Det okända Aten

Aten är en stad byggd i lager – märkt av forntida civilisationer, hårt vunna erövringar, skiftande trosuppfattningar och ett vardagsliv vars rytm fortsätter än i dag. Byggnader och gator bär ekon av många olika epoker: det arkaiska och klassiska Aten, den hellenistiska tiden, den romerska ockupationen, den bysantinska tusenåriga eran, det osmanska övertagandet, frankiskt herravälde, 1800-talets befrielsekrig och, slutligen, den moderna grekiska statens bildande.

Ibland syns lagren tydligt – en marmorkolonn inmurad i en senare vägg, en dold gård bakom en brusande gata. Andra gånger ligger de dolda och väntar på att upptäckas av den som vet var man ska leta.

Men Aten är inget museum. Det är en levande stad där dåtid och nutid smälter samman. Samma gator som en gång bar filosofer och revolutionärer sjuder nu av kaféer, butiker och atensk vardag. Varje steg genom Aten är ett steg tvärs över århundraden.

Antik akvedukt i den Nationella Trädgården

Vårt första mål idag är Peisistratos akvedukt från 500-talet f.Kr. som fortfarande bevattnar den centrala Stadsparken eller Nationella Trädgården. Vi startar därför vår tur vid parkens norra ingång, vid Vasilissis Sofias aveny.

Tar du några steg in från ingången, kommer du efter cirka 20 meter fram till en liten damm. Den ser stilla och anspråkslös ut – men rymmer en fascinerande hemlighet: det är här vattnet från en uråldrig akvedukt samlas, innan det leds vidare för att ge liv åt hela trädgårdens frodiga grönska.

Denna anmärkningsvärda konstruktion, känd som Peisistratos akvedukt, går tillbaka till 500-talet f.Kr. Den är fortfarande i bruk i dag. Under jord löper den 6,5 kilometer, på ett djup av 10–12 meter. Akvedukten har sin början vid foten av berget Hymettos – den iögonfallande bergskedjan öster om Aten och följer terrängen in mot stadscentrum. Varje dag förser den dammen med omkring 1 000–1 200 kubikmeter vatten.

Dammen markerar också Trädgårdens högsta punkt. Härifrån leds vattnet vidare ut i ett förgrenat system som bevattnar parkens träd och växtlighet. Det är en stillsam men påtaglig länk mellan det antika Aten och dagens moderna storstad.

Fornlämningar i Nationella Trädgården

Den Nationella Trädgården är verkligen ett stillsamt grönområde mitt i stadens brus, en oas och ett andningsrum i det moderna Aten. Men platsen har också djupa historiska rötter. Redan under antiken låg här filosofen och botanisten Theofrastos privata trädgård. I mitten av 1800-talet anlades en kunglig park på samma plats, på initiativ av drottning Amalia. Parken kallades då den Kungliga Trädgården.

I dag, under namnet den Nationella Trädgården, är den en offentlig, lummig tillflykt med slingrande gångar, höga palmer och ett oväntat rikt fågelliv – öppen för alla, varje dag, året runt.

För att nå nästa plats på vår lista behöver vi ta oss genom hela trädgården, från dammen i norr till en av de södra utgångarna. Där, i ett lite undanskymt hörn, mitt bland flera andra romerska fornlämningar vilar ett ganska förbisett monument.

Det är en massiv arkitrav, en huvudbalk i marmor, som i årtusenden prydde Hadrianus stora reservoar vid Dexameni-torget i Kolonaki. Vi har tidigare rört oss i området kring Dexameni, där arkitraven en gång hade sin plats, i den första delen av vår serie om hemliga Aten →.

Vid slutet av 1700-talet flyttades den från sin ursprungliga plats av den osmanske härskaren Hatzis Ali Haseki, som använde delar av antika monument som byggmaterial till sin försvarsmur.

Just detta marmorblock sattes då upp som dekorativ överdel vid en av murens sju stadsportar – den så kallade Boubounístra-porten. Efter det grekiska befrielsekriget, när muren revs, placerades den till sist på sin nuvarande plats i Stadsparken, utan någon som helst skyltning. På 1800-talet var det vanligt att antika fragment återanvändes som prydnadselement i trädgårdar, i romantisk och dekorativ anda.

På marmorblocket finns en latinsk inskription som berättar att akvedukten i Aten påbörjades av kejsar Hadrianus och senare färdigställdes och invigdes av hans adoptivson, Antoninus Pius.

Hadrianus Aten

För nästan tvåtusen år sedan stod Aten inför en avgörande förvandling. Staden var redan uråldrig, men kejsar Hadrianus ville blåsa nytt liv i den. Han var filhellén – en älskare av grekisk kultur, och även om han var en erövrare såg han Aten som österlandets kulturella huvudstad, där romersk makt och grekiskt arv kunde förenas.

Under hans styre fick Aten ett helt nytt distrikt, fullt av monumentala byggnader, bibliotek och ståtliga residens för stadens aristokrati. Pax Romana-tiden blev för staden en arkitektonisk guldålder, och ingen bidrog mer till stadens omdaning än Hadrianus själv. Han finansierade och övervakade personligen flera av de stora projekten – bland dem Hadrianus port och slutförandet av det berömda Zeus-templet, Olympieion.

Vi har i tidigare artikel besökt templet och skrivit om Olympieions obekanta historier här →

Vi lämnar nu dessa ikoniska monument bakom oss för att nå vårt nästa mål, kung Ottos stenvalvbro som spände över floden Ilisos, idag gömd under en av Atens mest trafikerade korsningar.

Valvbron över Ilisos

Om man går runt hela det arkeologiska området kring Olympieion och följer inhägnaden på dess södra sida, kommer man ut på gatan Athanasiou Diakou. Fortsätter man längs den vägen når man snart en av stadens mest trafikerade korsningar, där flera stora motorleder möts.

Väl gömd under den hektiska trafiken i denna korsning ligger en stenvalvbro, byggd i mitten av 1800-talet på initiativ av kung Otto, Greklands första monark. Den spände en gång över Ilisosfloden – ett av Atens största vattendrag.

I dag leds floden under jord, men i den kvarvarande fåran har naturen tagit över: tät, nästan ogenomtränglig vegetation breder ut sig som en liten snårig djungel mitt i staden. Den mellersta delen av fåran kallas än i dag Vatrachonisi – Grodön – även om den inte längre är en ö i egentlig mening. Under antiken var Grodön en helig plats där många olika gudar, halvgudar och nymfer dyrkades.

Guden Pans relief

Strax efter att man har passerat bron leder en gångväg till vänster, hela vägen ner till den övervuxna flodfåran. Det ortodoxa kapellet som i dag ligger där är tillägnat helgonet Agia Foteini. Precis intill kapellet rann under antiken den omtalade källan Kallirói, vars vatten ansågs heligt. Gården framför kapellet är en utmärkt plats att slå sig ner en stund på, för att komma undan den bullriga trafiken strax ovanför.

Ungefär mitt på gångvägen mot Agia Foteini löper en knappt märkbar stig in åt höger, genom vegetationen och rakt mot klippväggen. En skylt berättar att inbuktningen i berget en gång var en kultplats tillägnad guden Pan. Här har man funnit ett stort antal föremål som stöder den tolkningen.

På klippan finns än i dag en uråldrig relief av guden Pan, svår att urskilja för den som inte känner till var den finns. Enligt egen erfarenhet syns den bäst när eftermiddagssolen faller från väster – då framträder konturerna tydligare. Både tidens gång och stadens luftföroreningar har tärt hårt på det ursprungliga verket. Värt att notera är att man en gång planerade att spränga bort hela klippan när vägen ovanför skulle breddas, men tack vare arkeologernas envisa kamp ändrades beslutet i sista stund.

För att nå nästa mål i vår tur behöver vi ta oss till andra sidan av citycentrum. Vi passerar genom Plaka och Monastiraki, fortsätter en bit upp längs Athinasgatan i riktning mot Omonoiatorget – och når till sist Atens centrala marknad.

Varvakios Agora – Atens centrala matmarknad

Atens centrala marknad, Varvakios Agora, är en pulserande handelsplats mitt i staden. Den invigdes år 1886 och har varit i drift sedan dess. Här blandas dofterna av kryddor, färsk fisk, kött, ost, frukt och nybakat bröd med ropen från försäljarna och samtalen mellan trogna kunder och nyfikna förbipasserande.

Under högtider, särskilt vid påsk, fylls marknaden av atenare som handlar till festmåltiderna – en återspegling av stadens levande matkultur. Området runt marknaden sjuder av liv med småbutiker och stånd som säljer allt från torkad frukt och nötter till tvål, korgar och köksredskap- en genuin inblick i vardagens Aten.

Johannes på kolonnen

Inte långt från kött- och fiskhallarna, mitt i marknadsområdet, på Evripidou-gatan, ligger det lilla kapellet Agios Ioannis tis Kolonas – Johannes på kolonnen. En antik korintisk kolonn sticker rakt upp genom taket och gör platsen till ett unikt inslag i stadsbilden.

Man tror att kapellet är omkring 1500 år gammalt, uppfört på ruinerna av ett äldre tempel tillägnat läkedomens gud Asklepios. Ännu in i modern tid har besökare knutit färgade trådar runt kolonnen, säkrade med vax, en ritual i hopp om lindring från feber och sjukdom. Ett undangömt, heligt litet kapell, mitt i ett område som ända fram till 1800-talet bestod av åkrar och ödemark.

Underjord bortom city centrum

Från kung Ottos stenvalvbro kan man följa Ilisos-floden underjord ända till mynningen i Faliron, nära Pireus. Som syns i videon nedan, följde Expedition Grekland med på den imponerande och spännande turen, under den grekiska huvudstadens trafikleder och tätbebyggelse. Turen underjord gjordes tillsammans med gruppen Alter Exploring Team under ledning av speleologen och civilingenjören Panagiotis Deuteraios.

Aten bakom fasaderna

Ilisos-floden må vara dold i dag, men den fortsätter viska under staden – stilla, obemärkt, men aldrig helt tyst. Liksom andra spår vi har följt i denna tur, finns den kvar under ytan – som en påminnelse om att Aten inte bara är något man ser på ytan, utan något man långsamt upptäcker allt djupare. Och kanske är det just i de undanskymda mellanrummen, där historien inte skyltas, som man kommer som närmast staden själv.

Relaterade artiklar

Vi hade hört många berätta hur ovanligt det hade känts för dem att lägga handduken på antik marmor och simma invid pelare och fornlämningar från en annan tid. Helgedomen var helt öppen för allmänheten ända fram till ganska nyligen – och på sätt och vis är den fortfarande det.

När vi besökte helgedomen slog det oss hur mycket som stämde med beskrivningarna vi hade hört: den turkosblåa viken, ljuset, det kristallklara vattnet och känslan av att röra sig fritt i ett uråldrigt heligt landskap. Visst har vissa delar spärrats av – ett enkelt band på några ställen – men den lilla hamnen är fortfarande öppen för småbåtar att förtöja, stigen ner till templet har gjorts mer tillgänglig och den gamla känslan av frihet finns fortfarande kvar. Det här är en plats där myt, vardag och hav smälter samman. Men kanske är tiden snart förbi då man fortfarande kan få uppleva den så.

Heraion – historia

Heraion ligger längst västerut på Perachora-halvön med utsikt över Korintbukten och de historiska sjövägarna längs Peloponnesos norra kust. Platsen var en helgedom tillägnad gudinnan Hera och blev med tiden en av de mest betydelsefulla kultplatserna i regionen. Själva helgedomen ligger i en skyddad vik strax nedanför fyren Melagavi, ett landmärke som än idag leder sjötrafiken: södergående fartyg mot Korintkanalen och norrgående mot ögruppen Alkyonides.

Det första templet

Redan under den geometriska perioden, omkring 900–700 f.Kr., började platsen användas för religiösa riter. Ett första tempel uppfördes sannolikt under den följande arkaiska perioden, då området började utvecklas till ett av de mest betydelsefulla heliga centra i trakten. Det första templet, sannolikt uppfört av invånare från Argos eller möjligen Megara, innan Korinth senare befäste sin närvaro i området. Templet Heraion var tillägnat Hera Akraia – ”Hera vid udden” – ett namn som speglar både platsens dramatiska läge och den särskilda roll gudinnan hade just här. Ingen av dessa äldsta byggnader finns bevarad, men fyndmaterial vid utgrävningarna tyder på att platsen ansågs helig långt innan den senare monumentala helgedomen uppfördes.

Den klassiska helgedomen

Det tempel som ännu idag står kvar i ruiner uppfördes under 500-talet f.Kr., i dorisk stil, med en rektangulär grundplan och en längsgående altaranläggning öster om själva helgedomens inre rum, där gudabilden en gång stod. Platsen byggdes ut successivt under klassisk och hellenistisk tid med gårdar, portiker och vattenreservoarer. Ett av de mest fascinerande byggnadsverken är den stora kolonnhallen på östra sidan av viken, uppförd i två våningar – den nedre våningen med doriska kolonner, den övre med slankare joniska pelare. Hallen uppfördes under 300-talet f.Kr., möjligen av Demetrios Poliorketes – en hellenistisk härskare, känd för sina fälttåg och sina många större byggprojekt. På andra sidan låg en delvis övertäckt gårdsanläggning, som antas ha brunnit ner under romarnas fälttåg år 146 f.Kr.

Gudinnans epitet

Gudinnan Hera dyrkades här under olika epitet – som Akraia och Limenia, “den vid udden” och “den vid hamnen” – vilket antyder att tempelområdet var både en plats för lokal dyrkan och ett riktmärke för sjöfarare i Korintbukten. Den lilla viken nedanför helgedomen ”anses ha fungerat som ett antikt hamninlopp. Lite längre upp i klippan låg en helig cistern där regnvatten samlades. Här har man funnit över 200 bronskärl, sannolikt använda i reningsriter eller dryckesoffer till gudarna. Vissa forskare har föreslagit att Heraion också fungerade som orakelplats.

Heraion och myten om Medea

Kopplingen till det underjordiska och det rituellt laddade förstärks av myten om Medea. Enligt vissa versioner var det här, efter att ha lämnat Korinth, som hon begravde sina barn – de hon själv dödat i sin vrede över Jasons svek. När Strabon på 100-talet e.Kr. omnämner platsen, nämner han också ett orakel, vilket kan spegla kvarlevande kultpraktiker.

Under den romerska perioden började området förlora sin religiösa betydelse. Privata hus byggdes intill templet och helgedomen tycks ha övergetts efter att Korinth ödelagts 146 f.Kr. Under bysantinsk tid byggdes en liten kyrka ovanpå ruinerna – tillägnad Johannes Döparen – men flyttades vid utgrävningarna på 1900-talet till en närliggande plats öster om viken.

Mycket av det vi idag vet om Heraion kommer från de brittiska utgrävningarna som pågick mellan 1930 och 1933. Fynden från platsen har varit avgörande för förståelsen av den arkaiska och geometriska perioden i området, och har gett unika insikter i regionens religiösa praktiker, byggnadstekniker och konstnärliga uttryck under tidig grekisk historia

Sjön Vouliagmeni

Inte långt från Heraion ligger sjön Vouliagmeni. Egentligen är det inte en sjö i klassisk mening, utan en insjö med saltvatten – en så kallad limnothalassa – förbunden med Korintbukten genom ett smalt inlopp. Vattnet vid inlopper byter riktning ungefär var sjätte timme, ett ovanligt fenomen som också förekommer i Evripos-sundet vid ön Euboia. När strömmen går ut mot havet blir flödet så starkt att det krävs stor kraft för att ta sig in genom den lilla kanalen – något som säkert även i antiken utgjorde en utmaning för sjöfarare.

Sjön, som i antiken kallades Eschatiotis eller Gorgopis, har troligen sitt ursprung i en förhistorisk jordbävning. Enligt geologiska teorier skapades den när marken sjönk på grund av instabila jordlager som gav vika. I dag är området inte bara naturskönt utan även av stor arkeologisk betydelse.

Redan omkring 2600 f.Kr. fanns en bosättning vid sjöns sydvästra strand. Fynden från utgrävningar visar att platsen hör till de viktigaste förhistoriska boplatserna i hela Grekland. Bland annat har man funnit en grav på fyra meters djup, där omkring 20 skelett låg oregelbundet placerade tillsammans med ett 60-tal lerkärl – ett av dem tillverkat av ädelsten.

Arkeologer har också identifierat ett närliggande grottsystem med två kammare, som tros ha använts som benhus för den förhistoriska bosättningen.

En unik akvedukt

För att möta vattenbehovet vid Heraion-templet, särskilt under perioder med stor tillströmning av besökare, lät korintiska ingenjörer uppföra ett avancerat hydrauliskt system – kanske det mest sofistikerade i det antika Grekland. Cirka 750 meter nordost om helgedomen låg en rad vattencisterner, nåbara via 160 trappsteg uthuggna i berget. Nere vid 40 meters djup samlades vattnet i schakt, tunnlar och en rikt utsmyckad fontänbyggnad med sex kolonner. Med hjälp av en unik lyftmekanism hämtades vattnet ur djupet och fördes upp till ytan – ett ingenjörsverk som än idag imponerar med sin precision.

En sista anhalt

Efter allt detta – templen, klipporna, berättelserna – känns det rätt att låta resan vila en stund i något enklare. En fisktaverna vid stranden av Vouliagmeni-sjön, där bord och stolar står snett i gruset. Vi får in fisk och skaldjur som doftar hav – bland det färskaste vi någonsin smakat. Och där, i skuggan av ett pinjeträd, tycks både dåtid och nutid kunna andas ut – innan färden går vidare mot den norra delen av Perachora-halvön i Korintbukten.

Källor

– Kathimerini: Korinthia – Sjön med de antika hemligheterna
– Peloponnese Events (arkiverad): Den arkeologiska platsen Heraion i Perachora
– Wikipedia (el): Heraion i Perachora
– Folkloristiska föreningen i Perachora: Den arkeologiska platsen Heraion

Relaterade artiklar

Loutrakis varma källor – där livets vatten aldrig sinat

Mitt i storstadens brus, där betongen dominerar landskapet, slingrar sig Podoniftis – ett av de sista synliga vattendragen i Aten. Trots sin närhet till stadens centrum förblir den förvånansvärt okänd för många.

En levande oas av biologisk mångfald

Podoniftis är inte bara ett historiskt vattendrag; den är också ett ekosystem som myllrar av liv. I dess klara vatten kan man ofta skymta fiskar som glider fram. Grodor vilar ibland på stenarna vid strandkanten, och hägrar och andra sjöfåglar syns ofta längs stränderna. Under vår- och sommarnätter fylls luften av näktergalens sång, och den lilla dvärgugglan, känd som ”Gionis” på grekiska, hörs hoa i mörkret.

Få andra platser i Aten erbjuder samma möjlighet att uppleva naturens stilla skådespel på så nära håll. Det är en kontrast som gör intryck: mellan Podoniftis naturliga djungel och det bullrande, urbana landskapet omkring den.

Ursprung och sträckning

Podoniftis har sina källor i de sydvästra sluttningarna av Pentelikonberget och flyter genom områden som Patima, Vrilissia, Chalandri och Filothei, innan den slingrar sig vidare genom Nea Ionia, Nea Filadelfia och Patisia. Längs sin väg har den formats av både naturliga processer och mänsklig påverkan. En stor del av strömmen har täckts över av stadens expansion, men vissa sträckor, särskilt mellan Nea Ionia och Ano Patisia, förblir orörda – öppna och tillgängliga som vandringsstråk.

Att besöka Podoniftis är som att kliva in i en annan värld. Vid dess stränder kan man höra det dova bruset av vatten som har flödat i årtusenden. Det är en plats där tiden tycks stå stilla, där naturen viskar sina uråldriga berättelser till den som lyssnar.

I närheten av korsningen Acharnon och Dekelias i Patisia försvinner dock Podoniftis åter ur sikte, ledd ner i en underjordisk kanal. Därifrån fortsätter den mot Kifissos, Attikas största flod, där den till slut mynnar ut , som en av dess många bifloder.

Kifissos rinner vidare både genom och under det urbana landskapet i sydvästra Aten, innan den till slut mynnar ut i Faliroviken vid Saroniska havet. Längs dess banker anlades under 1800- och 1900-talet en lång rad industrier och andra anläggningar, särskilt vid Atens tunga industriella zoner, vilket har lett till omfattande föroreningar. Trots upprepade saneringsförsök räknas Kifissos fortfarande som en av de mest belastade floderna i regionen, och stora delar av dess lopp kantas i dag av stora trafikleder dominerade av asfalt, avgaser och betong snarare än frisk luft och grönstråk. Mer om Kifissos snart på vår blogg – här →

Översvämningar och hotet om övertäckning

Historiskt har Podoniftis varit benägen för översvämningar, särskilt under kraftiga regn. År 1994 drabbades Aten av en svår översvämning där bland annat Podoniftis svämmade över sina bräddar. 17 människor omkom i katastrofen, vilket satte strålkastarljus på strömmens risker och sårbarhet.

För att hantera detta har ytterligare delar av strömmen täckts över, vilket tyvärr har lett till förlust av många naturliga habitat. Det finns idag röster som förespråkar en fullständig övertäckning för att förhindra framtida katastrofer. Samtidigt kämpar flera miljöorganisationer och lokala föreningar för att bevara strömmens öppna delar och dess ekologiska värde.

Administrativa utmaningar hindrar utveckling

En av anledningarna till att området kring Podoniftis inte har utvecklats till ett attraktivt promenadstråk, likt det vid Chalandri-strömmen, är att den passerar genom fyra olika kommuner: Aten, Nea Ionia, Nea Filadelfeia och Nea Chalkidona. Dessa kommuner har haft svårt att enas om gemensamma åtgärder för att förbättra och underhålla området.

En ström med växlande lynne

Podoniftis är inte en ström som alltid uppträder likadant. Under torra perioder rinner den stilla och lågmält, som om den håller andan. Vattnet är då klart, långsamt och nästan meditativt i sin rytm. Men efter kraftiga regn visar den en helt annan sida. Vattnet kan svälla på bara några timmar, forsa med en kraft som känns både levande och farlig. Det tidigare så milda bruset blir till ett rytande, och den annars fridfulla flodfåran förvandlas till en dånande ström av forsande och virvlande vatten. Då förstår man varför diskussionerna om övertäckning och flodsäkerhet aldrig försvinner från den lokala debatten. Det är som om Podoniftis vill påminna staden om sin urkraft – om att den funnits här långt innan den förgängliga betongen.

En djungel mitt i staden

Att promenera där i dagsljus är en upplevelse i sig. Solens strålar silas genom lövverket och skapar ett spel av ljus och skugga på bankerna. Små ödlor solar sig på varma stenar, medan fjärilar och trollsländor dansar över vattenytan. Ljudbilden domineras av fågelsång, men också det dämpade bruset från trafiken längre bort – som påminner om hur nära staden ändå är. Doften av fuktig jord och växtlighet är tydlig, särskilt efter regn, då luften känns tung men frisk. Det är en plats för vila, men också för upptäckarglädje, särskilt för den som uppskattar att vistas i naturen.

I gryningens första blåa ljus, eller under skymningens rödaktiga övergång, får Podoniftis en alldeles särskild, annorlunda ton. Färgerna dämpas, men kontrasteras av fågelaktivitet – svalor, koltrastar och skator som byter plats i träden. Dimma kan ibland svepa in över vattnet, vilket ger landskapet en nästan filmisk kvalitet. Ljuset är mjukt och vandringen känns ofta meditativ.

Under fullmånens sken får det stilla vattnet en silveraktig lyster, och skuggorna från de vildvuxna träden breder ut sig över fåran som flyktiga, drömlika minnen. Luften är svalare, fågelsången tystnar och ersätts av dvärgugglans dova rop, medan vattnets rörelse blir tydligare, mer påtaglig. Det är en plats som inbjuder till kontemplation – ett nattligt samtal mellan människa och natur, stilla och tidlöst mitt i en stad som annars aldrig sover.

Namnet ”Podoniftis” – en etymologisk gåta

Namnet ”Podoniftis” tros härstamma från grekiskans ”pous” (fot) och ”nipto” (tvätta), vilket skulle kunna tolkas som ”fottvättaren”. Det finns flera teorier om detta, inklusive att strömmen användes för att tvätta fötter av resande eller pilgrimer. En annan teori kopplar namnet till det faktum att strömmen flyter genom området Nea Ionia, som innan 1922 års flyktingkatastrof kallades Podaradika – vilket kan ha gett upphov till namnet Podoniftis.

Ett besök värt mödan

För den som vill uppleva denna dolda pärla är det enklast att ta metron till Ano Patisia station och sedan följa Chalkidos-gatan västerut (se karta nedan). Efter ett par hundra meter öppnar sig en värld av grönska, fågelsång och porlande vatten – en påminnelse om naturens närvaro mitt i stadens hjärta.

Podoniftis är mer än bara ett vattendrag; den är ett levande vittne till Attikas historia och en symbol för naturens uthållighet. Att bevara och uppskatta denna naturliga resurs är avgörande för hela områdets ekologiska och kulturella framtid.

Hitta dit

Källor

• https://gexynet.com/the-stream-of-podoniftis/
• Wikipedia podoniftis
• ’https://greektraveltellers.com/blog/the-buried-rivers-of-athens
• https://greektraveltellers.com/blog/the-buried-rivers-of-athens

Loutrakis varma källor har varit kända sedan urminnes tider och staden omnämns redan i antika texter som staden Θέρμαι (Thermai) – berömd för sitt helande vatten, en av naturens stora gåvor till området. Själva ortnamnet talar fortfarande sitt tydliga språk: ”Loutra” betyder bad på grekiska, och ”Loutraki” är just den lilla badorten vid källorna.

Dagens moderna Loutraki breder ut sig längs strandlinjen, nästan hela vägen till Korintkanalen, med höga byggnadskomplex, otaliga hotell, breda trottoarer, caféer, barer och tavernor som avlöser varandra i ett ständigt semesterbrus. Det är ett livligt och välbesökt resmål – men inte en stad som faller alla i smaken rent estetiskt, särskilt inte för den som letar efter charm eller arkitektonisk skönhet.

En kurort med grandeur

Men Loutraki har ett annat lager, en historia som är lätt att missa bakom strandbarerna. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns här en storslagen vision: att skapa en exklusiv kurort för överklassen, med eleganta badanläggningar och ett kasino som lockade gäster från hela Europa. Vackra byggnader i nyklassicistisk och europeisk stil kantade stadens gator. De bar med sig en känsla av kontinentalt självförtroende – pelare, balustrader, kupoler mot havet. Loutraki var inte bara en badort. Det var en kurort med elegans och grandeur.

Men prakten blev inte långlivad. Under 1900-talet drabbades Loutraki av en serie förödande jordbävningar som gång på gång skakade staden i sina grundvalar. Det som en gång byggts för att imponera – med marmor, utsmyckning och blick mot havet – slogs flera gånger i spillror.

Här och där längs strandvägen skymtar gamla hotellbyggnader – övergivna eller halvt återställda – många av dem en gång praktexempel på eklektisk stil – som viskar om en svunnen tid, där bleknad elegans och förlorad stolthet ännu dröjer kvar i fasaderna och i de en gång lyxiga verandorna med magnifik utsikt över havet.

Pigi – den ursprungliga källan

Bara några steg längre bort längs strandpromenaden, intill den lilla bysantinska kyrkan tillägnad Agios Andreas – Loutrakis skyddshelgon – finns det gamla Loutrakis verkliga hjärta bevarat. Här ligger platsen som en gång utgjorde själva centrum för stadens identitet som kurort: den ursprungliga källan, Pigi, och den halvcirkelformade byggnaden från 1930-talet som omsluter den. Att den nu delvis restaurerats och öppnats upp för besökare kom som en mycket glad överraskning.

Man kan säga att byggnaden inte bara inrymmer den ursprungliga källan – den tycks snarare ha vuxit fram ur själva berget. Klippan där källans vatten porlar ur skjuter fram mitt i rummet, omgiven av kolonner och mosaiker, som om arkitekturen formats för att hedra naturens egen närvaro.

Det halvcirkelformade huset ritades av Leonidas Bonis och smyckades magnifikt med färgstarka mosaiker av konstnären Stefanos Xenopoulos från Zakynthos, tillsammans med hans elever.

Byggnaden uppfördes mellan 1931 och 1934, i en tid då Loutraki reste sig efter jordbävningen 1928 och åter satsade på sin roll som kurort. Inuti, där vattnet fortfarande porlar ur klippan, ligger en liten bassäng inramad av en enkel, harmonisk kolonnrad.

Praktfull mosaik och antik mytologi

De färgstarka mosaikerna i byggnadens inre är som en poetisk hyllning till vattnet, ljuset och mytologin. Besökaren möts av vattennymfer – Nereider – både vid ingång och utgång, och under kupolen i rummets mitt breder en magnifik scen ut sig: solguden Helios i sitt fyrspann sveper in över havet medan nattens gestalt långsamt drar sig undan.

Kring kupolen dansar skogens nymfer – Dryaderna – i ett bukoliskt landskap fyllt av rörelse, växtlighet och musik. Satyrer spelar flöjt, och från ena sidan låter Pan själv sin melodi smyga in i rummet.

Mosaikernas intensiva färgpalett – med guld, blått, terrakotta och djupa gröna toner – lyfter fram varje scen med liv och värme. Motiven är inte slumpmässiga: de följer en tydlig berättarstruktur – början, mitt, slut – där både naturen och det helande vattnet får spela huvudrollen.

Loutrakis varma källor i dag: det moderna termalbadet

Loutrakis varma källor har i över två tusen år varit stadens livsnerv – från antikens Thermai till dagens moderna badkultur. Den historiska källan Pigi bär fortfarande spår av en annan tid, men traditionen lever vidare i en ny form.

I Loutraki Thermal Spa erbjuds vattenbaserade terapier, massage och återhämtning i ljusa, samtida miljöer där det mineralrika vattnet fortsatt spelar huvudrollen. Här förenas det gamla med det nya – hydroterapi och behandlingar med rötter i en mångtusenårig tradition, men anpassade till dagens behov av vila, stresslindring och återställande balans.

När man lämnar Loutraki bakom sig och följer vägen västerut, väntar en annan plats vid kusten – mindre känd, men med en historia som också sträcker sig tillbaka till svunna tider. I nästa artikel besöker vi Heraion, en lite bortglömd helgedom tillägnad gudinnan Hera, byggd precis vid havet – där man kan simma alldeles intill den antika marmorn.

💧 Fakta: Loutrakis varma källor

Vattnets egenskaper:
– Klor-natriumhaltigt
– Lågt mineralinnehåll (oligometalliskt)
– Svagt alkaliskt (pH 7,2–7,3)
– Svagt radioaktivt
– Temperatur: 30,4–34,5 °C
– Radioaktivitet: 14 Mache-enheter

Traditionellt använt vid behandling av:
– Artrit och kronisk reumatism
– Diskbråck och spondylit
– Åderförkalkning och högt blodtryck
– Gall- och njursten
– Matsmältningsbesvär, kronisk förstoppning och övervikt
– Diabetes, kronisk hepatit och pyelonefrit (njurbäckeninflammation)

Källor

• Loutraki Municipal Thermal Spa
• Tidningen Kathimerini om Loutraki
• Loutraki blogg
• Loutraki Thermal Spa

Fler artiklar i kategorin Upptäcktsfärder →

Texten som följer är en lätt omarbetad version av journalisten Dimitris Hatzis artikel från 2010, ursprungligen publicerad i tidskriften Εναλλακτικός Τουρισμός/Alternativ Turism. Texten fungerar som ett värdefullt tidsdokument som fångar Amorgos själ vid denna tidpunkt. Tyvärr lades tidskriften ner 2011 till följd av den grekiska ekonomiska krisen.

Flera av de personer som nämns i texten finns inte längre med oss, men deras minne lever vidare – både på ön och i hjärtat hos alla som lärde känna dem.

Text: Dimitris Hatzis, journalist
Foton: Zois Louvaris, Georgios Xyftilis, Ulf Björkman

Kykladerna tonar sakta bort i fjärran. Från däcket på färjan Blue Star ser jag hur solen sjunker under horisonten och målar himlen i förtrollande nyanser. En efter en glider öarna ur sikte, men förnyar tyst sitt uråldriga löfte, att med gryningens första ljus dyka upp igen, och pryda resenärens sjöfärd precis som de har gjort i årtusenden.

Amorgos är Kykladernas sista och mest avlägsna utpost. Ändå är ön också en av de mest särpräglade. Vad är det med Amorgos som fångar ens hjärta och gör den så speciell och så älskad?

Följ med oss för att ta redan på det!

Svagt i början och allt tydligare ju närmare vi kom, steg Amorgos fram ur Egeiska havets blå ljus. En enorm, granitliknande massa. En långsmal bergig ö, så annorlunda från alla de tidigare jag hade mött.

Ja, Amorgos ger intrycket av att någon forntida gud älskade den och valde just denna plats för att varsamt lägga den på havet. Och ön, med sin skönhet och sin välkomnande famn, erbjuder frikostigt den ömhet och glädje som behövs för den som har rest så långt och mött många svårigheter för att nå fram till den.

Att lära känna Amorgos

Mitt besök på Amorgos gav mig möjligheten att lära känna ön från filmen Det stora blå under dess bästa tid på året, grönskande, blomstrande och doftande.

De blomstrande ängarna, de vackra bergssluttningarna, de branta bergstopparna, de pittoreska byarna, de oändliga sandstränderna och runt omkring det intensiva blåa havet skapar en bild som genast fångar ens hjärta och väcker en längtan att gå vidare, att upptäcka öns värld, dess vanor, seder och traditioner.

Det är den största ön bland ögruppen de Små Kykladerna, en favorit bland många konstnärer, poeter och andra sökande och inspirerade människor. En gästvänlig ö där den storslagna naturens skönhet harmoniskt smälter samman med invånarnas traditionella livsstil och gör den till en unik destination för varje resenär.

Men även smakerna och melodierna på Amorgos förtrollar besökaren. Festligheterna, tillsammans med mezerätterna, det lokala vinet och rakín, skapar förutsättningar för helt nya upplevelser. Den traditionella drycken rakómelo (varm rakí med honung) kan leda till att man blir ”berusad av det stora blå”. De som har upplevt detta vet exakt vad jag menar.

Amorgos – historisk tillbakablick

Amorgos har varit bebodd sedan urminnes tider. De Kykladiska och Mykenska civilisationerna har lämnat sina spår, som besökaren kan upptäcka bland ruinerna av de antika städerna Minoa, Arkesini och Aigiali (Melania).

Ön koloniserades av invånare från Miletos och Naxos och deltog i det första Attiska Sjöförbundet. Därefter övergick kontrollen av Amorgos till Makedonierna och senare Ptoleméerna och Romarna, fram till kristendomens införande och det Bysantinska väldet. Det välkända klostret Panagia Chozoviotissa grundades år 1088 av kejsar Alexios I Komnenos och symboliserar bysantinernas långvariga närvaro på ön, innan venetianskt och senare osmanskt styre tog över.

Byarna på Amorgos

Chora

Runt kullen med väderkvarnarna, byggd i en uttalad kykladisk stil, ligger Chora, öns huvudby, endast en kilometer från Katapola, hamnen på öns södra del.

Alla de pittoreska kullerstensgatorna leder till torget, Loza och den historiska borgen i Chora. Det är också värt att besöka den arkeologiska samlingen i Gavras herrgård, det lilla klostret Fotodotis Christos och de många kritvita kyrkorna, såsom Metropolis, Agioi Pantes, Vlysani och flera andra.

Nära Chora ligger det välkända klostret Panagia Chozoviotissa, samt det mindre klostret Agios Georgios Valsamitis och den berömda stranden Agia Anna, där delar av filmen Det stora blå spelades in.

Katapola

Katapola är en vindskyddad, säker och naturlig hamn som föredras av de många yachter och småbåtar som besöker området. Stort intresse väcker kyrkorna Panagia Katapoliani och Bebådelsekyrkan. Ovanför Katapola kan man se ruinerna av det antika Minoa och den gamla fördämningen i Lefkes. För bad och avkoppling finns de pittoreska stränderna Kato Akrotiri, Maltezi, Finikies, Tyrokomos och Agioi Saranta.

Kato Meria

På den södra delen av Amorgos, som kallas Kato Meria, kan du förutom den by som gett området sitt namn även besöka byarna Arkesini, Vroutsi, Kolofana och de fantastiska stränderna Ammoudi, Mouros, Kalotaritissa och Paradeisia. Slutligen, ligger den lilla ön Gramvousa vid Amorgos sydligaste spets, och med en liten båt kan man enkelt ta sig över dit.

Aigiali

Efter att ha korsat Amorgos bergsmassiv norrut, en sträcka på cirka 17 kilometer, anlände jag till Aigiali, öns andra hamn. Det är en vacker bukt med turkosgrönt vatten som förtrollar besökaren. Hamnen, byn, sandstränderna och de omgivande branta bergen bildar en imponerande vy som omedelbart fångar både själ och hjärta. Det är många som, när de anländer till Aigiali, tänker: ”Här vill jag stanna.”

Byarna Potamos, Langada, Tholaria

I de branta bergen högt ovanför Aigiali, ligger byn Potamos, med sin enastående panorama-utsikt, där du kan uppleva en av de vackraste solnedgångarna i Egeiska havet.

Langada är en av de mest betydelsefulla byarna i området, som man absolut måste besöka. Den ligger ovanför Aigialis odlingsmarker och är känd för sin historiska kyrka, Agia Triada, Araklou-ravinen och de gamla väderkvarnarna.

Mittemot Langada ligger byn Tholaria, som utgör öns ”spartanska” sida och bjuder på en fantastisk utsikt. Varma och gästvänliga människor kommer att välkomna dig hjärtligt till sin by. Ett av de vackraste kaféerna i Grekland, Kali Kardia (det Goda Hjärtat), beläget bredvid stora kyrkan, kommer att få ditt eget hjärta att slå ett extra slag. Sofia, en enastående person, och hennes mor, fru Pletto, kommer att ta hand om dig med de leenden och den värme som är så utmärkande för dem.

Lite längre upp kommer Nikolas, på tavernan Panorama, att sjunga amorgianska melodier för dig, tillsammans med sina söner, Stamatis på fiol och Paraskevas på lutan.

På kaféet Choreftis (Dansaren) har Anargyros i åratal försökt att lära sig spela brädspelet tavli. Om du behärskar spelet, utmana honom gärna på en match, om du vågar.

Stränderna

Stränderna i närområdet är många. De som sticker ut är Levrossos, Psili Ammos, Vlychada och Agios Pavlos Den sista ligger alldeles mittemot den lilla ön Nikouria, som är så karakteristisk för Aigiali-bukten. Här finns också Aigialis centrala strand, med sina oändliga kärlekshistorier, som under magiska och drömlika nätter, färgsprakande gryningar och berusande stunder, har gett så många olika människor samma känsla av ohämmad frihet, dionysisk extas eller, helt enkelt, äkta liv.

Varje del av denna oändliga strand bär på något från alla dem som hann lära känna den, innan den våldsamma och likriktande nya verkligheten av turismens modernisering och kommersialisering svepte in. Här kommer de som vet att minnas Michalis ”Tyri”, Mitsaras med bouzoukin, gänget från den legendariska svarta fiskebåten Aldebaran, Nikos Koutis, Georgios Svensken och hans sällskap och naturligtvis, allas vår kyra-Katina.

Gästfrihet, tradition och familjär värme

”To Limani tis kyra-Katinas café och restaurang” står det på skylten utanför Aigialis mest kända restaurang. Vi pratade med Panagiotis, en av Katinas och Antonis Nomikos två söner, som tillsammans med sin bror Theodoris driver stället där tusentals besökare varje år får njuta av autentisk amorgiansk och grekisk mat.

Restaurangen är starkt förknippad med Aigiali, och det vore ingen överdrift att säga att det inte finns en enda besökare på ön som inte har besökt den.

– Berätta för oss, Panagiotis, om restaurangens historia.

– Restaurangen började sin verksamhet 1980. Min far var kock på båtar, och när han gick i pension bestämde vi oss för att öppna den här restaurangen. När vi startade fanns det inte ens elektricitet i Aigiali, och vi arbetade med en generator. Maten lagades med gas, och de rätter som skulle bakas i ugn tog vi till byns ugn på plåtar.

– Folk tog oss till sitt hjärta från första stund, kanske för att det var ett familjeföretag eller för att mina föräldrar var mycket omtyckta människor. Det är väldigt rörande att det finns människor som kommer tillbaka till oss i över 40 år!

– Nu driver jag och min fru Lia restaurangen tillsammans med min bror Theodoris och hans fru Puki. Vi serverar färsk fisk och skaldjur, ostar, kött, grönsaker och framför allt rena, lokala produkter. Vårt mål är hög kvalitet på maten.

Alternativ turism

Jag hade ett trevligt samtal om aktiviteter inom alternativ turism med Vasilis Savvas på centret för alternativ fritid, Iris, beläget vid det berömda tsimentaki, ett promenadstråk där tidigare besökare på ön brukade strosa, diskutera och reflektera över livet.

– När bestämde du dig för att bosätta dig permanent på Amorgos och arbeta med alternativ turism?

– Jag kom till Amorgos första gången 1982 och arbetade då tillfälligt som servitör. År 1992 bestämde jag mig för att slå mig ner permanent, och i mitt sökande efter något att göra på ön, växte så småningom centret för alternativ fritid, Iris, fram.

– Vi började som fyra personer, men idag är det jag och Karin från Sverige som fortsätter driva centret. Vi har dock även andra samarbetspartners. Instruktörer och lärare från både Grekland och utlandet kommer hit, liksom många besökare, både individuellt och i grupp. De sysslar med Yoga, Tai Chi, Chi Gong, dans, astronomi, massage, meditation och andra aktiviteter.

– Amorgos har alltid varit en ö som gynnat alternativ livsstil, fortsätter Vasilis. Den har en speciell karaktär. Kanske är det magnetismen, den energi som ön förmedlar till besökarna. Det sägs att den ligger på en av jordens energilinjer, en av de så kallade ”ley lines”, och det kan vara därför antikens folk byggde så många tempel och monument på denna ö. Det fanns till och med under antiken ett berömt vattenorakel i området där klostret Agios Georgios Valsamitis nu ligger.

– Vilka andra alternativa aktiviteter finns det på ön?

– Vandringsturism, att lära känna naturen, klättring och dykning är några viktiga aktiviteter. Dessutom finns det ett litet astronomiskt observatorium.

Ett annat unikt inslag på ön är de örter som har läkande egenskaper och finns nästan överallt på Amorgos. Likaså är ön hem för många flyttfåglar samt smådjur. Sedan år 2000 har den norra delen av ön, ovanför Langada och mot udden Xodontas, inkluderats i Natura-programmet och kommer att bli ett skyddat område.

På Amorgos kan man även uppleva unika festligheter med stark religiös, social och kulturell prägel. Under dessa fester, panigyria, bjuds det generöst på vin och traditionella rätter som xidato och patatato. Festligheterna ackompanjeras alltid av traditionell musik med lokala sånger och instrument.

Amorgos vandringsstigar

Amorgos är en ö med starka kontraster. Här växlar berg och hav ständigt. De höga bergen möter de skummande vågorna, medan frodiga slätter sträcker sig ner mot lugna vikar och vackra stränder.

Vandringen lugnar själen och belönar den som korsar ön på stenbelagda stigar som har trampats i århundraden, och ger möjlighet att komma i nära kontakt med Amorgos natur, dess historiska monument och små byar.

Stigarna sträcker sig över hela ön och fram till slutet av 1980-talet var de invånarnas huvudsakliga kommunikationsväg. Idag har vissa huvudstigar markerats och en särskild vandringskarta har tagits fram.

En sällsam resa genom tid och tradition

Amorgos bjuder inte bara på storslagna landskap och rika traditioner, utan även på en förtrollande blandning av historia, kultur och naturupplevelser. Det är en plats där varje steg på de uråldriga stigarna, varje möte med de gästvänliga invånarna, och varje måltid gjord på lokala råvaror förankrar dig djupare i öns unika själ. Oavsett om du söker lugn och ro, äventyr eller en resa in i Greklands förflutna, är Amorgos en destination som alltid kommer att överraska och fängsla.

Text: Dimitris Hatzis, journalist
Foton: Zois Louvaris, Georgios Xyftilis, Ulf Björkman

Relaterade artiklar

• Öluffa på 80-talet, i serien Uffes grekiska irrfärder
• Öluffa på 70-talet, i serien Uffes grekiska irrfärder

För att nå museet söderifrån slingrade vi oss fram genom hisnande serpentinvägar högt uppe i Korinthias bergstrakter. Vi är nu glada att dela med oss av våra upplevelser från denna fängslande destination.

Stymfalia: där myt möter verklighet

Stymfalia-sjön ligger belägen på en högplatå mellan bergen Kyllini (Ziria) och Oligyrtos, med toppar på över 2000 m höjd. Sjön är Balkanhalvöns sydligaste bergs-våtmark och utgör en fantastisk syn, särskilt på våren när det omgivande landskapet exploderar i livfulla nyanser.

Sjöns vattenyta speglar himlen och de omgivande bergen, medan vass och annan tät vegetation dominerar stränderna. Ibland lägger sig dimslöjor över vattnet och skapar en gåtfull atmosfär, vilket gör det lätt att förstå varför denna plats har en så framträdande roll i den grekiska mytologin.

Enligt legenden var Stymfalia-sjön platsen för Herakles sjätte stordåd, där han konfronterade de människoätande fåglarna, Stymfaliderna. Hjälten använde bronsskallror, givna av gudinnan Athena, för att driva ut fåglarna från deras gömställen i den täta vegetationen och sedan nedkämpa dem med sina pilar. Vi ska återkomma till denna legend i vår serie om grekiska gudar och mytologi. När man står vid denna sjökant är det inte svårt att föreställa sig den episka striden.

Utöver sin mytologiska betydelse är Stymfalia-sjön en viktig ekologisk livsmiljö. Den är hem för många fåglar, inklusive den sällsynta vitögda dykanden (Aythya nyroca), en medelstor and känd för sina karakteristiska vita ögon och sin förmåga att gömma sig i vassen. Sjön hyser också endemiska fiskarter som Pelasgus stymphalicus, lokalt känd som ”Ντάσκα/dáska”. Denna lilla karpfisk, som blir upp till 12 cm lång, har anpassat sig för att överleva genom att gräva ner sig i leran under torra perioder.

Båda dessa arter är hotade, främst på grund av förlust av sina livsmiljöer, föroreningar samt fiske eller jakt. Områdets ekologiska betydelse och behovet av skydd erkänns genom Stymfalia-sjöns inkludering i det europeiska nätverket av skyddade områden, NATURA 2000..

När vi promenerade runt sjön bröts stillheten endast av fågelsång, vindens sus och det mjuka skvalpande från vattnet. Området erbjuder många aktiviteter för besökare, inklusive vandring på markerade leder som passerar historiska platser, som t.ex. ruinerna av den antika staden Stymfalos. Fågelskådning är särskilt populärt, och entusiaster kan se en mängd olika arter inklusive änder, doppingar, hägrar och rovfåglar. Den europeiska Euro Birdwatch Day har flera gånger hållits vid Stymfalia.

Miljömuseet: tidsresa genom ett ekosystem

Ett komplement till sjöns naturskönhet är Miljömuseet vid Stymfalia. När vi närmade oss museet slogs vi omedelbart av dess moderna arkitektur. Byggnaden, skickligt konstruerad med betong, sten och trä, smälter sömlöst in i det omgivande landskapet. Dess glasfasad erbjuder en panoramautsikt över sjön och de skogbeväxta bergssluttningarna bortom, vilket skapar en fantastisk visuell koppling mellan utställningarna inomhus och den levande miljön utanför.

Miljömuseet öppnades år 2010 som en del av The Piraeus Bank Group Cultural Foundation- PIOPs museinätverk, i samarbete med EU och den grekiska staten. Nätverket består av sju olika temamuseer utspridda över hela Grekland. Läs mer om fler museer i nätverket här >>.

Vi har tidigare bekantat oss med PIOPS museinätverk i vår artikel om silkesstaden Soufli

Stymfalias fascinerande geologi

Miljömuseet är indelat i två huvudsektioner. Den första fokuserar på Stymfalia-bassängens unika miljö. Här fick vi tillgång till utförlig information om regionens fascinerande geologi, dess status som en viktig våtmark och dess rika biologiska mångfald. Utställningarna i denna sektion illustrerar på ett utmärkt sätt hur land, vatten samt lokal flora och fauna har samverkat under årtusenden.

Det som mest av allt fångade vår uppmärksamhet var den mindre permanenta utställningen Tvärsnitt av sjön. Denna innovativa display tar sjöns ekosystem inomhus och låter besökarna observera lokala växter och fiskar på nära håll. Det är ett briljant sätt att koppla samman museets interiör med den levande miljön precis utanför väggarna.

Mänsklig närvaro sedan urminnes tider

En annan sektion i museet utforskar hur människor har interagerat med denna miljö genom historien. Från den antika staden Stymfalos tid ända till idag har människor hittat sätt att samexistera med naturen i detta unika landskap. Utställningarna i denna sektion lägger stor vikt på traditionella yrken som jordbruk, fiske och biodling – alla formade av Stymfalia-bäckenets specifika förhållanden.

Museet använder olika moderna uttrycksmedel och audiovisuella verktyg för att förbättra besökarens upplevelse. Dessa multimediala inslag förhöjer upplevelsen utan att överskugga det centrala budskapet om den ömtåliga balansen mellan mänsklig aktivitet och miljöbevarande.

Harmonisk blandning av natur och kultur

Från museets veranda erbjuds en vidsträckt vy över Stymfalia-sjön, omgiven av de majestätiska bergen och den täta vegetationen som karakteriserar området.

Museet spelar en central roll i att främja miljömedvetenhet och bevarande av lokalt kulturarv. Det erbjuder besökarna inte bara insikt i regionens ekosystem utan inspirerar även till en djupare förståelse för samspelet mellan människa och natur.”

De permanenta utställningarna ger en fascinerande inblick i hur landskapet och dess biologiska mångfald har formats av samspelet mellan natur och människa genom århundradena. Besökare lämnar museet med en ny förståelse för Stymfalias unika ekosystem och kulturhistoria.

För resenärer i norra Peloponnesos erbjuder Stymfalia-sjön och dess miljömuseum en oväntad pärla utanför de vanliga turiststråken. Här smälter myt och verklighet samman i ett landskap som både inspirerar och utbildar. V lämnade platsen med huvudet fullt av bilder från det förtrollande landskapet och hjärtat fyllt av respekt för den delikata balansen mellan människa och natur som präglat denna plats i årtusenden. Stymfalia är mer än bara en destination – det är en påminnelse om den tidlösa kopplingen mellan vårt kulturarv och den natur som format det.

Du kan ladda Miljömuseets egna guide som pdf här>>

Material och foton med tillstånd av: Pireus Bank Group Cultural Foundation
Källlor: Wikipedia, PIOP

I första delen av vår resa i norra Peloponnesos hade vi kommti fram till Mantineia, där de antika ruinerna i kombination med den fantastiska naturen bjöd oss på en förtrollande färd genom årtusendena. I denna andra del färdas vi vidare på slingrande vägar genom den magiska högplatån.

En egendomlig helgedom

I hjärtat av bergsslätten Mantineia, i norra Peloponnesos, finns en unik byggnad med en minst sagt ovanlig arkitektur: kapellet Agia Foteini , byggt under 1970-talet. Med sin fascinerande blandning av bysantinska element, antik grekisk arkitektur samt en del modernistiska inslag, sticker den ut som ett udda monument i mitten av högplatån.

Kyrkan konstruerades med endast återvunna material vilket var ovanligt då den byggdes. Arkitekten som ledde arbetet, Kostas Papatheodorou, betraktade detta som sitt livs verk och övervakade varje detalj noggrant.

Inuti kyrkan finns ikoner och mosaiker med motiv från både kristendom och grekisk mytologi. Här avbildas helgon som påminner om antika filosofer. Även avbildningarna av Jesus och Jungfru Maria, har fått en mer modern prägel än vad som brukas i ortodox ikonografi.

Den Grekiska Kyrkan motsatte sig initialt dessa ingrepp men den lilla kyrkan godkändes som ortodoxt tempel till slut. Idag är Agia Foteini en populär plats för bröllop och dop, uppskattad för sin unika arkitekurstil och betydande kulturella värde.

Mer utförligt om Agia Foteini och dess skapare här:

Kapsia-grottan, ett naturens glyptotek

Efter att ha lämnat den besynnerliga lilla kyrkan fortsätter vi vår resa i norra Peloponnesos, genom Mantineias bergsslätt, fram till den relativt okända Kapsia-grottan. Den är rankad som en av de tio mest imponerande grottorna i Grekland och beundrad för sina unika och färgrika stalaktiter och stalagmiter. Den upptäcktes 1887 av den franske arkeologen Gustavus Fuser och har sedan dess blivit en betydande plats för speleologisk forskning.

”Miraklernas sal” är utmärker sig speciellt för sina fantastiska formationer i starka röda, gula och blå nyanser.

Inne i grottan har man hittat mänskliga benrester och lerkärl som vittnar om en katastrofal översvämning under medeltiden, då människor tog sin tillflykt till grottan men blev instängda och drunknade. Utgrävningar har även avslöjat spår av äldre fornlämningar som visar på mänsklig närvaro redan från yngre stenåldern.

Högt upp i Moreas berg

Det bär av uppåt nu, längs slingrande serpentinvägar, högt upp till norra Peloponnesos bergstrakter, med toppar på över 2000 meters höjd. I väst reser sig den majestätiska Erymanthos, i öst imponerar bergskedjan Kyllini och i norr Aroaneia-bergen, eller Helmos som de också kallas. Bland dramatiska sluttningar och djupa, skogklädda dalar, möter vi en annorlunda värld av storslagen naturskönhet och uråldrig historia.

Vårt mål är floden Ladons källor, som anses vara en av de vackraste platserna i hela denna landsdel. Från källorna forsar det kristallklara vattnet fram genom grönskande landskap och skapar en idyllisk miljö. Floden slingrar sig genom dalgångar tätt beväxta med plataner och har historiskt varit känd för sin ypperliga naturskönhet och sina klara porlande vatten.

Den antike geografen och upptäcktsresande Pausanias beskrev Ladon som jordens vackraste flod. Den är idag ett populärt mål för naturälskare och äventyrare. Längs floden finns också flera forellodlingar, där man kan avnjuta en måltid intill de strida forsarna och insupa områdets rofyllda atmosfär.

Tyska befästningar från andra världskriget

De tyska artillerifästningarna från andra världskriget dyker upp här och där under vår resa, särskilt på strategiskt viktiga platser. Dessa lämningar vittnar om en mörkare period i Greklands historia och påminner oss om de konflikter som har format landet. De förfallna, betongbunkrarna och kanonställningarna, står som tysta vittnen över de krigshändelser som utspelade sig här. De ger oss en insikt i den geostrategiska betydelsen av dessa trakter och påminner oss om de svårigheter som folket genomlevde under krigets dagar.

Pausanias vinranka

Vid den lilla byn Pagrati, strax söder om Ladons källor, i norra Peloponnesos, stannar vi till för att beskåda den legendariska vinrankan som Pausanias, redan år 200 e.Kr. beskrev som ett anmärkningsvärt fenomen. Belägen i Kalavryta kommun, i norra Peloponnesos, tros denna uråldriga ranka vara över 2 200 år gammal. Den beräknas ha en total längd på över 100 meter.

Vinrankan har genom århundradena växt ihop med andra lokala plantor och är idag ett skyddat naturminnesmärke. Trots att den inte bär frukt, blommar den varje vår och utgör en imponerande och sällsynt syn. Vinrankans förvridna och knotiga grenar sprider sig över Agios Nikolaos kyrkans stora trädgård, vilket gör platsen en unik och fascinerande attraktion att besöka.

Miljömuseet vid Stymfaliasjön

Efter att ha utforskat många fascinerande platser på vår resa, avslutar vi vår färd genom att besöka det enastående Miljömuseet vid Stymfaliasjön. För att komma dit färdas vi åter på vindlande vägar som skär genom det oerhört vackra landskapet i Korinth-regionens höga bergstrakter.

På en platå omgiven av majestätiska berg, vilar sedan urminnes tider den legendariska sjön Stymfalia, känd för Herakles bragd att dräpa de köttätande fåglarna, Stymfaliderna. Miljömuseet ligger som en undangömd pärla vid sjöns sida.

Stymfaliasjön är en viktig del av regionens ekosystem och ingår i det europeiska nätverket av skyddade områden, NATURA 2000. Miljömuseet vid Stymfaliasjön spelar en viktig roll i att öka medvetenheten om ekologisk balans och behovet av att skydda miljön.

Museet är uppdelat i två huvudsektioner: den första fokuserar på miljön och presenterar regionens unika geologi, flora och fauna. Den andra beskriver hur dessa naturliga förutsättningar genom årens lopp har påverkat mänskliga aktiviteter som jordbruk, fiske och biodling.

Byggnaden, med sin glasfasad och panorama-utsikt över sjön, harmoniserar väl med det omgivande landskapet och erbjuder en vacker utsikt över området.

Museet använder olika uttrycksmedel och audiovisuella verktyg för att förbättra besökarens upplevelse. En av de mest imponerande permanenta utställningarna är ett tvärsnitt av sjön, där besökarna kan observera lokala växter och fiskar på nära håll.

Miljömuseet öppnades år 2010 som en del av The Piraeus Bank Group Cultural Foundation- PIOPs museinätverk, i samarbete med EU och den grekiska staten. Nätverket består av sju olika temamuseer utspridda över hela Grekland. Läs mer om museinätverket här >>

En mer detaljerad artikel om museet, dess utställningar och betydelse för regionens kultur och miljö kan du hitta här:

Du kan också ladda ner museiguiden som pdf här>>

Vår resa fortsätter

Denna resa genom Peloponnesos har varit en djupdykning i det genuina Grekland, där varje steg avslöjat nya lager av dess natur- och kulturarv. Vi har vandrat längs uråldriga vägar, mött spår av mytologins gudar och hjältar, och förundrats över landskapets mångfald. Från stilla sjöar och dolda stränder till övergivna tågstationer och krigsbefästningar, varje plats har berättat sin egna unika historia.

Vi har inte bara utforskat fysiska platser, utan också rest genom tidens lager, där varje epok har satt sitt avtryck på landskapet. Vi har smakat på lokala viner, vandrat genom antika ruiner och upplevt naturscenerier som inspirerat poeter och vetenskapsmän.

Men detta var bara början. I framtida inlägg kommer vi att dyka ännu djupare in i varje enskild plats vi här beskrivit och utforska ännu mer av den mångsidiga peloponnesiska halvön.

Anslut – helt gratis – till Expeditionen för att hålla dig ajour med nya inlägg och andra uppdateringar.

Gå till första delen av serien På avvägar i norra Peloponnesos här>>

Urval av bilder från Del 1

Kakia Skala – den OndaTrappan

Paradisstränder längs den gamla vägen till Korint

Vid Korintkanalens mynningar

Nemea – på vinets vägar

Mykensk pyramid

Lerna, en mytompsunnen plats där vattnet dyrkades

Det övergiva jänvägsnätet

På avvägar i norra Pelopopnnesos

Källor: Wikipedia
https://spilaiokapsia.gr/en/main-home
Pireus Bank Group Cultural Foundation

Den gamla nationella vägen, Παλαιά Εθνική Οδός, från Aten till norra Peloponnesos, slingrar sig igenom ett omväxlande och högst imponerande landskap, som man går miste om när man reser via den nya snabba Olympia-motorvägen. Den gamla vägen är visserligen svårare att färdas på och resan blir betydligt långsammare, men bjuder på en riktig djupdykning i det som utgör det genuina Grekland.

Den svåra passagen mellan Attika och norra Peloponnesos

40 km väster om Aten kör vi igenom Kakia Skala, också känd som Skirons klippor. Det är en dramatisk och mytomspunnen region där landskapet är lika farligt som det är vackert. Kakia Skala har sedan antiken betraktats som en svår passage mellan Attika och Peloponnesos, alltid fruktad för sina faror. Även i modern tid har sträckan varit ökänd för sina många trafikolyckor.

Enligt grekisk mytologi, lurade här banditen Skiron på sina offer. De blev tvingade att tvätta hans fötter, innan han sparkade dem ned för stupet till ett väntande sköldpaddsliknande monster.

Den smala vägen som slingrar sig längs klippkanten erbjuder en nervkittlande färd, där varje kurva avslöjar nya, hisnande vyer över det Egeiska havet. Det är en plats som påminner besökaren om Greklands rika och ofta dramatiska historia.

Efter att ha passerat Kakia Skala och innan vi når norra Peloponnesos, lockar små avstickare från den centrala vägen med flera okända, paradisiska stränder. Här kan man finna en fridfull tillflykt som inte många känner till. Små tavernor längs kusten erbjuder havets läckerheter, serverade med en enkelhet som bara de initierade får åtnjuta. Dessa dolda pärlor, långt från de sedvanliga turiststråken, bjuder på en autentisk och rofylld upplevelse, där tiden verkar stå stilla.

Vid Korintkanalens mynningar

När vi närmar oss Korintkanalen, tar vi en liten omväg via kanalens norra mynning och fornlämningarna vid Diolkos. I antiken började här en stenlagd väg som möjliggjorde transport av båtar över land, från Korintiska viken till Egeiska havet. Detta gjorde det möjligt för fartyg att undvika den farofyllda och långa omseglingen av den Peloponnesiska halvön.

Vid norra mynningen i Diolkos, såväl som vid den södra där det lilla samhället Isthmia ligger, finns idag små självsänkande broar som elegant dyker under vattenytan när båtar passerar. Från broräckena kan man beskåda de stora reguljära broarna som sträcker sig över Korintkanalen, ett imponerande skådespel som får oss att tänka på både antik ingenjörskonst och modern teknik.

På vinets vägar i Nemea

Vi passerar Korinth och fortsätter vår resa till Nemea, en region känd för sina rika vinodlingar. Nemea är hem för Agiorgitiko-druvan, som producerar ett av Greklands mest respekterade viner.

Området har också djupa historiska rötter. Den utgjorde en gång platsen för de Nemeiska spelen, en av antikens viktigaste idrottstävlingar. Även legenden om Herakles och lejonet från Nemea ger en mytisk aura till hela regionen.

Längs de så kallade vinets vägar i Nemea finns en uppsjö av lokala vinproducenter som även erbjuder möjligheter till vinprovning. Det böljande landskapet, med sina vidsträckta fält av gröna vinrankor, frodiga bergsplatåer och pittoreska byar, bjuder resenären att utforska den på djupet, till fots eller med bil.

De mykenska pyramiderna

Vår resa tar oss nu till byn Elliniko, strax sydväst om staden Argos. Där står den bäst bevarade av de berömda mykenska pyramiderna – fascinerande strukturer vars ursprung och syfte fortfarande diskuteras livligt av forskare.

Det råder delade meningar om när pyramiden i Elliniko byggdes. De flesta uppskattningar placerar dess uppförande runt 4e århundradet f.Kr., medan nyare dateringsmetoder har föreslagit att den kan vara så gammal som från mitten av 3e årtusendet.

Pausanias, den antike grekiske upptäcktsresande geografen, beskrev ca 200 e.Kr. ett liknande byggnadsverk i området som han ansåg var ett gravmonument för soldater som stupat i strid. Andra teorier föreslår att pyramiden kan ha fungerat som en fästning eller signalstation.

Dessa antika strukturer visar de tekniska färdigheter som en gång i tiden utövades här. I området finns även många andra viktiga fornlämningar, vilket gör regionen Argolis till en plats av stor arkeologisk och kulturell betydelse.

Vattendyrkan vid Lerna

Vi följer i mytologins fotspår till sumpmarkerna vid Lerna, platsen där Herakles utkämpade sin episka strid mot den Lerneiska Hydran. Detta område, vid Argolis-buktens västra kust, var en gång tätt förknippat med den antika kulten av det flytande elementet, vilket ger Lerna en särskild plats i grekisk mytologi och historia. Här har sedan urminnes tider guden Poseidon dyrkats. Här fanns också den mytiska sjön Alkyonia, som ansågs vara bottenlös och en av ingångarna till underjorden – Hades rike.

Lerna har genom tiderna beskrivits på många sätt: som en flod, en källa och en sjö, och även som en slätt. Utgrävningar under de senaste åren har påvisat mänsklig närvaro sedan yngre stenåldern. Dessa olika beskrivningar speglar den rika och komplexa historia som präglar denna plats.

Peloponnesos övergivna järnvägsnät

Längs hela vår resa stöter vi på många övergivna tågstationer, överbevuxna järnvägsspår, kvarlämnade rostiga lok och gapande tomma personvagnar. Det är resterna av vad som inte alltför länge sedan var ett smalspårigt men vitalt järnvägsnät som spände runt Peloponnesos. Det sträckte sig genom magnifika bergsområden, slingrade sig mellan pittoreska byar och erbjöd fantastiska vyer .

Efter andra världskriget började järnvägen sakta förfalla. Trots ständiga reparationer och försök till återuppbyggnad ledde de senare årens ekonomiska kriser till att all gods- och passagerartrafik på Peloponnesos smalspåriga järnvägsnät avbröts 2011.

Idag ligger spåren övergivna, täckta av löv och rost, som tysta vittnesbörd om en svunnen era av grekisk industri och transport.

Bergsslätten Mantineia

Härnäst träder vi in i regionen Arkadien och färdas genom det böljande landskapet på högplatån Mantineia. Vi beundrar solens förtrollande ljus som reflekteras över de mjuka kullarna och frodiga ängarna. Mantineia är inte bara känd för sin naturskönhet, utan även för sin historiska och kulturella betydelse.

Mantineia ansågs vara guden Poseidons födelseplats. Havets gud har varit områdets beskyddare sedan urminnes tider. Denna region i Peloponnesos hjärta har inte bara starka mytologiska anknytningar, utan har också spelat en viktig roll i historien.

Det finns här åtskilliga fornlämningar som vittnar om mänsklig aktivitet redan från förhistorisk tid. När vi färdas genom Mantineia och ser ut över de vidsträckta vyerna, sveps vi med i historiens djupa strömmar. De antika ruinerna i kombination med den fantastiska naturen bjuder oss på en förtrollande resa genom årtusendena

På avvägar i norra Peloponnesos, del 2

I nästa del av vår serie kommer vi att besöka en egendomlig helgedom: Agia Foteini, med sin fascinerande blandning av bysantinska, antika grekiska och modernistiska element. Det lilla kapellet sticker ut som ett udda monument i mitten av högplatån Mantineia.

Vi ska vidare ta oss upp för Moreas höga bergkedjor och utforska floden Ladons källor vilka enligt Pausanias är den vackraste platsen i världen…

Anslut – helt gratis – till Expeditionen för att hålla dig ajour med nya inlägg och andra uppdateringar.

Missa inte del 2 av vår serie: På avvägar i norra Peloponnesos.

Urval av bilder från del 2

Agia Foteini, interiör

På väg till Ladons källor

Miraklernas sal

Pausanias vinranka

Tyska artillerifbefärstningar

Miljömuseet i Stymfalia

Källor: Wikipedia
https://spilaiokapsia.gr/en/main-home
Pireus Bank Group Cultural Foundation

1970-talets Greklandsresor gav verkligen mersmak. Jag hade blivit förälskad i landet!

När 1980-talet kom och jag äntligen fått ett riktigt jobb efter studierna, visade det sig att min nya arbetsgivare tillät oss ta ganska långa sammanhängande semestrar på sommaren. För mig betydde det möjligheten att kunna spendera 5-7 veckor i det älskade Grekland.

Nu var det tyvärr slut på att åka interrail eftersom jag passerat övre åldersgränsen för det förmånliga kortet, men de billiga flygen blev ett bra sätt att ta sig till Grekland.

På 70-talet hade resan varit en del av målet, det var fantastiskt kul att resa med tåg genom Europa, men nu gällde det framför allt att upptäcka Grekland.

Här är några minnen från mina Greklandsresor under den första hälften av 80-talet:

Öluffa, åren 1980 – 1984

Mellan 1980 och 1984 besökte jag ö efter ö i den grekiska arkipelagen (från 1982 tillsammans med Eva, min blivande fru). Somrarna 1980 och 1981 hann jag se en ansenlig del av öriket. Jag var fast besluten att återvända till det älskade Amorgos och självklart skulle jag stanna några dagar i Aten i anslutning till varje resa. 1980 öluffade jag till Mykonos, Naxos, Santorini, Kreta, Paros och slutligen till mitt hjärtas Amorgos.

När jag återvände till Amorgos i augusti 1980, bestämde jag mig för att bo i hamnen Katapola och pendla med buss fram och tillbaka till Chora, som fortfarande var min favoritplats på ön. Det visade sig vara svårt att hitta boende och under kanske en vecka tvingades jag bo på den lilla stranden alldeles invid byn. Jag delade utrymme med en flock ankor under skyddet av några tamarisker (ett saltvattentåligt träd vanligt vid grekiska stränder). Någon camping fanns inte på den tiden.

Efter ett tag lyckades jag dock få dela rum med en kretensisk kille som jobbade som servitör, innan jag kunde hyra ett eget rum. Under mitt besök på Amorgos 1979 hade jag bara sett Katapola och Chora, så nu ville jag utforska mer av hela ön. Men det var inte helt lätt att ta sig mellan de olika byarna. Vägen mellan Chora och Aegiali var inte klar och vägbygget pågick långsamt. Till ”nedre” delen av ön (Kato Meria) fanns det en väg men den var nätt och jämnt farbar. För att ta sig till norra hamnen Aegiali krävdes båt eller vandringsskor.

Exklusivt erbjudande: guidad tur på plats i Aten

Öluffa med Skopelitis (och Marianna)

Marianna var båten som knöt ihop de små Kykladerna med Naxos, en ovärderlig förbindelse för dessa öar. Marianna var byggd i Norge och hade fungerat som fjordbåt under namnet Vaeröy. Många av de båtar som trafikerade de grekiska farvattnen kom från norra Europa, inte minst från Sverige. Ofta fanns skandinaviska små skyltar kvar på båtarna om vad man fick och inte fick göra ombord.

Men det var något alldeles speciellt att öluffa med Marianna. Jag har aldrig varit så rädd på en båt som vid ett par tillfällen ombord på detta fartyg. Marianna gick i ur och skur (och tyvärr även i storm). Det var oftast den legendariske Dimitris Skopelitis själv som stod vid rodret. Om denna sjöbjörn finns mängder av berättelser. Han började redan 1956 att tämja havets vågor med sina olika fartyg. Här kan man läsa mer om Skopelitis historia, med unikt bildmaterial: http://www.smallcycladeslines.gr/en/home/

Förutom att vara en fenomenal sjöman och kapten var Skopelitis även en mästare på fiolen. Jag minns en gång när jag befann mig ombord på Marianna någonstans mellan Aegiali, Donoussa och Koufonisi. Full storm rasade och jag var dödsförskräckt då vågorna sköljde över däcket. Inne i salongen kunde man inte vistas, överallt satt det folk som mådde illa. Men när jag var övertygad om att vår sista stund var kommen, hörs plötsligt musik komma genom vindens tjut. När vi tittar in i styrhytten står Dimitris Skopelitis där och spelar fiol! Med ens kändes skeppet och den krängande färden inte alls lika skrämmande längre.

Marianna ersattes så småningom av skeppet Skopelitis, som dock inte var ett bra fartyg. Några år senare införskaffade Kaptenen nuvarande färjan Express Skopelitis. Det är numera inte mycket som är ”express” med den gamla ”Skopan”, men ett sjödugligt, pålitligt och rent skepp är det alltid.

För den som vill öluffa i Småkykladerna är en tur ombord på Skopan närmast ett måste. Besättningen är fantastisk. Idag styrs hon oftast av kapten Giannis Foustiris. Legenden Dimitris Skopelitis (Kapetan-Mitsos) gick tyvärr bort för några år sedan.

Amorgos – 1980, vandringen mot Aegiali

När jag öluffade till Amorgos första gången 1979 visste jag ytterst lite om ön. Hade knappt hört talas om Aegiali och byarna runtomkring. Efter några dagars vistelse i Katapola och Chora bestämde jag mig således för en upptäcktsfärd norrut på ön.

Det närmade sig 15 augusti – Jungfru Marias himmelsfärd – en av de största helgerna i landet, som så många Greklandsresenärer känner till. I byn Lagada firas detta stort i två dagar, 14-15 augusti. Jag fick förmånen att uppleva festligheterna där både år 1980 och 1981.

Jag hade beslutat att vandra till Aegiali från Chora tillsammans med en holländare jag lärt känna i Katapola. Många sa att vandringen brukar ta 3-4 timmar, längs en väl märkt åsnestig. Man rådde oss att starta tidigt på morgonen och ha med oss gott med vatten.

Det gick dock inte riktigt enligt planerna. I Chora råkade det pågå en liten fest hos Dimitris på To Kastro med musik och mycket vin. Jag hade tidigare pratat med ett par militärer om att få följa med ett stycke i deras jeep mot Aegiali, så långt som vägen var klar åtminstone. Villkoret var att jag och holländske Hans då måste vara resklara tidigt på morgonen.

Vi hade sovsäck och liggunderlag med oss inför någon sorts boende i Aegiali, allt var klart för avfärd. Men inte kom vi upp i tid! Jeepen hade redan gått. Solen stod högt på himmelen när vi började vandringen och vi tappade snart bort oss. Hans var smart och vände tillbaka för att gå dagen efter, men jag fortsatte vandra, med på tok för lite vatten.

Om man har sett filmklassikern En iskall i Alexandria förstår man hur jag kände mig när jag äntligen nådde fram till Aegiali.

Jag minns fortfarande tydligt bilden när jag passerat alla berg och var på väg ner till hamnen (det här var innan man byggt den nya kajen). Vilken vy! Så vansinnigt vackert! Det är fint även idag, men den gamla lilla hamnen var så otroligt charmig!

Efter den långa, varma vandringen med alldeles för lite vatten (jag vet, totalt ogenomtänkt!) var jag rätt slutkörd.

Den första jag möter i Aegiali visar sig vara en grekisk musiker jag spelat in i Stockholm och som hade tipsat mig om ön från början. Hade ingen aning om att Giannis Alexandris, skulle befinna sig där. Denna sommar drev han en enkel taverna tillsammans med några kompisar.

Men var skulle jag sova? Efter att ha frågat runt insåg jag att det inte fanns ett enda rum vare sig i hamnen Aegiali, eller i byarna Potamos, Lagada och Tholaria. Någon camping fanns det inte på den tiden, så jag fick göra som många andra, inmuta en del av stranden för mig och min packning.

Stora festligheter i byarna

Dagarna som följde anlände fler och fler till Aegiali för att fira högtiden i Lagada. Den 14 augusti var vi ganska många som vandrade upp till festligheterna längs åsnestigen.

Lagada

Det blev ett underbart dygn med byfest den 14/8 och dans fram till morgonen. På kvällen var vi en stor skara som gick ner till stranden för att sova, bara för att åter gå upp till kyrkan nästa dag, där det efter mässan serverades πατσά/patsa, soppa gjord på komage. Enligt många greker är patsa det bästa man kan stoppa i sig efter en lång natt med mycket dryckenskap. Och det stämde, i alla fall denna gång.

Jag fick vara med om några fantastiska dygn i Aegiali och byn Lagada innan vi återvände till Katapola. Året därpå gjorde jag om samma utflykt för att ännu en gång vara med på det stora firandet av Jungfru Marias himmelsfärd den 15 augusti.

Agia Paraskevi

Den 26 juli samma år lyckades jag också bevittna öns andra stora religiösa högtid – Agia Paraskevi i Kato Meria, Amorgos sydliga del. Den var redan då en mycket stor festival, och idag sägs den vara den största på hela Kykladerna. Här serveras den för ön välkända rätten πατατάτο/patatato – get och potatis i gryta, oemotståndligt gott.

1982 var det inte helt lätt att ta sig till Agia Paraskevi, då vägarna var usla. Men den legendariska gamla Dodge-bussen lyckades köra några vändor så att folk kunde vara med på festen.

Själv hamnade jag och några kompisar på ett lastbilsflak, vilket också gick utmärkt. Privata bilar var en stor bristvara på ön på den tiden, vilket var förståeligt då vägarna var få och dessutom i dåligt skick.

Tyvärr har jag inte fått uppleva denna festlighet igen. Mer om festen Agia Paraskevi finns att läsa här: https://www.greekgastronomyguide.gr/en/item/panigyri-tis-agias-paraskevis-amorgos/

Exklusivt erbjudande: guidad tur på plats i Aten

1984. Kreta och Kalymnos

Planen var att jag och min fru skulle öluffa till Karpathos i augusti 1984. Vi hade hört att ön skulle likna Amorgos, som vi redan förälskat oss i under tidigare resor.

Vi kom till Pireus för att köpa biljetter till en färja som vi hade förstått skulle gå via Kykladerna till Tolvöarna och sedan Karpathos. Denna mycket långa tur skulle avslutas i Agios Nikolaos på Kreta. Vi hade räknat med att därifrån ta samma fartyg tillbaka till Amorgos.

Men vi hade helt missat att en av Greklands största högtider var i antågande, 15 augusti – Jungfru Marias himmelsfärd. Det fanns förstås inte en enda båtbiljett kvar till någon färja. Skulle vi bli tvingade att spendera denna helg i Aten?

Till slut lyckades vi få plats på båten ”Knossos” till Heraklion. Fartygets tidigare namn var ”M/S Svea”, med många skyltar kvar fortfarande på svenska. M/S Svea hade ca tio år tidigare kolliderat med ett annat fartyg, men efter några år på varvet, hade hon åter satts i trafik. Med Knossos, kom vi tidigt på morgonen fram till Kretas huvudstad Heraklion där vi genast hoppade på en buss som tog oss österut till staden Agios Nikolaos. Därifrån planerade vi att ta färjan över till Karpathos, från fel håll så att säga. Smart tyckte vi.

Men vi hade inte räknat med den kraftfulla storm som just då drabbade Kykladerna och Tolvöarna. Vindar på 9 – 10 Beaufort stoppade all färjetrafik under nästan två dygn.
36 timmar sena kom vi äntligen i väg, ombord på färjan ”Kamiros” som skulle ta oss till Karpathos. Vågorna gick fortfarande höga när färjan passerade ön Kasos, men där vi fick informationen att man pga stormen inte kunde lägga till i Karpathos.

Besvikna rullade vi ut sovsäckarna på durken och somnade. Mitt i natten väcktes vi av att Kamiros höll på att lägga till i någon okänd hamn – det visade sig snart att vi trots allt hade nått Karpathos! Vi försökte då skyndsamt packa ihop våra saker, men hann inte med innan båten åter lättade ankar, nu på väg mot Rhodos. Vi bestämde oss då att skippa Karpathos och åka till Kalymnos i stället. Ja, så kan det gå!

Fartyget M/S Kamiros gick förresten på grund utanför Rhodos tio år senare. Är man intresserad av alla dessa färjor som fraktat oss turister, greker och gods av alla de sorter, rekommenderar jag hemsidan www.faktaomfartyg.se. Mycket kul läsning!

Karpathos har vi ännu inte besökt. Kanske blev det lite tokigt att i texten ta upp ett icke-besök men man kan kanske travestera Ulf Lundell – ett inställt Karpathosbesök är också ett Karpathosbesök. Vi var ju ändå så nära! Det har blivit på liknande sätt med många av våra grekiska irrfärder. Planer har ofta fått ändras, ofta beroende på väder och vind, bland annat. Men det är väl också en del av charmen?

1984. Kalymnos

När jag idag minns vår ankomst till hamnen Pothia på Kalymnos, kommer jag att tänka på det grekiska begreppet φιλότιμο/philotimo – det finns många minnen från Greklandsresorna som beskriver detta begrepp.

Min dåvarande flickvän (numera fru) och jag anlände ganska sent till den för oss nya ön. Vi var utmattade efter den långa resan från Kreta och väntan på båten där. Det var ont om rum i själva staden, så vi hamnade i byn Myrties, hos ett lite äldre par vid namn Kokkino, som på grekiska betyder ”röd”.

Det trevliga paret ”Röd” hade bott större delen av sitt liv i Paris, men nu på ålderns höst vistades de en stor del av året på Kalymnos. Vi hade inte fått någon mat i oss på mycket länge så vi gick på måfå norrut på ön och hamnade till sist efter 30 – 40 min promenad på en taverna som såg mycket trevlig ut.

Ägaren frågade om vi ville ha fisk, han hade en σφυρίδα/sfyrida (vit havsabborre) som han kunde grilla. När fisken bars in såg vi att den var gigantisk, lagom för minst sex personer! Vi misstänkte att de pengar vi hade med oss för kvällen inte skulle räcka. När notan kom insåg vi att det stämde, vi hade inte alls tillräckligt med pengar. No problem, sa ägaren då, som var en gladlynt man. Jag erbjöd mig att gå till hotellet för att hämta mer cash, men det kom naturligtvis inte på fråga. Pay tomorrow, föreslog han.

Dagen efter gick vi tillbaka för att göra rätt för oss och också äta lunch. Ägaren satt då i skuggan och drack ouzo. Han log emot oss nästan lite saligt. Hans fru förklarade att hennes man var happy just den här dagen. Vi förstod att han ofta hade sådana lyckliga stunder.

När vi bad om notan, beklagade de att de sålt en på tok för stor fisk till oss, så vi behövde inte betala hela beloppet. Mannen visade sig vara extra mycket happy just denna dag så han bjöd oss även på dryck till lunchen. Vi har flera gånger ätit sfyrida efter denna händelse och då alltid tänkt på fisktavernan på Kalymnos.

Philotimo var det, ja, det betyder väl ungefär att visa empati, medkänsla och generositet mot medmänniskor utan att förvänta sig något tillbaka. Det har vi upplevt otroligt många gånger i Grekland, bl.a. i denna trevliga restaurang, någonstans på Kalymnos, 1984.

Relaterade artiklar:

Vi kommer idag att ta oss från det tjusiga Kolonaki, via Atens kommersiella affärscentrum, ända bort till Plakas utkanter och Ilissos-flodens dolda valvbro. Hela rutten genom dessa mindre kända sevärdheter i Aten är på ca 3 km och kan med fördel göras till fots.

Vi börjar vid torget Dexameni/Δεξαμενή, beläget på västra sluttningen av Lykabettos-kullen, inte långt från Kolonakis centrala torg.

Dexameni/Δεξαμενή, Hadrians vattenreservoar

En av de mindre kända men ändå högst intressanta sevärdheterna i Aten, Hadrians vattenreservoar, finns belägen här. Reservoaren var en del av det imponerande akvedukt-systemet som byggdes under 100-talet e.Kr. av de romerska kejsarna Hadrian och Antoninus Pius- Systemet slingrade sig 25 km underjord och försedde i många århundraden staden med dricksvatten, hämtad från berget Parnithas källor. Under Osmanska tiden övergavs viadukten, men togs åter i bruk under 1800-talet.

I över ett århundrade stod akvedukten återigen för den huvudsakliga försörjningen av huvudstadens dricksvatten. Den övergavs slutligiltigt år 1940, till förmån för mer moderna system. Idag leds vattnet bort från akvedukten för att endast användas för konstbevattning.

Dexameni-torget, som fått sitt namn av reservoaren, var under första delarna av 1900-talet en viktg träffpunkt för Greklands kulturella och intellektuella elit. Hit drogs många berömda författare, målare och andra artister, som t.ex. Kazantzakis, Papadiamantis, Sikelianos, mfl.

Hadrians vattenreservoar är för närvarande stängd pga restaurering, men besökare kan beskåda interiören genom stora glasfönster som omsluter byggnadens fasader. I skrivande stund öppnar den bara en gång om året, under Epifania-dagen, som firas den 6 januari, då kyrkan helgar stadens vatten. Mer om Epifania-dagen kan läsas här>>
Enligt sajtens ägare, Grekiska Vattenverket (EYDAP), kommer reservoaren att öppnas för allmänheten senast år 2025.

Vid Dexameni-torget finns även idag flera populära caféer och ouzerier, som är välbesökta, speciellt av studenter. På själva cisternens takterrass kan man i månaderna maj – september, avnjuta bioföreställningar under öppen himmel. Den lilla biografen Cine Dexameni drivs i regi av EYDAPs kulturförening. Program för sommaren kan du hitta på deras hemsida här >>

Parken vid Kluvna Klippan eller Lilla Lykabettos

Det låter antagligen overkligt för den som har njutit av en svalkande promenad vid Lykabettos, men sanningen är att hela området – som egentligen omfattar två kullar, en större och en mindre – utgjordes vid mitten av 1800-talet av ett ytterst kalt och kargt landskap, med väldigt sparsam vegetation, om ens någon, där endast några få herdar bodde. Det var inte konstigt att hela distriktet kallades Katsikadika – getternas land. När den nya huvudstaden planerades, föddes den vinstdrivande affärsidén att anlägga stenbrott vid den mindre av de två kullarna, sedermera kallad Lilla Lykabettos.

Stenen som bröts användes främst för konstruktionen av de många neoklassiska husen som blev allt fler och allt vanligare i den växande unga huvudstaden. Även om medvetenheten om områdets estetiska och ekologiska värde gradvis ökade med tiden, pågick utbrytningen av sten ända fram till 1960, då den slutligen förbjöds helt.

Parken vid den Kluvna Klippan är det som återstår av ett sådant gammalt stenbrott. Pga av höghusen som byggts runtomkring kan man inte längre ens urskilja att det rör sig om en kulle, Lykabettos lillebror. Men besökaren kommer att bli belönad för sin möda att ta sig dit, för väl uppe i parken, som liknar en naturlig balkong, är utsikten enastående. Man kan se bortom Akropolis, ända till Pireus och över besökarens huvud reser sig ståtligt storebror Lykabettos, prydd av den lilla kyrkan Agios Georgios på toppen.

Även om några hävdar annorlunda, finns det inget belägg för att den Kluvna Klippan är något annat än en geologisk formation. Men många fantasifulla legender och myter om dess mystiska krafter florerar och cirkulerar sedan gammalt, i vissa kretsar.

Zillers herrgård/Loverdos museum

Vi fortsätter några hundra meter nedför Lykabettos-kullens västra sluttningar emot stadscentrum. Vid odos Akadimias nr 58 möter oss en anspråkslös och undanskymd gammal husfasad. Sliten och nedklottrad som den är blir den sällan uppmärksammad av de mångtaliga fotgängarna som skyndar förbi.

Zillers herrgård/Loverdos musem upptar hela kvarteret i hörnet odos Akadimias/Mavromichali. Museets hemsida: http://loverdosmuseum-bma.gr/ . Inträde: gratis.

Byggnaden utgörs av ett s.k. neoklassiskt trevåningshus från förra sekelskiftet, snillrikt byggt i flera olika plan och nivåer. Interiören är ett virrvarr av stora salar, mindre rum, korridorer, inre trappor, stora marmorgolv, stiliga pelargångar, mosaikprydda väggar, rymliga verandor och balkonger som vetter mot en stor innergård, med tillhörande privat ortodoxt kapell och liten trädgård.

Ernst Ziller (1837 – 1923) var en tysk professor, arkitekt och arkeolog. Han var en av de främsta och mest betydelsefulla arkitekterna i Grekland, som ritade och övervakade uppförandet av hundratals offentliga och privata byggnader över hela landet. Ziller satte sin prägel på den grekiska stadsbebyggelsen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Hans privata herrgård togs slutligen över av bankiren och konstsamlaren Dionysios Loverdos som gjorde om byggnaden för att kunna husera sina samlingar, vilka idag kan beskådas i museet. De utgörs bl.a. av träsniderier, glasmålningar, tavlor, skulpturer, ikoner och sällsynta manuskript, samt diverse andra hantverksföremål.

Historisk minnesplats: 1941-1944, Gestapos häkte

Vi förflyttar oss ännu närmare centrum, till odos Korai, en tvärgata som korsar de två stora vägarna odos Stadiou och Panepistimiou. I källarlokalerna vid odos Korai nr 6 finns bevarat och restaurerat den tyska kommandaturens häkte under ockupationsåren 1941 – 1944.

I lokalerna finns det rikt med graffiti och klotter, skrifter och inskriptioner som pryder väggar, metalldörrar, rör, galler och gluggar. De tar formen av korta texter eller teckningar, ofta bittra och sarkastiska, många av dem signerade med namn och datum.
Dessutom har ett betydande antal föremål av papper, metall och glas hittats undangömda i olika skrymslen, flera ev dem funna i avloppsrören där de fastnat. I de utställande montrarna kan man studera ett stort antal objekt, såsom anteckningar, tidningsurklipp, kuponger och andra vardagsföremål, ofta cigarettpaket, tändsticksaskar och godisförpackningar som vittnar om den tiden.

Themistocles mur i trapphuset

I själva hjärtat av Aten, nära torget Klauthmonos/Κλαυθμώνος och närmare bestämt vid odos Dragatsaniou, finns en gammal arkadgång, nedlagd och övergiven antagligen redan från efterkrigstiden. Om man dristar sig ned för det ödsliga trapphuset möts man av något besynnerligt, minst sagt. Plötsligt uppenbarar sig en del av det antika Atens försvarsmur, harmoniskt sammanvävd med det moderna höghusets fundament. En liten suddig skylt på väggen intill informerar att det vi ser är en av de få kvarvarande delarna av den berömda Themistocles-muren, från 500-talet f.Kr.

Några ord om Atens arkadgångar

Om du har spatserat i centrala Aten, har du säkert lagt märke till det omfattande nätverket av karaktäristiska gallerior eller arkadgångar i bottenvåningarna av de höga moderna byggnaderna. Man kan säga att arkaderna fungerar som små köpcentra, som sammanbinder de stora centrala vägarna. På grekiska kallas de εμπορικές στοές, som betyder kommersiella gallerior.

Arkaderna hyser inte bara butiker, utan även caféer, kontor, verkstäder och ibland även teatrar eller biografer. Arkadgångarna fungerar utmärkt som genvägar mellan stadscentrets olika delar, undan trängseln på gatorna, till skydd mot regn på vintern och behagligt svala på sommaren. De utgör på något sätt en egen liten stad i staden.

Många av arkadgångarna, speciellt de senaste decennierna, har förfallit och utgör inte längre de pulserande kommersiella och sociala knutpunkter, som de en gång i tiden varit . Men de utgör definitivt fortfarande en integrerad och viktig del av stadsbilden. Några av dessa kan, som vi har sett, bjuda på rejäla överraskningar.

Katakomberna under Ryska Kyrkan

Vi förflyttar oss vidare till utkanterna av stadsdelen Plaka. Där ligger den i folkmun kallade Ryska Kyrkan belägen. Under en metallucka i kyrkans marmorgolv uppenbarar sig en beundransvärd och undangömd värld, okänd även för de flesta Atenare. En värld som sannerligen ruvar på ovärderliga arkeologiska fynd.

Källarutrymmena upptäcktes vid restaureringen av kyrkan år 1855 och har sedermera givit upphov till otaliga myter och legender. Det bör noteras att Ryska Kyrkan (officiellt Den Heliga Treenighetens kyrka), som drivs av Atens ryska samfund, utgör en av de äldsta och största bysantinska monumenten i Aten.

De underjordiska valven bär tydliga spår av flera tidsepoker och civilisationer, av fornlämningar som lagrats och staplats på varandra. Källarutrymmena, som egentligen inte är katakomber i klassisk mening, har använts på olika sätt under århundradenas lopp, av olika religioner och kulturer.

Man kan skönja en helgedom från den grekiska antiken, antagligen tillägnad guden Apollon. Fortsättningsvis byggde romarna badinrättningar på samma plats och ovanpå dem uppfördes långt senare ett bysantinskt kloster, där utrymmena användes som kryptor och benkammare.

Civilingenjören och speleologen Panagiotis Deuteraios, som har undersökt och utforskat valven i detalj, informerar oss om att den bild vi ser idag, med de arkeologiska fynden staplade på varandra, egentligen är resultatet av restaureringen av kyrkan år 1855. De underjordiska utrymmena återuppbyggdes visserligen, men verkar inte ha tjänat något annat syfte sedan dess, än att vara ett provisoriskt museum för den perioden, menar han.

Nästa rundtur bland mindre kända sevärdheter i Aten

I nästa rundtur kommer vi att kika på flera hemligheter som gömmer sig i den grekiska huvudstaden. Vi kommer bl.a. att göra en utforskning av Grodön/Βατραχονήσι och Ilissos-flodens fåra – en okänd vildvuxen oas, undangömd mitt i stadscentrum, precis i korsningen där flera stora motorleder strålar samman. I dess närhet kommer vi också att beskåda, om vi har tur, en sällsam relief av guden Pan, en relief som är synlig … bara ibland.

Därnäst kommer vandringen att leda oss förbi två små, men för grekisk historia inte obetydliga, kapell: Den Heliga Kraften och Lilla Metropolis. Vi kommer också att kliva ned för de trånga medeltida trapporna till den centrala Metropolis-katedralens skattkammare, för att sedan följa vattendraget Hiridanos – det antika Atens aorta, som porlar under marken där man minst anar det. Vidare ska vi ta oss upp för kullen Filopappou på den konstfulla gångstigen skapad av den berömde arkitekten Dimitris Pikionis, för att slutligen göra några kortare uppehåll på mindre kända museer, verkligen värda ett besök.

Följ Expeditionen på Facebook, Instagram och Linkedin, för uppdateringar och vidare information.

Bortom Ilissos-bron

Från stenvalvbron kan man följa floden Ilissos fåra underjord ända till mynningen i Faliron, nära Pireus. Som syns i videon nedan, följde Expedition Grekland med på den imponerande och spännande turen, under den grekiska huvudstadens trafikleder och tätbebyggelse.

Hela artikelserien om Atens hemligheter är baserad på turer som gjorts tillsammans med gruppen Terra Incognita Team, under ledning av speleologen och civilingenjören Panagiotis Deuteraios.

Källor:

• http://urbanspeleology.blogspot.com
• http://www.mixanitouxronou.gr
• https://exploringgreece.tv
• https://geomythiki.blogspot.com/
• https://athensbylocals.com/
• https://www.athensvoice.gr
• Wikipedia