nödvändigheter trängdes om utrymmet på samma yta.

Det är en påminnelse om att tidningsläsaren förr möttes av en helt annan typ av ”analogt brus” än dagens digitala flöden. Precis bredvid notiser om konstauktioner och kulturella evenemang fanns reklam för allt från militärföreningar till huskurerna ”Parasiticida”.

Att läsa den tidens sida är att kliva in i en värld där det sublima – som Elisabeth Jerichau-Baumanns konst – ständigt fick dela scen med vardagens mer jordnära, och för oss ibland rent absurda, bekymmer.

Relaterade artiklar

De grekiska öarna under 1500-1900-talen, del 1

På vår blogg kommer snart flera artiklar att publiceras i kategorin Hellas Allehanda, om Grekland på 1800-talet

Källförteckning

• Elisabeth Jerichau-Baumann, Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Elisabeth_Jerichau_Baumann
• Göteborgs-Posten, 30 oktober 1880, sidan 2: https://tidningar.kb.se/4112714/1880-10-30/edition/154432/part/1/page/2/
• Elisabeth Jerichau-Baumann, Dansk Kvindebiografisk Leksikon: https://kvindebiografiskleksikon.lex.dk/Elisabeth_Jerichau-Baumann
• Det Nationalhistoriske Museum (Frederiksborg): https://dnm.dk/

Loutrakis varma källor har varit kända sedan urminnes tider och staden omnämns redan i antika texter som staden Θέρμαι (Thermai) – berömd för sitt helande vatten, en av naturens stora gåvor till området. Själva ortnamnet talar fortfarande sitt tydliga språk: ”Loutra” betyder bad på grekiska, och ”Loutraki” är just den lilla badorten vid källorna.

Dagens moderna Loutraki breder ut sig längs strandlinjen, nästan hela vägen till Korintkanalen, med höga byggnadskomplex, otaliga hotell, breda trottoarer, caféer, barer och tavernor som avlöser varandra i ett ständigt semesterbrus. Det är ett livligt och välbesökt resmål – men inte en stad som faller alla i smaken rent estetiskt, särskilt inte för den som letar efter charm eller arkitektonisk skönhet.

En kurort med grandeur

Men Loutraki har ett annat lager, en historia som är lätt att missa bakom strandbarerna. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns här en storslagen vision: att skapa en exklusiv kurort för överklassen, med eleganta badanläggningar och ett kasino som lockade gäster från hela Europa. Vackra byggnader i nyklassicistisk och europeisk stil kantade stadens gator. De bar med sig en känsla av kontinentalt självförtroende – pelare, balustrader, kupoler mot havet. Loutraki var inte bara en badort. Det var en kurort med elegans och grandeur.

Men prakten blev inte långlivad. Under 1900-talet drabbades Loutraki av en serie förödande jordbävningar som gång på gång skakade staden i sina grundvalar. Det som en gång byggts för att imponera – med marmor, utsmyckning och blick mot havet – slogs flera gånger i spillror.

Här och där längs strandvägen skymtar gamla hotellbyggnader – övergivna eller halvt återställda – många av dem en gång praktexempel på eklektisk stil – som viskar om en svunnen tid, där bleknad elegans och förlorad stolthet ännu dröjer kvar i fasaderna och i de en gång lyxiga verandorna med magnifik utsikt över havet.

Pigi – den ursprungliga källan

Bara några steg längre bort längs strandpromenaden, intill den lilla bysantinska kyrkan tillägnad Agios Andreas – Loutrakis skyddshelgon – finns det gamla Loutrakis verkliga hjärta bevarat. Här ligger platsen som en gång utgjorde själva centrum för stadens identitet som kurort: den ursprungliga källan, Pigi, och den halvcirkelformade byggnaden från 1930-talet som omsluter den. Att den nu delvis restaurerats och öppnats upp för besökare kom som en mycket glad överraskning.

Man kan säga att byggnaden inte bara inrymmer den ursprungliga källan – den tycks snarare ha vuxit fram ur själva berget. Klippan där källans vatten porlar ur skjuter fram mitt i rummet, omgiven av kolonner och mosaiker, som om arkitekturen formats för att hedra naturens egen närvaro.

Det halvcirkelformade huset ritades av Leonidas Bonis och smyckades magnifikt med färgstarka mosaiker av konstnären Stefanos Xenopoulos från Zakynthos, tillsammans med hans elever.

Byggnaden uppfördes mellan 1931 och 1934, i en tid då Loutraki reste sig efter jordbävningen 1928 och åter satsade på sin roll som kurort. Inuti, där vattnet fortfarande porlar ur klippan, ligger en liten bassäng inramad av en enkel, harmonisk kolonnrad.

Praktfull mosaik och antik mytologi

De färgstarka mosaikerna i byggnadens inre är som en poetisk hyllning till vattnet, ljuset och mytologin. Besökaren möts av vattennymfer – Nereider – både vid ingång och utgång, och under kupolen i rummets mitt breder en magnifik scen ut sig: solguden Helios i sitt fyrspann sveper in över havet medan nattens gestalt långsamt drar sig undan.

Kring kupolen dansar skogens nymfer – Dryaderna – i ett bukoliskt landskap fyllt av rörelse, växtlighet och musik. Satyrer spelar flöjt, och från ena sidan låter Pan själv sin melodi smyga in i rummet.

Mosaikernas intensiva färgpalett – med guld, blått, terrakotta och djupa gröna toner – lyfter fram varje scen med liv och värme. Motiven är inte slumpmässiga: de följer en tydlig berättarstruktur – början, mitt, slut – där både naturen och det helande vattnet får spela huvudrollen.

Loutrakis varma källor i dag: det moderna termalbadet

Loutrakis varma källor har i över två tusen år varit stadens livsnerv – från antikens Thermai till dagens moderna badkultur. Den historiska källan Pigi bär fortfarande spår av en annan tid, men traditionen lever vidare i en ny form.

I Loutraki Thermal Spa erbjuds vattenbaserade terapier, massage och återhämtning i ljusa, samtida miljöer där det mineralrika vattnet fortsatt spelar huvudrollen. Här förenas det gamla med det nya – hydroterapi och behandlingar med rötter i en mångtusenårig tradition, men anpassade till dagens behov av vila, stresslindring och återställande balans.

När man lämnar Loutraki bakom sig och följer vägen västerut, väntar en annan plats vid kusten – mindre känd, men med en historia som också sträcker sig tillbaka till svunna tider. I nästa artikel besöker vi Heraion, en lite bortglömd helgedom tillägnad gudinnan Hera, byggd precis vid havet – där man kan simma alldeles intill den antika marmorn.

💧 Fakta: Loutrakis varma källor

Vattnets egenskaper:
– Klor-natriumhaltigt
– Lågt mineralinnehåll (oligometalliskt)
– Svagt alkaliskt (pH 7,2–7,3)
– Svagt radioaktivt
– Temperatur: 30,4–34,5 °C
– Radioaktivitet: 14 Mache-enheter

Traditionellt använt vid behandling av:
– Artrit och kronisk reumatism
– Diskbråck och spondylit
– Åderförkalkning och högt blodtryck
– Gall- och njursten
– Matsmältningsbesvär, kronisk förstoppning och övervikt
– Diabetes, kronisk hepatit och pyelonefrit (njurbäckeninflammation)

Källor

• Loutraki Municipal Thermal Spa
• Tidningen Kathimerini om Loutraki
• Loutraki blogg
• Loutraki Thermal Spa

Fler artiklar i kategorin Upptäcktsfärder →

Texten som följer är en lätt omarbetad version av journalisten Dimitris Hatzis artikel från 2010, ursprungligen publicerad i tidskriften Εναλλακτικός Τουρισμός/Alternativ Turism. Texten fungerar som ett värdefullt tidsdokument som fångar Amorgos själ vid denna tidpunkt. Tyvärr lades tidskriften ner 2011 till följd av den grekiska ekonomiska krisen.

Flera av de personer som nämns i texten finns inte längre med oss, men deras minne lever vidare – både på ön och i hjärtat hos alla som lärde känna dem.

Text: Dimitris Hatzis, journalist
Foton: Zois Louvaris, Georgios Xyftilis, Ulf Björkman

Kykladerna tonar sakta bort i fjärran. Från däcket på färjan Blue Star ser jag hur solen sjunker under horisonten och målar himlen i förtrollande nyanser. En efter en glider öarna ur sikte, men förnyar tyst sitt uråldriga löfte, att med gryningens första ljus dyka upp igen, och pryda resenärens sjöfärd precis som de har gjort i årtusenden.

Amorgos är Kykladernas sista och mest avlägsna utpost. Ändå är ön också en av de mest särpräglade. Vad är det med Amorgos som fångar ens hjärta och gör den så speciell och så älskad?

Följ med oss för att ta redan på det!

Svagt i början och allt tydligare ju närmare vi kom, steg Amorgos fram ur Egeiska havets blå ljus. En enorm, granitliknande massa. En långsmal bergig ö, så annorlunda från alla de tidigare jag hade mött.

Ja, Amorgos ger intrycket av att någon forntida gud älskade den och valde just denna plats för att varsamt lägga den på havet. Och ön, med sin skönhet och sin välkomnande famn, erbjuder frikostigt den ömhet och glädje som behövs för den som har rest så långt och mött många svårigheter för att nå fram till den.

Att lära känna Amorgos

Mitt besök på Amorgos gav mig möjligheten att lära känna ön från filmen Det stora blå under dess bästa tid på året, grönskande, blomstrande och doftande.

De blomstrande ängarna, de vackra bergssluttningarna, de branta bergstopparna, de pittoreska byarna, de oändliga sandstränderna och runt omkring det intensiva blåa havet skapar en bild som genast fångar ens hjärta och väcker en längtan att gå vidare, att upptäcka öns värld, dess vanor, seder och traditioner.

Det är den största ön bland ögruppen de Små Kykladerna, en favorit bland många konstnärer, poeter och andra sökande och inspirerade människor. En gästvänlig ö där den storslagna naturens skönhet harmoniskt smälter samman med invånarnas traditionella livsstil och gör den till en unik destination för varje resenär.

Men även smakerna och melodierna på Amorgos förtrollar besökaren. Festligheterna, tillsammans med mezerätterna, det lokala vinet och rakín, skapar förutsättningar för helt nya upplevelser. Den traditionella drycken rakómelo (varm rakí med honung) kan leda till att man blir ”berusad av det stora blå”. De som har upplevt detta vet exakt vad jag menar.

Amorgos – historisk tillbakablick

Amorgos har varit bebodd sedan urminnes tider. De Kykladiska och Mykenska civilisationerna har lämnat sina spår, som besökaren kan upptäcka bland ruinerna av de antika städerna Minoa, Arkesini och Aigiali (Melania).

Ön koloniserades av invånare från Miletos och Naxos och deltog i det första Attiska Sjöförbundet. Därefter övergick kontrollen av Amorgos till Makedonierna och senare Ptoleméerna och Romarna, fram till kristendomens införande och det Bysantinska väldet. Det välkända klostret Panagia Chozoviotissa grundades år 1088 av kejsar Alexios I Komnenos och symboliserar bysantinernas långvariga närvaro på ön, innan venetianskt och senare osmanskt styre tog över.

Byarna på Amorgos

Chora

Runt kullen med väderkvarnarna, byggd i en uttalad kykladisk stil, ligger Chora, öns huvudby, endast en kilometer från Katapola, hamnen på öns södra del.

Alla de pittoreska kullerstensgatorna leder till torget, Loza och den historiska borgen i Chora. Det är också värt att besöka den arkeologiska samlingen i Gavras herrgård, det lilla klostret Fotodotis Christos och de många kritvita kyrkorna, såsom Metropolis, Agioi Pantes, Vlysani och flera andra.

Nära Chora ligger det välkända klostret Panagia Chozoviotissa, samt det mindre klostret Agios Georgios Valsamitis och den berömda stranden Agia Anna, där delar av filmen Det stora blå spelades in.

Katapola

Katapola är en vindskyddad, säker och naturlig hamn som föredras av de många yachter och småbåtar som besöker området. Stort intresse väcker kyrkorna Panagia Katapoliani och Bebådelsekyrkan. Ovanför Katapola kan man se ruinerna av det antika Minoa och den gamla fördämningen i Lefkes. För bad och avkoppling finns de pittoreska stränderna Kato Akrotiri, Maltezi, Finikies, Tyrokomos och Agioi Saranta.

Kato Meria

På den södra delen av Amorgos, som kallas Kato Meria, kan du förutom den by som gett området sitt namn även besöka byarna Arkesini, Vroutsi, Kolofana och de fantastiska stränderna Ammoudi, Mouros, Kalotaritissa och Paradeisia. Slutligen, ligger den lilla ön Gramvousa vid Amorgos sydligaste spets, och med en liten båt kan man enkelt ta sig över dit.

Aigiali

Efter att ha korsat Amorgos bergsmassiv norrut, en sträcka på cirka 17 kilometer, anlände jag till Aigiali, öns andra hamn. Det är en vacker bukt med turkosgrönt vatten som förtrollar besökaren. Hamnen, byn, sandstränderna och de omgivande branta bergen bildar en imponerande vy som omedelbart fångar både själ och hjärta. Det är många som, när de anländer till Aigiali, tänker: ”Här vill jag stanna.”

Byarna Potamos, Langada, Tholaria

I de branta bergen högt ovanför Aigiali, ligger byn Potamos, med sin enastående panorama-utsikt, där du kan uppleva en av de vackraste solnedgångarna i Egeiska havet.

Langada är en av de mest betydelsefulla byarna i området, som man absolut måste besöka. Den ligger ovanför Aigialis odlingsmarker och är känd för sin historiska kyrka, Agia Triada, Araklou-ravinen och de gamla väderkvarnarna.

Mittemot Langada ligger byn Tholaria, som utgör öns ”spartanska” sida och bjuder på en fantastisk utsikt. Varma och gästvänliga människor kommer att välkomna dig hjärtligt till sin by. Ett av de vackraste kaféerna i Grekland, Kali Kardia (det Goda Hjärtat), beläget bredvid stora kyrkan, kommer att få ditt eget hjärta att slå ett extra slag. Sofia, en enastående person, och hennes mor, fru Pletto, kommer att ta hand om dig med de leenden och den värme som är så utmärkande för dem.

Lite längre upp kommer Nikolas, på tavernan Panorama, att sjunga amorgianska melodier för dig, tillsammans med sina söner, Stamatis på fiol och Paraskevas på lutan.

På kaféet Choreftis (Dansaren) har Anargyros i åratal försökt att lära sig spela brädspelet tavli. Om du behärskar spelet, utmana honom gärna på en match, om du vågar.

Stränderna

Stränderna i närområdet är många. De som sticker ut är Levrossos, Psili Ammos, Vlychada och Agios Pavlos Den sista ligger alldeles mittemot den lilla ön Nikouria, som är så karakteristisk för Aigiali-bukten. Här finns också Aigialis centrala strand, med sina oändliga kärlekshistorier, som under magiska och drömlika nätter, färgsprakande gryningar och berusande stunder, har gett så många olika människor samma känsla av ohämmad frihet, dionysisk extas eller, helt enkelt, äkta liv.

Varje del av denna oändliga strand bär på något från alla dem som hann lära känna den, innan den våldsamma och likriktande nya verkligheten av turismens modernisering och kommersialisering svepte in. Här kommer de som vet att minnas Michalis ”Tyri”, Mitsaras med bouzoukin, gänget från den legendariska svarta fiskebåten Aldebaran, Nikos Koutis, Georgios Svensken och hans sällskap och naturligtvis, allas vår kyra-Katina.

Gästfrihet, tradition och familjär värme

”To Limani tis kyra-Katinas café och restaurang” står det på skylten utanför Aigialis mest kända restaurang. Vi pratade med Panagiotis, en av Katinas och Antonis Nomikos två söner, som tillsammans med sin bror Theodoris driver stället där tusentals besökare varje år får njuta av autentisk amorgiansk och grekisk mat.

Restaurangen är starkt förknippad med Aigiali, och det vore ingen överdrift att säga att det inte finns en enda besökare på ön som inte har besökt den.

– Berätta för oss, Panagiotis, om restaurangens historia.

– Restaurangen började sin verksamhet 1980. Min far var kock på båtar, och när han gick i pension bestämde vi oss för att öppna den här restaurangen. När vi startade fanns det inte ens elektricitet i Aigiali, och vi arbetade med en generator. Maten lagades med gas, och de rätter som skulle bakas i ugn tog vi till byns ugn på plåtar.

– Folk tog oss till sitt hjärta från första stund, kanske för att det var ett familjeföretag eller för att mina föräldrar var mycket omtyckta människor. Det är väldigt rörande att det finns människor som kommer tillbaka till oss i över 40 år!

– Nu driver jag och min fru Lia restaurangen tillsammans med min bror Theodoris och hans fru Puki. Vi serverar färsk fisk och skaldjur, ostar, kött, grönsaker och framför allt rena, lokala produkter. Vårt mål är hög kvalitet på maten.

Alternativ turism

Jag hade ett trevligt samtal om aktiviteter inom alternativ turism med Vasilis Savvas på centret för alternativ fritid, Iris, beläget vid det berömda tsimentaki, ett promenadstråk där tidigare besökare på ön brukade strosa, diskutera och reflektera över livet.

– När bestämde du dig för att bosätta dig permanent på Amorgos och arbeta med alternativ turism?

– Jag kom till Amorgos första gången 1982 och arbetade då tillfälligt som servitör. År 1992 bestämde jag mig för att slå mig ner permanent, och i mitt sökande efter något att göra på ön, växte så småningom centret för alternativ fritid, Iris, fram.

– Vi började som fyra personer, men idag är det jag och Karin från Sverige som fortsätter driva centret. Vi har dock även andra samarbetspartners. Instruktörer och lärare från både Grekland och utlandet kommer hit, liksom många besökare, både individuellt och i grupp. De sysslar med Yoga, Tai Chi, Chi Gong, dans, astronomi, massage, meditation och andra aktiviteter.

– Amorgos har alltid varit en ö som gynnat alternativ livsstil, fortsätter Vasilis. Den har en speciell karaktär. Kanske är det magnetismen, den energi som ön förmedlar till besökarna. Det sägs att den ligger på en av jordens energilinjer, en av de så kallade ”ley lines”, och det kan vara därför antikens folk byggde så många tempel och monument på denna ö. Det fanns till och med under antiken ett berömt vattenorakel i området där klostret Agios Georgios Valsamitis nu ligger.

– Vilka andra alternativa aktiviteter finns det på ön?

– Vandringsturism, att lära känna naturen, klättring och dykning är några viktiga aktiviteter. Dessutom finns det ett litet astronomiskt observatorium.

Ett annat unikt inslag på ön är de örter som har läkande egenskaper och finns nästan överallt på Amorgos. Likaså är ön hem för många flyttfåglar samt smådjur. Sedan år 2000 har den norra delen av ön, ovanför Langada och mot udden Xodontas, inkluderats i Natura-programmet och kommer att bli ett skyddat område.

På Amorgos kan man även uppleva unika festligheter med stark religiös, social och kulturell prägel. Under dessa fester, panigyria, bjuds det generöst på vin och traditionella rätter som xidato och patatato. Festligheterna ackompanjeras alltid av traditionell musik med lokala sånger och instrument.

Amorgos vandringsstigar

Amorgos är en ö med starka kontraster. Här växlar berg och hav ständigt. De höga bergen möter de skummande vågorna, medan frodiga slätter sträcker sig ner mot lugna vikar och vackra stränder.

Vandringen lugnar själen och belönar den som korsar ön på stenbelagda stigar som har trampats i århundraden, och ger möjlighet att komma i nära kontakt med Amorgos natur, dess historiska monument och små byar.

Stigarna sträcker sig över hela ön och fram till slutet av 1980-talet var de invånarnas huvudsakliga kommunikationsväg. Idag har vissa huvudstigar markerats och en särskild vandringskarta har tagits fram.

En sällsam resa genom tid och tradition

Amorgos bjuder inte bara på storslagna landskap och rika traditioner, utan även på en förtrollande blandning av historia, kultur och naturupplevelser. Det är en plats där varje steg på de uråldriga stigarna, varje möte med de gästvänliga invånarna, och varje måltid gjord på lokala råvaror förankrar dig djupare i öns unika själ. Oavsett om du söker lugn och ro, äventyr eller en resa in i Greklands förflutna, är Amorgos en destination som alltid kommer att överraska och fängsla.

Text: Dimitris Hatzis, journalist
Foton: Zois Louvaris, Georgios Xyftilis, Ulf Björkman

Relaterade artiklar

• Öluffa på 80-talet, i serien Uffes grekiska irrfärder
• Öluffa på 70-talet, i serien Uffes grekiska irrfärder

För att nå museet söderifrån slingrade vi oss fram genom hisnande serpentinvägar högt uppe i Korinthias bergstrakter. Vi är nu glada att dela med oss av våra upplevelser från denna fängslande destination.

Stymfalia: där myt möter verklighet

Stymfalia-sjön ligger belägen på en högplatå mellan bergen Kyllini (Ziria) och Oligyrtos, med toppar på över 2000 m höjd. Sjön är Balkanhalvöns sydligaste bergs-våtmark och utgör en fantastisk syn, särskilt på våren när det omgivande landskapet exploderar i livfulla nyanser.

Sjöns vattenyta speglar himlen och de omgivande bergen, medan vass och annan tät vegetation dominerar stränderna. Ibland lägger sig dimslöjor över vattnet och skapar en gåtfull atmosfär, vilket gör det lätt att förstå varför denna plats har en så framträdande roll i den grekiska mytologin.

Enligt legenden var Stymfalia-sjön platsen för Herakles sjätte stordåd, där han konfronterade de människoätande fåglarna, Stymfaliderna. Hjälten använde bronsskallror, givna av gudinnan Athena, för att driva ut fåglarna från deras gömställen i den täta vegetationen och sedan nedkämpa dem med sina pilar. Vi ska återkomma till denna legend i vår serie om grekiska gudar och mytologi. När man står vid denna sjökant är det inte svårt att föreställa sig den episka striden.

Utöver sin mytologiska betydelse är Stymfalia-sjön en viktig ekologisk livsmiljö. Den är hem för många fåglar, inklusive den sällsynta vitögda dykanden (Aythya nyroca), en medelstor and känd för sina karakteristiska vita ögon och sin förmåga att gömma sig i vassen. Sjön hyser också endemiska fiskarter som Pelasgus stymphalicus, lokalt känd som ”Ντάσκα/dáska”. Denna lilla karpfisk, som blir upp till 12 cm lång, har anpassat sig för att överleva genom att gräva ner sig i leran under torra perioder.

Båda dessa arter är hotade, främst på grund av förlust av sina livsmiljöer, föroreningar samt fiske eller jakt. Områdets ekologiska betydelse och behovet av skydd erkänns genom Stymfalia-sjöns inkludering i det europeiska nätverket av skyddade områden, NATURA 2000..

När vi promenerade runt sjön bröts stillheten endast av fågelsång, vindens sus och det mjuka skvalpande från vattnet. Området erbjuder många aktiviteter för besökare, inklusive vandring på markerade leder som passerar historiska platser, som t.ex. ruinerna av den antika staden Stymfalos. Fågelskådning är särskilt populärt, och entusiaster kan se en mängd olika arter inklusive änder, doppingar, hägrar och rovfåglar. Den europeiska Euro Birdwatch Day har flera gånger hållits vid Stymfalia.

Miljömuseet: tidsresa genom ett ekosystem

Ett komplement till sjöns naturskönhet är Miljömuseet vid Stymfalia. När vi närmade oss museet slogs vi omedelbart av dess moderna arkitektur. Byggnaden, skickligt konstruerad med betong, sten och trä, smälter sömlöst in i det omgivande landskapet. Dess glasfasad erbjuder en panoramautsikt över sjön och de skogbeväxta bergssluttningarna bortom, vilket skapar en fantastisk visuell koppling mellan utställningarna inomhus och den levande miljön utanför.

Miljömuseet öppnades år 2010 som en del av The Piraeus Bank Group Cultural Foundation- PIOPs museinätverk, i samarbete med EU och den grekiska staten. Nätverket består av sju olika temamuseer utspridda över hela Grekland. Läs mer om fler museer i nätverket här >>.

Vi har tidigare bekantat oss med PIOPS museinätverk i vår artikel om silkesstaden Soufli

Stymfalias fascinerande geologi

Miljömuseet är indelat i två huvudsektioner. Den första fokuserar på Stymfalia-bassängens unika miljö. Här fick vi tillgång till utförlig information om regionens fascinerande geologi, dess status som en viktig våtmark och dess rika biologiska mångfald. Utställningarna i denna sektion illustrerar på ett utmärkt sätt hur land, vatten samt lokal flora och fauna har samverkat under årtusenden.

Det som mest av allt fångade vår uppmärksamhet var den mindre permanenta utställningen Tvärsnitt av sjön. Denna innovativa display tar sjöns ekosystem inomhus och låter besökarna observera lokala växter och fiskar på nära håll. Det är ett briljant sätt att koppla samman museets interiör med den levande miljön precis utanför väggarna.

Mänsklig närvaro sedan urminnes tider

En annan sektion i museet utforskar hur människor har interagerat med denna miljö genom historien. Från den antika staden Stymfalos tid ända till idag har människor hittat sätt att samexistera med naturen i detta unika landskap. Utställningarna i denna sektion lägger stor vikt på traditionella yrken som jordbruk, fiske och biodling – alla formade av Stymfalia-bäckenets specifika förhållanden.

Museet använder olika moderna uttrycksmedel och audiovisuella verktyg för att förbättra besökarens upplevelse. Dessa multimediala inslag förhöjer upplevelsen utan att överskugga det centrala budskapet om den ömtåliga balansen mellan mänsklig aktivitet och miljöbevarande.

Harmonisk blandning av natur och kultur

Från museets veranda erbjuds en vidsträckt vy över Stymfalia-sjön, omgiven av de majestätiska bergen och den täta vegetationen som karakteriserar området.

Museet spelar en central roll i att främja miljömedvetenhet och bevarande av lokalt kulturarv. Det erbjuder besökarna inte bara insikt i regionens ekosystem utan inspirerar även till en djupare förståelse för samspelet mellan människa och natur.”

De permanenta utställningarna ger en fascinerande inblick i hur landskapet och dess biologiska mångfald har formats av samspelet mellan natur och människa genom århundradena. Besökare lämnar museet med en ny förståelse för Stymfalias unika ekosystem och kulturhistoria.

För resenärer i norra Peloponnesos erbjuder Stymfalia-sjön och dess miljömuseum en oväntad pärla utanför de vanliga turiststråken. Här smälter myt och verklighet samman i ett landskap som både inspirerar och utbildar. V lämnade platsen med huvudet fullt av bilder från det förtrollande landskapet och hjärtat fyllt av respekt för den delikata balansen mellan människa och natur som präglat denna plats i årtusenden. Stymfalia är mer än bara en destination – det är en påminnelse om den tidlösa kopplingen mellan vårt kulturarv och den natur som format det.

Du kan ladda Miljömuseets egna guide som pdf här>>

Material och foton med tillstånd av: Pireus Bank Group Cultural Foundation
Källlor: Wikipedia, PIOP

I första delen av vår resa i norra Peloponnesos hade vi kommti fram till Mantineia, där de antika ruinerna i kombination med den fantastiska naturen bjöd oss på en förtrollande färd genom årtusendena. I denna andra del färdas vi vidare på slingrande vägar genom den magiska högplatån.

En egendomlig helgedom

I hjärtat av bergsslätten Mantineia, i norra Peloponnesos, finns en unik byggnad med en minst sagt ovanlig arkitektur: kapellet Agia Foteini , byggt under 1970-talet. Med sin fascinerande blandning av bysantinska element, antik grekisk arkitektur samt en del modernistiska inslag, sticker den ut som ett udda monument i mitten av högplatån.

Kyrkan konstruerades med endast återvunna material vilket var ovanligt då den byggdes. Arkitekten som ledde arbetet, Kostas Papatheodorou, betraktade detta som sitt livs verk och övervakade varje detalj noggrant.

Inuti kyrkan finns ikoner och mosaiker med motiv från både kristendom och grekisk mytologi. Här avbildas helgon som påminner om antika filosofer. Även avbildningarna av Jesus och Jungfru Maria, har fått en mer modern prägel än vad som brukas i ortodox ikonografi.

Den Grekiska Kyrkan motsatte sig initialt dessa ingrepp men den lilla kyrkan godkändes som ortodoxt tempel till slut. Idag är Agia Foteini en populär plats för bröllop och dop, uppskattad för sin unika arkitekurstil och betydande kulturella värde.

Mer utförligt om Agia Foteini och dess skapare här:

Kapsia-grottan, ett naturens glyptotek

Efter att ha lämnat den besynnerliga lilla kyrkan fortsätter vi vår resa i norra Peloponnesos, genom Mantineias bergsslätt, fram till den relativt okända Kapsia-grottan. Den är rankad som en av de tio mest imponerande grottorna i Grekland och beundrad för sina unika och färgrika stalaktiter och stalagmiter. Den upptäcktes 1887 av den franske arkeologen Gustavus Fuser och har sedan dess blivit en betydande plats för speleologisk forskning.

”Miraklernas sal” är utmärker sig speciellt för sina fantastiska formationer i starka röda, gula och blå nyanser.

Inne i grottan har man hittat mänskliga benrester och lerkärl som vittnar om en katastrofal översvämning under medeltiden, då människor tog sin tillflykt till grottan men blev instängda och drunknade. Utgrävningar har även avslöjat spår av äldre fornlämningar som visar på mänsklig närvaro redan från yngre stenåldern.

Högt upp i Moreas berg

Det bär av uppåt nu, längs slingrande serpentinvägar, högt upp till norra Peloponnesos bergstrakter, med toppar på över 2000 meters höjd. I väst reser sig den majestätiska Erymanthos, i öst imponerar bergskedjan Kyllini och i norr Aroaneia-bergen, eller Helmos som de också kallas. Bland dramatiska sluttningar och djupa, skogklädda dalar, möter vi en annorlunda värld av storslagen naturskönhet och uråldrig historia.

Vårt mål är floden Ladons källor, som anses vara en av de vackraste platserna i hela denna landsdel. Från källorna forsar det kristallklara vattnet fram genom grönskande landskap och skapar en idyllisk miljö. Floden slingrar sig genom dalgångar tätt beväxta med plataner och har historiskt varit känd för sin ypperliga naturskönhet och sina klara porlande vatten.

Den antike geografen och upptäcktsresande Pausanias beskrev Ladon som jordens vackraste flod. Den är idag ett populärt mål för naturälskare och äventyrare. Längs floden finns också flera forellodlingar, där man kan avnjuta en måltid intill de strida forsarna och insupa områdets rofyllda atmosfär.

Tyska befästningar från andra världskriget

De tyska artillerifästningarna från andra världskriget dyker upp här och där under vår resa, särskilt på strategiskt viktiga platser. Dessa lämningar vittnar om en mörkare period i Greklands historia och påminner oss om de konflikter som har format landet. De förfallna, betongbunkrarna och kanonställningarna, står som tysta vittnen över de krigshändelser som utspelade sig här. De ger oss en insikt i den geostrategiska betydelsen av dessa trakter och påminner oss om de svårigheter som folket genomlevde under krigets dagar.

Pausanias vinranka

Vid den lilla byn Pagrati, strax söder om Ladons källor, i norra Peloponnesos, stannar vi till för att beskåda den legendariska vinrankan som Pausanias, redan år 200 e.Kr. beskrev som ett anmärkningsvärt fenomen. Belägen i Kalavryta kommun, i norra Peloponnesos, tros denna uråldriga ranka vara över 2 200 år gammal. Den beräknas ha en total längd på över 100 meter.

Vinrankan har genom århundradena växt ihop med andra lokala plantor och är idag ett skyddat naturminnesmärke. Trots att den inte bär frukt, blommar den varje vår och utgör en imponerande och sällsynt syn. Vinrankans förvridna och knotiga grenar sprider sig över Agios Nikolaos kyrkans stora trädgård, vilket gör platsen en unik och fascinerande attraktion att besöka.

Miljömuseet vid Stymfaliasjön

Efter att ha utforskat många fascinerande platser på vår resa, avslutar vi vår färd genom att besöka det enastående Miljömuseet vid Stymfaliasjön. För att komma dit färdas vi åter på vindlande vägar som skär genom det oerhört vackra landskapet i Korinth-regionens höga bergstrakter.

På en platå omgiven av majestätiska berg, vilar sedan urminnes tider den legendariska sjön Stymfalia, känd för Herakles bragd att dräpa de köttätande fåglarna, Stymfaliderna. Miljömuseet ligger som en undangömd pärla vid sjöns sida.

Stymfaliasjön är en viktig del av regionens ekosystem och ingår i det europeiska nätverket av skyddade områden, NATURA 2000. Miljömuseet vid Stymfaliasjön spelar en viktig roll i att öka medvetenheten om ekologisk balans och behovet av att skydda miljön.

Museet är uppdelat i två huvudsektioner: den första fokuserar på miljön och presenterar regionens unika geologi, flora och fauna. Den andra beskriver hur dessa naturliga förutsättningar genom årens lopp har påverkat mänskliga aktiviteter som jordbruk, fiske och biodling.

Byggnaden, med sin glasfasad och panorama-utsikt över sjön, harmoniserar väl med det omgivande landskapet och erbjuder en vacker utsikt över området.

Museet använder olika uttrycksmedel och audiovisuella verktyg för att förbättra besökarens upplevelse. En av de mest imponerande permanenta utställningarna är ett tvärsnitt av sjön, där besökarna kan observera lokala växter och fiskar på nära håll.

Miljömuseet öppnades år 2010 som en del av The Piraeus Bank Group Cultural Foundation- PIOPs museinätverk, i samarbete med EU och den grekiska staten. Nätverket består av sju olika temamuseer utspridda över hela Grekland. Läs mer om museinätverket här >>

En mer detaljerad artikel om museet, dess utställningar och betydelse för regionens kultur och miljö kan du hitta här:

Du kan också ladda ner museiguiden som pdf här>>

Vår resa fortsätter

Denna resa genom Peloponnesos har varit en djupdykning i det genuina Grekland, där varje steg avslöjat nya lager av dess natur- och kulturarv. Vi har vandrat längs uråldriga vägar, mött spår av mytologins gudar och hjältar, och förundrats över landskapets mångfald. Från stilla sjöar och dolda stränder till övergivna tågstationer och krigsbefästningar, varje plats har berättat sin egna unika historia.

Vi har inte bara utforskat fysiska platser, utan också rest genom tidens lager, där varje epok har satt sitt avtryck på landskapet. Vi har smakat på lokala viner, vandrat genom antika ruiner och upplevt naturscenerier som inspirerat poeter och vetenskapsmän.

Men detta var bara början. I framtida inlägg kommer vi att dyka ännu djupare in i varje enskild plats vi här beskrivit och utforska ännu mer av den mångsidiga peloponnesiska halvön.

Anslut – helt gratis – till Expeditionen för att hålla dig ajour med nya inlägg och andra uppdateringar.

Gå till första delen av serien På avvägar i norra Peloponnesos här>>

Urval av bilder från Del 1

Kakia Skala – den OndaTrappan

Paradisstränder längs den gamla vägen till Korint

Vid Korintkanalens mynningar

Nemea – på vinets vägar

Mykensk pyramid

Lerna, en mytompsunnen plats där vattnet dyrkades

Det övergiva jänvägsnätet

På avvägar i norra Pelopopnnesos

Källor: Wikipedia
https://spilaiokapsia.gr/en/main-home
Pireus Bank Group Cultural Foundation

Den gamla nationella vägen, Παλαιά Εθνική Οδός, från Aten till norra Peloponnesos, slingrar sig igenom ett omväxlande och högst imponerande landskap, som man går miste om när man reser via den nya snabba Olympia-motorvägen. Den gamla vägen är visserligen svårare att färdas på och resan blir betydligt långsammare, men bjuder på en riktig djupdykning i det som utgör det genuina Grekland.

Den svåra passagen mellan Attika och norra Peloponnesos

40 km väster om Aten kör vi igenom Kakia Skala, också känd som Skirons klippor. Det är en dramatisk och mytomspunnen region där landskapet är lika farligt som det är vackert. Kakia Skala har sedan antiken betraktats som en svår passage mellan Attika och Peloponnesos, alltid fruktad för sina faror. Även i modern tid har sträckan varit ökänd för sina många trafikolyckor.

Enligt grekisk mytologi, lurade här banditen Skiron på sina offer. De blev tvingade att tvätta hans fötter, innan han sparkade dem ned för stupet till ett väntande sköldpaddsliknande monster.

Den smala vägen som slingrar sig längs klippkanten erbjuder en nervkittlande färd, där varje kurva avslöjar nya, hisnande vyer över det Egeiska havet. Det är en plats som påminner besökaren om Greklands rika och ofta dramatiska historia.

Efter att ha passerat Kakia Skala och innan vi når norra Peloponnesos, lockar små avstickare från den centrala vägen med flera okända, paradisiska stränder. Här kan man finna en fridfull tillflykt som inte många känner till. Små tavernor längs kusten erbjuder havets läckerheter, serverade med en enkelhet som bara de initierade får åtnjuta. Dessa dolda pärlor, långt från de sedvanliga turiststråken, bjuder på en autentisk och rofylld upplevelse, där tiden verkar stå stilla.

Vid Korintkanalens mynningar

När vi närmar oss Korintkanalen, tar vi en liten omväg via kanalens norra mynning och fornlämningarna vid Diolkos. I antiken började här en stenlagd väg som möjliggjorde transport av båtar över land, från Korintiska viken till Egeiska havet. Detta gjorde det möjligt för fartyg att undvika den farofyllda och långa omseglingen av den Peloponnesiska halvön.

Vid norra mynningen i Diolkos, såväl som vid den södra där det lilla samhället Isthmia ligger, finns idag små självsänkande broar som elegant dyker under vattenytan när båtar passerar. Från broräckena kan man beskåda de stora reguljära broarna som sträcker sig över Korintkanalen, ett imponerande skådespel som får oss att tänka på både antik ingenjörskonst och modern teknik.

På vinets vägar i Nemea

Vi passerar Korinth och fortsätter vår resa till Nemea, en region känd för sina rika vinodlingar. Nemea är hem för Agiorgitiko-druvan, som producerar ett av Greklands mest respekterade viner.

Området har också djupa historiska rötter. Den utgjorde en gång platsen för de Nemeiska spelen, en av antikens viktigaste idrottstävlingar. Även legenden om Herakles och lejonet från Nemea ger en mytisk aura till hela regionen.

Längs de så kallade vinets vägar i Nemea finns en uppsjö av lokala vinproducenter som även erbjuder möjligheter till vinprovning. Det böljande landskapet, med sina vidsträckta fält av gröna vinrankor, frodiga bergsplatåer och pittoreska byar, bjuder resenären att utforska den på djupet, till fots eller med bil.

De mykenska pyramiderna

Vår resa tar oss nu till byn Elliniko, strax sydväst om staden Argos. Där står den bäst bevarade av de berömda mykenska pyramiderna – fascinerande strukturer vars ursprung och syfte fortfarande diskuteras livligt av forskare.

Det råder delade meningar om när pyramiden i Elliniko byggdes. De flesta uppskattningar placerar dess uppförande runt 4e århundradet f.Kr., medan nyare dateringsmetoder har föreslagit att den kan vara så gammal som från mitten av 3e årtusendet.

Pausanias, den antike grekiske upptäcktsresande geografen, beskrev ca 200 e.Kr. ett liknande byggnadsverk i området som han ansåg var ett gravmonument för soldater som stupat i strid. Andra teorier föreslår att pyramiden kan ha fungerat som en fästning eller signalstation.

Dessa antika strukturer visar de tekniska färdigheter som en gång i tiden utövades här. I området finns även många andra viktiga fornlämningar, vilket gör regionen Argolis till en plats av stor arkeologisk och kulturell betydelse.

Vattendyrkan vid Lerna

Vi följer i mytologins fotspår till sumpmarkerna vid Lerna, platsen där Herakles utkämpade sin episka strid mot den Lerneiska Hydran. Detta område, vid Argolis-buktens västra kust, var en gång tätt förknippat med den antika kulten av det flytande elementet, vilket ger Lerna en särskild plats i grekisk mytologi och historia. Här har sedan urminnes tider guden Poseidon dyrkats. Här fanns också den mytiska sjön Alkyonia, som ansågs vara bottenlös och en av ingångarna till underjorden – Hades rike.

Lerna har genom tiderna beskrivits på många sätt: som en flod, en källa och en sjö, och även som en slätt. Utgrävningar under de senaste åren har påvisat mänsklig närvaro sedan yngre stenåldern. Dessa olika beskrivningar speglar den rika och komplexa historia som präglar denna plats.

Peloponnesos övergivna järnvägsnät

Längs hela vår resa stöter vi på många övergivna tågstationer, överbevuxna järnvägsspår, kvarlämnade rostiga lok och gapande tomma personvagnar. Det är resterna av vad som inte alltför länge sedan var ett smalspårigt men vitalt järnvägsnät som spände runt Peloponnesos. Det sträckte sig genom magnifika bergsområden, slingrade sig mellan pittoreska byar och erbjöd fantastiska vyer .

Efter andra världskriget började järnvägen sakta förfalla. Trots ständiga reparationer och försök till återuppbyggnad ledde de senare årens ekonomiska kriser till att all gods- och passagerartrafik på Peloponnesos smalspåriga järnvägsnät avbröts 2011.

Idag ligger spåren övergivna, täckta av löv och rost, som tysta vittnesbörd om en svunnen era av grekisk industri och transport.

Bergsslätten Mantineia

Härnäst träder vi in i regionen Arkadien och färdas genom det böljande landskapet på högplatån Mantineia. Vi beundrar solens förtrollande ljus som reflekteras över de mjuka kullarna och frodiga ängarna. Mantineia är inte bara känd för sin naturskönhet, utan även för sin historiska och kulturella betydelse.

Mantineia ansågs vara guden Poseidons födelseplats. Havets gud har varit områdets beskyddare sedan urminnes tider. Denna region i Peloponnesos hjärta har inte bara starka mytologiska anknytningar, utan har också spelat en viktig roll i historien.

Det finns här åtskilliga fornlämningar som vittnar om mänsklig aktivitet redan från förhistorisk tid. När vi färdas genom Mantineia och ser ut över de vidsträckta vyerna, sveps vi med i historiens djupa strömmar. De antika ruinerna i kombination med den fantastiska naturen bjuder oss på en förtrollande resa genom årtusendena

På avvägar i norra Peloponnesos, del 2

I nästa del av vår serie kommer vi att besöka en egendomlig helgedom: Agia Foteini, med sin fascinerande blandning av bysantinska, antika grekiska och modernistiska element. Det lilla kapellet sticker ut som ett udda monument i mitten av högplatån Mantineia.

Vi ska vidare ta oss upp för Moreas höga bergkedjor och utforska floden Ladons källor vilka enligt Pausanias är den vackraste platsen i världen…

Anslut – helt gratis – till Expeditionen för att hålla dig ajour med nya inlägg och andra uppdateringar.

Missa inte del 2 av vår serie: På avvägar i norra Peloponnesos.

Urval av bilder från del 2

Agia Foteini, interiör

På väg till Ladons källor

Miraklernas sal

Pausanias vinranka

Tyska artillerifbefärstningar

Miljömuseet i Stymfalia

Källor: Wikipedia
https://spilaiokapsia.gr/en/main-home
Pireus Bank Group Cultural Foundation

1970-talets Greklandsresor gav verkligen mersmak. Jag hade blivit förälskad i landet!

När 1980-talet kom och jag äntligen fått ett riktigt jobb efter studierna, visade det sig att min nya arbetsgivare tillät oss ta ganska långa sammanhängande semestrar på sommaren. För mig betydde det möjligheten att kunna spendera 5-7 veckor i det älskade Grekland.

Nu var det tyvärr slut på att åka interrail eftersom jag passerat övre åldersgränsen för det förmånliga kortet, men de billiga flygen blev ett bra sätt att ta sig till Grekland.

På 70-talet hade resan varit en del av målet, det var fantastiskt kul att resa med tåg genom Europa, men nu gällde det framför allt att upptäcka Grekland.

Här är några minnen från mina Greklandsresor under den första hälften av 80-talet:

Öluffa, åren 1980 – 1984

Mellan 1980 och 1984 besökte jag ö efter ö i den grekiska arkipelagen (från 1982 tillsammans med Eva, min blivande fru). Somrarna 1980 och 1981 hann jag se en ansenlig del av öriket. Jag var fast besluten att återvända till det älskade Amorgos och självklart skulle jag stanna några dagar i Aten i anslutning till varje resa. 1980 öluffade jag till Mykonos, Naxos, Santorini, Kreta, Paros och slutligen till mitt hjärtas Amorgos.

När jag återvände till Amorgos i augusti 1980, bestämde jag mig för att bo i hamnen Katapola och pendla med buss fram och tillbaka till Chora, som fortfarande var min favoritplats på ön. Det visade sig vara svårt att hitta boende och under kanske en vecka tvingades jag bo på den lilla stranden alldeles invid byn. Jag delade utrymme med en flock ankor under skyddet av några tamarisker (ett saltvattentåligt träd vanligt vid grekiska stränder). Någon camping fanns inte på den tiden.

Efter ett tag lyckades jag dock få dela rum med en kretensisk kille som jobbade som servitör, innan jag kunde hyra ett eget rum. Under mitt besök på Amorgos 1979 hade jag bara sett Katapola och Chora, så nu ville jag utforska mer av hela ön. Men det var inte helt lätt att ta sig mellan de olika byarna. Vägen mellan Chora och Aegiali var inte klar och vägbygget pågick långsamt. Till ”nedre” delen av ön (Kato Meria) fanns det en väg men den var nätt och jämnt farbar. För att ta sig till norra hamnen Aegiali krävdes båt eller vandringsskor.

Exklusivt erbjudande: guidad tur på plats i Aten

Öluffa med Skopelitis (och Marianna)

Marianna var båten som knöt ihop de små Kykladerna med Naxos, en ovärderlig förbindelse för dessa öar. Marianna var byggd i Norge och hade fungerat som fjordbåt under namnet Vaeröy. Många av de båtar som trafikerade de grekiska farvattnen kom från norra Europa, inte minst från Sverige. Ofta fanns skandinaviska små skyltar kvar på båtarna om vad man fick och inte fick göra ombord.

Men det var något alldeles speciellt att öluffa med Marianna. Jag har aldrig varit så rädd på en båt som vid ett par tillfällen ombord på detta fartyg. Marianna gick i ur och skur (och tyvärr även i storm). Det var oftast den legendariske Dimitris Skopelitis själv som stod vid rodret. Om denna sjöbjörn finns mängder av berättelser. Han började redan 1956 att tämja havets vågor med sina olika fartyg. Här kan man läsa mer om Skopelitis historia, med unikt bildmaterial: http://www.smallcycladeslines.gr/en/home/

Förutom att vara en fenomenal sjöman och kapten var Skopelitis även en mästare på fiolen. Jag minns en gång när jag befann mig ombord på Marianna någonstans mellan Aegiali, Donoussa och Koufonisi. Full storm rasade och jag var dödsförskräckt då vågorna sköljde över däcket. Inne i salongen kunde man inte vistas, överallt satt det folk som mådde illa. Men när jag var övertygad om att vår sista stund var kommen, hörs plötsligt musik komma genom vindens tjut. När vi tittar in i styrhytten står Dimitris Skopelitis där och spelar fiol! Med ens kändes skeppet och den krängande färden inte alls lika skrämmande längre.

Marianna ersattes så småningom av skeppet Skopelitis, som dock inte var ett bra fartyg. Några år senare införskaffade Kaptenen nuvarande färjan Express Skopelitis. Det är numera inte mycket som är ”express” med den gamla ”Skopan”, men ett sjödugligt, pålitligt och rent skepp är det alltid.

För den som vill öluffa i Småkykladerna är en tur ombord på Skopan närmast ett måste. Besättningen är fantastisk. Idag styrs hon oftast av kapten Giannis Foustiris. Legenden Dimitris Skopelitis (Kapetan-Mitsos) gick tyvärr bort för några år sedan.

Amorgos – 1980, vandringen mot Aegiali

När jag öluffade till Amorgos första gången 1979 visste jag ytterst lite om ön. Hade knappt hört talas om Aegiali och byarna runtomkring. Efter några dagars vistelse i Katapola och Chora bestämde jag mig således för en upptäcktsfärd norrut på ön.

Det närmade sig 15 augusti – Jungfru Marias himmelsfärd – en av de största helgerna i landet, som så många Greklandsresenärer känner till. I byn Lagada firas detta stort i två dagar, 14-15 augusti. Jag fick förmånen att uppleva festligheterna där både år 1980 och 1981.

Jag hade beslutat att vandra till Aegiali från Chora tillsammans med en holländare jag lärt känna i Katapola. Många sa att vandringen brukar ta 3-4 timmar, längs en väl märkt åsnestig. Man rådde oss att starta tidigt på morgonen och ha med oss gott med vatten.

Det gick dock inte riktigt enligt planerna. I Chora råkade det pågå en liten fest hos Dimitris på To Kastro med musik och mycket vin. Jag hade tidigare pratat med ett par militärer om att få följa med ett stycke i deras jeep mot Aegiali, så långt som vägen var klar åtminstone. Villkoret var att jag och holländske Hans då måste vara resklara tidigt på morgonen.

Vi hade sovsäck och liggunderlag med oss inför någon sorts boende i Aegiali, allt var klart för avfärd. Men inte kom vi upp i tid! Jeepen hade redan gått. Solen stod högt på himmelen när vi började vandringen och vi tappade snart bort oss. Hans var smart och vände tillbaka för att gå dagen efter, men jag fortsatte vandra, med på tok för lite vatten.

Om man har sett filmklassikern En iskall i Alexandria förstår man hur jag kände mig när jag äntligen nådde fram till Aegiali.

Jag minns fortfarande tydligt bilden när jag passerat alla berg och var på väg ner till hamnen (det här var innan man byggt den nya kajen). Vilken vy! Så vansinnigt vackert! Det är fint även idag, men den gamla lilla hamnen var så otroligt charmig!

Efter den långa, varma vandringen med alldeles för lite vatten (jag vet, totalt ogenomtänkt!) var jag rätt slutkörd.

Den första jag möter i Aegiali visar sig vara en grekisk musiker jag spelat in i Stockholm och som hade tipsat mig om ön från början. Hade ingen aning om att Giannis Alexandris, skulle befinna sig där. Denna sommar drev han en enkel taverna tillsammans med några kompisar.

Men var skulle jag sova? Efter att ha frågat runt insåg jag att det inte fanns ett enda rum vare sig i hamnen Aegiali, eller i byarna Potamos, Lagada och Tholaria. Någon camping fanns det inte på den tiden, så jag fick göra som många andra, inmuta en del av stranden för mig och min packning.

Stora festligheter i byarna

Dagarna som följde anlände fler och fler till Aegiali för att fira högtiden i Lagada. Den 14 augusti var vi ganska många som vandrade upp till festligheterna längs åsnestigen.

Lagada

Det blev ett underbart dygn med byfest den 14/8 och dans fram till morgonen. På kvällen var vi en stor skara som gick ner till stranden för att sova, bara för att åter gå upp till kyrkan nästa dag, där det efter mässan serverades πατσά/patsa, soppa gjord på komage. Enligt många greker är patsa det bästa man kan stoppa i sig efter en lång natt med mycket dryckenskap. Och det stämde, i alla fall denna gång.

Jag fick vara med om några fantastiska dygn i Aegiali och byn Lagada innan vi återvände till Katapola. Året därpå gjorde jag om samma utflykt för att ännu en gång vara med på det stora firandet av Jungfru Marias himmelsfärd den 15 augusti.

Agia Paraskevi

Den 26 juli samma år lyckades jag också bevittna öns andra stora religiösa högtid – Agia Paraskevi i Kato Meria, Amorgos sydliga del. Den var redan då en mycket stor festival, och idag sägs den vara den största på hela Kykladerna. Här serveras den för ön välkända rätten πατατάτο/patatato – get och potatis i gryta, oemotståndligt gott.

1982 var det inte helt lätt att ta sig till Agia Paraskevi, då vägarna var usla. Men den legendariska gamla Dodge-bussen lyckades köra några vändor så att folk kunde vara med på festen.

Själv hamnade jag och några kompisar på ett lastbilsflak, vilket också gick utmärkt. Privata bilar var en stor bristvara på ön på den tiden, vilket var förståeligt då vägarna var få och dessutom i dåligt skick.

Tyvärr har jag inte fått uppleva denna festlighet igen. Mer om festen Agia Paraskevi finns att läsa här: https://www.greekgastronomyguide.gr/en/item/panigyri-tis-agias-paraskevis-amorgos/

Exklusivt erbjudande: guidad tur på plats i Aten

1984. Kreta och Kalymnos

Planen var att jag och min fru skulle öluffa till Karpathos i augusti 1984. Vi hade hört att ön skulle likna Amorgos, som vi redan förälskat oss i under tidigare resor.

Vi kom till Pireus för att köpa biljetter till en färja som vi hade förstått skulle gå via Kykladerna till Tolvöarna och sedan Karpathos. Denna mycket långa tur skulle avslutas i Agios Nikolaos på Kreta. Vi hade räknat med att därifrån ta samma fartyg tillbaka till Amorgos.

Men vi hade helt missat att en av Greklands största högtider var i antågande, 15 augusti – Jungfru Marias himmelsfärd. Det fanns förstås inte en enda båtbiljett kvar till någon färja. Skulle vi bli tvingade att spendera denna helg i Aten?

Till slut lyckades vi få plats på båten ”Knossos” till Heraklion. Fartygets tidigare namn var ”M/S Svea”, med många skyltar kvar fortfarande på svenska. M/S Svea hade ca tio år tidigare kolliderat med ett annat fartyg, men efter några år på varvet, hade hon åter satts i trafik. Med Knossos, kom vi tidigt på morgonen fram till Kretas huvudstad Heraklion där vi genast hoppade på en buss som tog oss österut till staden Agios Nikolaos. Därifrån planerade vi att ta färjan över till Karpathos, från fel håll så att säga. Smart tyckte vi.

Men vi hade inte räknat med den kraftfulla storm som just då drabbade Kykladerna och Tolvöarna. Vindar på 9 – 10 Beaufort stoppade all färjetrafik under nästan två dygn.
36 timmar sena kom vi äntligen i väg, ombord på färjan ”Kamiros” som skulle ta oss till Karpathos. Vågorna gick fortfarande höga när färjan passerade ön Kasos, men där vi fick informationen att man pga stormen inte kunde lägga till i Karpathos.

Besvikna rullade vi ut sovsäckarna på durken och somnade. Mitt i natten väcktes vi av att Kamiros höll på att lägga till i någon okänd hamn – det visade sig snart att vi trots allt hade nått Karpathos! Vi försökte då skyndsamt packa ihop våra saker, men hann inte med innan båten åter lättade ankar, nu på väg mot Rhodos. Vi bestämde oss då att skippa Karpathos och åka till Kalymnos i stället. Ja, så kan det gå!

Fartyget M/S Kamiros gick förresten på grund utanför Rhodos tio år senare. Är man intresserad av alla dessa färjor som fraktat oss turister, greker och gods av alla de sorter, rekommenderar jag hemsidan www.faktaomfartyg.se. Mycket kul läsning!

Karpathos har vi ännu inte besökt. Kanske blev det lite tokigt att i texten ta upp ett icke-besök men man kan kanske travestera Ulf Lundell – ett inställt Karpathosbesök är också ett Karpathosbesök. Vi var ju ändå så nära! Det har blivit på liknande sätt med många av våra grekiska irrfärder. Planer har ofta fått ändras, ofta beroende på väder och vind, bland annat. Men det är väl också en del av charmen?

1984. Kalymnos

När jag idag minns vår ankomst till hamnen Pothia på Kalymnos, kommer jag att tänka på det grekiska begreppet φιλότιμο/philotimo – det finns många minnen från Greklandsresorna som beskriver detta begrepp.

Min dåvarande flickvän (numera fru) och jag anlände ganska sent till den för oss nya ön. Vi var utmattade efter den långa resan från Kreta och väntan på båten där. Det var ont om rum i själva staden, så vi hamnade i byn Myrties, hos ett lite äldre par vid namn Kokkino, som på grekiska betyder ”röd”.

Det trevliga paret ”Röd” hade bott större delen av sitt liv i Paris, men nu på ålderns höst vistades de en stor del av året på Kalymnos. Vi hade inte fått någon mat i oss på mycket länge så vi gick på måfå norrut på ön och hamnade till sist efter 30 – 40 min promenad på en taverna som såg mycket trevlig ut.

Ägaren frågade om vi ville ha fisk, han hade en σφυρίδα/sfyrida (vit havsabborre) som han kunde grilla. När fisken bars in såg vi att den var gigantisk, lagom för minst sex personer! Vi misstänkte att de pengar vi hade med oss för kvällen inte skulle räcka. När notan kom insåg vi att det stämde, vi hade inte alls tillräckligt med pengar. No problem, sa ägaren då, som var en gladlynt man. Jag erbjöd mig att gå till hotellet för att hämta mer cash, men det kom naturligtvis inte på fråga. Pay tomorrow, föreslog han.

Dagen efter gick vi tillbaka för att göra rätt för oss och också äta lunch. Ägaren satt då i skuggan och drack ouzo. Han log emot oss nästan lite saligt. Hans fru förklarade att hennes man var happy just den här dagen. Vi förstod att han ofta hade sådana lyckliga stunder.

När vi bad om notan, beklagade de att de sålt en på tok för stor fisk till oss, så vi behövde inte betala hela beloppet. Mannen visade sig vara extra mycket happy just denna dag så han bjöd oss även på dryck till lunchen. Vi har flera gånger ätit sfyrida efter denna händelse och då alltid tänkt på fisktavernan på Kalymnos.

Philotimo var det, ja, det betyder väl ungefär att visa empati, medkänsla och generositet mot medmänniskor utan att förvänta sig något tillbaka. Det har vi upplevt otroligt många gånger i Grekland, bl.a. i denna trevliga restaurang, någonstans på Kalymnos, 1984.

Relaterade artiklar:

I denna del 2 av mina irrfärder ska jag fortsätta med ytterligare några rader om de första resorna jag gjorde till det land vars dragningskraft jag inte kunnat stå emot sedan dess. Med förhoppningen att Greklands-resorna ska bli alltfler under många år framöver.

1978. Bilresa istället för att öluffa

Stockholm – Tyskland – Belgien – Frankrike – Schweiz – Italien – Jugoslavien – Grekland Halkidiki – Kavala – Thassos – Alexandroupolis – Istanbul – Bulgarien – Ungern – Österrike – Tyskland.

Jag hade detta år planer på att göra en längre resa då jag hade chansen att vara ledig 6 – 7 veckor på sommaren 1978. Tillsammans med tre goda vänner bestämde vi att det skulle bli en bilresa genom Europa. Vårt vaga mål var att ta oss till Istanbul, om nu bilen skulle klara jobbet. Vi hade köpt en Ford Transit för några tusenlappar och byggt om den så att vi i nödfall skulle kunna sova i den alla fyra.

Grundidén var att vi skulle köra på småvägar så gott det gick. Nu ska ju denna text handla om irrfärder i Grekland och så blev det delvis till sist även denna gång. Efter långresan genom Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Schweiz, Italien och Jugoslavien så korsade vi till sist den jugoslavisk – grekiska gränsen. Vid den tidpunkten hade det gått ungefär 4-5 veckor sedan vi lämnat Sverige och påbörjat vår färd genom Europa.

Kavala – Thasos – Chalkidiki

När vi kom till Grekland insåg vi att tiden inte skulle räcka till ett besök i Istanbul om vi dröjde kvar i landet, vilket gjorde att det inte blev så mycket tid för Grekland denna gång. Jag hade redan varit helt kort i Thessaloniki ett par gånger de tidigare åren, och det blev dessvärre inte heller något längre uppehåll denna gång. Vi hann dock med att se delar av Halkidiki (Kassandra och Sithonia), samt charmiga Kavala.

Det blev också några dagar på Thassos, en fin ö som då var nästan helt oexploaterad. På Thassos hittade vi helt orörd natur och tomma stränder och vi kunde samla på oss lite lugn som vi trodde skulle behövas i Istanbul. Minns ett stopp för lunch i Alexandroupolis innan det var dags att ta sig an Miklagård/Konstantinopel/Istanbul. Men det är ju en helt annan historia.

Från Istanbul åkte vi sedan hem genom Bulgarien, Jugoslavien, Ungern, Österrike, Tyskland och Danmark. Vi hade åkt ca 1,300 mil, och bilen höll! Mycket tack vare små lokala verkstäder, lite olja, ett par sparkar, lite mer olja och en hel del kärlek.

1979. Återigen Grekland – första besöket på Amorgos

Stockholm – Köpenhamn – Hamburg – München – Aten – Amorgos – Sifnos – Aten – Amsterdam

Sommaren 1979 var det dags att öluffa i Grekland igen. Det skulle bli mitt sammanlagt fjärde besök i landet. Efter den långa bilresan 1978 kände jag att det skulle bli perfekt med ytterligare en interrailresa, min fjärde och förmodligen sista. (Det kan ju förstås hända att vi dammar av ryggsäckarna och ger oss ut på Europas rälsar igen, denna tanke har på senare år börjat bli alltmer frestande).

Det började med musikinspelningar i Stockholm

Redan 1977 hade jag bestämt mig för att öluffa ut till någon eller några för mig okända grekiska öar vid nästa resa. Under de åren jobbade jag med min trebetygsuppsats i musikvetenskap, tillsammans med en grupp andra studenter. En stor del av arbetet innebar att vi spelade in olika invandrargruppers musik i Storstockholm. Ett fantastiskt kul arbete som medförde att vi i gruppen fick upptäcka en uppsjö av bra och spännande musik.

I Rinkeby utanför Stockholm spelade vi till exempel in en bouzoukikurs för 10 – 12 åringar. De greker som höll i kursen rekommenderade oss att spela in det grekiska band som uppträdde på restaurang Morkullan i Stockholm. Man sa att detta band var av yttersta klass. Vi blev förstås nyfikna och tog kontakt med Morkullan (inte speciellt grekiskt namn men på 70-talet var Morkullan kanske Stockholms bästa grekiska restaurang). De förde oss genast i kontakt med bandet som spelade där.

Det visade sig vara fyra mycket trevliga och duktiga musiker som kallade sig för Toubeki. Vi gjorde många inspelningar med bandet under nästan en hel vecka och hann prata en hel del med dem. Jag hade bestämt mig för att den kommande sommaren tillbringa ungefär fyra veckor i den grekiska arkipelagen. Ville därför bland annat ha tips på bra grekiska resmål och fick till min glädje många förslag.

Vangelis (Evangelos Vlavianos), som spelade bouzouki i bandet, framhöll utan tvekan att ön Amorgos var fantastisk. Förutom att vara oerhört vacker hade ön också ett mycket rikt musikliv, berättade Vangelis, som har släkt på ön. Någon annan i bandet (övriga medlemmar var Giannis Alexandris, Nikos Moraitopoulos och Giannis Gerogiannis) nämnde Sifnos som favorit. Jag tog till mig dessa tips inför Greklandsresan 1979.

Amorgos – kärlek vid första ögonkastet

Ja, det kanske inte precis var det allra första ögonkastet, därför att ankomsten till hamnen Katapola, skedde mitt i natten, efter kanske 12 – 13 timmars båtresa på den slitna färjan Agios Georgios. De flesta färjor som gick till de mindre öarna hade ofta jobbiga ankomsttider, som jag minns det. Det var beckmörkt när vi klev i land, så det var inte mycket vi såg av ön.

Vid kajen hamnade jag med många andra helt spontant på en väldigt ålderstigen buss. En Dodge av årsmodell 1957, var det någon av medpassagerarna som sa. I denna sena timma bestämde jag således, utan att hinna tänka så mycket, att jag skulle ta mig till Chora, huvudbyn, som låg ca 20 – 25 minuters resa upp i bergen (idag tar samma tur kanske 10 minuter).

Chora och Katapola

Bussen stannade, så där vid fyra på natten, framför cafét/tavernan To Kastro. Det var ett ställe som senare skulle betyda mycket för mig, men det visste jag inte då. Nästa utmaning var att hitta någonstans att sova. Jag hade rest tillsammans med Terje, en norrman jag lärt känna på tåget, och vi bestämde oss snabbt för att följa med en lokal kvinna, Maria, som erbjöd rum att hyra. Så innan vi riktigt fattat vad som hänt, på bara några minuter, hade vi ordnat tak över huvudet, mitt i hjärtat av Chora.

Minns fortfarande hur det var att vakna upp i denna fantastiska by, precis så vacker som bilderna på alla vykort man sett från Grekland. Vitkalkade hus, smala gränder, åsnor och vänliga människor. Det kändes direkt att jag hade hittat helt rätt. Visst var Ios vackert, och även Korfu, men Chora på Amorgos var än mer fantastisk! Jag fick genast en påtagande känsla av att ha hittat hem!

Jag stannade denna första gång nästan hela tre veckor i Chora, bytte emellertid boende ett par gånger. Efter att Terje åkt hem, delade jag rum med en trevlig dansk, Jesper, och en australiensare, Phil (samt en ej namngiven mus som gladeligen åt av vårt bröd).
Vi turister, eller travelers som många valde att kalla sig, kom raskt in i bylivet. Det fanns på den tiden inte speciellt många tavernor eller caféer, än mindre barer, så man hamnade ofta på samma ställe som alla andra. Byns sociala mittpunkt var cafét/tavernan To Kastro, som låg där bussen från Katapola hade sin ändhållplats. Här lärde vi sakta men säkert lära känna folk. Jag samspråkade ofta med Parvas och hans familj, de som drev tavernan.

Simma i det stora blå

På dagarna ägnade vi oss mestadels åt att bada. Det fanns flera alternativ att välja mellan. Närmast, alldeles nedanför Chora, låg Agia Anna, den vackra klippiga bukten där delar av filmen Det Stora Blå spelades in. Andra gånger tog vi den gamla bussen till Katapola, för att därifrån åka badbåten ut till klipporna, där man kunde bada naken om man ville – polisen var dock inte överens med oss om det sista alla dagar i veckan. Ibland tog vi oss till fots ner till Katapola, vilket var en unik upplevelse, speciellt om man valde att ta åsnestigen ner, även om den vandringen tog sin lilla tid.

Efter de härliga dopp och simturer vi ägnat oss åt under dagen brukade många samlas på torget i Katapola. Där kunde man slå sig ner på något av de tre caféerna: To Kamari, Piraten eller Nikolettas, för att beställa mat och dryck. Torget såg annorlunda ut på den tiden, ännu opåverkat av det hotell som senare byggdes eller de solskydd och tak caféerna sedermera förseddes med. Det var en öppen, enkel mötesplats.

To Kamari, drivs idag av Michailis, son till Georgios och Evangelia, makarna som startade upp tavernan/caféet på den tiden. Maria, deras dotter, blev en viktig person för oss turister då hon pratade bra engelska och kunde agera som tolk. To Kamari känns för mig fortfarande som Katapolas centrum, även om man idag inte längre serverar så mycket lagad mat, utöver goda pajer och bakverk. Vi blev gärna sittande utanför dessa tavernor/caféer efter simturerna i det azurfärgade havet och solandet på de flata klipporna.

Oftast tutade busschauffören på oss Chorabor att det var dags att åka uppför berget. Men även chaufför-Vangelis behövde ibland vila och då fick vi åka till Chora med en lastbil. Vi satt då uppe på flaket, på träbänkar. Ett kapell var också uppsatt som skydd mot sol och vind. Redan efter ett par dagar visste jag att Amorgos var stället jag letat efter. På den tiden stötte man inte på så många turister där, vare sig i Chora eller Katapola.

Aegiali

Det tog ett tag innan jag fattade att det fanns en annan del av ön som också var fin, Aegiali/Αιγιάλη. Detta första år tog jag mig dock inte ända dit.

Det fanns inga färdiga vägar då, så man var tvungen att ta färja mellan öns två hamnar, alternativt gå en ca 4-5 timmars tur på åsnestigar över bergen. I slutet av 1970-talet var det färjan Marianna som utgjorde livlinan mellan de små kykladiska öarna (Μικρές Κυκλαδες) och Naxos. (Marianna var för övrigt en norsk fjordbåt som i Norge gått under namnet Vaeröy). Den sedermera legendariske Skopelitis var ägare och kapten på skutan, dessutom var han en mycket skicklig violinist.

De större färjorna trafikerade både Katapola och Aegiali, men på 70-talet kunde inte den senare hamnen ta emot fartygen ända in till kaj. Man fick istället hoppa eller klättra från färjan ned till småbåtarna, latzes/λάντζες, som tog passagerarna iland. Ganska otäck erfarenhet ibland, framför allt vid hård vind. Mer om Aegiali kommer i nästa avsnitt av irrfärderna (del 3).

Även om jag redan tidigare blivit helt frälst i landet Grekland, blev jag nu dessutom nykär i just ön Amorgos. Jag visste att jag skulle återvända. Och med facit i hand kan jag konstatera att det hittills blivit över trettio återbesök genom åren.

1979. Sifnos

Jag hade lovat mig själv att besöka två öar denna sommar. Jag öluffade även detta år ensam, men när jag minns dessa resor tänker jag att jag egentligen aldrig var helt ensam. Träffade folk hela tiden, dels nya bekantskaper, dels folk jag mötte under resans gång. Nu hade jag bara 10 dagar på mig att utforska en ny ö, innan mitt tåg gick norrut. Jag ville ju också hinna med att stanna några dagar i favoriten Aten. Flera personer jag träffat på Amorgos prisade Sifnos som en fantastisk ö. Så det blev min nästa anhalt på denna – min fjärde – grekiska irrfärd.

Jag kom till Sifnos direkt efter Amorgos i augusti 1979 och hade svår separationsångest över att behöva lämna min nyfunna kärlek. Men Sifnos blev en riktigt fin tröst, även om inte mötet med denna ö var lika starkt som det med Amorgos. Från nordvästra hamnen Kamares tog jag mig med en väldigt gammal buss raka vägen till bergsbyn Kastro, via det lite större samhället Apolonia.

Byn Kastro hade beskrivits för mig som mycket pittoresk och fin och det stämde verkligen! En fantastisk plats med bara två mindre nackdelar – det var ont om boenden och ingen riktig restaurang fanns att tillgå. Men vi hittade snabbt en liten diversehandel/ παντοπωλείον, som stundom serverade enkla maträtter i sin fina trädgård. Dessutom låg en liten strandtaverna vid den likaledes pyttelilla stranden, alldeles nedanför Kastro. Där erbjöds ofta enklare mat, även om det kunde ta ruggigt lång tid att få in beställningen.

En kväll beställde jag potatis och köttbullar. De goda potatisarna kom redan efter kanske 20 – 30 minuter, medan köttbullarna dröjde så länge att jag hann glömma bort dem (kanske på grund av den goda retsinan som man fick servera sig själv). Men när köttbullarna väl kom, efter närmare två till tre timmars väntan, var de välsmakande, omsorgsfullt kryddade och tillagade med kärlek.

Under de 5 – 6 dagar jag tillbringade på Sifnos, stannade jag större delen av tiden i denna lilla byn Kastro, med ett mindre avbrott för bankbesök i Apolonia. Hade lyckats hitta ett slags källarförråd att bo i, som jag delade med ett norskt par. Ett enkelt och oansenligt krypin, men utsikten var fantastisk. I öst kunde man skönja ön Antiparos, när det inte var för disigt.

Kastro var verkligen en pärla, där byborna inte verkade ha något större intresse av att exploatera sitt samhälle för turismens skull. Vid mitt besök sommaren 1979 bodde där kanske 10-15 turister, de flesta från Norge och vi trivdes alla väl i det lilla samhället. Jag hade turen att vara där den 15 augusti när Jungfru Marias himmelsfärdsdag firas, och fick uppleva den fina ceremonin i den vitkalkade byn.

Jag lovade mig själv att återvända för att utforska Sifnos mer ingående, vilket också skedde många år senare. Då besökte jag ön tillsammans med fru och barn, och vi blev väldigt förtjusta i byn Faros, på öns sydöstra sida, där vi bodde i någon vecka. Med Faros som bas fick vi chansen att uppleva stora delar av hela den vackra ön.

I år, 2023, kom vi tillbaka till Sifnos igen. Denna gång bodde vi bara tre nätter i ankomsthamnen Kamares. Men vi hann med en underbar vandring över bergen mellan Apolonia och Kamares.

Sifnos har definitivt en självklar plats på vår lista med favoritställen i Grekland.

1980-talet tar sin början

De två resorna 1978 och 1979 fick avsluta en epok där jag färdats med antingen tåg eller bil för att nå mina resmål. Interrail hade blivit en livsstil där resan var lika mycket en del av målet som det faktiska målet för resan. Vid 1980-talets början kände jag mig dock för gammal för interrail. Jag ville dessutom stanna lite längre i Grekland än de ca 3 veckor jag lyckats med de föregående åren, då tågresan fram och tillbaka tog sammanlagt ungefär en hel vecka.

I de förestående kapitlen av mina irrfärder kommer billiga flyg att spela huvudroll för hur jag reser. Men det är under de åren som min kärlek till Grekland fördjupas och framför allt till ön Amorgos.

1980-talet var årtiondet då jag började lära känna Grekland på allvar.

Här följer därför några rader om de första resorna jag gjorde till det land som kom att bli mitt favoritland. Mitt resande dit har fortsatt sedan dess och kommer förhoppningsvis att fortsätta flera år till.

1976. Den första färden

Stockholm – Köpenhamn – Hamburg – München – Milano – Bologna – Brindisi – Korfu – Aten – Ios – Sikinos – Thessaloniki – Amsterdam

Tack vare Interrailkortet kunde man på den tiden och på ett billigt sätt ta sig runt i Europa och därmed få möjligheten att se stora delar av de länder där kortet gällde. 1976 höjdes åldersgränsen för Interrailkort till 23 år (från 20 tror jag) så jag hade ett par år på mig att hoppa på tågen till kontinenten och så småningom till Grekland.

Redan 1975 började jag resa runt med tåg, men mest i Spanien och Frankrike. Jag stötte då ofta på en hel del andra tågluffare som hade rest runt i Grekland. De var överförtjusta efter sina besök i ett land som hade lyckats bli av med militärjuntan för bara något år sedan och som andades positivism, glädje och möjligheter. I slutet av sommaren befann jag mig vid franska Rivieran och insåg att varken tid eller pengar skulle räcka för att fortsätta till Grekland. Men redan då fattade jag beslutet. Nästa sommar skulle interrail-resan genom Europa leda till det efterlängtade Grekland. Och året därpå blev drömmen verklighet.

I Uffes fotspår upplever idag en ny generation resenärer samma äventyrsfyllda frihetskänsla på tåg genom Europa. Och med tåget tar du dig inte bara bekymmerslöst till destinationen, du bidrar aktivt till klimatomställningen genom att välja det mest hållbara transportsättet. Planera och boka din tågresa enkelt och smidigt på Trainline för ett minnesvärt och klimatsmart äventyr! Boka resa nu på Trainline >>

OBS! Genom att handla via våra länkar stödjer du oss ekonomiskt, utan extra kostnad för dig, så att Expedition Grekland kan fortsätta leverera kvalitativt innehåll. Mer om sponsrade länkar i vår integritetspolicy. Du kan också väja att aktivt stödja Expedition Grekland här >>
Vi uppskattar verkligen ditt stöd – det gör skillnad!

Precis som året innan, tågluffade jag ensam. Minns fortfarande hur spännande det var när tåget från Köpenhamn lämnade perrongen och jag äntligen var på väg. Den där speciella frihetskänslan av att ha en månads ledighet framför sig och inga andra planer än att på enklaste sätt ta sig med tåg till Grekland. Har alltid älskat att åka tåg och nu fick jag en rejäl dos av detta transportsätt.

Tågbyte i Hamburg, München och Milano för att sedan ta mig vidare till Brindisi, nere på Italiens klack. Vårt tåg från norra Italien kom fram mitt i natten och färjorna till Grekland gick bara på kvällarna, vilket innebar att jag tvingades vänta en hel dag i Brindisi. Detta var dock inte alls så tokigt visade det sig. Minns ännu idag den tidens Brindisi som en rätt häftig stad, en av de äldsta i Italien har jag förstått. Men nästa kväll hoppade jag förväntansfull på färjan till Korfu.

Korfu – inkörsporten

Denna ö blev alltså min första kontakt med Grekland och jag blev helt knockad! Redan vid ankomsten blev jag fullständigt överväldigad av öbornas värme och vänlighet. Deras nyfikenhet och genuina intresse fick mig att känna mig sedd, trots min ringa ålder, på ett sätt jag sällan upplevt tidigare. Och sist men inte minst – den underbart vackra naturen, de fantastiska stränderna, med sitt turkosa vatten, inramade av brant stupande klippor.

Väl framme i Korfus hamn hängde jag på ett rätt stort gäng unga människor i min ålder. Vi hamnade på campingen Kontokali, en bit utanför staden, där det fanns plats i sovsal för några drachmer per natt. Det var som att hamna i en stor familj med ungdomar från alla möjliga olika länder.

Visste inte speciellt mycket om Korfu, eller Κέρκυρα/Kerkyra, som det heter på grekiska, annat än det jag läst i broschyrer från Grekiska Statens Turistbyrå. Som så många andra hyrde jag moppe och såg stora delar av ön. En dag hyrde jag också bil tillsammans med två svenskar och en norrman. Upptäckte i stort sett resten av Korfu på detta sätt.

Minns att det var en lokal fest första kvällen i byn som låg bredvid campingen. En fantastisk kväll då jag bl.a. lärde mig att tycka om ouzo, slå botten ur vinflaskor och dansa Sirtaki. Bara en sån sak! Bra start, kände jag, på min första Greklandsresa.
Retsina hade jag svårare för detta första år men jag lyckades lära mig gilla drycken något år senare, trägen vinner. Tror jag stannade 4 – 5 dagar på Korfu.

Dina ultimata kompanjoner för äventyr i Grekland – omedelbar leverans

Med rätt reseguide i bagaget upptäcker du Grekland som en insider. Hitta ovärderliga tips utifrån dina intressen och resesätt. Många guider erbjuder även kartor, kulturella insikter och praktisk fakta. Välj och köp smidigt här:

• Wild guide of Greece
  En annorlunda reseguide för att upptäcka den dolda, vilda sidan av Grekland. Från öde stränder och smaragdgröna vikar till spektakulära grottor, utsiktsplatser och gamla ruiner. Över 1000 hemliga platser.
• Lonely Planets senaste utgåva om Grekland
  Perfekt för att utforska de berömda sevärdheterna men också för att följa mindre välbesökta rutter.
  
• Rough guide, senaste utgåva
  Praktisk reseguide till Grekland med en gratis e-bok med strukturerade listor över alla sevärdheter och skatter utanför de mest upptrampade stigarna
• För seglare: Greek Waters Pilot
  En seglarguide till de joniska och egeiska kusterna och öarna i Grekland

Aten – förälskelse vid första ögonkastet

Resan i Grekland skulle komma att präglas av tillfälligheter och att följa med strömmen, började jag inse. Jag var en i mängden av unga resenärer som alla verkade följa ungefär samma rutt: tåg till Brindisi, sedan färjan över till Korfu. Efter några dagar tog strömmen mig vidare till hamnstaden Patras, på fastlandet i Peloponnesos, varefter jag fortsatte österut mot Aten.

I Patras blev det mest en kort mellanlandning innan färden gick vidare mot huvudstaden och övärlden som hägrade långt borta i horisonten. Men just den känslan av frihet och äventyr, att inte veta vart resan skulle föra mig härnäst, var en stor del av tjusningen med hela Greklandsupplevelsen. På den tiden var det flera som reste till Grekland genom forna Jugoslavien, men jag tror merparten kom via Italien.

Älskade Aten från första stund! Mitt första boende i staden var nära Viktoria Square. Hade som så många andra tagit emot en flyer vid Larissa-stationen för Athens Youth Hostel. Men jag flyttade efter ett par dagar till ett boende närmare Plaka – Atens historiska centrum, för det var ju där man hängde och träffade folk. Hittade sängplats på ett tak för en spottstyver.

Plaka var skönt bohemiskt på den tiden, massor av musik, kanske t o m lite för mycket musik om man gillade att sova, men det var inte något som nämnvärt bekymrade oss som då var unga. OK, mycket av den musik som spelades var i ärlighetens namn alldeles förfärlig med skrällande högtalare, pipiga orglar och korg-syntar. Men en hel del av musiken var också fantastisk. Jag blev redan denna första resa intresserad av grekisk musik, framför allt rebetiko.

Inför din nästa resa – turer tillgängliga hela året

Rundvandring i Aten, stadsdelar, historia, mytologi
Lär dig mer om myter och legender i Aten under en privat halvdagstur. Möt en lokal guide för en promenad genom Atens gator och höra unika historier. Se flera populära landmärken, utforska olika stadsdelar och få insiders tips om saker att göra och se i Aten

Aten för matälskare, mer än en grekisk matvandring
Gå bakom kulisserna i Aten för att smaka äkta grekisk mat på en mat- och vandringstur ledd av en kunnig guide. Upplev det dagliga livet i staden när du besöker olika matställen och upptäcker kulinariska ädelstenar som är lokalbefolkningens favoriter.

Aten Off the Beaten Track Privat stadsvandring
Upptäck en annan sida av Aten med en privat guide som är väl bevandrad i den grekiska huvudstadens motkultur. Kolla in hip caféer, konstgallerier, bokhandlar och offentliga utrymmen som ligger i livliga stadsdelar som de flesta turister missar.

Unika specialerbjudande för din vistelse i Aten här >>

Snart var det dock dags att börja öluffa

Öluffa till Ios

Juli månad närmade sig sitt slut och det var mycket varmt i Aten. Nu lockade verkligen Greklands övärld. Den ursprungliga planen var att ta mig till Paros, för jag hade hört av andra att det skulle vara fint. Kanske sedan också till Ios, som nästan alla jag mött berättade var den häftigaste ön. Efter några otroligt roliga dygn i Aten bar det till slut av mot Paros som jag nästan inte visste något om.

Den gamla färjan Leto skumpade mycket långsamt från Pireus genom rätt stora vågor och efter ett antal smått sjösjuka timmar lade hon till i Paros hamn. Den lilla hamnen såg mycket lugn och fridfull ut. Men nästan ingen av mina medresenärer gick av här. Jag fick då ett infall och stannade kvar på båten till Ios, där enligt en legend själva Homeros ska ha dött och blivit begravd.

Minns fortfarande den fina bukten på Ios och den vackra huvudbyn Chora, gnistrande som en vit ädelsten ovanför. Hittade direkt ett enkelt rum att hyra av en äldre grekisk kvinna, det var beläget mellan hamnen och byn.

Chora lockade med massor av roliga barer och mysiga tavernor som serverade god mat till ett pris som fick det att vattnas i munnen. Där stötte jag på en hel del bekanta ansikten både hemifrån och nya vänner jag lärt känna under resans gång.

Varje kväll vid solnedgången lyssnade man på klassisk musik på baren Ios Club, en underbar musikupplevelse i det varma skymningsljuset. Badade gjorde jag som de flesta andra på Mylopotas-stranden. Ångrar absolut inte att jag gick av på Ios, för det blev fantastiskt roliga och festliga dagar på ön, men efter fem dygn var jag dock helt slut.

Vidare till Sikinos

En av dagarna innan tillbakaresan till Aten gjorde jag en dagsutflykt till närliggande ön Sikinos tillsammans med några svenskar jag lärt känna. Det var nog den varmaste dagen på hela resan. Vi missade transport med mulåsnor till Sikinos huvudby och blev sittandes i hamnen. Ägaren till den enda öppna tavernan sa att han inte orkade laga mat då det var för varmt. Vi orkade inte heller gå upp till byn pga värmen.

Dryck kunde vi dock ta ur frysen där ett antal pilsner låg tillsammans med ett gäng fiskar. Började förstå att så här kunde det vara i Grekland. Enkelt, charmigt men ibland också lite … jobbigt. Men de fiskdoftande ölen höll humöret uppe. Till slut serverade ägaren till tavernan oss små snacks, men det var precis när båten skulle avgå tillbaka till Ios. Rätt kul, när man fått lite distans till det hela.

Boka ditt nästa grekiska boende redan nu, smidigt och enkelt hos Booking.com >>

Hyr bil utan krångel, året om, till alla destinationer hos RentalCars.com >>

---

OBS! Genom att handla via våra länkar stödjer du oss ekonomiskt, utan extra kostnad för dig, så att Expedition Grekland kan fortsätta leverera kvalitativt innehåll. Mer om sponsrade länkar i vår integritetspolicy. Du kan också väja att aktivt stödja Expedition Grekland här >>
Vi uppskattar verkligen ditt bidrag – det gör skillnad!

Återresa 1976

Tillbaka i Aten passade jag på att se flera av sevärdheterna, hann sova på ytterligare några vandrarhem innan det var dags att stiga på tåget tillsammans med det lilla gäng svenskar som lärt känna varandra under den här resan.

Första stopp norrut var Thessaloniki. Kom tyvärr inte alls in rätt i den staden vid detta första besök, mycket beroende på att vi drabbades av ett enormt åskväder där blixtar slog ner runt omkring oss. En blixt träffade en elstolpe som börjande brinna bara några meter från där vi befann oss och det blev kolsvart i kvarteren runtomkring. Ett vidunderligt åskregn fick oss att snabbt hoppa på tåget mot norra Europa någon dag tidigare än vi tänkt oss.

Tåget var så fullt som bara ett tåg i forna Jugoslavien kunde vara. En tjej i sällskapet blev på tåget (i liggvagnen) bestulen på sitt pass mitt i natten, vilket ställde till det för henne. Tyskarna ville inte släppa igenom någon utan pass. Men det löste sig när den tyska polisen försäkrat sig om att vi inte tillhörde Bader Meinhof och efter besök på svenska konsulatet i München för tillfälligt pass.

Resan avslutades sedan i Amsterdam. Min första tanke vid hemkomsten till Sverige var att börja spara till en ny resa för att kunna öluffa i Grekland även nästa år.

Den månadslånga irrfärden var den absolut häftigaste resa jag gjort dittills i mitt liv!

1977. Andra resan

Stockholm – Köpenhamn – Hamburg – München – Bologna – Brindisi – Korfu – Aten – Ios – Thessaloniki – Halkidiki – Amsterdam – Stockholm

Min andra resa till Grekland följde ganska mycket upptrampade spår från föregående år. Tåg till Brindisi med diverse byten och sedan färjan till Korfu.

Campingen Kontokali var inte alls like trevlig detta år. Redan året innan hade en del gäster haft problem med föreståndaren. Han var speciellt otrevlig mot italienarna, som ofta reste i stora grupper. Enligt mitt tycke var de mycket trevliga människor men han hakade upp sig på att de sjöng typ socialistiska sånger som Bandiera Rossa m fl. Detta fick sin förklaring när jag skulle betala min vistelse och såg att han hade ett stort foto av diktatorn Papadopoulos på väggen. Kom lite som en chock. Efter ett bråk mellan ägaren och framför allt italienarna var vi många som åkte ifrån campingen.

Tråkigt då de flesta av oss hade haft mycket trevliga dagar på Korfu. Men jag fick den här gången tid att se lite mer av den fina gamla staden.

Återbesök i Aten

Sedan bar det av till Aten, en stad jag verkligen kommit in i och gillat året innan. Det blev en ganska lång vistelse i Aten denna gång. Jag tillbringade rätt mycket tid uppe på Akropolisklippan, trots den stora mängden turister var det magiskt att sitta däruppe (vilket det fortfarande är).

Även Lykavittos-kullen fick åter ett par besök. Förutom utsikten från dessa båda kullar är det behagligt svalt där, när det är som varmast i staden.

Jag hade 1976 fastnat för den centrala matmarknaden i Aten, Varvákios Agorá, som den heter på grekiska – på Athinas-gatan. Jag älskar ju matmarknader. Denna gång var jag där dagligen och någon gång även på natten – marknaden är öppen dygnet runt – då man kunde äta patsá/πατσά, tarmsoppa . Var tvungen att testa patsá då greker hade sagt att man inte blev ”dagen efter” om man åt soppan innan man gick och la sig. Vet inte riktigt om det stämmer. Har bara ätit patsá, eller någon variant av den, en gång till sedan dess.

Plaka och Monastiraki var även detta år området man träffades på. Andra områden jag fastnade för i Aten var Thissio och Psyri/Ψυρρή. Den sistnämnda stadsdelen var på den tiden full av verkstäder med hantverkare, skomakare, snickare, mm, blandat med enklare tavernor och små caféer. Långt ifrån dagens restaurang- och turisttäta Psyri.

1976 hamnade jag också på den fantastiska tavernan Diporto (som betyder två portar). Ett ställe jag återvänt till flera gånger. Måste upplevas, ligger i närheten av centrala frukt- och grönsaksmarknaden. Då, på 70-talet, var det en far och son som drev stället. Intressanta fakta om Diportos historia kan man läsa t.ex. här.

Utförligt om Diporto, med meny och recensioner, på Tripadvisor >>

Den lilla tavernan är ännu idag ett mycket populärt ställe. Ungefär samma meny i alla år. Fasolakia (brytbönor i tomatsås), någon soppa, grillade sardiner och kanske ytterligare något enkelt, alltid mycket gott och billigt.

Aten för matälskare, mer än en grekisk matvandring
Gå bakom kulisserna i Aten för att smaka äkta grekisk mat på en mat- och vandringstur ledd av en kunnig guide. Upplev det dagliga livet i staden när du besöker olika matställen och upptäcker kulinariska ädelstenar som är lokalbefolkningens favoriter.

Ios, Halkidiki, Jugoslavien

Efter storstadslivet i Aten blev längtan stor efter bad och sol. Det var dags att återigen öluffa. Tillbringade 5 – 6 dagar på Ios, där det var galet festande, precis som året innan. Trots att det var kul, hade jag en längtan till mindre ställen, inte lika intensiva.

Snart började det bli dags att ta sig hemåt. För att inte resan skulle bli identisk med året innan valde jag att stanna till någon dag i Thessaloniki. Därifrån liftade jag även några dagar i Halkidiki (Kassandra-halvön), innan tågresan åter bar iväg norrut genom Jugoslavien.

Efter denna andra Greklandsresa bestämde jag mig för att i fortsättningen inte sugas in i den stora strömmen, utan börja upptäcka nya platser på egen hand . Trodde nog att jag skulle återvända till Korfu och Ios men det har ännu inte hänt. Det har varit så mycket som lockat i Grekland, men främst fastnade jag för favoriten, Amorgos. Mer om denna fantastiska ö i nästa avsnitt av irrfärderna på bloggen.

OBS! Genom att handla via våra länkar stödjer du oss ekonomiskt, utan extra kostnad för dig, så att Expedition Grekland kan fortsätta leverera kvalitativt innehåll. Mer om sponsrade länkar i vår integritetspolicy. Du kan också väja att aktivt stödja Expedition Grekland här >>
Vi uppskattar verkligen ditt stöd – det gör skillnad!