Denna till synes oförklarliga förmåga att uthärda extrem hetta har länge fascinerat utomstående och väckt frågor om mänsklighetens dolda resurser.

Fenomenet har idag avmystifierats av modern vetenskap och själva glödvandringen anses inte längre utgöra ett fullständigt mysterium. Det har till och med gått så långt att västerländska upplevelseföretag säljer den som teambuilding aktiviteter och kurser i personlig utveckling.

Alla som vill kan i dag köpa sig en upplevelse och vandra barfota över glödande kol. Samtidigt är det förstås ingen riskfri aktivitet. Det finns gott om vittnesmål om att människor faktiskt har bränt sig under den här typen av glödvandringar.

Det är dock fortfarande djupt fascinerande att denna handling i grunden kan härledas till en levande ritual som har pågått i tusentals år. Inom Anastenaria-kulten är glödgången inte ett modernt jippo, utan en tradition buren genom seklerna från generation till generation År 2009 upptogs ritualen dessutom på Unescos lista över immateriella kulturarv.

För 25 år sedan, i maj 2001, publicerade undertecknad en reportageartikel i tidningen Metrorama Athens om denna ritual. Texten skildrade riten och fenomenet akaia/ακαΐα, ett begrepp som kanske bäst översätts till obrännbarhet eller termisk immunitet.

Texten försöker förstå ritualen både som levande tradition och historiskt fenomen. Rubriken var: ”Δοκιμασία στην πυρά της πίστης” – som kanske bäst kan översättas till:”Ett eldprov på trons glödbädd”. (Originalartikeln på grekiska från Metrorama finns som PDF-nedladdning längst ner i texten).

Ett eldprov på trons glödbädd

Anastenaria-traditionen, vars rötter försvinner långt tillbaka i historiens dunkel, väcks varje år till liv igen under högtiden för helgonen Konstantin och Helena.

Tisdag 22 maj 2001, av Georgios A. Georgiou

Den 21 maj, på helgonen Konstantin och Helenas dag, väcks Anastenaria till liv i flera byar i grekiska Makedonien och Thrakien. Det är en särpräglad ritualtradition vars rötter försvinner långt tillbaka i tidens dunkel. Framstående forskare inom folklivsforskning är dock ense om att Anastenaria har bevarat element från den urgamla dionysiska kulten, eftersom riterna innefattar djuroffer, extatisk dans, glödvandring, akaia (obrännbarhet) och ritualer som påminner om de antika menadernas extas.

De glödvandrande Anastenarides, framstår som samtida mystiker i en urgammal kult. När de efter långa rituella förberedelser slutligen uppfylls av helgonens kraft, beträder de den heliga elden. Med ikonerna i händerna springer och dansar de extatiskt, piskade av den allt snabbare och vildare musiken. Från dem hörs djupa suckar, rituella rop och osammanhängande ord medan de med sina bara fötter kliver på den glödande kolbädden för att driva ut det onda, alltmedan de gång på gång mässar sina traditionella böner om välgång och beskydd.

Anastenarias ursprung

Forskare menar att denna säregna folkliga kult härstammar från de urgamla hembygderna i nordöstra Thrakien och Kappadokien, varifrån befolkningen senare våldsamt fördrevs, och att traditionen har förts vidare i oförändrad form till dagens nordgrekiska byar.

Det är också känt att dussintals folkslag och religiösa sekter under århundradenas lopp har korsat varandras vägar och påverkat varandra i detta bredare geografiska kulturområde. Det finns dessutom belägg för att stora orgiastiska högtider firades under den bysantinska medeltiden som kallades Psycharia och Sthenaria. Det är mycket möjligt att dagens sedvänja är kopplad till dessa.

Glödvandring som rit för helande, initiering och tro är ett globalt fenomen som har praktiserats i tusentals år av vitt skilda kulturer världen över, från Stillahavsöarna och Asien till delar av Sydeuropa. Detta globala mönster stärker teorin om att Anastenaria i grunden kan vara ett pro-indoeuropeiskt arv.

Glödvandring som kommersiell upplevelse

I vår tid tenderar dock Anastenarides stora tradition att urvattnas, då den alltmer har förvandlats till en turistattraktion och en bullrig, kommersiell marknad. Många bedömer att ritualen har förlorat kontakten med sina rötter och riskerar att dö ut helt, eller i bästa fall degraderas till billig underhållning och trolleritrick.

Detta är givetvis inte glödvandrarnas eget fel, utan snarare en spegling av den moderna tidsandan som vill förvandla allt heligt till en handelsvara. Det är talande att Anastenaria under många år hölls bakom stängda dörrar – dolt och hemligt, långt borta från yttre påverkan och blickar från utomstående.

Denna dolda tradition berodde dock framför allt på den fientliga inställningen från kyrkan. Den officiella ortodoxa kyrkan har alltid motsatt sig glödvandrarnas sedvänjor, stämplat dem som hedniska och anklagat utövarna att de förlöjligar de heliga ikonerna.

Det invigda sällskapet

Enligt forskare är glödvandrarna själva enkla bybor som bevarar sin kult genom muntliga traditioner, vilka de har ärvt direkt från sina förfäder. I de samhällen där de lever utgör de alltid en särskild grupp, en orden eller ett brödraskap, vilket sägs påminna om antikens heliga sällskap av dionysisk typ.

Trots att utövarna ser sig själva som djupt troende kristna, går de sällan i kyrkan. I stället utövar de sin kult i särskilda rum i sina egna hem, de så kallade konakia, eller ute i naturen – oftast i heliga lundar och på platser som de själva anser helgade och kallar agiasmata. Deras liv präglas av sträng disciplin och enkelhet, och i byarna betraktas de som djupt respekterade personer.

I konakia förvarar de kultens heliga föremål: den “aldrig slocknande” oljelampan och de särpräglade ikonerna med sina karakteristiska handtag undertill, som gör det möjligt att hålla dem stadigt under de extatiska danserna. Dessa ikoner kallas ”konstantinata”, “farfäder” eller “nådegåvor”. De är smyckade med bjällror, band, ringar, mynt, kedjor och heliga radband – föremål som enligt utövarna själva hjälper till att driva bort det onda.

I konakia förvaras även de heliga musikinstrumenten: lyran och trumman, vars monotona rytmer och melodier hjälper deltagarna att falla i extas innan dansen över de glödande kolen börjar.

Även en speciell yxa och en kniv betraktas som heliga föremål, då dessa används vid det rituella djuroffret som föregår firandet. Djuret som ska offras – det så kallade bikadi – är oftast ett lamm eller en bagge, men förr i tiden kunde det även vara en tjur.

Djuret leds till offerplatsen med tända så kallade “själsljus” fästa vid hornen och en blomsterkrans runt halsen. Efter offrandet, som sker på ett strikt rituellt vis, tillagas djuret och äts av de invigda för lycka och välgång, eftersom det tros innesluta en magisk kraft som är till nytta för hela gemenskapen.

Flera forskare tror att köttet från det offrade djuret förr i tiden åts rått, precis som under de antika ritualerna hos menaderna. Detta stöder ytterligare uppfattningen att Anastenaria har sina rötter i den dionysiska kulten. Utöver det blodiga djuroffret innefattar förberedelserna även en vattenvälsignelse, brödbrytning och en gemensam, innerlig andakt i grupp, inne i konaki.

Därefter börjar de invigda sin ringdans, som fungerar som en sista förberedelse inför eldvandringen. De dansar utmattande i många timmar med ikonerna i händerna, i syfte att framkalla det känslomässiga tillstånd av extas som ska tillåta dem att gå på glöden.

Den heliga elden

Elden som ska bli kolbädd tänds under de första kvällstimmarna och hålls vid liv av särskilda invigda, som ärvt denna uppgift från sina förfäder. När lågorna väl lagt sig och förvandlats till ett tjockt lager djupröd glöd, meddelas utövarna som snart anländer i långsam procession.

Besökaren kan då se hur de omringar sin ledare medan en fackelbärare går främst med ett ljus som anses heligt i handen. Trummorna dånar och lyrorna spelar vilda, berusande melodier, ackompanjerade av sånger som enligt musikforskare är lokala varianter av det medeltida akritiska hjälteeposet.

När stämningens intensitet når sin höjdpunkt börjar karakteristiska utrop höras från glödvandrarna – ett tecken på att det stora ögonblicket närmar sig. Plötsligt bryter sig en av de extatiska deltagarna loss från ringen och kliver barfota rakt ut på glöden, hållande ett heligt tygstycke eller en ikon.

Drabbad av sakral extas börjar glödvandraren dansa med vild, nästan orgiastisk intensitet och drar de andra med sig ut över glöden. Alla upplever, som de själva säger, syner och visioner: vissa ser den heliga Helena träda fram och skölja deras fötter med svalt vatten, medan andra ser den helige Konstantin hälla vatten över hela glödbädden och släcka elden.

I detta skede stampar de redan runt i full extas. De dansar, ber böner och får ett vilt uttryck i blicken, medan kropparna rycker när de höjer ikonerna mot himlen och rör sig över elden i rituell trans. Samtidigt uppvisar de det omdiskuterade fenomenet som på grekiska kallas akaia/obrännbarhet – förmågan att inte bränna sig.

Till slut lämnar de elden fyllda av jubel och lättnad – oskadda och, med ytterst få undantag, utan brännskador. Genomsvettiga, bleka och utmattade, som efter en stor fysisk prövning, lugnar de nu ner sig och kysser vördnadsfullt ikonerna innan de lämnar över dem till gruppledaren.

Akaia – obrännbarhetens fenomen

Mycket har skrivits och sagts om glödvandringen, i synnerhet om fenomenet akaia/obrännbarhet. Relevanta referenser finns redan i den klassiska antikens skrifter. Idag har hela studier publicerats där olika åsikter förs fram, ofta färgade av forskarnas egna ideologiska övertygelser. Faktum är dock att vetenskapen ännu idag har svårt att ge en heltäckande förklaring till fenomenet.

Man tror att förklaringen till obrännbarheten delvis ligger i glödvandrarnas snabba fotarbete, alltså att de rör sig hastigt över glöden från den ena foten till den andra. En annan förklaring är att träkol är en dålig värmeledare. Det innebär att huden inte hinner få brännskador, förutsatt att glödvandringen sker med rätt hastighet och teknik.

Alla är dock överens om att en långvarig psykologisk förberedelse är absolut nödvändig, om så bara för att samla modet att överhuvudtaget kliva ut på de glödande kolen, vilka enligt mätningar når temperaturer på flera hundra grader.

Under de senaste åren har det faktiskt, både i USA och i Västeuropa, startats ”skolor” för glödvandring och det anordnas seminarier kring denna urgamla sedvänja.

I sina reklambroschyrer hävdar de moderna instruktörerna att dessa urgamla tekniker inte innehåller något övernaturligt eller magiskt. Istället menar de att metoderna är tillgängliga för alla som vill stärka sitt självförtroende, sitt mod och sin mentala styrka – även om dessa kurser och seminarier ofta innebär en märkbar ekonomisk kostnad för deltagaren.

När det gäller fenomenet obrännbarhet kommer det klassiska talesättet dock alltid att ha sin giltighet: den som inte vet bättre ska inte leka med elden.

Det är värt en påminnelse att eldvandring är ett globalt fenomen som återfinns i vitt skilda kulturer världen över, från Sibirien och Tibet till Fijiöarna och bland Nordamerikas urfolk.

Myt och tradition

Efter befolkningsutbytet mellan Grekland och Turkiet 1923 tvingades grekerna i Östra Rumelien lämna sina hem och slå sig ner i norra Grekland. Med sig bar de inte bara sina få ägodelar, utan också sina heliga ikoner – de så kallade “chares” och “pappoudes” – som i de flesta fall föreställde den heliga Helena och den helige Konstantin. Tillsammans med dem följde även Anastenaria-traditionen över gränsen.

Enligt myten uppstod traditionen under förföljelserna av grekerna i Östra Rumelien, då osmanska trupper satte eld på kyrkorna där. Berättelsen säger att invånarna samlades gråtande utanför den helige Konstantin och heliga Helenas kyrka och då skänktes dem gudomlig kraft. Helgonen ska ha uppenbarat sig för byborna och gett de troende styrkan att gå rakt igenom elden för att rädda ikonerna.

Folklivsforskare är idag ense om att Anastenaria-traditionen har sina rötter i Östra Rumeliens byar. Den första officiella dokumentationen av sedvänjan gjordes 1872 av professorn Anastasios Hourmouziadis. Hans tal vid den grekiska ortodoxa akademin i Konstantinopel var titulerat: ”Om Anastenaria och andra säregna och vidskepliga traditioner”.

Metrorama Athens, Tisdag 22 maj 2001, av Georgios A. Georgiou

Ett kvartssekel senare

Tjugofem år har gått sedan denna artikel publicerades i Metrorama Athens. Under tiden har världen förändrats, men Anastenaria lever fortfarande vidare i norra Grekland – någonstans mellan tro, extas, folklore och levande historia.

Mycket kring glödvandringen har med tiden analyserats och delvis förklarats av vetenskapen. Samtidigt kvarstår ett märkligt frågetecken kring ritualen för den som verkligen har bevittnat den på nära håll. Många deltagare tycks inte bara snabbt passera över glöden, utan stannar kvar länge på den, dansande mitt i elden under flera minuter.

Jag minns fortfarande själv känslan från byn Langadas, när trummorna dånade genom natten och människor dansade barfota över den glödande kolbädden. Än idag är det svårt att helt frigöra sig från intrycket att man bevittnat något som, åtminstone för ett ögonblick, tycktes trotsa både förnuftet och naturlagarna.

📥 Ladda ner originalartikeln från Metrorama Athens (PDF)

📖 På vår blogg finns flera relaterade artiklar om grekiskt folkliv och tradition

Kallikatzaroi är enligt grekisk folklore illvilliga varelser som under den grekiska julen kommer fram ur underjorden och ställer till det för människorna

Under vintersolståndet, när solens rörelse verkar avstanna, kryper de fram: de ondsinta, skadelystna, fula och busiga varelserna Kallikatzaroi – Καλικάτζαροι. De kan kanske liknas vid leprechauns, hämndlystna goblins, småfolk eller pysslingar i annan europeisk folklivstro.

I Grekland framställs Kallikatzaroi som hemska och skrämmande människoliknande varelser, ofta med starka djuriska drag. Många av dem har betar, svansar och getklövar till fötter. De är håriga, fula, smutsiga och illaluktande, oftast småväxta men ibland också stora som åsnor eller hästar.

Kallikatzaroi framställs också som extremt viga med slingrande kroppar och tentakelliknande lemmar. De har förmågan att nattetid krypa in i husen genom skorstenar, dörrar på glänt, små springor i väggar eller till och med genom nyckelhål.

Kallikatzaroi ställer till det för människorna

Väl inomhus ställer de till stort förtret. De krossar möbler och tar sönder husgeråd, de äter glupskt upp julmaten, de för oväsen, bullrar och skrålar, de skräms, lurar av barnen godis, urinerar i kokkärlen, rapar högljutt och släpper fjärtar över glas och tallrikar. I mörkret antastar de kvinnor, de stjäl människors röst och orsakar all sorts missöden och olyckor.

Kallikatzaroi har karaktäristiska namn som på grekiska språket låter kufiska, men också komiska, besynnerliga och bisarra. Malaganas, Triklopodis, Mandrakoukos, Magaras, Malaperdas, Planitaros, Katahanas, Vatrakoukos, Kolovelonis, Paganos heter några av dem.

Människorna försöker skydda sig emot Kallikatzaroi främst genom att utnyttja deras svagheter. Eftersom de är extremt ljusskygga ska man under jultiden inte låta elden i spisen och andra ljuskällor slockna. Eftersom de skyr religiösa (kristna) symboler ska man se till att teckna ett kors på dörrar, fönster och skorstenar. Man kan också använda speciella besvärjelser som skrämmer dem. Rökelser och helgat vatten håller de också på avstånd.

Dodekaimeron och Epifania – Jesu dop

Kallikatzaroi stannar ovan jord under hela Jultolften, Dodekaimeron/Δωδεκαήμερον, som i Grekland varar mellan Julafton (24 December) och Trettondagen (6 Januari).

Bokstavligen betyder Dodekaimeron ”de tolv-dagarna” och är en viktig period i traditionellt grekiskt julfirande. Begreppet finns också på svenska, Jultolften, även om det ytterst sällan nuförtiden används.

Den 6 Januari, då man i Grekland firar Jesu dop – Epifania , försvinner Kallikatzaroi tillbaka ner i underjorden. De återvänder då till sin huvudsakliga årliga syssla som är att försöka såga ned Världsträdet eller Världspelaren. Men då har solen redan återfått sin rörelse på himlavalvet och Världsträdet har hunnit växa sig stort igen. Kallikatzaroi  har därför ett omöjligt uppdrag som aldrig kan slutföras, det upprepas ständigt i cirklar, år efter år.

För att vara säkra på att alla Kallikatzaroi har flytt tillbaka till sina hålor brukar man i Grekland på Epifaniakvällen skjuta av små fyrverkerier eller smällare på tak och i skorstenar.

Motsvarigheten till de grekiska Kallikatzaroi finns även i andra Balkanländer. I Bulgarien nämns de som Karakondjul (Караконджул), i Serbien som Karakondžula (Караконџула) och som Kukudhi eller Karkanxholji i Albanien.

Epifaniadagen är en storhelg i Grekland då man firar Jesu dop i Jordanfloden och den Helige Andens uppenbarelse. Då helgar den grekisk-ortodoxa kyrkan vattnen i sjöar, floder och hav. Prästerna brukar sedan med basilika-kvistar stänka helgat vatten på de troende.

De kastar också ett träkors i vattnet som ungdomar hoppar i för att fånga. Den som först når fram och tar upp korset bär sedan med sig det till varje hushåll och får ta emot rika gåvor. De troende tar också hem helgat vatten från kyrkorna för att under året använda det i olika beskyddande syften.

Som vi nämner under våra guidade turer i det hemliga Aten, är Epifania också den enda dagen på året som Hadrians Vattenreservoir i Kolonaki, Aten öppnas för att kyrkan ska helga dess vatten.

Andra jul- och nyårstraditioner i Grekland

Vi har i denna artikel endast snuddat vid ytan på några av de otaliga grekiska traditionerna runt jul och nyår. Folklivsforskare har dokumenterat hundratals olika seder, sånger, danser och annat som varierar kraftigt beroende på var i Grekland man befinner sig.

Det finns stora olikheter på seder och bruk mellan till exempel Kykladerna och norra Thrace, Peloponnesos, Kreta eller grekiska Makedonien. Det kan till och med finnas skillnader mellan kustområden och inland inom samma landsdel. Det kan röra sig om särpräglade mattraditioner, speciella ceremonier, sånger och danser, eller andra seder som ter sig väldigt olika mellan öar och fastland, eller mellan bergsbygd och slättland.

Det grekiska julbordet

Den grekiska julen är fylld av mattraditioner som speglar landets rika historia och dess många lokala variationer. Julbordet dignar av olika sorters tilltugg och otaliga huvudrätter av lamm, fågel eller vilt. Varje region eller område har sina egna unika delikatesser och traditioner som gör julfirandet särskilt mångsidigt och rikt. Men ingen jul i Grekland är komplett utan de älskade klassiska julkakorna: melomakarona /μελομακάρονα och kourabiedes/ κουραμπιέδες.

Melomakarona är söta kakor dränkta i en aromatisk lag av honung, apelsin, konjak och kanel, toppade med hackade valnötter.
Kourabiedes är smöriga kakor, täckta med ett lager florsocker som påminner om vinterns snö.

Dessa två sorters kakor är oumbärliga under den grekiska julen och älskade för sina unika smaker. Trots att recepten varierar mellan familjer och regioner, har kakorna en självklar plats i det grekiska julfirandet. Samtidigt bär de på influenser från det bredare Östra Medelhavsområdet, där olika folk i århundraden har delat smaker och traditioner.

Enkla recept för båda kakorna kan du hitta på matklubben, en svensk receptsida och plattform där användare delar recept och diskuterar mat:
Melomakarona >>
Kourabiedes>>

Kalanda – Greklands traditionsrika julsånger

”Κάλαντα/Kalanda är traditionella sånger som vanligtvis sjungs av barn under högtider som jul, nyår och Epifania (6 januari). Namnet kalanda är ett arv av medeltida grekiska καλένδαι/calende som härstammar från det latinska calenda.

Barnen går från hus till hus och frågar artigt: ’Ska vi sjunga?’ innan de framför sångerna, ofta ackompanjerade av ett triangelformat rytminstrument eller andra enkla instrument. Efteråt får de en gåva, vanligtvis i form av godis, frukt eller en liten summa pengar.

Texterna och melodierna skiljer sig tydligt mellan olika regioner i Grekland. Lokala variationer speglar regionens unika kultur och traditioner, vilket gör Κάλαντα till en levande del av landets rika kulturella arv.

Det grekiska nyårets traditioner

Vi avslutar med några andra vanliga sedvänjor i samband med den nya året, vilka förekommer över hela landet:

• Höger fot först. När man för första gången på året stiger in i ett hus bör man göra det med höger fot. På detta sätt tillför man lycka och tur till huset och till de som bor där, för hela det kommande året.
• Den av alla efterlängtade kakan Βασιλόπιτα/Vasilopitta, vari ett mynt göms innan den bakas. Den som får kakbiten med myntet kommer att ha lyckan och turen med sig under hela det nya året.
• Att krossa ett granatäpple framför dörren. Ju fler kärnor som sprids desto mer tur får huset under det nya året. Granatäpplet har sedan antiken varit en symbol för lycka och överflöd.

Har du bevittnat någon speciell ritual, maträtt eller annan sedvänja under juletider i Grekland? Vi skulle verkligen uppskatta om du delade med dig av dina upplevelser i kommentarsfältet nedan!

Mer om Kallikatzaroi i folklore och tradition

• Kallikantzaroi: The Christmas Goblins of Greece på DAIMONOLOGIA: En artikel som diskuterar Kallikantzaroi och deras plats i grekisk jultradition
• Kallikantzaros på Mythical Encyclopedia: En sammanfattning av Kallikantzaros och deras betydelse i grekisk mytologi
• Greek Christmas Trolls: Kallikantzaroi på sajten Helinika: En artikel som utforskar Kallikantzaroi och deras roll i grekisk folklore

Bilder from Wikipedia under the Creative Commons Public Domain

Relaterad artikel: Nyårshälsning från Expedition Grekland

Vi har besökt Museet för grekiska folkinstrument – ett litet, men mycket trevligt och högst intressant museum, inrymt i en vackert renoverad 1800-talsbyggnad mitt i hjärtat av Plaka. Här bevaras och ställs hundratals instrument och annat material ut som berättar om Greklands rika musiktradition – från antiken till idag. Museet främjar även forskning, utbildning och spridning av traditionell grekisk musik, både i Grekland och internationellt.

Museet är inrymt i en vackert restaurerad neoklassicistisk byggnad från 1840, ursprungligen uppförd av general Georgios Lassanis (1793–1870) – frihetskämpe, författare och minister under Greklands självständighetskamp. I dag rymmer huset en av landets mest betydelsefulla samlingar av traditionella musikinstrument, och fungerar som ett nationellt centrum för etnomusikologisk forskning och folkbildning.

Håll också utkik i våra sociala medier – i slutet av april 2025 planeras ett heldagsevent i Aten med tema grekisk musik, inklusive en specialguidning på museet. Guidningen kommer vara exklusiv för deltagare som anmäler sig till eventet via Expedition Grekland.

Grekiska folkinstrument – ett urval

Vi presenterar här ett urval av instrument från museets permanenta utställning – en blandning av välkända klassiker och mindre dokumenterade instrument ur den grekiska musikhistorien.

Tambourás – stränginstrument med djupa historiska rötter

Tambourás tillhör en familj av långhalsade lutor som har sina rötter i forntida Mesopotamien och Egypten. I antikens Grekland kallades instrumenttypen pandoura, och i senare tider lever den vidare under olika namn och varianter – som tambourás, sázi, bouzouki, bağlama och tambur. I Grekland har tambourás spelat en viktig roll i den traditionella musiken och ses som en föregångare till bouzouki och andra instrument i rebetikons värld.

Baglamas av sköldpaddsskal

Den lilla baglamas är nära släkt med bouzoukin och används flitigt i rebetikomusiken. Vissa äldre varianter tillverkades av sköldpaddsskal – ett exempel på hur enkla, naturliga material togs tillvara för att skapa instrument med unik klang och karaktär.

Kementzes – den pontiska lyran

Det främsta folkinstrumentet bland greker från Pontos – den historiska regionen vid Svarta havets södra kust – och bland pontier som kom till Grekland med 1900-talets flyktingströmmar. Den lilla stallet gör det möjligt för stråken att spela på två strängar samtidigt, vilket skapar den säregna flerstämmigheten som kännetecknar den pontiska musiktraditionen.

Gaida – den grekiska säckpipan

Gaida är ett traditionellt blåsinstrument som spelas i många delar av Grekland – från Thrakien och Makedonien till övärlden och Kreta, där den även kallas tsamboúna, touloumi eller áskavlos. Med sin råa och sirliga klang användes den ofta vid danser och fester, men har på flera håll trängts undan av klarinetten under 1900-talet.

Vardagsrytmer

Improviserad slagverkskonst I den grekiska folktraditionen har vardagsföremål som träskedar, dricksglas och kombolói (radband) ofta använts som rytminstrument – särskilt vid spontana musikstunder och fester. Ett levande uttryck för rytmen som finns i kroppen, händerna och det som råkar ligga inom räckhåll.

Museet för grekiska folkinstrument

Museet rymmer omkring 600 grekiska musikinstrument från de senaste 300 åren – och många fler finns bevarade i samlingarnas magasin, otillgängliga för allmänheten men en guldgruva för forskare och musiketnologer.

Förutom de instrument vi har lyft fram i det här inlägget, rymmer den permanenta utställningen en rik palett av traditionella instrument – vissa välkända, andra mer oväntade. Här kan man upptäcka allt från klockor och säckpipor till handgjorda lyror, flöjter och slagverk, bland annat:

• Lyror – från olika delar av Grekland, inklusive den kretensiska lyran
• Flöjter och blåsinstrument – som flogera, souravli och den kraftfulla zournás
• Slagverk – som toumpeléki (handtrumma), ntefi (tamburin) och olika typer av koudounia (klockor)
• Lutor – som laouto, oud, bouzouki, baglamas
• Säckpipor – under namn som áskavlos eller tsamboúna, beroende på region
• Ovanligare instrument som t.ex. lalítsa – en liten folklig flöjt

Museets facebooksida här>>

Utställningen – mer än bara instrument

Utställningen ger inte bara en visuell översikt över instrumentens former och material, utan också en ljudlig sådan – via interaktiva stationer och utvalda ljudexempel. Det är en plats där man bokstavligen kan höra historiens resonans.

Museet för grekiska folkinstrument är mer än en samling föremål – det är ett levande arkiv över kulturell erfarenhet, rörelse och ljud. För den som är nyfiken på Greklands musikaliska arv, eller intresserad av hur tradition och hantverk lever vidare i nya former, erbjuder museet ett sällsynt djup. Och även om många av dessa instrument idag spelas i andra sammanhang – eller inte alls – vittnar de om människors skaparlust, rytmsinne och behov av att uttrycka sig genom musik, i vardag såväl som i fest.

Detta inlägg är första delen i en serie om grekiska folkinstrument här på Expedition Grekland. Framöver kommer vi att fördjupa oss ytterligare i instrumentens historia och nutida användning – både här på bloggen och ute i fält. Fler möten, röster och ljud väntar.

Relaterade artiklar

Grekisk musik och hantverk: Besök hos en bouzoukimakare i Psyrri

Grekisk musik på svenska, del 1: Instrument, skalor, rytmer

Domna Samiou – galjonsfigur inom grekisk folkmusik

En stor del av dessa vittnesmål hade kunnat gå förlorade om det inte vore för institutioner som Aikaterini Laskaridis-stiftelsen. Stiftelsen är ett centrum för forskning och utbildning, med syfte att främja grekisk kultur både nationellt och internationellt. Deras arbete omfattar ett brett spektrum av områden, från litteratur och historia till maritim forskning och bevarandet av historiska dokument.

En del av deras digitala satsning är Travelogues, ett projekt under ledning av historikern Ioli Vingopoulou. Plattformen samlar material från reseberättelser om de grekiska öarna och hela östra Medelhavet från 1400-talet och framåt. Syftet är att ge forskare och allmänheten tillgång till dessa unika vittnesmål, samtidigt som grekisk kultur och historia lyfts fram i en internationell kontext.

För den som vill utforska vidare finns Travelogues även på engelska: http://eng.travelogues.gr/

Resenärerna på de grekiska öarna (1500–1900)

De resenärer som färdades genom Egeiska havet från 1500-talet till början av 1900-talet gjorde det av många olika skäl. Vissa var pilgrimer på väg till Heliga landet, andra diplomater på uppdrag till den osmanska huvudstaden. Handelsmän sökte nya marknader, forskare och antikälskare kartlade regionens historia, och från mitten av 1800-talet började även resor med rent rekreativt syfte bli vanligare.

De grekiska öarna låg längs dessa sjövägar men utgjorde inte en enhetlig värld. Vissa stod under venetiansk eller genuansk kontroll, andra lydde under det osmanska riket. Oavsett vilket, mötte resenärerna en verklighet som ofta skilde sig från deras förväntningar. De sökte den förlorade antiken men fann också en levande övärld där människor kämpade, arbetade och anpassade sig till naturens och historiens villkor. Vissa öar var nästan öde, medan andra blomstrade genom handel och sjöfart. Genom deras vittnesmål får vi en inblick i båda dessa sidor av de grekiska öarna i Egeiska havet.

Denna artikel är ett första smakprov på de berättelser och bilder som finns bevarade från resenärernas tid om de grekiska öarna. Här lyfter vi fram några utvalda ögonblick och skildringar som ger en känsla av den värld de mötte – och som vi kommer att utforska djupare i kommande delar. Allt material i artikeln är publicerat med tillstånd från Laskarides Foundation.

Syros

Syros genomgick under 1800-talet en oerhört dramatisk förvandling. Från att ha varit tämligen anonym bland de grekiska öarna blev den ett av Medelhavets viktigaste handelscentrum, en plats där öst och väst möttes i ett myllrande kommersiellt och kulturellt nav.

J. Emerson Tennent var en irländsk politiker och jurist. Hans reseskildringar är en blandning av resenarrativ och politiska reflektioner, ofta baserade på andrahandsinformation. Hans verk innehåller en av de tidigaste vyerna av Syros, från en tid då ön höll på att etablera sig som en viktig hamn i Egeiska havet.

Bland de resor han beskriver finns färden med ångfartyget Francesco I, den första kryssningen i östra Medelhavet, som organiserades av arkitekten Marchebeus år 1833 och senare skildrades i hans resekrönika från 1839.

Fotografen F. F. Boissonnas verk från tidigt 1900-tal blev banbrytande inom fotografihistorien. Hans bilder från Syros och andra platser förenar landskap och människor i en fulländad harmoni.

Under andra halvan av 1800-talet fick Syros ökad uppmärksamhet i den europeiska pressen. Brittiska tidningar som The Illustrated London News och The Graphic publicerade detaljerade träsnitt som skildrade öns landskap, befolkning och samhällsliv. Dessa bilder, baserade på resenärers skisser och anteckningar, gav en bredare publik en visuell inblick i både livet på ön Syros och i större händelser i den grekiska världen, från politiska omvälvningar till naturkatastrofer.

Patmos

År 1801 besökte mineralogen Edward Daniel Clarke och hans resesällskap klostret på Patmos, där de fick tillstånd att gå in i dess bibliotek. Det de mötte var en kaotisk samling av böcker och manuskript, där damm, mal och mögel hade börjat ta över.

Notis: texten som följer är ett sammandrag av omfattande artikel i magasinet Lifo om Laskarides Stiftelsens online-träffar med ämne de grekiska öarna innan moderniseringen.

På hyllorna stod tryckta böcker, de som munkarna värderade högst, medan de handskrivna manuskripten låg i oordnade högar på golvet. Bland dem gjorde resenären Clarke några häpnadsväckande upptäckter: en bortglömd Platonsk dialog, ett lexikon av Kyrillos av Alexandria och volymer med antika grekiska hymner, kompletta med äldre tiders musiknotation. Munkarna gick med på att sälja några av manuskripten – men endast under löftet att transaktionen skulle hållas hemlig för öborna.

Men affärsuppgörelsen gick inte som planerat. När resenärernas skepp låg färdigt att segla och manuskripten ännu inte hade levererats, trodde de sig ha blivit lurade. Då dök en man upp vid stranden med en stor korg och gav en diskret signal. En båt skickades ut till honom, och han ropade att han kom med brödleveransen.

Edward Daniel Clarke beskriver själv i detalj hur utbytet gick till:

”Mannen gick ombord, kastade en menande blick på oss och sade högt: ’Hegumenos (Priorn) har beordrat mig att ta tillbaka korgen tom, och han ber er räkna bröden för att se att de stämmer.’ Vi förstod direkt. Vi sprang åt sidan, välte korgen och fann till vår glädje Platons dialog, Kyrillos lexikon och andra manuskript. Vi gömde dem snabbt, överlämnade korgen och ett litet bakshish (dricks), och allt gick precis som vi hade önskat.”

Smugglingsaffären förblev dock inte hemlig. Händelsen skapade skandal, och redan året därpå, 1802, ristades en inskrift i sexfotad vers vid bibliotekets port. Den lyder:

”Här inne finns strålande manuskript. För den vise mannen är de mer värdefulla än guld. Bevara dem därför med största omsorg, mer än ditt eget liv. Ty tack vare dessa skrifter har klostret blivit lysande.”

En danska på Sikinos, 1850.

På 1800-talet regerade i Grekland kung Otto och drottningen Amalia. Drottningen hade en dansk personlig pastor, vars maka var Christiane Lüth. Under sin tretton år långa vistelse i landet reste hon ofta runt på de grekiska öarna i Egeiska havet. I sina texter avstår hon från att använda akademiska uttryck och beskriver på ett enkelt och tydligt sätt människorna och öarna, med en vänlig och objektiv ton.

Vi kom till ön Sikinos vid lunchtid och fann en enkel hamn med två gamla båtar. Efter lite övertalning fick vi tag på åsnor och började gå uppför en brant backe mot byn i den heta solen. Vi stannade en stund vid en brunn där utsikten var vidsträckt och klar.

I byn möttes vi av Hälsovårdsmannen vid en terrass, och där blev vi snart omringade av byborna som bjöd oss på kaffe. Borgmästaren kom och bjöd in oss till sitt hus, där hans fru talade vänligt med oss.

Vi besökte också kyrkan Episkopi, byggd på ett antikt tempel tillägnat Apollon. Pelare och marmor från det gamla hedniska templet är fortfarande framträdande i och runtomkring kyrkobyggnaden. På vägen dit bjöd oss prästen på bröd, oliver och råa bönor. På vägen tillbaka från kyrkan besökte vi en ung väverska och fick se hennes hantverk.

När vi återvände till byn möttes vi åter av Borgmästaren tillsammans med byborna. De ville höra om vår utflykt och vad vi tyckte om deras ö.

Notis: texten ovan är ett sammandrag av omfattande artikel i magasinet Lifo om Laskarides Stiftelsens online-träffar med ämne de grekiska öarna innan moderniseringen.

Paros

Choiseul-Gouffier, en fransk adelsman och reseskildrare, besökte Paros under sin första resa till Grekland 1776. I Voyage pittoresque de la Grèce beskrev han hur marmorn från ön, berömt för sin renhet och transparens, en gång hade format några av Greklands största konstverk.

Han fascinerades dock inte bara av öns marmorbrott utan också av dess folkliv och dokumenterade både landskap och människor. Hans skildringar spreds i Europa och bidrog till att förstärka öns mytiska status som en plats där det antika arvet levde kvar.

Santorini

Den vulkaniska ön Santorini, övernaturlig och fängslande, följde samma historiska öde som resten av Kykladerna och övergick från venetianskt till osmanskt styre. Efter århundraden av främmande herravälde blev ön på 1800-talet en del av den moderna grekiska staten, och det var i denna tid av förändring som Christoffer Wordsworth publicerade ett rikt illustrerat verk, Greece, Pictorial, Descriptive. Det är mer en historisk skildring än en reseberättelse, och den fick det stort genomslag hos allmänheten.

Christopher Wordsworth var en framstående klassisk lärd och biskop av Lincoln. Han reste genom Grekland 1832-1833 och blev den första brittiska medborgaren att tas emot av kung Otto.

Wordsworth dokumenterade sina resor genom noggranna arkeologiska observationer och i centrum står levande skildringar av de platser han besökte. Genom att koppla moderna platser med deras antika motsvarigheter, ger Wordsworth oss en fängslande bild av Greklands historia. Hans arbete kombinerar intellektuell stringens med en personlig entusiasm, vilket gör det till ett fascinerande verk för dem som vill utforska Greklands rika historia genom en kunnig resenärs ögon.

Början på en längre resa

Här avslutar vi den första etappen av vår expedition genom Grekland, fångad i de utländska resenärernas blick. Deras dagböcker, skisser och brev har återuppväckt ett Egeiskt landskap som tidens tand för länge sedan omformat – men de glimtar vi nu delat utgör bara inledningen till en betydligt mer omfattande redogörelse.

I framtida artiklar kommer vi att fördjupa oss i dessa resenärers erfarenheter och iakttagelser. Vi kommer att följa deras spår genom samhällen, byar, antika ruiner och kustlandskap som sedan dess genomgått omfattande förändringar. Resenärernas dokumentation utgör ett viktigt historiskt material som belyser både kulturella traditioner, arkitektur och vardagsliv från en tid då resandet var förbehållet ett fåtal privilegierade.

Genom att jämföra deras skildringar med dagens verklighet får vi även perspektiv på turismens utveckling i regionen – både dess bidrag till ekonomisk tillväxt och dess avgörande påverkan på lokalsamhällen. Deras anteckningar och bilder blir därigenom en värdefull referenspunkt för att förstå öarnas transformation under de senaste århundradena.

Källor:

Texter, bilder, fotografier och kartor med tillstånd av Aikaterini Laskaridis-stiftelse. Materialet bygger på Stiftelsens omfattande arkiv, där resenärernas vittnesmål finns dokumenterade: https://www.laskaridisfoundation.org/en/

Argyro Bozonis artikel i magasinet Lifo har också varit en viktig referens i sammanställningen.

Fördjupning:

Webbplatsen TravelTrails är ett samarbete mellan Aikaterini Laskaridis-stiftelsen och Gennadius Library. Sajten utgör en omfattande databas över reseskildringar från östra Medelhavet mellan 1500- och 1900-talet. Den är tillgänglig på grekiska, turkiska och engelska: https://traveltrails.gr.

Relaterade artiklar

Genom att jämföra dessa historiska skildringar med moderna reseberättelser får vi ett unikt perspektiv på hur öarna och resandet har förändrats genom århundradena. För den som är nyfiken på hur det var att utforska de grekiska öarna i en närmare tid rekommenderas artikelserien Uffes grekiska irrfärder. Här skildras ö-livet under 1970- och 80-talen, en period då massturismen precis börjat men öarna fortfarande behöll mycket av sin traditionella karaktär:

• Öluffa på 1970-talet, Uffes grekiska irrfärder, del 1
• Öluffa på 1970-talet, del 2 av Uffes grekiska irrfärder
• Öluffa på 1980-talet, del 3 av Uffes grekiska irrfärder

Panagia, som Jungfru Maria också kallas, har en djup historisk koppling till hela den nygrekiska nationens kamp för självständighet. För grekerna utgör denna dag därför både en religiös högtid och en nationell fest som förenar landet i firande och vördnad.

Storstäderna töms på folk

15 augusti är en röd dag i Grekland och hela landet stannar upp. Huvudstaden Aten, men även andra städer, töms när invånarna söker sig till byar och öar för att fira Panagia. De vanligtvis livliga gatorna i centrala Aten, som Panepistimiou och Patision, blir påfallande tysta och öde, en ovanlig syn som skapar en nästan kuslig atmosfär i den annars så pulserande och bullriga huvudstaden.

Ön Tinos, ett centrum för pilgrimsfärder

Ett av de mest kända firandena äger rum på ön Tinos, där tusentals pilgrimer samlas för att hedra Jungfru Maria, i den centrala kyrkan Panagia Evangelistria. Många tar sig dit för att fullfölja ett τάμα/tama, en votivgåva för att deras böner blivit besvarade. Det är fortfarande vanligt att se troende gå på knä på den röda mattan upp till kyrkan Panagia Evangelistria, i tacksamhet eller med förhoppning om gudomlig hjälp.

I de grekiska kyrkorna kan man ofta se små metallplaketter, även dessa kallade τάμα/tama, upphängda på ikonerna. Plaketterna är vanligen präglade med en bild som visar syftet med bönesvaret. Det kan t.e.x vara ett öga, för återvunnen syn eller ett fartyg för räddning från skeppsbrott..

Folkfester som förenar tradition och glädje

Precis som vid andra grekiska högtider anordnas under denna tid även många πανηγύρια/panigyria, traditionella folkfester, runt om i Grekland. Om du är i landet denna tid kommer du troligen stöta på någon sådan fest, på fastlandet eller på öarna. Dessa tillställningar är en kombination av religiösa ceremonier och livliga festligheter med musik, dans och traditionell mat, där både lokalbefolkning och besökare deltar. De ger en unik inblick i grekiskt folkliv. I vår artikel om att öluffa i Grekland på 1980-talet kan du läsa om hur det såg ut under 15 augusti-firandet på ön Amorgos [unikt bildmaterial].

Under festiviteterna är det bruklig att kyrkan bjuder på både mat och dryck. Maten lagas i stora kittlar och serveras alla som är närvarande, medan vinet flödar rikligt till tonerna av traditionell musik och dans. Firandet pågår vanligtvis från aftonen före högtiden till tidigt morgonen därpå.

15 augusti: en viktig namnsdag för många

Den 15 augusti är också namnsdag för väldigt många greker, bl.a. de som heter Maria, Panagiotis, Panagiota, Marios, Despoina, Parthena mm. Maria är faktiskt det mest populära namnet i Grekland, vilket gör firandet extra omfattande.

I den grekiska kulturen har namnsdagar traditionellt varit viktigare än födelsedagar, även om denna trend har förändrats något under de senaste årtiondena. Så om du har grekiska vänner eller bekanta som bär något av dessa namn, passa på att gratulera dem den 15 augusti – det kommer att uppskattas!

Grekiska högtider: Sommarens Påsk förenar ett helt land

Den 15 augusti erbjuder en unik inblick i det som är det genuina Grekland: från de oväntat tysta gatorna i Aten till de lokala festligheterna över hela landet och från de hängivna pilgrimerna på Tinos till de glada deltagarna i panigyria – visar denna dag upp ett Grekland där tradition och samtid möts på ett unikt sätt.

Det är en dag då lokala seder får nytt liv, då familjer samlas, och då många känner en särskild koppling till landets kulturarv. För besökare ger den 15 augusti en chans att uppleva ett Grekland bortom de vanliga turistattraktionerna – ett land där historia, tro och gemenskap flätas samman till en rik mosaik av upplevelser.

Har du upplevt firandet av Panagia den 15 augusti i Grekland? Vi skulle bli glada att höra dina berättelser eller se dina bilder från denna speciella dag. Dela gärna dina minnen och intryck i kommentarsfältet nedan!

Det är alltid spännande att få ta del av personliga upplevelser från detta unika grekiska firande. Vare sig det är en bild från en pittoresk by, en berättelse om en minnesvärd panigyri, eller bara en reflektion över stämningen denna dag – ditt bidrag berikar vår gemensamma förståelse för denna fascinerande tradition.

Χρόνια Πολλά σε όλες και όλους! (Grattis till alla!)

Följ Expeditionen på Facebook för exklusiva uppdateringar och unika insikter om grekisk kultur, historia och mycket mer:

• Facebook

Tidigare artiklar

• Grekland på 1800-talet – Hellas Allehanda, nr 1: Den orädda konstnärinnan
• Grekiska seder och bruk: 21 maj – Anastenaria – att dansa på elden
• Den grekiska mytologins märkliga väsen och bortglömda sägner – del 1
• Greek Expedition, ready to sail, March 2026 [newsletter]
• Kvinnorna i rebetiko – 8 röster som formade genren

Vi ska idag lära känna Karagiozis – en fattig men uppfinningsrik folksjäl som i nära 200 år har roat och engagerat generationer av greker.

Grekisk skuggteater: Karagiozis historia

Karagiozis härstammar från den turkiska skuggteaterns Karagöz och Hacivat. På turkiska betyder Karagöz den Svartögde. Konstformen populariserades under den Osmanska perioden och spreds sedan till de flesta folk under det stora rikets styre. Karagöz and Hacivat ingår numera i UNSECOS lista över immateriella kulturarv.

När skuggteatern kom till Grekland på 1800-talet gavs Karagöz en ny tappning.

I grekisk skuggteater anpassades figurerna och formades efter de inhemska traditionerna och villkoren. Karagiozis blev nu en representant för det förtryckta grekiska folket under Osmanska rikets tid. Han blev puckelryggig, urfattig, med trasiga eller lappade kläder, barfota och boende i ett ruckel.

Karagiozis blev snabbt en älskad folkhjälte eftersom hans humor och uppfinningsrikedom speglade den grekiska folksjälen med alla dess egenskaper och brister. Hans pjäser spelas flitig än idag i städer och byar över hela Grekland och är populära både bland barn och vuxna.

Scenen och handlingen

Pjäserna utspelar sig mest på gatan mellan Karagiozis ruckel och paschans ståtliga Serai/palats. Ofta får Karagiozis, via sin vän Hatziavatis, i uppdrag av paschan att utföra något mot betalning, vilket sällan slutar väl. Pjäserna är fyllda av absurda ordlekar, överraskningar och humoristiska förvecklingar.

Huvudfigurer

Karagiozis – den urfattige folkhjälten

Karagiozis är skuggspelens hjärta och muntra komiker. Han är för det mesta hungrig, skojar och driver med folk och gör allt för att få mat eller pengar. Han är intelligent och en riktig diplomat när det gäller att klara sig.

Karagiozis är för det mesta glad i hågen, kvick i sina repliker, oftast med helt absurd humor. Han försöker ständigt hitta på klipska och listiga knep för att försörja sig och sin familj. Karagiozis har tre busiga barn: Kolitiris, Kopritis och Birikongos

Hatziavatis – den lismande utroparen

Hatziavatis är vän till Karagiozis, en fjäskande figur som vanligtvis tjänstgör hos Pashan, bl.a. som utropare. Han försöker gärna ge sken av att vara bildad, men är likväl ständigt utblottad. Han medlar ofta för att Karagiozis ska få ett jobb, som han själva kan tjäna pengar på. Men det brukar för det mesta sluta illa och båda får stryk.

Barba-Giorgos – den råbarkade bergsbon

Barba-Giorgos är Karagiozis morbror. Han kommer från de vilda trakterna i Roumeli-regionen. Han pratar en grov bondsk dialekt och kan vara både godhjärtad och hotfull. Barba-Giorgos är klädd i traditionell grekisk folkdräkt, med vit plisserad kilt och karaktäristiska tsarouchia-skor, med tofs på. Han bär alltid med sig sin herdestav, mest för att puckla på andra.

Barba-Giorgos är mestadels tuff och bufflig. Han vågar utmana till och med hela paschans följe. Alla fruktar honom, men Karagiozis lurar honom ofta med spratt. Barba-Giorgos blir lätt ursinnig men Karagiozis lyckas alltid lugna ner honom till slut.

Pachan – makthavaren

Paschan utgör den högsta lokala auktoriteten och representerar landets styresmän. Han talar både turkiska och grekiska och kan skifta sinnelag från en stund till en annan. Han kan vara väldigt from men också obarmhärtig. Pachan har en dånande röst och ger sina order på blandad turk-grekiska. Han stoltserar med sin makt, men blir många gånger lurad av den sluge Karagiozis. Pachan är en makthavare med omväxlande humör, någon att både frukta och skoja med.

Aglaia – Karagiozis högljudda hustru

Aglaia är Karagiozis högljudda, skvallrande och lata hustru som ständigt hamnar i käbbel med maken. Hon speglar den typiska lite gnälliga grannfrun. Men trots allt älskar Aglaia sin man och sina barn över allt annat. Hon brukar förlåta Karagiozis vad han än hittar på.

Sir Dionysios – snobben från Zakynthos

Dionysios från Zakynthos spelar gentleman och går snobbigt klädd i fina västeuropeiska plagg. Han försöker verka smart och bildad och vill gärna framstå som kärlekskarl. Han vill också ge sken av att han är en en mycket lärd man som kan många språk.

Dionysios, eller Nionios – som han också kallas, är ofta lyrisk i sina formuleringar, men också mycket formell och ganska kaxig. Han pratar grekiska med italiensk klingande dialekt från de Joniska öarna. Dionysios dyker upp i pjäserna som brudgum, älskare, gudfader eller läkare. En mångsidig men också stursk rollfigur med rötter i den Joniska övärlden.

Andra figurer och karaktärer

Rollgalleriet i grekisk skuggteater berikades så småningom med otaliga regionala influenser som speglade landets lokala mångfald. Pjäserna befolkades snart av en brokig skara bipersoner från Greklands alla olika delar.

• Hamnstaden Pireus lånade ut sina magges till rollistan. De är halvkriminella tuffingar som gärna lyssnar på rebetiko-musik. Stavrakas är den mest kända av dem.
• Den kosmopolitiska staden Thessaloniki stod för karaktärer med judiska rötter.
• Från Kreta plockades Manolios och Manousos
• Morfonios, en storstadsbo, har gigantisk näsa, är ful men väldigt fåfäng, tror han är vackrast i världen. Han är naiv och inte speciellt intelligent, säger ofta stora dumheter

Spyropoulos skuggteater

Spyropoulos startade sin skuggteater år 1955 och har sedermera blivit en av Greklands mest kända och populära ensembler. Teatern grundades av Thanasis Spyropoulos (1930 – 2023). Idag fortsätter hans son, Kostas Spyropoulos (född 1985), verksamheten med stor framgång. Spyropoulos ensemble ger året runt otaliga föreställningar över hela Grekland.

Nästa gång du besöker Grekland, kanske du kan få uppleva den älskade Karagiozis på någon föreställning. De annonseras ut flitigt. Du lär garanterat skratta gott – och kanske även få en glimt in i grekernas sätt att se på sig själva. Kontakta oss på Expedition Grekland för mer information om föreställningarna.

Källor/bilder: Från boken ”Karagiozis konst”, av Thanasis och Kostas Spyropoulos

Dessutom, erbjuder Soufli med omnejd en imponerande mångfald av attraktioner, såsom en enastående nationalpark, en 45 miljoner år gammal fossilskog, flera förhistoriska megalitmonument, samt mängder av både muslimska och kristna religiösa sevärdheter.
En annan aspekt som lyfts fram av UNWTO är Souflis utmärkta vin- och köttproduktion, biodlingar och andra lokala traditioner och hantverk. Soufli har precis rätt förutsättningar att utveckla ett alternativ till massturism, genom att fokusera på att erbjuda unika upplevelser med lokal prägel, avslutar UNWTO.

Svenska Institutets närvaro i Soufli

Svenska Institutet i Athen, som i år firar 75-års­ju­bi­le­um, har sedan flera år tillbaka varit aktiva i Soufli. Från deras hemsida: ”Souflis tra­di­tions­ri­ka mil­jö sam­man­för årligen det Svenska Institutet i Athen stu­den­ter från Konst­fack i Stock­holm och stu­den­ter från mot­sva­ran­de in­sti­tu­tion i Aten, Athens School of Fine Arts. Stu­den­ter­na och de­ras lä­ra­re möts un­der en vec­ka i ett ge­men­samt pro­jekt om si­den, vil­ket re­sul­te­rar i en ut­ställ­ning. Stu­den­ter­na bor till­sam­mans i Sou­fli. Ge­nom stu­die­be­sök och se­mi­na­ri­er lär de sig att för­stå pro­duk­tion och ma­te­ri­al och in­spi­re­ras av en unik mil­jö och dess avan­ce­ra­de hant­verk”.
Resultatet presenteras i en utställning, Si­den & Sou­fli, som i år har vernissage den 23 november. Plats: Grekiska kulturhuset i Stockholm. Inträde till utställningen är gratis och alla är välkomna!

Silkesstaden Soufli växer fram

Soufli stad och kommun ligger i nordöstra Grekland och är utsträckta på den östra sidan av de mäktiga Rhodopibergen. Stadskärnan ligger på bara 500 meters avstånd från floden Evros, vilken utgör den naturliga gränsen mellan Grekland och Turkiet.

Området har en lång historia som sträcker sig tillbaka till forntiden. Megalitiska monument, klippmålningar, offerplatser och inskriptioner tyder på mänsklig närvaro redan från förhistorien. Antika gravar och andra viktiga arkeologiska fynd bekräftar en blomstrande civilisation under den hellenistiska perioden.

Enligt Dr Athanassios Gouridis, civilingenjör och arkeolog i Soufli kommun, omnämns staden för första gången år 1401-1402, (som Sofular Mehmedi) när den befriades från skatt för att invånarna skulle kunna fungera som ledsagare över floden Evros.
En annan tidig dokumentation är daterad till 1667 då den turkiske resenären Evliya Çelebi nämner att “Sofulu är en huvudby som inte betalar skatt till den Sublima Porten” (Osmanska Riket). Så småningom utvecklades Soufli till en viktig knutpunkt för handel och kulturellt utbyte. På 1800-talet blev staden administrativt centrum för en rik provins som sträckte sig på båda sidor om Evros-dalen.

Utvecklingen av nya metoder för silkesproduktion och utbyggandet av det nationella järnvägsnätet i slutet av 1800-talet, bidrog väsentligt till en imponerande ekonomisk utveckling de följande årtiondena. Stadens ekonomi blomstrade och välståndet ökade avsevärt i kölvattnet av den expanderande silkesindustrin. Samtidigt skedde en social och kulturell renässans. Silkesstaden Souflis befolkning nästan tredubblades vid sekelskiftet och invånarnas utbildningsnivå höjdes avsevärt. Vid sidan av de många silkesfabrikerna uppfördes nya skolor, kyrkor och teatrar som än idag präglar stadsbilden.

Under senare delen av 1900-talet märks emellertid en påtaglig försämring av det ekonomiska välståndet och en avmattning av den tidigare blomstrande utvecklingen. Denna nedgång kan tillskrivas en mängd olika faktorer. Det grek-turkiska kriget 1919-22, när Soufli förlorade tiotusentals hektar mark med mullbärsträd öster om floden Evros, samt introduktionen av syntetiskt silke, utgör kanske de främsta orsakerna till denna försämring. Under senare delen av 1900-talet drabbades Soufli av flera förödande översvämningar i sina lågvattenområden. Sommaren 2023 förstörde de katastrofala skogsbränderna som härjade i hela Grekland stora delar av Nationalparken i Dadia.

Kokonghus – koukoulospita

I UNWTOs motivation prisades också Souflis historiska lokala arkitektur, speciellt de karaktäristiska kokonghusen (κουκουλόσπιτα/koukoulospita eller μπιτζικλίκια/bitziklikia). De utgörs av imponerande tegelbyggnader på två eller tre våningar, i industriell stil, med symmetriska fasader och stora öppna interiörer. I dessa byggnader uppföddes silkeslarven i stora bäddar av mullbärslöv där de spann på sina värdefulla kokonger. Byggnaderna fungerade även som bostäder åt silkesodlarnas familjer. Det finns flera dussin kokonghus kvar i silkesstaden Soufli. De flesta är idag övergivna men en del har renoverats och rustats om. Ett av de mest kända är Kalesis kokonghus, som har omvandlats till ett litet hotell, hotel Koukouli.

I kokonghusen utövade silkeslarven under många årtionden sin enastående konst. Det är för oss nästan ofattbart att en pytteliten mask som kläcks ur ett ägg på knappt en millimeter, frossar på kilovis av mullbärslöv tills den blir tusentals gånger större och samtidigt spinner en kokong av silkestråd som kan bli 2500meter lång!

Senaste tidens återhämtning

UNWTOs val av silkesstaden Soufli som en av världens främsta turistbyar återspeglar den återhämtning som skett på senare år med de lokala myndigheterna som drivande kraft. Odling av silke har kommit igång igen och produktion av sidentyger har återupptagits. Samtidigt har nya sätt att skapa och använda sidenprodukter utvecklats. Även andra traditionella hantverk har lyfts fram för att belysa regionens rika kulturella arv. Kommunen har med stöd av EU-medel även anordnat storskaliga evenemang och festivaler för att locka besökare. Satsningar på innovativ teknik såsom VR och digitala guider bidrar till ett modernt och hållbart turistutbud. I Soufli förenas det gamla och nya på ett kreativt sätt.

Det är inte heller konstigt att silkesstaden Soufli ibland kallas museernas stad. Här finns flera imponerande museer som erbjuder unika samlingar och utställningar om allt som rör silke och siden. De ordnar även guidade turer där besökare har en fantastisk möjlighet att fördjupa sig i hela processen bakom silkesproduktion och sidenbearbetning:

• Museet för sidenkonst (Art of Silk Museum)
• Folkloremuseet Soufli – Gnafala (Soufli Folklore Museum)
• Silk Museum of the Piraeus Bank Group Cultural Foundation (PIOP) network
• Kommunalt museum för folkkultur (Municipal Folklore Museum)

Besökare kan också utforska vackra och högkvalitativa sidenprodukter, inte enbart i stadens museer, utan även i de talrika butikerna som präglar stadsbilden

Smakupplevelser i silkesstaden Soufli

Eftersom hela regionen Thrace och Evrosdalen allltid har utgjort en korsning och en smältdeg av folk och kulturer, är det ingen överraskning att Soufli erbjuder en gastronomisk mångfald som är rik på influenser från alla håll. Staden är känd för sitt enastående vin, den kryddiga tsipouro-drycken och sina traditionella delikatesser, inklusive smakfulla örtkryddade korvar, kavurma och framför allt babo-korven – den berömda thrakiska delikatessen. I mataffärerna kan man också hitta produkter från lokala mejerier och biodlingar, samt utsökta torkade frukter och nötter.

Detaljerad information om det lokala utbudet av produkter och tjänster i Soufli kan hittas här: https://www.visitsoufli.com/

Relaterad artikel: Eleusina – kulturhuvudstad i Europa 2023

Källor: Soufli kommun, UNWTO, Wikipedia, Svens­ka In­sti­tu­tet i Athen

Få har betytt så mycket för sitt lands folkmusik som Domna Samiou gjort för den grekiska, både som sångerska och forskare. Men få personer utanför Grekland känner till henne. I Sverige har liknande arbete förtjänstfullt utförts av svenskt visarkiv, startat av Ulf Peder Olrog och sedan vidare av Märta Ramsten med flera. Ett oerhört viktigt arbete för bevarande av ett lands folkmusikskatt. Domna har varit och är fortfarande efter sin död ett mycket välkänt och aktat namn i Grekland, mycket beroende på att hon kombinerade sin forskargärning med sitt artisteri som sångerska.

Bakgrund

Domna (1928 – 2012) föddes i Kaisarianí (östra Aten) dit många greker från Mindre Asien (nuvarande Turkiet) kom efter det stora folkutbytet 1922 – 1923 då mer än 1 miljon greker tvingades lämna sitt forna hemland i Mindre Asien för att hitta ett nytt liv i Grekland. Ca en halv miljon turkar blev också utvisade från Grekland under samma period.

Domnas föräldrar kom från Smyrnatrakten (dagens Izmir) som så många andra flyktingar. Det var en turbulent och mycket svår tid för grekerna. Domnas familj, precis som så många andra greker, hade en mycket tuff tid på 20 – 30 talen. Under denna period blev Aten och Pireus till en kulturell smältdegel där asiatiska influenser från de invandrade blandades med mer europeiska stilar. Det var alltså i den här fattiga, men också musikaliskt spännande, miljön som Domna växte upp. Fattig på pengar men rik på musik.

Till en början mycket på grund av att Domnas pappa sjöng och lärde henne folklig repertoar. Men andra världskriget kom. Den tyska ockupationen 1941 – 1944 var en bidragande orsak till att hennes far dog av svält. Domna tvingades att jobba. Men hon fick en chans att komma ut ur fattigdomen i Kaisarianís flyktingkvarter. Hon blev erbjuden jobb hos den välbärgade familjen Zannos. Familjen gav Domna en trygghet och möjlighet till att utbilda sig. De uppskattade också Domnas fina sångröst, så mycket så att de rekommenderade henne till Simon Karas, en lärare i Bysantisk och traditionell musik. Han blev sedermera hennes mentor och pedagog. 

13 år gammal befann sig nu Domna i ett nytt liv, visserligen jobbandes dagtid men deltog också i studier på kvällarna. Hon fick sin första undervisning i bysantinsk och folkmusik. Det ena ledde till det andra och Domnas fina röst tog henne till ett samarbete med det grekiska radiobolagets nationalmusikavdelning. Simon Karas var den person som stöttade Domna och som betydde enormt mycket för hennes professionella utveckling både som forskare och producent. Han pushade Domna till forskning men även till att utveckla sitt eget musicerande.

Resor, insamlingar, forskning och inspelningar

1963 började Domna resa land och rike kring för fältinspelningar. Bl a genomförde hon en femåring vandring genom Grekland för detta insamlande vilket resulterade i tusentals texter och melodier. Hon samlade också material från det stora antalet greker i diasporan.

Trots, eller kanske tack vare, de långa resorna utvecklade Domna också sitt eget artisteri. Repertoaren fick hon ju mycket beroende på sina dokumentationsresor men hon ville också möta en publik och sprida den mycket varierade musik som hon lärt sig.
Under 60-talets militärjunta försökte juntan att kidnappa den grekiska folkmusiken för sina egna nationalistiska syften, något som Domna kämpade emot, bland annat genom sitt samarbete med den i Grekland mycket kända singer/songwritern Dionysos Savvopoulos.
Deras samarbete bidrog starkt till att man kunde återerövra folkmusiken och intresset växte starkt bland framför allt en yngre publik. Domna hade nu blivit ett stort aktat namn och artist, inte bara i Grekland. 1994 började hon lära ut folksång på Atens museum för grekiska folkmusikinstrument. 

1981 grundade Domna The Domna Samiou Greek Folk Music Associaton med målet att bevara och promota traditionell musik och framför allt ge ut skivor samt anordna konserter. Man valde musik efter akademiska och kvalitative kriterier, långt från den kommersiella musikindustrin. Man har utgivit mer än 20 titlar, CD, LP och DVD. Idag finns mycket av detta material att lyssna till via diverse strömningstjänster. Domnas fantastiska arbete har fortsatts bl. a. av hennes mångåriga samarbetspartner Miranda Terzopoulou som också skrivit texterna till det texthäfte som finns med albumet Music from Greece – Domna Samiou.

Domna Samiou i Sverige

Domna reste runt och turnerade inte bara i Grekland utan i många länder där det fanns en grekisk diaspora. Många greker hade ju tvingats fly från sitt hemland under juntatiden och bodde kvar i sina nya hemländer även mot slutet av 70-talet, några år efter juntans fall. Med sig hade Domna musiker som behärskade de många olika musikstilar som man benämner som grekisk folkmusik. Ofta hade man också med sig en danstrupp. Grekisk folkmusik, precis som folkmusik från de flesta andra länder, är bruksmusik och ska oftast dansas till.

1979 kom Domna med sin musikgrupp till Sverige för att göra ett ganska stort antal konserter i Rikskonserters regi. Målet var kanske främst att grekerna skulle få chansen att höra sin folkmusik live i sitt nya hemland, men också för att svenska öron skulle få lyssna till denna musik. De flesta svenskar kände nog mest till ledmotivet till Zorba och till Theodorakis. Med sig hade man den mycket duktiga danstruppen Eleni Tsaouli.

Under detta första Sverigebesök spelade Rikskonserter skivbolag Caprice Records in 16 av de låtar som man framfört under turnén. Ett mycket omfattande texthäfte med information om instrument, skalor, musikstilar, danser och taktarter fanns med i konvolutet. Domna med musiker kom sedan tillbaka till Sverige då man bland annat spelade in en konsert för Sveriges Radio.
Här kan man läsa om första turnén i Sverige: https://www.domnasamiou.gr/?i=portal.en.publications&id=82.
LP-skivan som spelades i anslutning till turnén gavs ut 1980.

2018 återutgavs dessa låtar på en CD, Music from Greece – Domna Samiou. Denna gång med extra material så att albumet täcker fler stilar av den grekiska folkmusiken. Dessa låtar samt det mesta av det rika material som finns inspelat med Domna och medmusiker finns på strömningstjänster som t.ex. Spotify. (Music from Greece): https://open.spotify.com/album/7KGf4k10UhoA7t9Kg4LwDe?si=8LbNzT6eQNaeEXvvpaHjDQ

Slutord

Domna Samiou var en extraordinär sångerska vars vokala förmågor lämpade sig speciellt väl för många av kraven som finns för de stilar som är förhärskande inom grekisk folkmusik. Hon var en driven och entusiastisk samlare som byggde upp ett betydande musikarkiv. Domna var en lärare i folkmusik och också en expert som granskade publiceringar om grekisk folkmusik både i Grekland och utomlands. Hon jobbade som producent av radio- och tv-sändningar som varit oerhört betydande för den grekiska musikscenen. Domna representerar, inom den moderna grekiska kulturen, något långt större än summan av dess delar. Man kan se hennes verk som en levande brygga mellan den muntliga och den vetenskapliga överföringen av traditionell musik och folksång.

Foton:Caprice Records

Direkt från hjärtat av Dodekaimeron*, kommer här en färsk rapport – den sista för år 2022/första för 2023 – om Expedition Greklands fortsatta öden och äventyr. Rapporten är ett axplock av vad som åstadkommits under December 2022, som nu lider mot sitt slut. Men den ger även en fingervisning om vad som komma skall, nu när januari 2023 redan har satt sin högra fot** innanför dörren.

Månaden som gått har i högsta grad varit fruktsam och produktiv. Det nödvändiga och rutinmässiga arbetet har som vanligt varvats med stora doser av experimentell anda.

*Den här tiden på året (mellan Julafton och Trettondagen) är i Grekland känd som Δωδεκαήμερον/Dodekaimeron. Bokstavligen betyder det ”tolv-dagarna” och är en viktig period i traditionellt grekiskt julfirande. Begreppet finns också på svenska, Jultolften, även om det ytterst sällan nuförtiden används.

**När man för första gången på året stiger in i ett hus bör man göra det med höger fot. Det är en av nyårsfirandets traditioner i Grekland. På detta sätt tillför man lycka och tur till huset och till de som bor där, för hela det kommande året.
En annan tradition är den av alla efterlängtade kakan ”Vasilopitta”, vari ett (guld)mynt göms innan den bakas. Den som får kakbiten med myntet kommer att ha lyckan och turen med sig under hela det nya året.
Ytterligare en tradition är att krossa ett granatäpple framför dörren. Ju fler kärnor som sprids desto mer tur får huset under det nya året. Granatäpplet har sedan antiken varit en symbol för lycka och överflöd.

Till sist vill vi, besättningen på Expeditionen, önska alla Grekonauter ett riktigt

Gott Nytt År! Καλή Χρονιά!