Det är en detalj som ger bilderna en ytterligare dimension av obehag – de är tagna av förövarens egen dokumentatör, men har nu, decennier senare, blivit till bevis för det motstånd de var tänkta att kuva

För många greker har fotografierna blivit ett starkt visuellt möte med en historia som i generationer levt vidare främst genom berättelser, ceremonier och minnesmärken.

Fakta om massavrättningen i Kaisariani

Nazisternas avrättning av 200 grekiska motståndsmän vid skjutfältet i Kaisariani (Σκοπευτήριο Καισαριανής) strax sydost om Atens centrum – ägde rum den 1 maj 1944 och har i decennier varit en central del av landets historiska medvetande. De nypublicerade fotografierna har på nytt aktualiserat och gett liv åt detta minne.

Bakgrunden var en attack i slutet av april 1944, då grekiska motståndsmän dödade den tyske generalen Franz Krech och hans följe i närheten av Molaoi i Lakonien, inte långt från Sparta. Som repressalie beslutade de tyska ockupationsmyndigheterna att 200 politiska fångar skulle avrättas. Männen hämtades från interneringslägret i Haidari och fördes i gryningen till Kaisariani.

Avrättningarna genomfördes i grupper om tjugo. Fångarna ställdes upp vid skjutfältet och sköts av tyska exekutionsplutoner. I efterkrigstidens berättelser har det ofta framhållits att många av de dödsdömda uppträdde med lugn och sammanhållning när de fördes mot sin död. Det är en del av den kollektiva berättelsen om massavrättningen i Kaisariani – en berättelse om värdighet under extremt våld.

Det är just denna dimension som de nypublicerade fotografierna nu ger en konkret visuell bekräftelse. På bilderna syns männen gående mot platsen, uppställda längs vallen, med hållningar som för många greker uppfattas som samlade och beslutsamma snarare än uppgivna. Det som tidigare levt genom vittnesmål och minnesord får därmed en annan närvaro.

Massakrerna i Aten

I de grekiska statens arkiv finns bland annat förstasidan till motståndstidningen Apeléftherotís från den 17 maj 1944. Under rubriken “Massakrerna i Aten” beskrivs avrättningen vid skjutfältet i Kaisariani som den mest omfattande den våren. Tidningen rapporterade att männen avrättades i grupper om tjugo under loppet av några timmar.

Samtidens texter vittnar om hur avrättningen upplevdes av dem som befann sig i närheten. Kyrkklockorna i Kaisariani ska ha ringt under hela förloppet, och människor på avstånd följde händelserna med starka känslor. I efterkrigstidens berättelser har det ofta återgetts hur de dödsdömda stod upprätta in i det sista och ropade slagord för frihet och nationellt oberoende.

För många familjer är detta inte en abstrakt historisk episod utan en del av deras egen familjehistoria från ockupationstiden. Även i min egen familj finns unga män som avrättades av de tyska ockupationsstyrkorna i augusti 1944 – en historia som levt vidare genom berättelser och som tidigare återgetts här på Expeditionen: Grekiska motståndsrörelsens anonyma hjältar

Händelsens tyngd sträcker sig även långt in i den internationella diplomatin. Vid sitt besök i Grekland i juni 1987 valde den tyske förbundspresidenten Richard von Weizsäcker just minnesmärket i Kaisariani för att hedra offren för ockupationen under andra världskriget. Det var en gest som då möttes med skepticism från konservativa kretsar i både den grekiska och tyska administrationen. Under sitt besök nämnde Weizsäcker även namnen på flera andra platser i Grekland där den tyska krigsmakten utfört massakrer: Kalavryta, Distomo, Kleisoura, Kommeno, Lyngiades och Kandanos.

Det grekiska motståndet under andra världskriget var organiserat i flera grupper, där EAM (Εθνικό Απελευθερωτικό Μέτωπο, National Liberation Front) var den största och mest inflytelserika motståndsorganisationen under ockupationen. EAM omfattade civila aktivister, partisaner och organiserade motståndsmän som kämpade mot de tyska och italienska ockupationsstyrkorna. Mer information om den grekiska motståndsrörelsen hittar du här >>

Monumentet vandaliserat

Men spridningen av fotografierna har inte bara mötts av vördnad. Kort efter att bilderna börjat cirkulera i grekiska flöden rapporterades det att minnesmonumentet vid skjutfältet i Kaisariani blivit föremål för skadegörelse. Okända gärningspersoner vandaliserade marmortavlan där namnen på de 200 avrättade finns ingraverade.

Händelsen väckte starka reaktioner och fördömdes omedelbart av Kaisarianis kommun. I ett uttalande betonade lokala företrädare att det historiska minnet inte låter sig raderas genom skadegörelse, och man försäkrade att skadorna skyndsamt skulle återställas. Denna fysiska attack mot monumentet, mitt under en tid då händelsen blivit mer visuellt närvarande än någonsin, påminner om att minnet av ockupationen och dess offer fortfarande är en brännande punkt i det grekiska samhället.

Värt att notera om bildmaterialet

Många har reagerat på att de publicerade bilderna främst visar förberedelserna innan avrättningen och transporterna dit. Enligt experter som granskat samlingen existerar dock ytterligare 3 – 4 fotografier som avbildar själva avrättningsögonblicket eller ögonblicken direkt efteråt. Att dessa inte visades i samband med eBay-auktionen beror sannolikt på plattformens strikta regler mot publicering av våldsskildringar, snarare än att de saknas i det historiska arkivet.

Från e-bay till nationellt minne

Själva händelseförloppet bakom bildernas plötsliga spridning inleddes för bara några veckor sedan, när en belgisk samlare lade ut de unika originalfotografierna till försäljning på auktionssajten eBay. Fyndet uppmärksammades snabbt av den grekiska Facebook-gruppen Greece at WWII Archives, som delade bilderna vidare – då fortfarande försedda med säljaren Crainsmilitarias vattenstämpel och en tydlig källhänvisning till auktionen.

Publiceringen utlöste omedelbart vad som bäst kan beskrivas som ett digitalt vulkanutbrott; bilderna spreds viralt i grekiska sociala medier och plockades nästan omgående upp av etablerade nyhetsmedier över hela landet.

Den enorma uppmärksamheten gjorde att det grekiska kulturministeriet agerade skyndsamt. Experter skickades för att verifiera bildernas äkthet, och efter en snabb bekräftelse utropades fotografierna officiellt som ett nationellt historiskt minne. För att säkra dokumenten för eftervärlden har den grekiska staten nu inlett förhandlingar med samlaren om ett uppköp, i syfte att införliva dem i de nationella arkiven.

Att de här fotografierna från massavrättningen i Kaisariani nu har blivit offentliga visar på en tydlig motsättning. När bilderna säljs på en sajt som eBay förvandlas ett historiskt trauma till en handelsvara, vilket tvingar oss att fundera över vem som egentligen har rätten till de här männens sista stunder.

Men i slutändan har spridningen fått en annan effekt. Trots vandaliseringen av monumentet och trots att originalen hamnat hos privata samlare, kan den händelse som bilderna visar – massavrättningen i Kaisariani – inte längre tystas eller döljas. Nu när de finns i både statliga arkiv och i det allmänna medvetandet har de 200 männen fått en närvaro som inte fanns där tidigare. Det blir en påminnelse om att vissa händelser är så pass betydelsefulla att de tillhör det gemensamma minnet, snarare än en enskild ägare.

Filmtips

För den som vill få en djupare bild av händelserna rekommenderas filmen The Last Note (2017) av regissören Pantelis Voulgaris. Filmen skildrar just dessa sista dagar i Haidari-lägret och den tunga marschen mot skjutfältet, och ger en gripande gestaltning av det mod som bilderna nu har gett oss en visuell bekräftelse på.

Relaterade artiklar

Källor

• https://en.wikipedia.org/wiki/1_May_1944_Kaisariani_executions
• https://greekreporter.com/2026/02/15/rare-photos-nazi-mass-execution-greek-prisoners-kaisariani/
• https://www.ekathimerini.com/news/1261011/kaisariani-memorial-to-resistance-fighters-vandalized/
• https://www.ekathimerini.com/culture/1295710/kaisariani-wwii-execution-photo-archive-declared-protected-monument/
• Om rättighterna (grekiska)
• Filmen The Last Note

Antikythera-mekanismen är ett av de märkligaste föremål som någonsin bärgats ur havets djup. Den påträffades år 1901 av svampdykare vid ön Antikythera, bland resterna av ett antikt handelsfartyg fyllt med bronsstatyer, glas och keramik.

Det som först såg ut som en förvittrad metallklump visade sig innehålla kugghjul – något ingen förväntade sig från antiken. Fyndet skulle snart komma att förändra hela vår bild av den antika grekiska ingenjörskonsten.

En dator från antiken

Efter årtionden av forskning står det klart att Antikythera-mekanismen inte var någon prydnad, utan en astronomisk räknemaskin – i praktiken världens första analoga dator, konstruerad ca år 50 f.Kr. Med begreppet avses en apparat som utför beräkningar mekaniskt genom kugghjul, snarare än med digitala siffror och kod. Mekanismen kunde visa solens och månens rörelser, förutsäga förmörkelser och till och med hålla reda på de olympiska spelens cykler.

Att något så avancerat konstruerades mer än två tusen år före vår tids maskiner är svårt att föreställa sig. Det mekaniska drivverket var noggrant utformat för att efterlikna de himmelska kropparnas rytm, med en precision som antyder både vetenskaplig och konstnärlig överlägsenhet.

På framsidan fanns urtavlor med visare som rörde sig i olika hastigheter, medan baksidan rymde komplexa skalor och inskriptioner som hjälpte användaren att tyda rörelserna i himlen. Den var lika mycket en modell av kosmos som ett instrument för att mäta det – ett föremål som på en gång förenade teknik, filosofi och tro på ordning i universum.

Spåren efter mästarna bakom verket

Sedan fyndet bärgades har forskare försökt förstå vem som byggde mekanismen. Var det ett verk av Arkimedes eller hans lärjungar? Tillverkades den på Rhodos, där astronomerna Hipparcos och Poseidonios verkade?

Genom röntgenundersökningar har man identifierat ett trettiotal kugghjul och grekiska inskriptioner som fungerar som en manual – något helt unikt i antikens värld.

Inskriptionerna tyder på att skaparna inte bara var skickliga hantverkare, utan också djupt förtrogna med astronomins mest avancerade teorier. Några forskare tror att mekanismen var avsedd som ett undervisningsverktyg, en slags bärbar modell av kosmos som visade hur himlen rörde sig.

Andra menar att den byggdes för en rik beskyddare, kanske en kung eller sjöbefälhavare som ville kunna planera resor och religiösa högtider efter stjärnorna. Oavsett syftet vittnar den om ett samarbete mellan vetenskap, konst och filosofi – ett möte där tanke blev till mekanik.

Att väcka Antikythera-mekanismen till liv

Under de senaste decennierna har forskargrupper starkt fördjupat vår förståelse av Antikythera‑mekanismen, inte bara genom att studera fragmenten, utan genom att bygga modeller som visar hur den kunde ha sett ut och fungerat.

Ett flertal fysiska och digitala rekonstruktioner har publicerats, där en viktig milstolpe kom 2021 när forskare vid University College London presenterade en modell som överensstämmer med både de matematiska och mekaniska bevisen från originalet.

Rekonstruktionerna visar hur kugghjulssystemet och de urtavlor som finns kvar kunde ha suttit ihop. Modellerna visade till exempel solens och månens rörelser, och även planeterna, i en mekanik som matchar inskriptionerna i originalet.

Vissa modeller bygger på detaljer som över trettio kugghjul, som korroderats och delvis gått förlorade men har kunnat rekonstrueras tack vare röntgentomografi och avancerade bildanalyser.

Trots framstegen finns olösta frågor kvar – till exempel exakt hur alla visare, skivor och skalor samverkade, och om mekanismen visade även planeternas förflyttningar fullt ut eller om vissa delar saknas. De olika rekonstruktionerna visar på både likheter och skillnader i hur forskarna tolkar de bevarade fragmenten och texten omkring dem. Dessa modeller fungerar alltså som viktig vägledning – men också som tydliga påminnelser om att inte anta mer än vi bevisligen vet.

Har du gått förbi den utan att veta?

Många som besökt Akeologiska museet i Aten har troligen passerat Antikythera-mekanismen utan att stanna upp. I sin glasmonter ser de små korroderade bronsfragmenten kanske inte särskilt märkvärdiga ut – gröna, sönderfrätta, till synes tysta.

Runt omkring i salarna glimmar guld, marmor och mosaik, medan detta lilla föremål ligger där som om det nästan glömts bort. Men just dessa bitar av metall är något helt annat: resterna av världens första dator, skapad för mer än två tusen år sedan, när vi trodde att antiken bara behärskade enkla verktyg.

Om man står där en stund till börjar man ana storheten. De små kugghjulen, de nästan utplånade grekiska inskriptionerna – de berättar om en tid då tanke, hantverk och kosmologi flöt samman. Nästa gång du går genom museets salar, låt blicken vila på den lilla artefakten. Tänk på händerna som slipade dessa kuggar, på ögonen som följde stjärnorna – och på allt mekanismen döljer som vi ännu inte förstår.

En tidlös gåta från havets djup

Endast en tredjedel av den ursprungliga mekanismen finns bevarad. Ändå har forskare i mer än hundra år försökt återskapa dess fulla konstruktion genom modeller och digitala rekonstruktioner. Ingen vet om fler exemplar fanns, eller om den var ett ensamt mästerverk som gick under med sitt skepp. Än idag fortsätter undervattensutgrävningarna vid Antikytheras kust att avslöja nya fragment och ledtrådar, som om havet långsamt vill berätta resten av historien.

Men i sin tystnad påminner Antikythera-mekanismen oss om något tidlöst: människans vilja att förstå himlen, och att bygga verktyg som kan läsa av kosmos. Flera forskare har till och med kallat Antikythera-mekanismen ett av antikens verkliga underverk – ett mästerverk av förlorad kunskap, lika gåtfullt som de största monumenten på land.

Antikythera-mekanismen – i korthet

• Upptäckt: 1901 av svampdykare i ett antikt skeppsvrak vid Antikythera, daterat till 100-talet f.Kr.
• Datering: ca 150–100 f.Kr.
• Material: Brons och trä (mekanism och hölje)
• Beståndsdelar: Minst 30 kugghjul, visare, urtavlor och grekiska inskriptioner
• Funktion: Mekanisk beräkning av solens, månens och planeternas rörelser; förutsägelse av förmörkelser; kalender för bl.a. de olympiska spelen
• Mått: Cirka 33 × 17 × 9 cm
• Förvaras: Nationella Arkeologiska Museet i Aten
• Betydelse: Världens äldsta kända analoga dator – ett enastående exempel på hellenistisk vetenskap och ingenjörskonst
• Forskning: Undersökt sedan 1902; moderna röntgen- och 3D-skanningar (UCL 2021) har avslöjat nya detaljer om kugghjulens funktion

Källor

• Greek Wikipedia – Μηχανισμός των Αντικυθήρων
• UCL Antikythera Research Project
• Nature (2021): Decoding the ancient Greek astronomical calculator
• LIFO.gr – Η συναρπαστική ιστορία του ναυαγίου των Αντικυθήρων
• UCL Discovery – Research Paper PDF
• National Archeological Museum of Greece

Relaterade artiklar

Flera artiklar om antika Grekland i motsvarande kategori på vår blogg>>

Men det var folket som gjorde hans svar till något större: det korta Όχι (Ochi) som betyder Nej spreds över hela landet och blev en kraftfull symbol för nationell självständighet och gemensam motståndsvilja. Därför uppmärksammas dagen än idag som en av Greklands två nationaldagar.

När Italien den dagen invaderade Grekland vändes världens blickar mot det lilla landet i sydöstra Europa. Förstasidor från New York till Stockholm skildrade ett folk som vägrade böja sig.

Kl. 03:00 på morgonen 28 oktober 1940 lämnade Italiens ambassadör ett ultimatum till premiärminister Ioannis Metaxas. Grekland skulle överlämna kontrollen över strategiska punkter till italienska trupper – i praktiken en ren kapitulation. Metaxas ska då ha svarat kort ”Alors, c’est la guerre.” – ”Då är det krig.” Den folkliga versionen av svaret blev det numera klassiska: ”Οχι!” – ”Nej!”

Invasionen och det grekiska motståndet

Bara ett par timmar senare, kl. 05:30, anföll italienska styrkor från ockuperade Albanien. Luftlarm ljöd i Aten och allmän mobilisering utlystes. Mussolini hade räknat med ett snabbt övertag, men möttes av hårt motstånd.

Redan första veckan bröts den italienska framryckningen i Pindosbergen – ett svårtillgängligt område där grekiska förband utnyttjade både terrängen och folkets uppslutning.

Under november gick grekerna till motoffensiv. Den grekiska armén drev fienden tillbaka över gränsen och intog delar av södra Albanien. Det blev andra världskrigets första allierade seger mot en axelmakt och väckte stort internationellt eko. Pressen i London, New York, Melbourne och Stockholm följde utvecklingen dag för dag.

Svensk press skrev samma morgon om flyglarm i Aten och ett ultimatum med tre timmars frist. I Aftonbladet löd huvudrubriken: ”Krig Grekland–Italien. Ultimatum med 3 tim. frist. Flyglarm i Aten i morse.”

Artiklar från Gotlands Allehanda återgav Metaxas löfte att ”Grekland skall slåss till det yttersta” och kung Georg II:s förklaring att Grekland måste bekämpa Italien ”som försöker förstöra landets oberoende”.

Svensk Tidskrift noterade i en översikt dagen därpå: ”MÅNDAGEN den 28 oktober 1940 klockan 3 på morgonen tillställde Italiens ambassadör Greklands premiärminister Metaxas ett ultimatum. Det förelades honom med tre timmars frist och innehöll krav på fri lejd för italienska trupper att besätta strategiska punkter i Grekland.”

Ett krig som påverkade hela Europa

Motståndet höll i sig hela vintern. I mars 1941 gjorde Mussolini ett personligt försök att vända utvecklingen genom en ny storoffensiv, men utan framgång. Först i april samma år, när Nazi-Tyskland gick in i Grekland från norr, kunde axelmakterna besegra det grekiska försvaret. Aten föll den 27 april. En lång och brutal ockupation följde – men Ochi-dagen fortsatte leva som symbol för motståndsvilja och nationell värdighet.

Det grekiska motståndet fick återverkningar långt utanför landets gränser. Segern över Italien stärkte moralen bland de allierade – för första gången hade en axelmakt lidit nederlag. Det sägs att Adolf Hitler betraktade Mussolinis äventyr i Grekland som en förödmjukelse.

Enligt vissa bedömare försenade det tyska Balkanfälttåget invasionen av Sovjetunionen (Operation Barbarossa), vilket senare visade sig få ödesdigra konsekvenser för Tysklands krigsplaner. I ett samtal lär Hitler ha sagt: ”Om italienarna inte gått in i Grekland och fastnat där, hade vi haft sex veckor till för att hinna före vintern i Ryssland.”

Minnet av ett nej i modern tid

I Grekland firas ochi-dagen varje år med parader, skoluppträdanden, kransnedläggningar och militära ceremonier över hela landet. Särskilt i Thessaloniki, där den 28 oktober också nästan sammanfaller med stadens skyddshelgon Demetrios dag, 26/10.

Flygvapnet genomför årliga uppvisningar, med jaktflyg som passerar över folksamlingar och flaggor. Speciellt i år visade man också upp framtidens försvarsteknik – drönare, anti-drönarsystem och AI-baserade vapensystem som nu blivit en del av programmet. Kanske inte för att dominera, utan för att påminna om att motståndskraft också kräver förnyelse.

28 oktober har kommit att bli landets andra nationaldag. För greker i diasporan är den också ett årligt tillfälle att samlas, minnas och förnya banden till ett arv där ett enkelt nej förändrade Europas karta.

Ovan artikel samlar några av de samtida tidningsurklipp som spreds den där måndagen 1940 – från New York Times och The Boston Post till Aftonbladet och Evening Standard. Tillsammans vittnar de om hur ett litet land stod upp mot övermakten – och hur Europas rubriker vände blicken mot Grekland.

Källor

1. Gotlands Allehanda, 28 oktober 1940
   https://www.tingstade.com/arkiv/70184
2. Svensk Tidskrift (1941): Grekland–Italien-kriget – en översikt
   https://www.svensktidskrift.se/grekland-italien-kriget-en-oversikt/#:~:text=MANDAGEN%20den%2028%20oktober%201940,30%20samma%20morgon
3. Ypervorioi – Samtida pressurklipp & grekisk historia
   https://ypervorioi.blogspot.com/
4. Wikimedia Commons – Greek Army during Primavera Offensive
   https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=66986128
5. Ioannis Metaxas Archive – 1940 Foreign Press (PDF)
   https://ioannismetaxas.gr/1940%20foreign%20press.pdf
6. Greek News Agenda – What is OXI Day?
   https://www.greeknewsagenda.gr/topics/history-archeology/7218-oxi-day
7. SO-rummet.se – Grekland under andra världskriget
   https://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/grekland-under-andra-vaerldskriget

Relaterade artiklar

När Naziflaggan revs ned från Akrolopolis →

Attika, ett slättland omgivet av höga berg, var historiskt en plats där vatten möttes. Kilometer efter kilometer av bäckar, strömmar och floder korsade området mellan Parnitha, Penteli och Hymettos. Sedan kom betongen och asfalten. Man räknar med att över 500 kilometer vattenströmmar har kanaliserats under jord fram till i dag.

Floder som blir till gator

Centrala och idag välkända vägar och gator i huvudstaden anlades längs de fåror som vattendragen en gång hade skapat. Utgrävningar har visat att de flesta av centrala Atens moderna gator döljer ett igenfyllt vattendrag eller en underjordisk flod. Studier visar att de öppna vattendragen år 1945 hade en sammanlagd längd på 1 280 kilometer. I dag återstår bara 434 kilometer – en dramatisk minskning.

Men trots att så mycket har gått förlorat finns spåren av det gamla Aten kvar – och en del av dem går fortfarande att uppleva. De gömda floderna är bara en del av stadens hemligheter:

🎧 Aten i hörlurarna – en resa i din egen takt

Med vår ljudguide i VoiceMap får du uppleva Aten på ett nytt sätt. Turen leder dig genom stadens gömda lager – de undanskymda gränderna, de förbisedda byggnaderna och de berättelser som sällan ryms i guideböckerna. Du väljer själv tempot: följ rutten på plats i Aten med appen som följeslagare, eller lyssna som en virtuell vandring var du än befinner dig.

🎧 Lyssna på turen i VoiceMap 👉

På 1950-talet, under det s.k. byggrättsbytets* tid, och senare för bilismens skull, behandlades floderna som problematiska hinder istället för delar av det attiska landskapet.

*byggrättsbyte (αντιπαροχή/antiparochi): det system som präglade efterkrigstidens Aten, där markägare lät byggföretag uppföra flerbostadshus på deras tomter i utbyte mot några av de färdiga lägenheterna.”

Enligt de uppgifter som ofta återges i den grekiska pressen är siffrorna talande: Efter andra världskriget var omkring 25 procent av Atenområdet täckt av vägar och bebyggelse. Efter 1975 hade andelen stigit till 75 procent.

Kifissos – från myt till motorväg

Kifissos, som rinner väster om Aten, är den största och mest kända floden i Attika. Antika författare nämner den redan för mer än två tusen år sedan. För atenarna i forntiden var Kifissos helig – en källa till liv för den stora, bördiga slätten.

Som flera andra floder personifierades Kifissos i mytologin av en gud med samma namn. Han räknades till de sekundära gudarna i Attika och var en allegorisk gestalt för floden själv – ibland hyllad för det vatten han skänkte till den bördiga slätten, ibland fruktad för de översvämningar han kunde orsaka. Längs dess lopp låg också Elaionas, de atenska olivlundarnas vidsträckta område, där vattnet från Kifissos bevattnade de träd som gav den högt skattade lokala olivoljan, vilken under antiken var en av stadens viktigaste exportprodukter.

Den Heliga Vägen, Ιερά ΟδοςIera Odos, korsade Kifissos på väg mot Eleusis, och än i dag finns flera lämningar bevarade från antiken, nu inklämda mellan industriella kolosser, förrådsmagasin och trafikleder.

I modern tid har Kifissos blivit förknippat med motorvägar och industriområden som följer dess lopp. Stora delar av floden är kanaliserade, och dess vatten är belastat av stadens utsläpp. Kifissos-fåran är i dag ett av de största öppna miljöproblemen i Atenbäckenet.

Ilissos – filosofins och nymfernas ström

Ilissos har sina källor i berget Hymettos och rinner längs Athens östra kant. Dess ström är som livligast under vintern och våren. För atenarna i forntiden var den helig. Längs dess stränder fanns altaren tillägnade många gudar. Här hölls de Små Mysterierna/Μικρά Μυστήρια, heliga riter som knöt an både till de Stora Mysterierna i Eleusis och till dionysiska ceremonier. Vid Ilissos låg också helgedomar åt Nymferna och åt Pan, och Platon låter Sokrates föra samtal vid strömmen.

Ilissos, den största av dagens Aten gömda floder, löpte utanför de antika förvarsmurarna och korsades av broar, varav bara en står kvar idag. De övriga förstördes när Ilissos på 1930-talet leddes under jord. Det skedde under diktatorn Metaxas styre, och det skrivs att han inledde övertäckningen med de symboliska orden: ”Härmed begraver vi Ilissos.”

Men än i dag finns några spår kvar av floden i stadslandskapet. Den valvbro som kung Otto lät bygga över Ilissos står fortfarande kvar, även om den själv är överbyggd av högtrafikerade motorleder.

Strax intill kung Ottos bro hittar vi en välbevarad klipprelief av guden Pan. Här byggdes också kyrkan Agia Foteini, i anslutning till antika källan Kallirrhoe. På ön Vatrachonisi/Grodön, där flodfåran delade sig, växer den vilda vegetationen fortfarande tätt, som en sista skymt av det gröna bälte som en gång kantade strömmen. Just vid Vatrachonisi bildade Ilissos flera forsar och små vattenfall – heliga och vida berömda under antiken. Vi har berättat om dessa platser i vår serie Det okända Aten→

Men strömmen är inte helt förlorad: i dag kan man följa den underjord. Tillsammans med Alter Exploring Team, har vi själva vandrat i de underjordiska gångarna av Ilissos, hela vägen ned mot Kallithea.

Eridanos – en liten ström med lång historia

Eridanos är en relativt liten ström, men den har spelat en viktig roll i Atens historia. Den har sin källa vid Lykabettos och korsar staden på väg mot Kerameikos, där den fortfarande syns ovan jord. Den följer sedan Ιερά Οδος/Iera Odos, den Heliga Vägen, innan den till sist förenar sig med Kifissos. Längs dess lopp växte i antiken både bostäder och verkstäder fram, och strömmen blev tidigt en del av det atenska vardagslivet.

Succesivt försvann Eridanos under fyllmassor och byggnationer, men i dag kan man fortfarande se den på två ställen: i Kerameikos arkeologiska område, där en två meter bred sträcka av bädden är frilagd, och vid Monastiraki. Där syns den först ute på torget, lite obemärkt bakom ett staket, och sedan inne i stationen bakom en lutande glasvägg. Där visas också andra fynd som kom fram under byggandet av den nya Metrostationen på 1990-talet.

Bortglömda strömmar med märkliga namn

Förutom Kifissos, Ilissos och Eridanos korsades staden historiskt av många fler vattendrag. Några hade sina källor vid Lykabettos, andra vid Tourkovounia i nordöst, och de förde sitt vatten genom de områden som i dag utgör stadens hjärta.

Ett av dessa vattendrag är Podoniftis, Fottvättaren, med källor vid berget Penteli, norr om Aten. Den flyter ännu idag ovan jord på en ca 4 km lång sträcka. Vi har följt Podoniftis tidigare i våra upptäcktsfärder →

Andra äldre strömmar var Voidopnichtis – bokstavligen Oxdränkaren och Kyklovoros, vars bessynerliga namn fortfarande utgör en gåta för språkvetarna . De rann där vi idag går på välkända gator och vägar som Stadiou och Akadimias, eller genom nu tättbebyggda områden som Patisia och Kypseli. Namnen som lever kvar påminner om att Aten en gång var ett nät av floder, bäckar och strömmar som gav liv åt det attiska landskapet.

Avtäckning – visioner och risker

Det talas ibland om att Aten borde återfå sina floder, att de ska befrias från betongen och åter bli synliga. Förespråkare pekar på att en återöppning kan minska risken för översvämningar, skapa nya gröna rekreationsytor och öppna tillgången till ett mer naturligt stadsliv.

Enligt Europeiska Miljöbyrån kan restaurerade stadsvattendrag stärka den biologiska mångfalden och förbättra vattenkvaliteten. De kan också bidra till att sänka temperaturen i tätbebyggda områden – det som kallas den urbana värmeön, när staden blir varmare än sin omgivning på grund av asfalt och betong. Samtidigt kan det ge sociala och ekonomiska vinster- från hälsa och livskvalitet till investeringar, turism och stigande fastighetsvärden.

Men bakom visionen om öppna vattendrag döljer sig också en obekväm verklighet som inte får förbises. Många av Atens strömmar täcktes över för att skydda allmänheten från smittor och andra sanitära risker. Enligt seriösa röster i debatten måste dessa problem lösas först – annars riskerar återöppningen att bli en fara snarare än en gåva.

Karta över floder och vattendrag i Attika

Källor

Relaterade artiklar

Det okända Aten

Aten är en stad byggd i lager – märkt av forntida civilisationer, hårt vunna erövringar, skiftande trosuppfattningar och ett vardagsliv vars rytm fortsätter än i dag. Byggnader och gator bär ekon av många olika epoker: det arkaiska och klassiska Aten, den hellenistiska tiden, den romerska ockupationen, den bysantinska tusenåriga eran, det osmanska övertagandet, frankiskt herravälde, 1800-talets befrielsekrig och, slutligen, den moderna grekiska statens bildande.

Ibland syns lagren tydligt – en marmorkolonn inmurad i en senare vägg, en dold gård bakom en brusande gata. Andra gånger ligger de dolda och väntar på att upptäckas av den som vet var man ska leta.

Men Aten är inget museum. Det är en levande stad där dåtid och nutid smälter samman. Samma gator som en gång bar filosofer och revolutionärer sjuder nu av kaféer, butiker och atensk vardag. Varje steg genom Aten är ett steg tvärs över århundraden.

Antik akvedukt i den Nationella Trädgården

Vårt första mål idag är Peisistratos akvedukt från 500-talet f.Kr. som fortfarande bevattnar den centrala Stadsparken eller Nationella Trädgården. Vi startar därför vår tur vid parkens norra ingång, vid Vasilissis Sofias aveny.

Tar du några steg in från ingången, kommer du efter cirka 20 meter fram till en liten damm. Den ser stilla och anspråkslös ut – men rymmer en fascinerande hemlighet: det är här vattnet från en uråldrig akvedukt samlas, innan det leds vidare för att ge liv åt hela trädgårdens frodiga grönska.

Denna anmärkningsvärda konstruktion, känd som Peisistratos akvedukt, går tillbaka till 500-talet f.Kr. Den är fortfarande i bruk i dag. Under jord löper den 6,5 kilometer, på ett djup av 10–12 meter. Akvedukten har sin början vid foten av berget Hymettos – den iögonfallande bergskedjan öster om Aten och följer terrängen in mot stadscentrum. Varje dag förser den dammen med omkring 1 000–1 200 kubikmeter vatten.

Dammen markerar också Trädgårdens högsta punkt. Härifrån leds vattnet vidare ut i ett förgrenat system som bevattnar parkens träd och växtlighet. Det är en stillsam men påtaglig länk mellan det antika Aten och dagens moderna storstad.

Fornlämningar i Nationella Trädgården

Den Nationella Trädgården är verkligen ett stillsamt grönområde mitt i stadens brus, en oas och ett andningsrum i det moderna Aten. Men platsen har också djupa historiska rötter. Redan under antiken låg här filosofen och botanisten Theofrastos privata trädgård. I mitten av 1800-talet anlades en kunglig park på samma plats, på initiativ av drottning Amalia. Parken kallades då den Kungliga Trädgården.

I dag, under namnet den Nationella Trädgården, är den en offentlig, lummig tillflykt med slingrande gångar, höga palmer och ett oväntat rikt fågelliv – öppen för alla, varje dag, året runt.

För att nå nästa plats på vår lista behöver vi ta oss genom hela trädgården, från dammen i norr till en av de södra utgångarna. Där, i ett lite undanskymt hörn, mitt bland flera andra romerska fornlämningar vilar ett ganska förbisett monument.

Det är en massiv arkitrav, en huvudbalk i marmor, som i årtusenden prydde Hadrianus stora reservoar vid Dexameni-torget i Kolonaki. Vi har tidigare rört oss i området kring Dexameni, där arkitraven en gång hade sin plats, i den första delen av vår serie om hemliga Aten →.

Vid slutet av 1700-talet flyttades den från sin ursprungliga plats av den osmanske härskaren Hatzis Ali Haseki, som använde delar av antika monument som byggmaterial till sin försvarsmur.

Just detta marmorblock sattes då upp som dekorativ överdel vid en av murens sju stadsportar – den så kallade Boubounístra-porten. Efter det grekiska befrielsekriget, när muren revs, placerades den till sist på sin nuvarande plats i Stadsparken, utan någon som helst skyltning. På 1800-talet var det vanligt att antika fragment återanvändes som prydnadselement i trädgårdar, i romantisk och dekorativ anda.

På marmorblocket finns en latinsk inskription som berättar att akvedukten i Aten påbörjades av kejsar Hadrianus och senare färdigställdes och invigdes av hans adoptivson, Antoninus Pius.

Hadrianus Aten

För nästan tvåtusen år sedan stod Aten inför en avgörande förvandling. Staden var redan uråldrig, men kejsar Hadrianus ville blåsa nytt liv i den. Han var filhellén – en älskare av grekisk kultur, och även om han var en erövrare såg han Aten som österlandets kulturella huvudstad, där romersk makt och grekiskt arv kunde förenas.

Under hans styre fick Aten ett helt nytt distrikt, fullt av monumentala byggnader, bibliotek och ståtliga residens för stadens aristokrati. Pax Romana-tiden blev för staden en arkitektonisk guldålder, och ingen bidrog mer till stadens omdaning än Hadrianus själv. Han finansierade och övervakade personligen flera av de stora projekten – bland dem Hadrianus port och slutförandet av det berömda Zeus-templet, Olympieion.

Vi har i tidigare artikel besökt templet och skrivit om Olympieions obekanta historier här →

Vi lämnar nu dessa ikoniska monument bakom oss för att nå vårt nästa mål, kung Ottos stenvalvbro som spände över floden Ilisos, idag gömd under en av Atens mest trafikerade korsningar.

Valvbron över Ilisos

Om man går runt hela det arkeologiska området kring Olympieion och följer inhägnaden på dess södra sida, kommer man ut på gatan Athanasiou Diakou. Fortsätter man längs den vägen når man snart en av stadens mest trafikerade korsningar, där flera stora motorleder möts.

Väl gömd under den hektiska trafiken i denna korsning ligger en stenvalvbro, byggd i mitten av 1800-talet på initiativ av kung Otto, Greklands första monark. Den spände en gång över Ilisosfloden – ett av Atens största vattendrag.

I dag leds floden under jord, men i den kvarvarande fåran har naturen tagit över: tät, nästan ogenomtränglig vegetation breder ut sig som en liten snårig djungel mitt i staden. Den mellersta delen av fåran kallas än i dag Vatrachonisi – Grodön – även om den inte längre är en ö i egentlig mening. Under antiken var Grodön en helig plats där många olika gudar, halvgudar och nymfer dyrkades.

Guden Pans relief

Strax efter att man har passerat bron leder en gångväg till vänster, hela vägen ner till den övervuxna flodfåran. Det ortodoxa kapellet som i dag ligger där är tillägnat helgonet Agia Foteini. Precis intill kapellet rann under antiken den omtalade källan Kallirói, vars vatten ansågs heligt. Gården framför kapellet är en utmärkt plats att slå sig ner en stund på, för att komma undan den bullriga trafiken strax ovanför.

Ungefär mitt på gångvägen mot Agia Foteini löper en knappt märkbar stig in åt höger, genom vegetationen och rakt mot klippväggen. En skylt berättar att inbuktningen i berget en gång var en kultplats tillägnad guden Pan. Här har man funnit ett stort antal föremål som stöder den tolkningen.

På klippan finns än i dag en uråldrig relief av guden Pan, svår att urskilja för den som inte känner till var den finns. Enligt egen erfarenhet syns den bäst när eftermiddagssolen faller från väster – då framträder konturerna tydligare. Både tidens gång och stadens luftföroreningar har tärt hårt på det ursprungliga verket. Värt att notera är att man en gång planerade att spränga bort hela klippan när vägen ovanför skulle breddas, men tack vare arkeologernas envisa kamp ändrades beslutet i sista stund.

För att nå nästa mål i vår tur behöver vi ta oss till andra sidan av citycentrum. Vi passerar genom Plaka och Monastiraki, fortsätter en bit upp längs Athinasgatan i riktning mot Omonoiatorget – och når till sist Atens centrala marknad.

Varvakios Agora – Atens centrala matmarknad

Atens centrala marknad, Varvakios Agora, är en pulserande handelsplats mitt i staden. Den invigdes år 1886 och har varit i drift sedan dess. Här blandas dofterna av kryddor, färsk fisk, kött, ost, frukt och nybakat bröd med ropen från försäljarna och samtalen mellan trogna kunder och nyfikna förbipasserande.

Under högtider, särskilt vid påsk, fylls marknaden av atenare som handlar till festmåltiderna – en återspegling av stadens levande matkultur. Området runt marknaden sjuder av liv med småbutiker och stånd som säljer allt från torkad frukt och nötter till tvål, korgar och köksredskap- en genuin inblick i vardagens Aten.

Johannes på kolonnen

Inte långt från kött- och fiskhallarna, mitt i marknadsområdet, på Evripidou-gatan, ligger det lilla kapellet Agios Ioannis tis Kolonas – Johannes på kolonnen. En antik korintisk kolonn sticker rakt upp genom taket och gör platsen till ett unikt inslag i stadsbilden.

Man tror att kapellet är omkring 1500 år gammalt, uppfört på ruinerna av ett äldre tempel tillägnat läkedomens gud Asklepios. Ännu in i modern tid har besökare knutit färgade trådar runt kolonnen, säkrade med vax, en ritual i hopp om lindring från feber och sjukdom. Ett undangömt, heligt litet kapell, mitt i ett område som ända fram till 1800-talet bestod av åkrar och ödemark.

Underjord bortom city centrum

Från kung Ottos stenvalvbro kan man följa Ilisos-floden underjord ända till mynningen i Faliron, nära Pireus. Som syns i videon nedan, följde Expedition Grekland med på den imponerande och spännande turen, under den grekiska huvudstadens trafikleder och tätbebyggelse. Turen underjord gjordes tillsammans med gruppen Alter Exploring Team under ledning av speleologen och civilingenjören Panagiotis Deuteraios.

Aten bakom fasaderna

Ilisos-floden må vara dold i dag, men den fortsätter viska under staden – stilla, obemärkt, men aldrig helt tyst. Liksom andra spår vi har följt i denna tur, finns den kvar under ytan – som en påminnelse om att Aten inte bara är något man ser på ytan, utan något man långsamt upptäcker allt djupare. Och kanske är det just i de undanskymda mellanrummen, där historien inte skyltas, som man kommer som närmast staden själv.

Relaterade artiklar

Som utlovats i vårt inlägg om intressanta grekiska fakta, följer här en mer detaljerad beskrivning av de platser som utnämnts till världsarv i Grekland. Av de totalt 19 platserna är 16 av rent kulturellt värde. De återstående tre platserna, Meteora och Athosberget, och Zagoria har utnämnts tack vare sin betydelse för både kultur och miljö.

Ge dig in i landets rika historia och fascinerande natur genom att bekanta dig med några av dessa betydelsefulla platser. Klicka på länkarna i tabellen nedan för att utforska UNESCOs sidor om varje världsarv i Grekland.

Världsarv i Grekland 1 – 6

Namn	Bild	Plats	Årtal för utnämning	Beskrivning
Akropolis, Aten		Aten	1987	En välkänd fornlämning som inkluderar Parthenon-templet och andra antika byggnader i hjärtat av Aten.
Det arkeologiska området i Delfi		Delfi	1987	En antik helgedom och orakel tillägnade guden Apollon. Delfi ansågs vara världens nav i den antika tron.
Apollon Epikurius templet i Bassae		Messenien, sydvästra Peloponnesos	1986	Ett välbevarat doriskt tempel tillägnat Apollon, känt för sin harmoniska arkitektur och magnifika utsikt över dalen.
Rhodos medeltida staden		Rhodos	1988	En imponerande medeltida stad med befästningar, palats och smala gränder.
Klosterkomplexet i Meteora		Thessalien, centrala Grekland	1988	En samling av ortodoxa kloster byggda på de spektakulära, vertikala klippformationerna som reser sig flera hundra meter över marken.
Athosberget		Chalkidiki-halvön, norra Grekland	1988	En bergsregion som anses helig, med en ortodox, strikt manlig, klosterrepublik, vilken åtnjuter hög grad av autonomi sen 1000-talet e.Kr.

Världsarv i Grekland 7 – 12

Namn	Bild	Plats	Årtal för utnämning	Beskrivning
Paleokristna och bysantiska monument i Thessaloniki		Thessaloniki	1988	En samling av tidiga kristna och bysantinska monument, inklusive kyrkor och basilikor, som vittnar om regionens historiska betydelse.
Asklepios helgedom i Epidaurus		Epidaurus, nordöstra Peloponnesos	1988	En välbevarad helgedom, med den berömda amfiteatern och tempel tillägnade Asklepios, den antika grekiska guden för helande och medicin.
Det historiska Chora, St Johannesklostret och Apokalypsgrottan på Patmos		Patmos, norra Dodekaneiska öarna	1999	En viktig religiös plats, som inkluderar klostret St. Johannes och Apokalypsgrottan, där Aposteln Johannes anses ha skrivit Uppenbarelseboken.
Arkeologiska området i Olympia		Olympia, centrala Peloponnesos	1989	Platsen för de antika olympiska spelen med en monumental samling av grekisk arkitektur och skulptur.
Ön Delos		Delos, Kykladerna	1990	En betydelsefull ö, högaktad redan i förhistorisk mytologi, med välbevarade arkeologiska lämningar och tempel.
Klostren Daphni, Hosios Loukas och Nea Moni of Chios		I Aten, Fokida – nära Delfi och ön Chios	1990	Tre bysantinska kloster med unik arkitektur och mosaikarbeten som representerar den bysantinska erans konstnärliga färdighet.

Världsarv i Grekland 13 – 19

Namn	Bild	Plats	Årtal för utnämning	Beskrivning
Pythagoreion och Heraion på Samos		Samos, nordegeiska öarna	1992	Fornlämningar av en viktig antik stad av hög kulturell och religiös betydelse, med en imponerande helgedom tillägnad gudinnan Hera.
Arkeologiska området i Aigai (nuvarande Vergina)		Vergina, grekiska Makedonien	1996	Platsen för de antika kungliga gravarna i Makedonien, där man har funnit imponerande gravskatter och artefakter.
Arkeologiska området Mykene och Tiryns		Mycenae, Tiryns, Peloponnesos	1999	Två betydelsefulla städer från den mykenska perioden, som visar på den äldre antika grekiska civilisationens storhetstid och arkitektur.
Gamla staden på Korfu		Korfu, Joniska öarna	2007	En välbevarad venetiansk stadskärna som bär spår av flera olika historiska kulturer och varierande arkitekturstilar.
Arkeologiska området Filippi		Filippi, nordöstra Grekland	2016	En antik stad med imponerande arkeologiska lämningar av stor historisk betydelse. Platsen där slaget vid Filippi utkämpades .
Arkeologiska området Mystras		Nära Sparta, Peloponnesos	1989	Staden Mystras utvecklades runt fästningen som byggdes år 1249 på sluttningarna av berget Taygetos. Staden upplevde en stor blomstring under den senare bysantinska tiden och erövrades av både ottomaner och venetianer.
Zagoris kulturella landskap		Regionen Epirus, norra Grekland	2023	Ett avlägset landskap i nordvästra Grekland med små stenbyar, Zagorochoria, heliga skogar och ett nätverk av stenvalvsbroar, stenbelagda stigar och uthuggna trappor som förbinder byarna i Vikos- och Voïdomatisflodens dalgång.

Källor: UNESCO, Wikipedia
Foton: Wikimedia Commons license,
Flera av illustrationerna till detta inlägg skapades med AI-modellen Stable Diffusion

En stor del av dessa vittnesmål hade kunnat gå förlorade om det inte vore för institutioner som Aikaterini Laskaridis-stiftelsen. Stiftelsen är ett centrum för forskning och utbildning, med syfte att främja grekisk kultur både nationellt och internationellt. Deras arbete omfattar ett brett spektrum av områden, från litteratur och historia till maritim forskning och bevarandet av historiska dokument.

En del av deras digitala satsning är Travelogues, ett projekt under ledning av historikern Ioli Vingopoulou. Plattformen samlar material från reseberättelser om de grekiska öarna och hela östra Medelhavet från 1400-talet och framåt. Syftet är att ge forskare och allmänheten tillgång till dessa unika vittnesmål, samtidigt som grekisk kultur och historia lyfts fram i en internationell kontext.

För den som vill utforska vidare finns Travelogues även på engelska: http://eng.travelogues.gr/

Resenärerna på de grekiska öarna (1500–1900)

De resenärer som färdades genom Egeiska havet från 1500-talet till början av 1900-talet gjorde det av många olika skäl. Vissa var pilgrimer på väg till Heliga landet, andra diplomater på uppdrag till den osmanska huvudstaden. Handelsmän sökte nya marknader, forskare och antikälskare kartlade regionens historia, och från mitten av 1800-talet började även resor med rent rekreativt syfte bli vanligare.

De grekiska öarna låg längs dessa sjövägar men utgjorde inte en enhetlig värld. Vissa stod under venetiansk eller genuansk kontroll, andra lydde under det osmanska riket. Oavsett vilket, mötte resenärerna en verklighet som ofta skilde sig från deras förväntningar. De sökte den förlorade antiken men fann också en levande övärld där människor kämpade, arbetade och anpassade sig till naturens och historiens villkor. Vissa öar var nästan öde, medan andra blomstrade genom handel och sjöfart. Genom deras vittnesmål får vi en inblick i båda dessa sidor av de grekiska öarna i Egeiska havet.

Denna artikel är ett första smakprov på de berättelser och bilder som finns bevarade från resenärernas tid om de grekiska öarna. Här lyfter vi fram några utvalda ögonblick och skildringar som ger en känsla av den värld de mötte – och som vi kommer att utforska djupare i kommande delar. Allt material i artikeln är publicerat med tillstånd från Laskarides Foundation.

Syros

Syros genomgick under 1800-talet en oerhört dramatisk förvandling. Från att ha varit tämligen anonym bland de grekiska öarna blev den ett av Medelhavets viktigaste handelscentrum, en plats där öst och väst möttes i ett myllrande kommersiellt och kulturellt nav.

J. Emerson Tennent var en irländsk politiker och jurist. Hans reseskildringar är en blandning av resenarrativ och politiska reflektioner, ofta baserade på andrahandsinformation. Hans verk innehåller en av de tidigaste vyerna av Syros, från en tid då ön höll på att etablera sig som en viktig hamn i Egeiska havet.

Bland de resor han beskriver finns färden med ångfartyget Francesco I, den första kryssningen i östra Medelhavet, som organiserades av arkitekten Marchebeus år 1833 och senare skildrades i hans resekrönika från 1839.

Fotografen F. F. Boissonnas verk från tidigt 1900-tal blev banbrytande inom fotografihistorien. Hans bilder från Syros och andra platser förenar landskap och människor i en fulländad harmoni.

Under andra halvan av 1800-talet fick Syros ökad uppmärksamhet i den europeiska pressen. Brittiska tidningar som The Illustrated London News och The Graphic publicerade detaljerade träsnitt som skildrade öns landskap, befolkning och samhällsliv. Dessa bilder, baserade på resenärers skisser och anteckningar, gav en bredare publik en visuell inblick i både livet på ön Syros och i större händelser i den grekiska världen, från politiska omvälvningar till naturkatastrofer.

Patmos

År 1801 besökte mineralogen Edward Daniel Clarke och hans resesällskap klostret på Patmos, där de fick tillstånd att gå in i dess bibliotek. Det de mötte var en kaotisk samling av böcker och manuskript, där damm, mal och mögel hade börjat ta över.

Notis: texten som följer är ett sammandrag av omfattande artikel i magasinet Lifo om Laskarides Stiftelsens online-träffar med ämne de grekiska öarna innan moderniseringen.

På hyllorna stod tryckta böcker, de som munkarna värderade högst, medan de handskrivna manuskripten låg i oordnade högar på golvet. Bland dem gjorde resenären Clarke några häpnadsväckande upptäckter: en bortglömd Platonsk dialog, ett lexikon av Kyrillos av Alexandria och volymer med antika grekiska hymner, kompletta med äldre tiders musiknotation. Munkarna gick med på att sälja några av manuskripten – men endast under löftet att transaktionen skulle hållas hemlig för öborna.

Men affärsuppgörelsen gick inte som planerat. När resenärernas skepp låg färdigt att segla och manuskripten ännu inte hade levererats, trodde de sig ha blivit lurade. Då dök en man upp vid stranden med en stor korg och gav en diskret signal. En båt skickades ut till honom, och han ropade att han kom med brödleveransen.

Edward Daniel Clarke beskriver själv i detalj hur utbytet gick till:

”Mannen gick ombord, kastade en menande blick på oss och sade högt: ’Hegumenos (Priorn) har beordrat mig att ta tillbaka korgen tom, och han ber er räkna bröden för att se att de stämmer.’ Vi förstod direkt. Vi sprang åt sidan, välte korgen och fann till vår glädje Platons dialog, Kyrillos lexikon och andra manuskript. Vi gömde dem snabbt, överlämnade korgen och ett litet bakshish (dricks), och allt gick precis som vi hade önskat.”

Smugglingsaffären förblev dock inte hemlig. Händelsen skapade skandal, och redan året därpå, 1802, ristades en inskrift i sexfotad vers vid bibliotekets port. Den lyder:

”Här inne finns strålande manuskript. För den vise mannen är de mer värdefulla än guld. Bevara dem därför med största omsorg, mer än ditt eget liv. Ty tack vare dessa skrifter har klostret blivit lysande.”

En danska på Sikinos, 1850.

På 1800-talet regerade i Grekland kung Otto och drottningen Amalia. Drottningen hade en dansk personlig pastor, vars maka var Christiane Lüth. Under sin tretton år långa vistelse i landet reste hon ofta runt på de grekiska öarna i Egeiska havet. I sina texter avstår hon från att använda akademiska uttryck och beskriver på ett enkelt och tydligt sätt människorna och öarna, med en vänlig och objektiv ton.

Vi kom till ön Sikinos vid lunchtid och fann en enkel hamn med två gamla båtar. Efter lite övertalning fick vi tag på åsnor och började gå uppför en brant backe mot byn i den heta solen. Vi stannade en stund vid en brunn där utsikten var vidsträckt och klar.

I byn möttes vi av Hälsovårdsmannen vid en terrass, och där blev vi snart omringade av byborna som bjöd oss på kaffe. Borgmästaren kom och bjöd in oss till sitt hus, där hans fru talade vänligt med oss.

Vi besökte också kyrkan Episkopi, byggd på ett antikt tempel tillägnat Apollon. Pelare och marmor från det gamla hedniska templet är fortfarande framträdande i och runtomkring kyrkobyggnaden. På vägen dit bjöd oss prästen på bröd, oliver och råa bönor. På vägen tillbaka från kyrkan besökte vi en ung väverska och fick se hennes hantverk.

När vi återvände till byn möttes vi åter av Borgmästaren tillsammans med byborna. De ville höra om vår utflykt och vad vi tyckte om deras ö.

Notis: texten ovan är ett sammandrag av omfattande artikel i magasinet Lifo om Laskarides Stiftelsens online-träffar med ämne de grekiska öarna innan moderniseringen.

Paros

Choiseul-Gouffier, en fransk adelsman och reseskildrare, besökte Paros under sin första resa till Grekland 1776. I Voyage pittoresque de la Grèce beskrev han hur marmorn från ön, berömt för sin renhet och transparens, en gång hade format några av Greklands största konstverk.

Han fascinerades dock inte bara av öns marmorbrott utan också av dess folkliv och dokumenterade både landskap och människor. Hans skildringar spreds i Europa och bidrog till att förstärka öns mytiska status som en plats där det antika arvet levde kvar.

Santorini

Den vulkaniska ön Santorini, övernaturlig och fängslande, följde samma historiska öde som resten av Kykladerna och övergick från venetianskt till osmanskt styre. Efter århundraden av främmande herravälde blev ön på 1800-talet en del av den moderna grekiska staten, och det var i denna tid av förändring som Christoffer Wordsworth publicerade ett rikt illustrerat verk, Greece, Pictorial, Descriptive. Det är mer en historisk skildring än en reseberättelse, och den fick det stort genomslag hos allmänheten.

Christopher Wordsworth var en framstående klassisk lärd och biskop av Lincoln. Han reste genom Grekland 1832-1833 och blev den första brittiska medborgaren att tas emot av kung Otto.

Wordsworth dokumenterade sina resor genom noggranna arkeologiska observationer och i centrum står levande skildringar av de platser han besökte. Genom att koppla moderna platser med deras antika motsvarigheter, ger Wordsworth oss en fängslande bild av Greklands historia. Hans arbete kombinerar intellektuell stringens med en personlig entusiasm, vilket gör det till ett fascinerande verk för dem som vill utforska Greklands rika historia genom en kunnig resenärs ögon.

Början på en längre resa

Här avslutar vi den första etappen av vår expedition genom Grekland, fångad i de utländska resenärernas blick. Deras dagböcker, skisser och brev har återuppväckt ett Egeiskt landskap som tidens tand för länge sedan omformat – men de glimtar vi nu delat utgör bara inledningen till en betydligt mer omfattande redogörelse.

I framtida artiklar kommer vi att fördjupa oss i dessa resenärers erfarenheter och iakttagelser. Vi kommer att följa deras spår genom samhällen, byar, antika ruiner och kustlandskap som sedan dess genomgått omfattande förändringar. Resenärernas dokumentation utgör ett viktigt historiskt material som belyser både kulturella traditioner, arkitektur och vardagsliv från en tid då resandet var förbehållet ett fåtal privilegierade.

Genom att jämföra deras skildringar med dagens verklighet får vi även perspektiv på turismens utveckling i regionen – både dess bidrag till ekonomisk tillväxt och dess avgörande påverkan på lokalsamhällen. Deras anteckningar och bilder blir därigenom en värdefull referenspunkt för att förstå öarnas transformation under de senaste århundradena.

Källor:

Texter, bilder, fotografier och kartor med tillstånd av Aikaterini Laskaridis-stiftelse. Materialet bygger på Stiftelsens omfattande arkiv, där resenärernas vittnesmål finns dokumenterade: https://www.laskaridisfoundation.org/en/

Argyro Bozonis artikel i magasinet Lifo har också varit en viktig referens i sammanställningen.

Fördjupning:

Webbplatsen TravelTrails är ett samarbete mellan Aikaterini Laskaridis-stiftelsen och Gennadius Library. Sajten utgör en omfattande databas över reseskildringar från östra Medelhavet mellan 1500- och 1900-talet. Den är tillgänglig på grekiska, turkiska och engelska: https://traveltrails.gr.

Relaterade artiklar

Genom att jämföra dessa historiska skildringar med moderna reseberättelser får vi ett unikt perspektiv på hur öarna och resandet har förändrats genom århundradena. För den som är nyfiken på hur det var att utforska de grekiska öarna i en närmare tid rekommenderas artikelserien Uffes grekiska irrfärder. Här skildras ö-livet under 1970- och 80-talen, en period då massturismen precis börjat men öarna fortfarande behöll mycket av sin traditionella karaktär:

• Öluffa på 1970-talet, Uffes grekiska irrfärder, del 1
• Öluffa på 1970-talet, del 2 av Uffes grekiska irrfärder
• Öluffa på 1980-talet, del 3 av Uffes grekiska irrfärder

Situationen har lett till att båda öarna förklarats i undantagstillstånd. På Santorini har massflykt präglat de senaste veckorna, med extra färje- och flygturer för att möta den höga efterfrågan. Många har lämnat ön, och vissa områden beskrivs nu som närmast öde.

Myndigheterna har infört en rad försiktighetsåtgärder för båda öarna: skolor håller stängt, stora folksamlingar i inomhusmiljöer avråds, och vissa bebyggda områden samt hamnar har spärrats av. Om skalven tilltar ytterligare rekommenderas även att hålla sig borta från kustlinjen och klippiga områden.

Seismologer betonar att den nuvarande aktiviteten varken är kopplad till historiska händelser som den förödande jordbävningen 1956 eller till vulkanen vid Santorini. De pågående skalven följs noggrant av experter, och myndigheterna uppmanar till vaksamhet samtidigt som de avråder från spekulationer om större händelser.

Däremot är de pågående skalven en påminnelse om de krafter som ständigt är i spel i den Egeiska regionen, där den eurasiska och den afrikanska kontinentalplattan pressas mot varandra.

För de som bor på Santorini och Amorgos eller har en djupare kännedom om Egeiska havets historia väcker de senaste skalven minnen av tidigare jordbävningar som förändrade öarna för alltid. En av de mest förödande i modern tid inträffade i mitten av 1900-talet och lämnade djupa sår efter sig. På Santorini förstördes 500 byggnader och över 3 200 skadades, medan 54 människor miste livet. På Amorgos var förödelsen omfattande, även om dokumentationen av skadorna är knapphändig.

Den dubbla katastrofen – jordbävningen och tsunamin – lämnade ett outplånligt avtryck i Greklands moderna historia och påminner om Egeiska havets obevekliga seismiska krafter.

Förödelsen i Egeiska havet – skalvet 1956

Tidig morgon den 9 juli 1956 rämnade jorden under fötterna på invånarna i Egeiska havets hjärta. Markens skälvningar var brutala, men det var inte bara skalvet som lämnade outplånliga sår i landskapet – det var tsunamin som snart slog till, de fallande klipporna och den chock som etsade sig fast hos de som upplevde katastrofen.

Jordbävningens epicentrum låg söder om Amorgos, den östligaste av de Kykladiska öarna, i Egeiska havet. Den nådde en magnitud på 7,5 – en av de högsta som registrerats i Grekland under 1900-talet.
Den officiella dödssiffran uppgick till drygt 50, medan hundratals skadades och ännu fler förlorade sina hem och sina tillgångar.

📌 Notis: De historiska bilderna i denna artikel är AI-genererade, baserade på ögonvittnesskildringar, fotografiska arkiv och samtida beskrivningar av händelserna. De är skapade för att ge en visuell känsla av hur jordbävningen och tsunamin 1965 påverkade Santorini och Amorgos.

Jordens vrede – sekunder av förödelse

Skalven förvandlade byggnader till rasmassor och chocken spreds långt bortom Kykladerna. Markens rörelser påverkade inte bara öarna utan hela den Egeiska regionen, ända till Turkiets kust.

Dagstidningen To Vima rapporterade dagen efter händelsen om skräckscenerna som utspelat sig på Santorini:

Scener av skräck och panik bredde ut sig på det drabbade Santorini, bara några minuter efter det första skalvet. Invånarna flydde i panik från sina hem och rusade genom de smala gatorna i ett försök att nå stranden. Samtidigt ekade ljudet av kollapsande hus, det dova mullret från markens rörelser och svart rök som verkade stiga från vulkanen. Damm täckte allt och förvandlade morgonen till en mardröm.

Mitt i förödelsen kämpade människor desperat för att rädda sina nära och kära. En kvinna lyckades gripa tag i sina tre spädbarn och skyddade dem med sin egen kropp när hon flydde ut på gatan, för att undvika de fallande stenarna.

📌 Notis: De historiska bilderna i denna artikel är AI-genererade, baserade på ögonvittnesskildringar, fotografiska arkiv och samtida beskrivningar av händelserna. De är skapade för att ge en visuell känsla av hur jordbävningen och tsunamin 1965 påverkade Santorini och Amorgos.

Andra var mindre lyckosamma – en kaféägare fastnade i en dörröppning och dog av kvävning. På ett annat håll tog en farmor sina två barnbarn i famnen och lyckades, vacklande och krypande, ta sig ut oskadd. Men barnens mor, hennes egen dotter, miste livet under rasmassorna.

Sex till åtta sekunder – så lång tid varade skalvet enligt de första officiella rapporterna. Ett ögonblick som kändes som en evighet för dem som upplevde det. Santorini, redan märkt av historiska katastrofer, drabbades återigen av ödeläggelse. Efter huvudskalvet avtog skakningarna gradvis men fortsatte att kännas av i flera dagar. Av rädsla för fler skalv stannade invånarna utomhus, ingen vågade återvända till sina hem.

Tsunamin – den från havet annalkande faran

📌 Notis: De historiska bilderna i denna artikel är AI-genererade, baserade på ögonvittnesskildringar, fotografiska arkiv och samtida beskrivningar av händelserna. De är skapade för att ge en visuell känsla av hur jordbävningen och tsunamin 1965 påverkade Santorini och Amorgos.

Som om själva jordbävningen inte vore nog kom nästa slag från havet. En våldsam tsunami föddes ur skalvet och vräkte sig in över öarna. Santorini och Amorgos drabbades särskilt hårt. Vattenmassorna, med vågor upp till 30 meter, svepte bort hus, båtar och människor – de som inte omkom i rasmassorna hade nu havet själv att värja sig emot. Vågorna spreds i alla riktningar och drabbade inte bara de södra öarna i Kykladerna utan även Kretas norra kust och Dodekanisa – Tolvöarna.

Historiska vittnesmål beskriver hur havet vid Katapola på Amorgos drog sig tillbaka helt, så att människor kunde gå på den blottlagda havsbottnen – innan vågorna slog tillbaka med förödande kraft.

Ryktena om vulkanen

Under de första timmarna av paniken som utbröt rapporterade många invånare att de såg vulkanen få ett utbrott och att stora mängder svart rök kom från kratern. Det visade sig dock vara ett missförstånd.

Seismologerna utesluter att jordbävningen hade något samband med ett vulkanutbrott. Skalvet var av rent tektonisk natur och orsakades av rörelser i jordskorpan, inte av vulkanisk aktivitet. Närvaron av vulkanen i området och det svarta dammet som virvlade runt kan ha skapat illusionen av ett utbrott, men detta saknar grund, säger experterna.

Det senaste bekräftade vulkanutbrottet i Santorini inträffade 1950, sex år tidigare än det stora skalvet och ingen ovanlig seismisk aktivitet registrerades vid de aktiva kraterna i samband med skalvet 1956.

Santorini, den vulkaniska aktivitetens historia

Santorini har haft många vulkanutbrott genom historien, med varierande kraft och explosivitet. Minst tolv stora explosiva utbrott har dokumenterats, varav fyra var så kraftiga att de skapade en ny caldera – det vill säga en kollaps av vulkanens krater, vilket helt förändrade landskapet.

De äldsta utbrotten skedde för mellan 650 000 och 550 000 år sedan, och många av dem skedde under vatten. Under de senaste 360 000 åren har vulkanen genomgått två stora cykler, där varje cykel kulminerade i två gigantiska caldera-bildande utbrott som omformade hela ön.

Under bronsåldern inträffade det minoiska utbrottet på Santorini – ett av de största vulkanutbrotten i mänsklighetens historia. Utbrottet hade sitt epicentrum i det område som idag utgör den stora calderan.

Innan dess hade Santorini formen av en nästan sluten ring, med en enda smal passage in till den inre lagunen. Det minoiska utbrottet var så kraftigt att stora delar av denna ring försvann och två nya kanaler skapades, vilket gav ön dess nuvarande form.

Denna händelse var en av de mest avgörande i det Egeiska havets tidiga historia och tros ha bidragit till den minoiska civilisationens nedgång.

Efter det minoiska utbrottet har den vulkaniska aktiviteten varit koncentrerad till Kameni-öarna i lagunens mitt. Dessa öar har bildats successivt sedan bronsåldern, och den första av dem reste sig över havsytan år 197 f.Kr.

Sedan dess har nio utbrott dokumenterats. År 1707 bröt en undervattensvulkan genom havsytan och skapade Nea Kameni, som sedan dess har varit centrum för den vulkaniska aktiviteten i området. Under 1900-talet skedde tre utbrott, det sista inträffade 1950, utan några större konsekvenser.

Även om vulkanen idag betraktas som vilande, avges fortfarande ånga och koldioxid från den nuvarande aktiva kratern på Nea Kameni, medan flera äldre kratrar ligger utspridda över ön.

Santorini: utbrottet 1925

Historiskt filmklipp från utbrottet 1925 på Nea Kameni, filmat av professor Georgios Georgalas. Videon skapades för utbildningssyften och innehåller material från ERT:s dokumentärserie ”Ταξιδεύοντας στην Ελλάδα/På resa i Grekland”. Publicerad på YouTube av Trantafyllos Soldatos.

Egeiska havet – skärningspunkten mellan tre kontinenter

Egeiska havet har genom årtusendena burit både liv och förödelse. Santorini och Amorgos, två öar formade av havets och jordens krafter, har gång på gång fått bevittna naturens obevekliga styrka.

De hundratals skalv som nu skakar Santorini och Amorgos är en påminnelse om regionens geologiska verklighet. För öarnas invånare är jordbävningar inte avlägsna historiska händelser, utan en del av vardagen. Precis som 1956 års överlevare lärde sig att återuppbygga sina samhällen, fortsätter dagens öbor att anpassa sig – med modern teknik, bättre byggnader och välutvecklade varningssystem. Men under ytan är naturkrafterna lika oberäkneliga nu som då.

De mest förödande jordbävningarna

Tabellen nedan visar de mest förödande jordbävningarna i Grekland, ordnade efter magnitud. De kraftigaste skalven listas högst och inkluderar antal dödsoffer.

Källor: To Vima, tovima.com, Wikipedia, ekriti.gr, Ta Nea, iefimerida.gr

📌 Notis: De historiska bilderna i denna artikel är AI-genererade, baserade på ögonvittnesskildringar, fotografiska arkiv och samtida beskrivningar av händelserna. De är skapade för att ge en visuell känsla av hur jordbävningen och tsunamin 1965 påverkade Santorini och Amorgos.

Äldre artiklar om Amorgos:

Amorgos – en pärla i det stora blå

Seminarier om kallmurar på Amorgos

Gudinnan Artemis, kult och helgedom

Helgedomen i Brauron är en av de mest betydelsefulla arkeologiska platserna i Attika. Den byggdes ut till sin slutliga form omkring 500-talet f.Kr. Här hölls en av antikens viktigaste festligheter, Βραυρώνια/Brauronia, som var tillägnade den olympiska gudinnan Artemis.

Festligheterna hölls vart femte år och ansågs nästan lika viktiga som de Eleusinska mysterierna, som vi har tittat på i tidigare artikel.

Artemis är en av de mest mångsidiga och fascinerande gudinnorna i den grekiska mytologin. Hennes kulter var spridda över hela den antika grekiska världen. Hon associerades inte bara med jakt och vildmark, utan också med förlossning, kvinnors hälsa, barn och ungdom, speciellt flickor innan de nått vuxen ålder. I Brauron verkar Artemis ha dyrkats mest i denna roll.

Ett viktigt inslag i Braurona-kulten var rituella ceremonier och processioner av unga flickor, som närmade sig giftasålder. Flickorna kallades άρκτοι (arktoi)/björnar, vilket symboliserade deras övergång från barndom till vuxenhet.

De hedrade Artemis genom heliga danser, klädda i saffransfärgade dräkter. De sprang lopp och offrade till gudinnan. Ibland var nakenhet en del av dessa övergångsriter, som symboliserade flickornas förberedelse inför vuxenlivet.

Innan de skulle gifta sig offrade flickorna också sina barndomsleksaker till Artemis, och många av dessa föremål har hittats i tempelområdet.

Under den senare klassiska tiden identifierades Artemis också med Σελήνη/Selene, månens personifikation. Hon sades ofta vandra i skogar och berg, åtföljd av sina nymfer. Den romerska motsvarigheten till Artemis är Diana.

Artemis tempel

Själva templet tillägnat Artemis var byggt på sluttningen av en 24 meter hög kulle där en källa som ansågs helig fortfarande flödar. Idag återstår bara grunderna av templet som med tidens gång har förstörts av krig och naturkatastrofer.

På samma plats uppfördes under 1400-talet det bysantinska kapellet Agios Georgios, som delvis är uthugget i klippan. Man har i närheten också hittat resterna av en fornkyrka daterad till 400-talet e.Kr.

Stoa – pelargången

Norr om templet byggdes omkring 400-talet f.Kr. det som idag dominerar fyndplatsen: en στοά/stoa – en pelargång eller öppen sal, i form av ett ”Π”. Den fungerade som central samlingsplats under de religiösa festerna, och främjade samhörighet bland de som hedrade Artemis. Här utfördes viktiga ceremonier och måltider hölls i gudinnans ära.

I anknytning fanns en mindre stoa som hyste flera rum där arktoi-flickorna bodde. Trots att denna mindre stoa aldrig blev helt färdigställd, användes den aktivt under festligheterna i klassisk tid. Flera av flickornas namn har återfunnits som inskriptioner på resterna av väggarna i denna stoa.

I båda pelargångarna placerades även gåvor och små statyer som föräldrar frambar som offer när de satte sina barn under gudinnans beskydd.

Ifigenias grav

Lämningarna av vad som sägs vara den mytologiska Ifigenias grav kan beskådas precis till öster om Artemis tempel. Graven var ursprungligen placerad inuti en grotta, vars tak raserade redan under klassisk tid.

Ifigenia var dotter till kung Agamemnon och drottning Klytaimnestra i den grekiska mytologin. Som berättas i Iliaden, innan grekerna kunde segla mot Troja, krävde gudinnan Artemis att Ifigenia skulle offras, för att säkra gynnsamma vindar för flottan.

I sista stund räddade Artemis Ifigenia och förde henne till landet Tauris, vid Svarta havets kust. Med hjälp av sin bror Orestes återvände hon senare till Grekland. Enligt en version av myten, som återberättats av Euripides, anlände Ifigenia till Brauron där hon blev översteprästinna åt Artemis.

Kultplats sedan stenåldern

Mängder av arkeologiska fynd har visat att området Brauron har varit bebott sedan urminnes tider. Kullen och den heliga källan verkar ha spelat en viktig roll för religiösa riter redan från yngre stenåldern och senare under hela bronsåldern. Artemis-kulten anses ha börjat uppstå och utvecklas ungefär vid 900-talet f.Kr.

Tyvärr förstördes mycket av helgedomen under den persiska invasionen 480 f.Kr., men platsen återuppbyggdes delvis senare under klassisk tid. Festligheterna i Brauron började avta efter 200-talet f.Kr.

Helgedomar nära Aten: museet i Brauron

Arkeologiska museet i Vravrona ligger bara ett par hundra meter från helgedomen. Den permanenta utställningen visar fynd från utgrävningarna av tempelområdet och andra närliggande arkeologiska platser.

Utställningen fokuserar på Braurons historia, från förhistoriska bosättningar till antika monument, samt traditioner kopplade till Artemis kult. Museet innehåller också antikviteter och fynd från närliggande kommuner.

Museet har fem utställningssalar, en innergård samt lager och verkstäder för bevarande och konservering av arkeologiska fynd.

Öppettider: Alla dagar, utom Tisdag, 08.00 – 15.30

Du kan ladda ner museiguiden i pdf här (engelska/grekiska) >>

Våtmarken i Brauron

Den naturliga flodbäddsmiljön som fortfarande dominerar området kring Erasinos mynning ger marken en riklig vattenförsörjning, och Brauron med omnejd utgör idag en viktig våtmark som skyddas under Natura 2000, ett europeiskt nätverk för biologisk mångfald.

Våtmarken i Brauron är hem för en mängd olika växter och djur, varav många är mycket sällsynta. Här finner många hägrar en tillflyktsort, medan sällsynta rovfåglar bygger sina bon på de omgivande kullarna. Denna ekologiska rikedom gör området till en central punkt för både historia och naturvård i regionen

Artemis – en mångsidig gudinna

Artemis var en komplex och mångsidig gudomlighet i grekisk mytologi. Hennes kulter varierade beroende på plats och lokala traditioner. I Ephesos, på Mindre Asiens kust, dyrkades hon som en moderlig fruktbarhetsgudinna. Hennes tempel, Artemision, var en av världens sju underverk och ett viktigt centrum för tillbedjan av gudinnan som beskyddare av moderskap och fertilitet.

I Sparta framträdde hon som Artemis Orthia, en sträng gudinna som övervakade unga spartaners utbildning och fysiska träning. Här var hennes roll nära knuten till disciplin och styrka, egenskaper som var viktiga i den spartanska kulturen.

På ön Delos, där enligt mytologin hon och hennes tvillingbror Apollon föddes, hölls stora festligheter till deras ära. Ön var ett viktigt religiöst centrum, och Artemis dyrkades här som en mäktig gudom förknippad med födelse och övergångsriter.

Artemis dyrkades på många olika sätt, men överallt förblev hon en kraftfull symbol för naturens vilda skönhet och den kvinnliga livscykeln. Hon var en central figur i det antika Greklands religiösa liv och en av de äldsta gudomligheterna som dyrkades.

Brauron – Βραυρώνα

Källor

Grekiska Kulturministeriet, grekiska Wikipedia, archaiologia.gr, Arkeologiska museet i Brauron

Senaste inlägg

• Greek Expedition, ready to sail, March 2026 [newsletter]
• Kvinnorna i rebetiko – 8 röster som formade genren
• Foton från massavrättningen i Kaisariani 1944 – väcker starka minnen till liv i Grekland
• Grekiska ord svåra att översätta, del 1: Filótimo
• Kallikatzaroi, den grekiska julens ondsinta varelser [uppdaterad 2025]

De antika olympiska spelen var mer än bara atletiska tävlingar – de var en viktig del av den grekiska kulturen, där idrott, religion och samhälle smälte samman. Vid den heliga platsen Olympia samlades grekiska stammar sedan urminnes tider för att hylla sina gudar, tävla i idrott och befästa sin enhet.

Notis: Detta är en omarbetad artikel skriven av Georgios Xyftilis som publicerades i tidskriften Sport & Affärer, år 2008 . Du kan ladda ner tidskriftens kompletta eventnummer i pdf-format här>>

Spelen hölls till guden Zeus ära i helgedomen Olympia vart fjärde år och finns dokumenterade från år 776 f.Kr. fram till slutet på 300-talet e.Kr. när de slutligen lades ned.

Ode till de Olympiska spelen, fritt efter Pindaros:

Såsom vattnet är det mest värdefulla av elementen,

och guldet dyrbarast bland ämnena,

som solen skiner starkast bland stjärnorna,

så överglänser Olympia och beskuggar alla andra tävlingar.

Helgedomen Olympia

Olympia var inte en antik grekisk stadsstat eller ens en stad, men den var en av de heligaste platserna för hellenerna sedan urminnes tider. Här hade tydligen de olika grekiska stammarna sedan gammalt samlat sig för att offra till gudarna och förstärka den panhelleniska identiteten.

Under klassisk tid var Olympia en imponerande och praktfull plats att skåda. Förutom de mångtaliga idrottsanläggningarna fanns där också det Olympiska Parlamentet, det ståtliga Rådhuset – Prytaneion, där den eviga Olympiska Elden hölls. Det fanns också vattenledningsverk, varma källor, badanläggningar, residenser, träningslokaler, hundratals tempel , statyer och monument tillägnade hjältar, gudar och forna olympiska segrare.

Det ståtligaste av alla tempel var Zeustemplet där den gigantiska Zeus-statyn stod. Detta var skulptören Phedias mästerverk och ett av den antika världens sju underverk.

Spelen i tiden

Forskarna är ännu inte helt eniga om när de allra första spelen i Olympia egentligen ägde rum. Men flera antika skrifter och arkeologiska fynd påvisar att deras rötter kan spåras tillbaka till uråldriga begravnings- eller fruktbarhetsritualer, långt innan 776 f.Kr, året då de första spelen anses ha tilldragit sig.

Detta år var också den s.k. olympiska kalenderns begynnelseår. Kalendern var baserad på fyraårsperioderna mellan de olympiska spelen och varje sådan period kallades en olympiad. I traditionen går emellertid de antika olympiska spelens rötter tillbaka ända till den mytologiska tidens gåtfulla och dunkla landskap.

I flera myter berättas att området kring den heliga lunden Altis i Olympia var skådeplatsen där den unge guden Zeus slutligen besegrade sin far, titanen Kronos, och intog sin plats som gudars och människors fader. Han grundade spelen till minnet av denna stora seger.

Men andra myter uppger den panhellenska hjälten Herakles som de antika olympiska spelens grundare. Enligt traditionen var det han som i Altis planterade det heliga olivträdet med vars kvistar man flätade κότινος/kotinos – kransen med vilken de olympiska segrarna kröntes.

Det sägs också att det var Herakles som med sina kliv mätte upp det senare standardiserade antika grekiska längdmåttet stadium, vilket i Olympias arena har uppmätts till 192,7 meter.

Hjältedyrkan och legender

För de antika grekerna var hjältedyrkan oerhört viktig, och många lokala hjältar hyllades minst lika mycket som de olympiska gudarna. I Olympia, vid Zeustemplets östra sida, fanns legenden om hjälten Pelops inristad på framträdande plats. Pelop har gett sitt namn till hela den stora halvön Peloponesos(Pelops ö).

Pelops, Tantalos son och prins av Lydien, sökte Hippodameias hand, dotter till Oinomaos, kung av den till Olympia närliggande staden Pisa. Kungen utmanade Pelops att med livet som insats tävla mot honom i kappkörning med spann. Ingen av Hippodameias tidigare friare hade klarat sig levande ur denna sport.

Men Pelops var listig. Han mutade kusken Myrtilos att sabotera det kungliga spannets hjul. På detta sätt störtades kung Oinomaos i döden och den Lydiske prinsen gifte sig med Hippodameia, blev kung över Pisa och grundade de Olympiska Spelen till minnet av denna triumf.

De antika olympiska spelen: internationell prägel

De antika olympiska spelen var stora folkfester som drog tiotusentals deltagare. Man beräknar att c:a 45 000 åskådare fick plats bara inne i stadionbyggnaden. Under den klassiska tiden varade festiviteterna i fem dagar och kulminerade med det praktfulla olympiska tåget.

Den första dagen var tillägnad guden Zeus, med viktiga ceremoniella ritualer där man svor den olympiska eden och offrade 100 oxar till gudens ära. Olympia myllrade av folk och liv under dessa färgstarka festivaler. Besökare kom så långt som från de avlägsna grekiska kolonierna i Nordafrika, Sicilien och Svarta Havet.

Förutom idrottstävlingarna pågick där också sång- och musiktävlingar, skalder reciterade poesi, filosofer framställde sina teorier, teaterpjäser presenterades, kommersen i marknaden flödade, talare spred sina budskap till folket, stora banketter och andra sammankomster anordnades.

Den antika grekiska nakenheten

I de flesta grenarna tävlade idrottsmännen nakna. Den nakna och vältränade mänskliga kroppen var för de antika grekerna naturens fulländade verk vad gäller harmoni och skönhet. Ordet gymnasium härstammar från grekiska γυμνός/gymnos som betyder naken. Gymnasier kallades ursprungligen anläggningarna där man med kombination av idrott och musik tränade både kropp och själ. I antiken ansågs dessa två utgöra en odelbar helhet.

Kvinnorna

Som det kanske är bekant, fick kvinnor inte delta i de antika olympiska spelen. Gifta kvinnor fick inte ens vara åskådare. Vad som är mindre känt är att kvinnorna hade sina egna spel i Olympia som också pågick varje fyraårsperiod. De kallades Heraiaspelen och var tillägnade den stora gudinnan Hera. Det är ännu okänt om män fick närvara vid de kvinnliga spelen.

Vapenvilan som inte var fred

De antika olympiska spelen hölls alltid på sommaren, men forskarna är inte ense om den exakta tidpunkten. De flesta hävdar att de sammanföll med den första fullmånen efter sommarsolståndet.

En månad innan denna tidpunkt sändes spondoforoi – speciella sändebud – ut i hela det antika Grekland för att förkunna den berömda Olympiska vapenvilan.

Det har visat sig att denna vapenvila inte betydde någon allomfattande och universell fred mellan stadsstaterna. Det rörde sig snarare om en gammal konvention som tillät idrottare, tränare, funktionärer och åskådare att genom krigszonerna ta sig till Olympia trygga och ostörda.

De enskilda grenarna

Vid de allra första olympiska spelen fanns bara en enda idrottsgren: löpning på rak-sträcka av en stadiumlängd, 192,7 meter. Under olympiadernas lopp lades emellertid flera grenar till: löpning av längre distanser upp till 24 stadier (c:a 4600 m.), kappritter,kappkörningar med spann, brottning, boxning, den populära men farliga kampsporten Pankration, löpning i full rustning, samt femkamp med bl.a. längdhopp, spjut och diskus m.m.

Spelen leddes av speciellt utvalda domare hellanodikerna som hade stora befogenheter och var mycket högaktade. Klädda i skinande purpur och med lagerkransar runt huvudet gick de allra först i det olympiska tåget. Hellanodikerna vakade inte endast över själva spelen utan även över idrottsmännens träning och levnadssätt.

Olympia ödeläggs

De antika olympiska spelen, som oavbrutet hade varat i 1 116 år, lades till slut ned i slutet av 300-talet e.Kr. De sista dokumenterade spelen ägde rum 393. Ett par år senare ödelades helgedomen av en stor brand och de resterande monumenten förstördes eller forslades bort till det bysantinska rikets huvudstad Konstantinopel.

En serie av senare jordbävningar begravde resten av byggnaderna och det heliga Olympia täcktes till slut av lera och föll i glömska. 1500 år senare upptäcktes Olympias ruiner av tyska arkeologer och med initiativ av fransmannen Pierre de Coubertin återupptogs de Olympiska Spelen 1896, i Aten. Segrarna i de första moderna olympiska spelen fick förutom medalj även en vildolivkvist från Olympia.

Källor förutom de som anges i texten: Grekiska Wikipedia, Grekisk Mytologi, Andreas Georgiou, Olympia-Greece

Flera artiklar om antika Grekland hos Expeditionen hittar du här>>