Kykladernas hus: kritvita fasader mot det djupblå Egeiska havet. Det är utsikten som utlovas i varje resebroschyr och syns på tusentals vykort. Bilden har blivit så stark att många i dag tror att den representerar hela Grekland. Många tror också att det handlar om en tusenårig, orörd tradition.
Men om man gräver lite under den färskkalkade ytan visar det sig att verkligheten är betydligt mer sammansatt.
Det vita landskapet är varken en uråldrig tradition eller något som kännetecknar hela Grekland. Det var just på Kykladerna som vitkalkningen så småningom kom att prägla hela landskapet. Genom ett samspel mellan praktisk folklig nytta, statlig sanitetspolitik under mörka diktaturår och en växande turism formades till slut den bild vi känner i dag.
Enligt den gängse berättelsen började Kykladernas hus vitkalkas under en koleraepidemi på 1930-talet. Lika spridd är historien att militärjuntan senare bestämde att de skulle vara blå och vita för att efterlikna den grekiska flaggan. Båda förklaringarna har upprepats så ofta att de nästan har blivit vedertagna sanningar. Men hur mycket stämmer de egentligen? Som så ofta är verkligheten betydligt mer komplicerad.
Kykladernas hus var inte alltid vita
Långt innan några statliga regeringar infördes kalkades husen av rent praktiska skäl. Släckt kalk, ασβέστης/asvéstis, var billig, lätt att stryka på och reflekterade den gassande solen. Dess starkt alkaliska egenskaper gjorde den också användbar för hygien och desinfektion.
Men det betyder inte att de äldre byarna var de bländvita miljöer vi känner från dagens Kyklader.
Ockra och jordiga röda toner förekom ofta sida vid sida med vitkalkade ytor, medan andra hus lämnade den lokala byggstenen synlig. Blå nyanser kunde skapas genom att blanda kalken med λουλάκι/louláki, samma pigment som användes i tvätten för att få vita textilier att se klarare ut.
Resultatet var en betydligt mer varierad bebyggelse, ofta färgad av de material som fanns på plats och var lätta att skaffa. Där dagens vita hus kan lysa på långt håll mot bergssidorna, kunde äldre stenhus snarare smälta samman med det torra landskapet.
Det var inte bara husens färger som såg annorlunda ut. Många av Kykladernas gamla samhällen byggdes långt från kusten, högt uppe på bergssidorna eller bakom naturliga skydd.
Varför byarna hamnade där – och vilken roll århundraden av pirathot spelade – är en annan historia som vi återkommer till i nästa del av vår serie om Kykladernas hus.
Kykladernas hus: sanitet under svåra tider
Det stora skiftet kom under slutet av 1930-talet. Grekland hade då bakom sig år av ekonomisk kris, politiska upplopp och krig. Ur det politiska kaoset klev general Ioannis Metaxas fram och tog makten genom en militärkupp.
I ett spänt samhälle där nöd och oroligheter gjorde att epidemier lätt spred sig, blev den desinficerande kalken ett billigt vapen i statens folkhälsopolitik. Regimen gjorde kalkningen obligatorisk på öarna av sanitära skäl.
Men var det, som det vanligtvis sägs, verkligen en koleraepidemi som fick Metaxas att kräva kalkning?
Den detaljen dyker ofta upp i populära texter, men beläggen för just den uppgiften är svagare än för själva kalkningskravet – det säkra är att åtgärden hade ett sanitärt syfte, oavsett vilken specifik sjukdom som oroade myndigheterna mest.
Efter kriget började det vita få en annan betydelse. Det som hade drivits fram av praktiska och sanitära skäl blev alltmer den idealiska bilden av hur Kykladernas hus skulle se ut.
Det finns en välkänd anekdot i akademisk forskning om ämnet – att drottning Frederika på 1950-talet ska ha visat premiärministern fotografier på vitkalkade hus från Mykonos och föreslagit att de kunde bli en symbol för Grekland utomlands. Anekdoten benänsmns som urban legend, men sann eller inte, fångar den något verkligt: att de vita kykladiska husen redan vid den här tiden aktivt började användas som varumärke.
De vita husen började därmed få ett värde långt utanför själva Kykladiska öarna: en lätt igenkännbar bild av hela landet som skulle presenteras för den framväxande internationella turismen.
Senare, på 1970-talet, under militärjuntans styre, tog staten steget från folkhälsa till ren estetisk kontroll. Nu handlade det inte bara om hygien. Myndigheterna ville skapa ett enhetligt kykladiskt utseende. Polykromi motverkades och vitt gjordes till dominerande fasadfärg.
Att husen då skulle målas blåvita för att likna den grekiska flaggan är ett annat vida spritt påstående. Beläggen pekar dock nästan uteslutande mot att juntans krav gällde den vita färgen – blått verkar snarare ha levt vidare som lokal tradition på dörrar och fönsterluckor, inte som statligt påbud.
Efter diktaturens fall levde mycket av normen vidare när den demokratiska staten började skydda traditionella samhällen och deras arkitektoniska karaktär. Samtidigt hade modernistiska arkitekter redan börjat se de vita kykladiska formerna som något nästan urtidsmässigt: rent, enkelt, tidlöst.
Cirkeln sluts av massturismen
Efterkrigstidens ökade internationella resande gjorde de vita husen mot det blå havet till själva sinnebilden för Grekland — och eftersom bilden spreds så framgångsrikt trodde snart många att den gällde landet i stort, inte bara Kykladerna.
Ju mer turister förväntade sig vita byar, desto mer vitkalkades det för att möta förväntningarna — en självförstärkande spiral där bilden till slut bytte plats med verkligheten.
Mot slutet av 1900-talet fortsatte regleringen genom särskilda bestämmelser för många av Kykladernas traditionella samhällen, inte minst flera av öarnas huvudbyar, Chora. Där kunde det vita även fortsättningsvis vara norm, men reglerna tog samtidigt större hänsyn till den lokala arkitekturen och det såg därför inte exakt likadant ut överallt.
Ermoupoli på Syros är ett tydligt exempel, med sin färgrika neoklassiska stadsarkitektur, medan bergsbyn Apeiranthos på Naxos präglas av lokal sten och marmor snarare än vitkalkade fasader.
Utanför Kykladerna ser landskapet annorlunda ut. Kreta, Peloponnesos, Epirus och de Joniska öarna har sina egna byggnadstraditioner, material och färger. Men i takt med turismens utveckling dök det välkända kykladiska vita upp även på andra håll, framför allt i turistorter. De lokala traditionerna levde kvar, men kompletterades ofta med den bild av Grekland som besökarna redan kände från vykort och resebroschyrer.
Ett vitt arv – med många nyanser
Så vem målade Kykladernas hus vita? Något enkelt svar finns knappast. Kalken fanns där långt före 1900-talets regimer, men det var under förra seklet som det vita steg för steg gick från praktisk tradition till regel, ideal och till slut internationell symbol. I dag är bilden så stark att de vita husen ofta får representera hela Grekland – trots att den inte ens berättar hela historien om Kykladerna.
Bakom den vita ytan finns äldre färger, lokala material och samhällen som formats av helt andra behov än dagens vykort och semesterbilder. De äldre kykladiska husen byggdes ofta för att smälta in i landskapet – och många av öarnas traditionella samhällen ligger fortfarande märkligt långt från de hamnar och stränder som i dag är centrum för livet och turismen.
Varför byggde man byarna där uppe? Missa inte vår nästa del om Kykladerna, där vi tar upp begrepp som Chora, Kastro, gamla hamnar och århundraden av pirathot.
Källor
Myrto Stenou, NTUA – Heritage:
Greklands parlament – Foundation for Parliamentarism and Democracy
Om kalkens antibakteriella natur – Wikipedia
University of Edinburgh – Katerina Mitka, Greek Tourist Landscape
Relaterade artiklar
Seminarier om kallmurar på Amorgos
De grekiska öarna under 1500-1900-talen
Santorini och Amorgos – minnen från skalvet 1956
Amorgos – en pärla i det stora blå