Rebetikons historia berättas ofta genom dess stora manliga namn. Men genren formades också av kvinnliga artister som levde och verkade i samma värld som de manliga.

Från café-aman i Smyrna och Konstantinopel till tavernor och inspelningsstudior i Aten var kvinnliga artister en självklar del av den tradition som senare kom att kallas rebetiko. De bar med sig erfarenheter av migration, fattigdom, motstånd och kärlek. På det sättet satte de också sin prägel på genren och bidrog till att sprida den långt utanför Greklands gränser.

Den här artikeln lyfter åtta av dessa röster. Tillsammans öppnar kvinnorna i rebetiko en annan väg in i genren och berättar en historia som ofta hamnar i skuggan av de mer kända namnen.

Marika Papagika (Μαρίκα Παπαγκίκα)

Marika Papagika föddes 1890 på ön Kos och växte upp i en värld där den osmanska och den grekiska kulturen möttes. Familjen emigrerade först till Alexandria och senare till USA, en väg som många greker tog under det tidiga 1900-talet.

I New York blev hon en pionjär när hon började uppträda i ett av stadens första café-aman. Genom sina inspelningar förde hon den smyrnaiska sångstilen över Atlanten och hjälpte de grekisk-amerikanska samhällena att behålla kontakten med hemlandet.
Papagika spelade in hundratals sånger och räknas till de tidigaste kvinnorna i rebetiko som dokumenterades på skiva. Trots sin stora betydelse återvände hon aldrig permanent till Grekland och avled i New York 1943. Hennes inspelningar är dock en viktig del av den tidiga grekiska diasporans musikliv i Amerika.

Rosa Eskenazi (Ρόζα Εσκενάζυ)

Rosa Eskenazi, född Sarah Skinazi i Konstantinopel omkring 1897, växte upp i en sefardisk judisk familj och tillbringade sina tidiga år mellan Konstantinopel och Thessaloniki. Hon började sin karriär som dansare och sångerska och utvecklade snabbt en scenstil där orientaliska melodier mötte bysantinsk och grekisk musikalisk tradition.

När hon kom till Aten på 1920-talet upptäcktes hon av kompositören Panagiotis Tountas. Under 1920- och 30-talen spelade hon in hundratals låtar och blev den första verkliga kvinnliga stjärnan inom rebetiko.

Rosa Eskenazi turnerade över hela Östra Medelhavet och hennes röst är fortfarande starkt förknippad med hamnstäder som Pireus och Thessaloniki. Hon fortsatte att uppträda långt in på 1970-talet och betraktas idag som en av de största kvinnorna i rebetiko och genrens mest ikoniska röst.

Rita Abatzi (Ρίτα Αμπατζή)

Rita Abatzi föddes 1914 i Smyrna och kom som flykting till Aten efter katastrofen i Mindre Asien 1922. Hon började sjunga i små tavernor i Faliro och fick snabbt uppmärksamhet för sin kraftfulla och något råa röst.

Under 1930-talet blev hon en av de mest inspelade sångerskorna i Grekland och medverkade i hundratals inspelningar. Abatzi tolkade både den grekiska sångtraditionen från Mindre Asien och den framväxande rebetikon från Pireus hamnkvarter. Hon samarbetade med flera av epokens viktigaste kompositörer, däribland Panagiotis Tountas och Vassilis Tsitsanis.

Hennes inspelningar ger idag en stark bild av flyktinggenerationens erfarenheter i Grekland under mellankrigstiden.

Stella Haskil (Στέλλα Χασκίλ)

Stella Haskil föddes 1918 i Thessaloniki i en sefardisk judisk familj. Hon flyttade till Aten strax före den tyska ockupationen under andra världskriget. Under krigsåren uppträdde hon på små klubbar i Omonoia och levde under svåra förhållanden medan många av hennes släktingar förföljdes.

Efter kriget fick hennes karriär ett genombrott och hon blev en av den tidens mest framträdande kvinnor i rebetiko. På bara några år spelade hon in över hundra låtar. Hon samarbetade bland annat med Vassilis Tsitsanis, Apostolos Kaldaras och Markos Vamvakaris.

Haskils karriär blev tragiskt kort. Hon dog i cancer 1954, endast 36 år gammal, men hennes inspelningar räknas idag till rebetikons klassiska repertoar.

Marika Ninou (Μαρίκα Νίνου)

Evangelia ”Marika” Atamian föddes 1922 på ett fartyg som tog hennes armeniska familj från Smyrna till Pireus efter katastrofen i Mindre Asien. Hon växte upp i flyktingområdet Kokkinia och började tidigt uppträda tillsammans med sin make i en akrobatisk scenakt.

Efter kriget började hon istället sjunga och tog artistnamnet Marika Ninou. Gitarristen Manolis Chiotis upptäckte hennes röst och 1948 gjorde hon sina första inspelningar. När hon 1949 anslöt sig till Vassilis Tsitsanis orkester i den berömda tavernan ”Tzimi tou Chondrou” i Pireus blev hon snabbt en av rebetikons mest älskade röster.

Hennes starka och dramatiska sångstil gjorde henne till en symbol för efterkrigstidens rebetiko. Hon dog tragiskt ung 1957, endast 35 år gammal.

[YT-EMBED]

Ioanna Georgakopoulou (Ιωάννα Γεωργακοπούλου)

Ioanna Georgakopoulou föddes 1920 i Pyrgos på Peloponnesos men flyttade tidigt till Aten. Hon upptäcktes som tonåring när hon sjöng i kyrkokören i Agios Pavlos och började spela in skivor redan vid 18 års ålder. Hennes eleganta röst gjorde henne snabbt efterfrågad och hon samarbetade med kompositörer som Vassilis Tsitsanis, Giorgos Mitsakis och Manolis Hiotis.

Georgakopoulou skrev också egna låtar, något som var ovanligt för kvinnliga artister inom rebetiko. Hennes mest kända komposition är Trelé Tsigane.

Eftychia Papagianopoulou – kvinnan bakom många av de välbekanta sångerna

Alla kvinnor som satte sin prägel på rebetikon stod inte på scenen. En av de viktigaste var textförfattaren Eftychia Papagianopoulou (1893–1972). Hon föddes nära Smyrna och kom till Grekland som flykting efter de dramatiska åren kring 1922.

Eftychia skrev texterna till många av den grekiska musikens mest älskade sånger och samarbetade med kompositörer som Vassilis Tsitsanis, Apostolos Kaldaras och Manos Hadjidakis. Bland hennes mest kända texter finns Τα καβουράκια (Ta kavourákia), Δυο πόρτες έχει η ζωή (Dyo portes echi i zoi) och Είμαι αετός χωρίς φτερά (Ime aetos horis ftera).

Trots sitt enorma inflytande levde hon länge i skuggan av de artister som framförde hennes sånger. Först efter sin död började hennes betydelse för grekisk musik uppmärksammas fullt ut.

Sotiria Bellou (Σωτηρία Μπέλλου)

Sotiria Bellou föddes 1921 nära Chalkida och hade en dramatisk ungdom präglad av konflikter och politiskt engagemang. Under den tyska ockupationen deltog hon i motståndsrörelsen och utsattes för tortyr av Gestapo. Efter kriget etablerade hon sig som en av rebetikons starkaste röster och samarbetade nära med Vassilis Tsitsanis. Bellou är särskilt förknippad med några av de mest kända sångerna i genren, bland annat den populära Συννεφιασμένη Κυριακή/Synnefiasméni Kyriakí.

Hon blev också en symbol för personlig frihet och motstånd inom den grekiska musikkulturen. Bellou fortsatte att uppträda långt in på 1980-talet och avled 1997.

Marió (Μαριώ)

Maria Konstantinidou, känd som Marió, föddes 1945 i Thessaloniki och tillhör den generation som förde rebetiko in i vår tid. Hon började uppträda redan som barn tillsammans med sin far, som var musiker, och lärde sig tidigt spela dragspel. Som ung hörde hon Rosa Eskenazi sjunga och bestämde sig för att ägna sitt liv åt rebetikon.

Sedan 1960-talet har hon uppträtt tillsammans med både äldre mästare och yngre musiker och räknas som en av de sista klassiska kvinnorna i rebetiko. Hon bor i Aten och fortsätter att uppträda, ofta på små scener där rebetikons tradition fortfarande lever.

[YT-EMBED]

Kvinnorna i rebetiko som formade genren

De flesta som upptäcker rebetiko lär först känna dess stora manliga gestalter – Markos Vamvakaris, Vassilis Tsitsanis, Giorgos Batis och andra namn som nästan blivit synonyma med genren.

Men kvinnorna i rebetiko var en självklar del av denna värld, även om deras namn ofta har hamnat i skuggan av de mer kända manliga artisterna. På scen, i studion och på skiva bidrog de till att forma genrens uttryck och ge röst åt de erfarenheter som präglar så många av rebetikons sånger.

De sjöng alla om samma sorts liv: kärlek, förlust, migration, vardag och överlevnad.

När man lyssnar på deras inspelningar framträder en rikare bild av genren. Inte bara som historien om några få legendariska manliga musiker, utan som en musiktradition och livsstil där kvinnliga artister också satte sin tydliga prägel på både scenen och repertoaren.

Relaterade artiklar

• Domna Samiou – galjonsfigur inom grekisk folkmusik
• Misirlou – egyptisk flicka intar världen
• Grekisk musik på svenska, del 1: Instrument, skalor, rytmer

Vi har besökt Museet för grekiska folkinstrument – ett litet, men mycket trevligt och högst intressant museum, inrymt i en vackert renoverad 1800-talsbyggnad mitt i hjärtat av Plaka. Här bevaras och ställs hundratals instrument och annat material ut som berättar om Greklands rika musiktradition – från antiken till idag. Museet främjar även forskning, utbildning och spridning av traditionell grekisk musik, både i Grekland och internationellt.

Museet är inrymt i en vackert restaurerad neoklassicistisk byggnad från 1840, ursprungligen uppförd av general Georgios Lassanis (1793–1870) – frihetskämpe, författare och minister under Greklands självständighetskamp. I dag rymmer huset en av landets mest betydelsefulla samlingar av traditionella musikinstrument, och fungerar som ett nationellt centrum för etnomusikologisk forskning och folkbildning.

Håll också utkik i våra sociala medier – i slutet av april 2025 planeras ett heldagsevent i Aten med tema grekisk musik, inklusive en specialguidning på museet. Guidningen kommer vara exklusiv för deltagare som anmäler sig till eventet via Expedition Grekland.

Grekiska folkinstrument – ett urval

Vi presenterar här ett urval av instrument från museets permanenta utställning – en blandning av välkända klassiker och mindre dokumenterade instrument ur den grekiska musikhistorien.

Tambourás – stränginstrument med djupa historiska rötter

Tambourás tillhör en familj av långhalsade lutor som har sina rötter i forntida Mesopotamien och Egypten. I antikens Grekland kallades instrumenttypen pandoura, och i senare tider lever den vidare under olika namn och varianter – som tambourás, sázi, bouzouki, bağlama och tambur. I Grekland har tambourás spelat en viktig roll i den traditionella musiken och ses som en föregångare till bouzouki och andra instrument i rebetikons värld.

Baglamas av sköldpaddsskal

Den lilla baglamas är nära släkt med bouzoukin och används flitigt i rebetikomusiken. Vissa äldre varianter tillverkades av sköldpaddsskal – ett exempel på hur enkla, naturliga material togs tillvara för att skapa instrument med unik klang och karaktär.

Kementzes – den pontiska lyran

Det främsta folkinstrumentet bland greker från Pontos – den historiska regionen vid Svarta havets södra kust – och bland pontier som kom till Grekland med 1900-talets flyktingströmmar. Den lilla stallet gör det möjligt för stråken att spela på två strängar samtidigt, vilket skapar den säregna flerstämmigheten som kännetecknar den pontiska musiktraditionen.

Gaida – den grekiska säckpipan

Gaida är ett traditionellt blåsinstrument som spelas i många delar av Grekland – från Thrakien och Makedonien till övärlden och Kreta, där den även kallas tsamboúna, touloumi eller áskavlos. Med sin råa och sirliga klang användes den ofta vid danser och fester, men har på flera håll trängts undan av klarinetten under 1900-talet.

Vardagsrytmer

Improviserad slagverkskonst I den grekiska folktraditionen har vardagsföremål som träskedar, dricksglas och kombolói (radband) ofta använts som rytminstrument – särskilt vid spontana musikstunder och fester. Ett levande uttryck för rytmen som finns i kroppen, händerna och det som råkar ligga inom räckhåll.

Museet för grekiska folkinstrument

Museet rymmer omkring 600 grekiska musikinstrument från de senaste 300 åren – och många fler finns bevarade i samlingarnas magasin, otillgängliga för allmänheten men en guldgruva för forskare och musiketnologer.

Förutom de instrument vi har lyft fram i det här inlägget, rymmer den permanenta utställningen en rik palett av traditionella instrument – vissa välkända, andra mer oväntade. Här kan man upptäcka allt från klockor och säckpipor till handgjorda lyror, flöjter och slagverk, bland annat:

• Lyror – från olika delar av Grekland, inklusive den kretensiska lyran
• Flöjter och blåsinstrument – som flogera, souravli och den kraftfulla zournás
• Slagverk – som toumpeléki (handtrumma), ntefi (tamburin) och olika typer av koudounia (klockor)
• Lutor – som laouto, oud, bouzouki, baglamas
• Säckpipor – under namn som áskavlos eller tsamboúna, beroende på region
• Ovanligare instrument som t.ex. lalítsa – en liten folklig flöjt

Museets facebooksida här>>

Utställningen – mer än bara instrument

Utställningen ger inte bara en visuell översikt över instrumentens former och material, utan också en ljudlig sådan – via interaktiva stationer och utvalda ljudexempel. Det är en plats där man bokstavligen kan höra historiens resonans.

Museet för grekiska folkinstrument är mer än en samling föremål – det är ett levande arkiv över kulturell erfarenhet, rörelse och ljud. För den som är nyfiken på Greklands musikaliska arv, eller intresserad av hur tradition och hantverk lever vidare i nya former, erbjuder museet ett sällsynt djup. Och även om många av dessa instrument idag spelas i andra sammanhang – eller inte alls – vittnar de om människors skaparlust, rytmsinne och behov av att uttrycka sig genom musik, i vardag såväl som i fest.

Detta inlägg är första delen i en serie om grekiska folkinstrument här på Expedition Grekland. Framöver kommer vi att fördjupa oss ytterligare i instrumentens historia och nutida användning – både här på bloggen och ute i fält. Fler möten, röster och ljud väntar.

Relaterade artiklar

Grekisk musik och hantverk: Besök hos en bouzoukimakare i Psyrri

Grekisk musik på svenska, del 1: Instrument, skalor, rytmer

Domna Samiou – galjonsfigur inom grekisk folkmusik

Bland doften av träspån, ljudet av sandpapper som rispar och strängar som stäms förvandlas råa trästycken till instrument som bouzouki, baglama, tzoura och grekiska folkgitarrer. Med en passion som väcktes redan som tioåring i sin farfars snickeri har Giorgos ägnat sitt liv åt att förena traditionellt hantverk med nyskapande idéer.

Utöver att skapa instrument för hand har Giorgos också moderniserat branschen. I slutet av 1990-talet byggde han Greklands första webbshop för musikvaror – ett pionjärarbete som gjorde avtryck i en tid av förändring. För detta belönades han med ett pris från den grekiska regeringen för digital företagsamhet.

Men det är ändå i den fysiska verkstaden som hans passion lyser starkast – där varje instrument är en hyllning till Greklands rika musikarv och hantverkstraditioner.

Från lärling till mästerlig instrumentmakare

Giorgos Karellas resa började långt innan han satte sin fot i en musikverkstad. Redan som tioåring stod han vid sin farfars sida i ett snickeri, där träbitar förvandlades till vinfat, tråg och sadlar. Det var där hans kärlek till hantverket väcktes, en passion som skulle följa honom genom livet.

Hans fascination för ljud och musik tog fart i skolan, där han byggde sin första flöjt av bamburester. Hänförelsen fördjupades under besöken i ett närliggande kloster, där munkarnas olika signaler på träklockorna väckte en nyfikenhet för träets klang och akustik. Dessa tidiga upptäckter blev den unge Giorgos första möten med det magiska samspelet mellan trä och ljud – en kombination som lade grunden för ett liv ägnat åt den grekiska musikens värld.

– Så, Giorgos, berätta för oss, hur började du med det här yrket? Hur kom det sig att du fastnade för det?

– Det började när mina föräldrar skickade mig till Aten för att fira jul hos min farbror, säger Giorgos med ett leende. Han hade en musikverkstad, och jag spenderade hela dagarna där. Det var som att kliva in i en ny värld – dofterna, ljuden, verktygen. Jag blev direkt förtrollad!

– Jag var då fjorton år, fortsätter han. När jag kom tillbaka kunde jag inte släppa det. Jag tjatade på mina föräldrar att få flytta till Aten och börja arbeta hos min farbror.

– Och de gick med på det?

– Ja, med villkoret att jag skulle fortsätta skolan där. Men jag spenderade nästan all min tid i verkstaden ändå. Jag ville inte ens lämna verkstaden för lunch – så passionerad var jag.

– Jag stannade hos min farbror I 15 år, berättar Giorgos vidare. Jag lärde mig snabbt, men var ibland lite väl kaxig – sa att jag kunde göra saker bättre än honom! Men med tiden mognade jag och insåg hur mycket han faktiskt lärde mig.

Tradition möter innovation

Efter många år som lärling började Giorgos drömma om att skapa något eget. Han hade utvecklat en djup fascination för musikinstrument, och särskilt fioler lockade hans nyfikenhet.

– Under några år ville jag faktiskt bli violinmakare, berättar Giorgos. Det var något med fiolens form och ljud som fascinerade mig. Jag drömde om att studera i Cremona, Italien, men jag kunde inte språket, och det fanns många andra hinder på den tiden som gjorde det omöjligt för mig att ens tänka på det.

Trots att drömmen om fioler aldrig blev verklighet, ledde hans passion honom på andra vägar. Han reste till Tyskland, där han arbetade med moderna tekniker och byggandet av klassiska instrument. Där lärde han sig att kombinera sitt traditionella hantverk med nya metoder. Dessa erfarenheter formade hans syn på yrket.

– Tiden i Tyskland gav mig ett nytt perspektiv, säger han. Jag insåg att tradition och innovation inte behöver stå i konflikt – de kan förstärka varandra.

Efter 15 års lärlingstid och med erfarenheter från både Aten och utlandet, tog Giorgos slutligen det stora steget att öppna sin egen verkstad. Det var ett beslut som krävde både mod och envishet.

– Jag kände att det var dags, förklarar han. Jag ville skapa något som var mitt eget, där jag kunde använda det jag lärt mig och fortsätta utvecklas.

Med sin egen verkstad som bas fortsatte Giorgos att söka kunskap och inspiration. Han brevväxlade med skolor i Tyskland för att få tillgång till material och information om yrket. Men det var en utmaning – att hitta detaljer om instrumentbyggande var svårt, särskilt för någon som arbetade i Grekland.

– På den tiden var det inte som idag, förklarar Giorgos. Det fanns inget internet, och att få tag på rätt böcker eller manualer var nästan omöjligt. Jag fick studera på egen hand och lära mig genom att prova mig fram.

Trots svårigheterna gav han inte upp. Han tog varje möjlighet att lära sig mer, både genom brevväxling och genom att experimentera i verkstaden. Det var en tid präglad av både envishet och upptäckarlust, där varje framsteg blev en bekräftelse på hans passion för hantverket.

Nya roller inom hantverkets värld

Med sin verkstad i full gång och sina erfarenheter som grund tog Giorgos nästa steg i sin karriär – han blev lärare. När nya skolor för hantverk och instrumentbyggande öppnades i Grekland, blev Giorgos en av de första att anställas som lärare. Här fick han möjlighet att dela med sig av sin kunskap och inspirera nästa generation av instrumentmakare.

Hans passion för hantverket sträckte sig långt utanför verkstaden. Som lärare såg han det inte bara som sin uppgift att undervisa i tekniska färdigheter, utan också att förmedla respekt för traditionen och vikten av att ständigt utvecklas.

Samtidigt tog han på sig en annan viktig roll – ordförande i de grekiska instrumentmakarnas fackförening. Här kämpade han för bättre arbetsvillkor och för att lyfta fram yrkets betydelse i Greklands kulturella landskap.

– Det var en tid då mycket förändrades i branschen, och det var viktigt att vi höll samman, berättar Giorgos.

Hans engagemang i både utbildning och i fackligt arbete gjorde honom till en centralgestalt inom grekisk instrumentbyggnad, en position han använde för att lyfta hela yrkeskåren.

Yrket från dåtid till nutid

När den ekonomiska krisen slog hårt mot Grekland tvingades Giorgos att omvärdera sin situation. Det blev allt svårare att balansera arbete med utbildning och verkstaden. Till slut valde han att släppa alla andra åtaganden för att fokusera helt på sitt hantverk och de instrument som var hans livs passion.

– Berätta nu lite om själva yrket. Det måste vara ett yrke som sträcker sig långt tillbaka i historien – ett av de allra äldsta hantverken, det att bygga musikinstrument.

– Yrket har utvecklats långsamt över tid, förklarar Giorgos. Under det nygrekiska statens tidiga år, på 1800-talet, byggde musiker ofta sina egna instrument, men med tiden började yrket specialiseras, särskilt i städerna.

Under 1900-talet utvecklades bouzoukin med starka influenser från mandolinen och blev så småningom en symbol för grekisk musik, trots att den från början avfärdades av vissa samhällsgrupper.

– Bouzoukin blev ett instrument för revolutionära och kulturella uttryck, fortsätter Georgios, särskilt under mellankrigstiden och med rebetikons framväxt. Idag är bouzoukin Greklands mest ikoniska instrument och används av musiker över hela världen, och dess utveckling påverkas fortfarande av både samhällsförändringar och individuella innovationer.

Hur en bouzouki skapas – steg för steg

– Så, Giorgos, vad är det viktigaste för dig när du börjar bygga en ny bouzouki? Vad är det första du tänker på?

– Materialet, naturligtvis – träet, börjar Giorgos. Vi använder både inhemska träslag som valnöt och lind, och importerade material som rosenträ och ebenholts. Varje träslag har sina egna egenskaper och kräver olika behandling.

– Hur väljer du rätt trä för ett instrument?

– Det beror på hårdhet, elasticitet och hållbarhet, och förstås också på kostnaden. Vissa träslag är väldigt dyra. Det handlar om att skapa en balans mellan estetik och funktion. Instrumentet måste inte bara vara vackert – det måste också hålla över tid.

Giorgos visar på en bouzouki i sin verkstad:
– Den här är 20 år gammal, och just nu gör jag en allmän service på den. Men den fungerar fortfarande perfekt. En annan bouzouki, som hänger där borta, är över 30 år gammal. När grunderna är rätt håller instrumenten länge.

– Berätta kort om processen från trä till färdig bouzouki. Hur går det till?

– Först väljer jag materialet, ofta i samråd med kunden, förklarar Giorgos. Sedan börjar jag med formen, själva skrovet. Det är basen för instrumentet, och därefter bygger jag ljudskiktet – locket. Jag anpassar locket efter träets frekvenser innan jag monterar det. Till sist kommer halsen och greppbrädan, där jag ser till att de klarar strängarnas kraft.

– Har teknologin förändrat arbetet?

– Absolut. Jag använder både traditionella metoder och modern teknik som datorer och laser för större precision. Men till sist är det alltid händerna som gör slutfinishen.

– Och efter det?

– Då kommer lackeringen. Jag applicerar flera lager lack, med torktid mellan varje, beroende på luftfuktighet och temperatur. Sedan stämmer jag instrumentet och gör de sista testerna. Först då är det redo för leverans.

Ett hantverk som för grekisk musik vidare

Giorgos Karellas är inte bara en instrumentmakare – han är en bro mellan det förflutna och framtiden. I sin verkstad i Psyrri skapar han inte bara instrument, utan också en länk till Greklands rika musiktraditioner. Varje bouzouki, varje baglama och varje tzoura bär på en del av den grekiska själen, ett arv som Giorgos vårdar med omsorg och passion.

Hans berättelse är en påminnelse om att hantverk inte bara handlar om teknik, utan om kärlek till materialet, musiken och kulturen. Och när han stämmer de sista strängarna på ett nybyggt instrument, vet han att det inte bara är ett föremål som lämnar hans verkstad – det är en del av Greklands hjärta och själ som förs vidare.

Giorgos Karellas hemsida här>>

Relaterade artiklar: Grekisk musik på svenska del 1

Roberts resa i den grekiska musiken

Det var en varm sensommardag när vi åkte ut till Varberg för att träffa Robert Fölsch och prata om grekisk musik på svenska. Robert är en väldigt duktig multiinstrumentalist och svensk rebetiko-pionjär, som numera är känd och ansedd även i Grekland. Han tog emot oss med värme och entusiasm. Vi slog oss ner i hans trädgård där han bjöd på nybryggt kaffe och öppenhjärtigt berättade om sin långa musikaliska resa och sin passion för den grekiska musiken. Vi kände direkt att det här skulle komma att bli ett minnesvärt och intressant möte.

Robert, berätta hur det hela började med den grekiska musiken

– Då måste jag först prata om min bakgrund. När jag var 18 år började jag att spela gitarr på professionell nivå. Jag livnärde mig under flera år genom spelningar på olika nattklubbar. Jag hade en dröm om att bli musiker, men insåg snart att jag på nattklubbarna måste spela bara det andra ville höra. Även om publiken hade väldigt roligt så var det inte särskilt stimulerande för oss musiker.

Vilken sorts musik spelade ni på nattklubbarna?

– Då var det mest rockmusik. På dagarna spelade jag jazz med mina vänner, vilket jag tyckte var roligare. Men vi förstod att jazzmusiken inte direkt drog stor publik och att det skulle bli svårt att försörja sig på det.

– Så en sommar åkte jag till Grekland med min gitarr. Där träffade jag bouzoukispelaren Billy på en restaurang på den lilla ön Alonisos. När han spelade kom hela restaurangen igång – alla verkade ha väldigt roligt. Det var inte strikt generationsuppdelad musik som hemma i Sverige, utan precis alla, både barn, vuxna och äldre sjöng, dansade och hade kul tillsammans.

– Jag blev väldigt inspirerad av det och stannade kvar i flera månader för att lära mig mer av Billy. Det tog tid att förstå och komma in i den grekiska musiken. Det handlar om udda taktarter, som zebekiko (9/8) och många för våra öron främmande musikskalor, som ousak, sabah, och nihaved. På hemresan köpte jag min första bouzouki i Aten. Billy hade tipsat mig om kompositörer som Markos Vamvakaris och Vasilis Tsitsanis, så jag köpte några kassetter för att lära mig mer.

Trion Athinás bildas

Så du lärde dig grekisk musik på egen hand till en början?

– Ja, precis, det blev mycket självstudier. Jag letade efter sådan musik i Göteborg men hittade ingenting, inga musiker att hjälpa mig heller. Men jag fick kontakt med några grekiska killar i Stockholm som lovade att hjälpa mig när jag kom till Grekland igen.

– Till slut bildade jag ett band med två tjejer från musikhögskolan som också höll på med grekisk musik. Vi döpte trion till Athinás – namnet på min favoritgata i Aten, som går mellan Omonoia och Monastiraki. Vi spelade mest musik av MikisTheodorakis på den tiden. Men vi upptäckte snart att hans musik är ganska västerländsk emedan vi ville gå mer österut, mot den traditionella rebetiko-stilen.

– På somrarna åkte vi ner till Grekland för att upptäcka mer. Vi spelade vår musik på en del mindre klubbar i Plaka. Vi åkte sedan ut till öarna där vi förgäves letade efter riktiga rebetiko-band . Vi åkte även ut till Syros, ön som den legendariske Markos Vamvakaris kom från. Men inga rebetiko-band fanns där heller. Till slut åkte vi till ön Amorgos, i sydöstra Kykladerna. Det var likadant där i början. Ingen spelade rebetiko. Tjejerna bestämde sig då att åka hem. Jag stannade kvar i norra hamnen Aigiali, på Amorgos.

Brytpunkten: smak av genuin rebetiko

Med samma båt som Roberts vänner åkte hem från Amorgos, kom några grekiska killar i hamn. De bar på sina musikinstrument i klassiska svarta lådor. När de såg Robert tittade de på hans låda och frågade: Är det en bouzouki? Robert öppnade lådan och visade killarna sin bouzouki. De granskade instrumentet och konstaterade föraktfullt: Det här är ju bara fyrsträngat trams, ingen riktig bouzouki!

De grekiska killarna menade bestämt att endast tresträngade bouzoukis var riktiga instrument. Robert blev nyfiken på dem och deras musik. Han blev väldigt glad när de bjöd in honom att komma och lyssna då de skulle spela på en taverna nästa kväll.

När Robert kom dit nästa dag droppade det in allt fler musiker med otaliga svarta lådor. De stämde instrumenten och spelade alla tillsammans underbara melodier i den äkta rebetiko-stilen, något som Robert länge letat efter. Han blev helt betagen och stannade med dem under lång tid för att suga åt sig så mycket han kunde av deras musik.

Det var detta ögonblick som blev startskottet för Robert att på djupet gå in i rebetikons värld och ta sig an att skapa grekisk musik på svenska. Tack vare mötet med de grekiska musikerna på Amorgos fick han en djupare förståelse för den traditionella rebetikon och bestämde sig för att lära sig allt om den.

Så du kom in i ett riktigt rebetiko-gäng där?

– Ja, många av dem träffar jag fortfarande idag, 50 år senare. De listade vilka skivor jag skulle köpa, de förstod vilket spår jag var inne på. Sådana skivor fanns ju inte i Sverige, så jag fick köpa dem från Aten. Jag kom hem denna gång med en tjock packe av plattor, verkligen något att nästan bokstavligen bita i. Så det var bara att lyssna och spela för att lära sig mer.

Om skillnaderna mellan 3-strängad och 4-strängad bouzouki kan man läsa om på Wikipedia här >> (engelska)

Grekisk musik på svenska skapas

I nästa avsnitt av vår serie ska vi presentera albumet ”Rebetika på svenska”, av musikgruppen som Robert bildade, nämligen Pireus. Albumet är det första som släppts i sitt slag med svenska texter på grekiska låtar. Robert kommer att berätta för oss hur gruppen Pireus bildades och hur albumet skapades, från idé till färdig produkt.

Håll utkik på våra sociala medier för att bli uppdaterad när andra delen i serien ”Grekisk musik på svenska” släpps:
Facebook: https://www.facebook.com/greekexp
Instagram: https://www.instagram.com/greekexped/

• För en djupdykning i rebetiko-musiken och dess historiska rötter, ta en titt på denna CD>>
• Ännu en utmärkt CD med grekisk musik och rebetiko hittar du här>>

Rebetiko – immateriellt kulturarv enligt UNESCO

Musikgenren rebetiko, (plural rebetika), kallas ibland för Greklands blues eller fado. Men den utgör egentligen en brokig syntes av många olika och varierande musikstilar och element. Rebetiko är i grunden en ”storstadens folkmusik” och har sina rötter i hamnkvarteren i östra Medelhavet där grekisktalande befolkningar bodde emot slutet på 1800-talet. Genren utvecklades till sin bekanta form under första delen av 1900-talet.

Anslut till expeditionen – helt gratis – för att inte missa den första delen av serien som snart släpps.

• Rebetika på svenska med Pireus – på YouTube här>>
• Rebetika på svenska med Pireus – på Spotify här>>

Grekisk musik: Rebetiko

Musikgenren ”rebetiko” kallas ibland för Greklands blues eller fado. Men den utgör egentligen en brokig syntes av många olika och varierande musikstilar och element. Rebetiko är i grunden en ”storstadens folkmusik” och har sina rötter i hamnkvarteren i östra Medelhavet där grekisktalande befolkningar bodde emot slutet på 1800-talet. Genren utvecklades till sin bekanta form under första delen av 1900-talet.

• För en djupdykning i rebetiko-musiken och dess historiska rötter, lyssna på denna CD>>
• Ännu en utvald CD med grekisk musik och rebetiko hittar du här>>

Håll utkik på våra sociala medier för att bli uppdaterad när första delen av serien ”Grekisk musik på svenska” släpps:

Facebook: https://www.facebook.com/greekexp

Instagram: https://www.instagram.com/greekexped/

Ur vårt arkiv

• 
  Världsarv i Grekland 2026, hela UNESCO:s lista [uppdaterad]
  Listan över världsarv i Grekland speglar landets långa historia, rika kultur och varierade landskap. Fram till år 2026 har totalt 21 platser skrivits in på… Läs mer: Världsarv i Grekland 2026, hela UNESCO:s lista [uppdaterad]
• 
  Seminarier om kallmurar på den grekiska ön Amorgos 2024
  På den grekiska ön Amorgos har man börjat bygga en framtid med äldre tiders stenar. Man har startat projekt för att restaurera och bevara öns… Läs mer: Seminarier om kallmurar på den grekiska ön Amorgos 2024
• 
  Santorini och Amorgos – minnen från skalvet 1956
  Santorini och Amorgos har den senaste tiden skakats av tusentals jordbävningar. Det kraftigaste skalvet hittills har uppmätts till 5,4 på Richter-skalan, och den seismiska aktiviteten… Läs mer: Santorini och Amorgos – minnen från skalvet 1956
• 
  Öluffa på 1970-talet, Uffes grekiska irrfärder, del 1
  Öluffa! Ordet smakar gott och det smakade kanske lite extra spännande i kombination med orden Interrail och tågluff under 1970-talet. Det var då jag började,… Läs mer: Öluffa på 1970-talet, Uffes grekiska irrfärder, del 1
• 
  Okända vattendrag i Aten, del 1: Podoniftis, mitt i betongdjungeln
  Mitt i storstadens brus, där betongen dominerar landskapet, slingrar sig Podoniftis – ett av de sista synliga vattendragen i Aten. Trots sin närhet till stadens… Läs mer: Okända vattendrag i Aten, del 1: Podoniftis, mitt i betongdjungeln

Expeditionen rekommenderar

Boka boende

Hitta bästa ställena att bo. Rum, familjelägenheter, semesterhus, med lockande rabatter och unika erbjudanden över hela Grekland.
Boka här>>

Utforska

Djupdyk i den fascinerande grekiska kulturen, fängslande historien och mångskiftande naturen.
Se och upplev här>>

Notera: att boka genom länkar i våra texter innebär absolut ingen extra kostnad för dig. Däremot är det ett sätt att stödja expeditionens fortsatta arbete, eftersom vi erhåller liten provision på varje köp. Du kan läsa mer om våra affiliate-länkar här >>
Information om andra möjliga sätt att stödja expeditionen finns här >>

Få har betytt så mycket för sitt lands folkmusik som Domna Samiou gjort för den grekiska, både som sångerska och forskare. Men få personer utanför Grekland känner till henne. I Sverige har liknande arbete förtjänstfullt utförts av svenskt visarkiv, startat av Ulf Peder Olrog och sedan vidare av Märta Ramsten med flera. Ett oerhört viktigt arbete för bevarande av ett lands folkmusikskatt. Domna har varit och är fortfarande efter sin död ett mycket välkänt och aktat namn i Grekland, mycket beroende på att hon kombinerade sin forskargärning med sitt artisteri som sångerska.

Bakgrund

Domna (1928 – 2012) föddes i Kaisarianí (östra Aten) dit många greker från Mindre Asien (nuvarande Turkiet) kom efter det stora folkutbytet 1922 – 1923 då mer än 1 miljon greker tvingades lämna sitt forna hemland i Mindre Asien för att hitta ett nytt liv i Grekland. Ca en halv miljon turkar blev också utvisade från Grekland under samma period.

Domnas föräldrar kom från Smyrnatrakten (dagens Izmir) som så många andra flyktingar. Det var en turbulent och mycket svår tid för grekerna. Domnas familj, precis som så många andra greker, hade en mycket tuff tid på 20 – 30 talen. Under denna period blev Aten och Pireus till en kulturell smältdegel där asiatiska influenser från de invandrade blandades med mer europeiska stilar. Det var alltså i den här fattiga, men också musikaliskt spännande, miljön som Domna växte upp. Fattig på pengar men rik på musik.

Till en början mycket på grund av att Domnas pappa sjöng och lärde henne folklig repertoar. Men andra världskriget kom. Den tyska ockupationen 1941 – 1944 var en bidragande orsak till att hennes far dog av svält. Domna tvingades att jobba. Men hon fick en chans att komma ut ur fattigdomen i Kaisarianís flyktingkvarter. Hon blev erbjuden jobb hos den välbärgade familjen Zannos. Familjen gav Domna en trygghet och möjlighet till att utbilda sig. De uppskattade också Domnas fina sångröst, så mycket så att de rekommenderade henne till Simon Karas, en lärare i Bysantisk och traditionell musik. Han blev sedermera hennes mentor och pedagog. 

13 år gammal befann sig nu Domna i ett nytt liv, visserligen jobbandes dagtid men deltog också i studier på kvällarna. Hon fick sin första undervisning i bysantinsk och folkmusik. Det ena ledde till det andra och Domnas fina röst tog henne till ett samarbete med det grekiska radiobolagets nationalmusikavdelning. Simon Karas var den person som stöttade Domna och som betydde enormt mycket för hennes professionella utveckling både som forskare och producent. Han pushade Domna till forskning men även till att utveckla sitt eget musicerande.

Resor, insamlingar, forskning och inspelningar

1963 började Domna resa land och rike kring för fältinspelningar. Bl a genomförde hon en femåring vandring genom Grekland för detta insamlande vilket resulterade i tusentals texter och melodier. Hon samlade också material från det stora antalet greker i diasporan.

Trots, eller kanske tack vare, de långa resorna utvecklade Domna också sitt eget artisteri. Repertoaren fick hon ju mycket beroende på sina dokumentationsresor men hon ville också möta en publik och sprida den mycket varierade musik som hon lärt sig.
Under 60-talets militärjunta försökte juntan att kidnappa den grekiska folkmusiken för sina egna nationalistiska syften, något som Domna kämpade emot, bland annat genom sitt samarbete med den i Grekland mycket kända singer/songwritern Dionysos Savvopoulos.
Deras samarbete bidrog starkt till att man kunde återerövra folkmusiken och intresset växte starkt bland framför allt en yngre publik. Domna hade nu blivit ett stort aktat namn och artist, inte bara i Grekland. 1994 började hon lära ut folksång på Atens museum för grekiska folkmusikinstrument. 

1981 grundade Domna The Domna Samiou Greek Folk Music Associaton med målet att bevara och promota traditionell musik och framför allt ge ut skivor samt anordna konserter. Man valde musik efter akademiska och kvalitative kriterier, långt från den kommersiella musikindustrin. Man har utgivit mer än 20 titlar, CD, LP och DVD. Idag finns mycket av detta material att lyssna till via diverse strömningstjänster. Domnas fantastiska arbete har fortsatts bl. a. av hennes mångåriga samarbetspartner Miranda Terzopoulou som också skrivit texterna till det texthäfte som finns med albumet Music from Greece – Domna Samiou.

Domna Samiou i Sverige

Domna reste runt och turnerade inte bara i Grekland utan i många länder där det fanns en grekisk diaspora. Många greker hade ju tvingats fly från sitt hemland under juntatiden och bodde kvar i sina nya hemländer även mot slutet av 70-talet, några år efter juntans fall. Med sig hade Domna musiker som behärskade de många olika musikstilar som man benämner som grekisk folkmusik. Ofta hade man också med sig en danstrupp. Grekisk folkmusik, precis som folkmusik från de flesta andra länder, är bruksmusik och ska oftast dansas till.

1979 kom Domna med sin musikgrupp till Sverige för att göra ett ganska stort antal konserter i Rikskonserters regi. Målet var kanske främst att grekerna skulle få chansen att höra sin folkmusik live i sitt nya hemland, men också för att svenska öron skulle få lyssna till denna musik. De flesta svenskar kände nog mest till ledmotivet till Zorba och till Theodorakis. Med sig hade man den mycket duktiga danstruppen Eleni Tsaouli.

Under detta första Sverigebesök spelade Rikskonserter skivbolag Caprice Records in 16 av de låtar som man framfört under turnén. Ett mycket omfattande texthäfte med information om instrument, skalor, musikstilar, danser och taktarter fanns med i konvolutet. Domna med musiker kom sedan tillbaka till Sverige då man bland annat spelade in en konsert för Sveriges Radio.
Här kan man läsa om första turnén i Sverige: https://www.domnasamiou.gr/?i=portal.en.publications&id=82.
LP-skivan som spelades i anslutning till turnén gavs ut 1980.

2018 återutgavs dessa låtar på en CD, Music from Greece – Domna Samiou. Denna gång med extra material så att albumet täcker fler stilar av den grekiska folkmusiken. Dessa låtar samt det mesta av det rika material som finns inspelat med Domna och medmusiker finns på strömningstjänster som t.ex. Spotify. (Music from Greece): https://open.spotify.com/album/7KGf4k10UhoA7t9Kg4LwDe?si=8LbNzT6eQNaeEXvvpaHjDQ

Slutord

Domna Samiou var en extraordinär sångerska vars vokala förmågor lämpade sig speciellt väl för många av kraven som finns för de stilar som är förhärskande inom grekisk folkmusik. Hon var en driven och entusiastisk samlare som byggde upp ett betydande musikarkiv. Domna var en lärare i folkmusik och också en expert som granskade publiceringar om grekisk folkmusik både i Grekland och utomlands. Hon jobbade som producent av radio- och tv-sändningar som varit oerhört betydande för den grekiska musikscenen. Domna representerar, inom den moderna grekiska kulturen, något långt större än summan av dess delar. Man kan se hennes verk som en levande brygga mellan den muntliga och den vetenskapliga överföringen av traditionell musik och folksång.

Foton:Caprice Records

Internationell megahit

Misirlou är en låt som inte har en känd upphovsperson men som miljontals
människor lyssnat och dansat till genom åren! Som många hört utan att
veta dess historia. Som finns i ett stort antal olika (ja ibland mycket
olika) versioner.

I ”modern tid” blev många för första gången bekanta
med låten i samband med att man såg filmen Pulp Fiction (Quentin
Tarantino, 1994), där Dick Dales surfversion av Misirlou har en mycket
framträdande roll i filmens soundtrack. Dale hade växt upp med låten
(han hade libanesisk bakgrund) och hans energiska version 1962 blev en
stor hit. Dale influerade band som till exempel Beach Boys och The
Trashmen med sitt gitarrspel. Dales version och därmed också Dick Dale
själv, fick en förnyad popularitet i samband med succén för filmen.

Stor spridning redan från 1920-talet

Misirlou blev under 1920-talet mycket populär i Östra Medelhavsområdet
och Mellanöstern bland grekiska, judiska, turkiska och arabiska
folkgrupper. Misirlou blev en välkänd folklig sång i detta område som då
fortfarande var en del av det ottomanska riket. Låten handlar om en
egyptisk flicka. I Wikipedia kan man läsa följande om bakgrunden till
titeln:

”Misirlou (Μισιρλού), … is formed by combining Mısır (”Egypt”
in Turkish, borrowed from Arabic مِصر‎ Miṣr) with the Turkish li-suffix,
literally meaning ”Egyptian”. Therefore, the song is about an Egyptian
woman. The original Turkish word Mısırlı is, however, genderless”.

De första inspelningarna av Misirlou

1927
Men låt oss backa bandet lite, till 1927 närmare bestämt, då den
första kända inspelningen gjordes av Theodoros ”Tetos”
Demetriades. Tetos föddes i det ottomanska Konstantinopel 1897 men
bestämde sig 1921 att utvandra till USA. Detta i en mycket orolig period
strax innan ”den stora katastrofen” då mer än en miljon greker
tvingades lämna Mindre Asien och en halv miljon turkar fick lämna
Grekland. Misirlou var en låt som Tetos hade med sig till USA men som
förmodligen var känd bland grekiska/judiska/armeniska grupper redan när
Demetriades kom till landet. Denna första inspelning kan sägas vara i
rebetikostil och ämnad för tsifteteli, en dans populär i Anatolien och i
Balkanområdet.

1930
Upphovet till låten är alltså enligt många
okänt men ibland kan man se att en Michalis Patrinos står som
upphovspersonen till Misirlou.
Patrinos gjorde en berömd inspelning 1930
men han har alltså inte skrivit låten. Patrinos sjunger här på sin Smyrni-dialekt så att Misirlu låter som Musurlu.

Oerhörd popularitet fram till idag

Misirlou blev oerhört populär, först bland länderna runt Medelhavet men
sedan på flera kontinenter. Låten har gjorts i en mängd olika stilar och
genrer. Här är några kända versioner:

• Jazzig instrumental inspelning med Nick Roubanis (1941), som ibland också felaktigt anges som låtens upphovsman
• Storbandsledaren Harry James som hamnade på plats 22 med låten på amerikanska topplistan
• Engelsk text fick Misirlou av Chaim Tauber/Fred Wise/Milton Leeds
• Pianisten Jan August fick en ganska oväntad Billboardplacering med sin ekvilibristiska version av Misirlou 1946
• Turkisk-judiska Dario Moreno gav låten en fransk text (1951). Han har även gjort en spansk version av låten.

Spotify

Här är också en Spotifylista med många blandade versioner av Misirlou:
https://open.spotify.com/playlist/4bFuXxWgQwkwbgfuHb6g1K?si=7b96fb5b13ee42f8

Odödlig låt

En bra låt dör aldrig, något som stämmer med Misirlou. Förutom Dick
Dales framgångar med låten på 60- och 90-talen har till exempel
hiphopbandet Black Eyed Peas haft en hit med Misirlou under namnet Pump
It. I samband med olympiaden i Aten 2004 utsågs Misirlou till en av
Greklands mest inflytelserika låtar genom tiderna. Låten spelades under
spelen på alla arenor och under Olympiadens avslutningsceremoni då Anna Vissi sjöng låten.

Texten på grekiska och engelska

(*Omslagsbild baserad på fbartondavis från Pixabay)

Relaterat inlägg: Domna Samiou – galjonsfigur inom grekisk folkmusik>>