Attika, ett slättland omgivet av höga berg, var historiskt en plats där vatten möttes. Kilometer efter kilometer av bäckar, strömmar och floder korsade området mellan Parnitha, Penteli och Hymettos. Sedan kom betongen och asfalten. Man räknar med att över 500 kilometer vattenströmmar har kanaliserats under jord fram till i dag.

Floder som blir till gator

Centrala och idag välkända vägar och gator i huvudstaden anlades längs de fåror som vattendragen en gång hade skapat. Utgrävningar har visat att de flesta av centrala Atens moderna gator döljer ett igenfyllt vattendrag eller en underjordisk flod. Studier visar att de öppna vattendragen år 1945 hade en sammanlagd längd på 1 280 kilometer. I dag återstår bara 434 kilometer – en dramatisk minskning.

Men trots att så mycket har gått förlorat finns spåren av det gamla Aten kvar – och en del av dem går fortfarande att uppleva. De gömda floderna är bara en del av stadens hemligheter:

🎧 Aten i hörlurarna – en resa i din egen takt

Med vår ljudguide i VoiceMap får du uppleva Aten på ett nytt sätt. Turen leder dig genom stadens gömda lager – de undanskymda gränderna, de förbisedda byggnaderna och de berättelser som sällan ryms i guideböckerna. Du väljer själv tempot: följ rutten på plats i Aten med appen som följeslagare, eller lyssna som en virtuell vandring var du än befinner dig.

🎧 Lyssna på turen i VoiceMap 👉

På 1950-talet, under det s.k. byggrättsbytets* tid, och senare för bilismens skull, behandlades floderna som problematiska hinder istället för delar av det attiska landskapet.

*byggrättsbyte (αντιπαροχή/antiparochi): det system som präglade efterkrigstidens Aten, där markägare lät byggföretag uppföra flerbostadshus på deras tomter i utbyte mot några av de färdiga lägenheterna.”

Enligt de uppgifter som ofta återges i den grekiska pressen är siffrorna talande: Efter andra världskriget var omkring 25 procent av Atenområdet täckt av vägar och bebyggelse. Efter 1975 hade andelen stigit till 75 procent.

Kifissos – från myt till motorväg

Kifissos, som rinner väster om Aten, är den största och mest kända floden i Attika. Antika författare nämner den redan för mer än två tusen år sedan. För atenarna i forntiden var Kifissos helig – en källa till liv för den stora, bördiga slätten.

Som flera andra floder personifierades Kifissos i mytologin av en gud med samma namn. Han räknades till de sekundära gudarna i Attika och var en allegorisk gestalt för floden själv – ibland hyllad för det vatten han skänkte till den bördiga slätten, ibland fruktad för de översvämningar han kunde orsaka. Längs dess lopp låg också Elaionas, de atenska olivlundarnas vidsträckta område, där vattnet från Kifissos bevattnade de träd som gav den högt skattade lokala olivoljan, vilken under antiken var en av stadens viktigaste exportprodukter.

Den Heliga Vägen, Ιερά ΟδοςIera Odos, korsade Kifissos på väg mot Eleusis, och än i dag finns flera lämningar bevarade från antiken, nu inklämda mellan industriella kolosser, förrådsmagasin och trafikleder.

I modern tid har Kifissos blivit förknippat med motorvägar och industriområden som följer dess lopp. Stora delar av floden är kanaliserade, och dess vatten är belastat av stadens utsläpp. Kifissos-fåran är i dag ett av de största öppna miljöproblemen i Atenbäckenet.

Ilissos – filosofins och nymfernas ström

Ilissos har sina källor i berget Hymettos och rinner längs Athens östra kant. Dess ström är som livligast under vintern och våren. För atenarna i forntiden var den helig. Längs dess stränder fanns altaren tillägnade många gudar. Här hölls de Små Mysterierna/Μικρά Μυστήρια, heliga riter som knöt an både till de Stora Mysterierna i Eleusis och till dionysiska ceremonier. Vid Ilissos låg också helgedomar åt Nymferna och åt Pan, och Platon låter Sokrates föra samtal vid strömmen.

Ilissos, den största av dagens Aten gömda floder, löpte utanför de antika förvarsmurarna och korsades av broar, varav bara en står kvar idag. De övriga förstördes när Ilissos på 1930-talet leddes under jord. Det skedde under diktatorn Metaxas styre, och det skrivs att han inledde övertäckningen med de symboliska orden: ”Härmed begraver vi Ilissos.”

Men än i dag finns några spår kvar av floden i stadslandskapet. Den valvbro som kung Otto lät bygga över Ilissos står fortfarande kvar, även om den själv är överbyggd av högtrafikerade motorleder.

Strax intill kung Ottos bro hittar vi en välbevarad klipprelief av guden Pan. Här byggdes också kyrkan Agia Foteini, i anslutning till antika källan Kallirrhoe. På ön Vatrachonisi/Grodön, där flodfåran delade sig, växer den vilda vegetationen fortfarande tätt, som en sista skymt av det gröna bälte som en gång kantade strömmen. Just vid Vatrachonisi bildade Ilissos flera forsar och små vattenfall – heliga och vida berömda under antiken. Vi har berättat om dessa platser i vår serie Det okända Aten→

Men strömmen är inte helt förlorad: i dag kan man följa den underjord. Tillsammans med Alter Exploring Team, har vi själva vandrat i de underjordiska gångarna av Ilissos, hela vägen ned mot Kallithea.

Eridanos – en liten ström med lång historia

Eridanos är en relativt liten ström, men den har spelat en viktig roll i Atens historia. Den har sin källa vid Lykabettos och korsar staden på väg mot Kerameikos, där den fortfarande syns ovan jord. Den följer sedan Ιερά Οδος/Iera Odos, den Heliga Vägen, innan den till sist förenar sig med Kifissos. Längs dess lopp växte i antiken både bostäder och verkstäder fram, och strömmen blev tidigt en del av det atenska vardagslivet.

Succesivt försvann Eridanos under fyllmassor och byggnationer, men i dag kan man fortfarande se den på två ställen: i Kerameikos arkeologiska område, där en två meter bred sträcka av bädden är frilagd, och vid Monastiraki. Där syns den först ute på torget, lite obemärkt bakom ett staket, och sedan inne i stationen bakom en lutande glasvägg. Där visas också andra fynd som kom fram under byggandet av den nya Metrostationen på 1990-talet.

Bortglömda strömmar med märkliga namn

Förutom Kifissos, Ilissos och Eridanos korsades staden historiskt av många fler vattendrag. Några hade sina källor vid Lykabettos, andra vid Tourkovounia i nordöst, och de förde sitt vatten genom de områden som i dag utgör stadens hjärta.

Ett av dessa vattendrag är Podoniftis, Fottvättaren, med källor vid berget Penteli, norr om Aten. Den flyter ännu idag ovan jord på en ca 4 km lång sträcka. Vi har följt Podoniftis tidigare i våra upptäcktsfärder →

Andra äldre strömmar var Voidopnichtis – bokstavligen Oxdränkaren och Kyklovoros, vars bessynerliga namn fortfarande utgör en gåta för språkvetarna . De rann där vi idag går på välkända gator och vägar som Stadiou och Akadimias, eller genom nu tättbebyggda områden som Patisia och Kypseli. Namnen som lever kvar påminner om att Aten en gång var ett nät av floder, bäckar och strömmar som gav liv åt det attiska landskapet.

Avtäckning – visioner och risker

Det talas ibland om att Aten borde återfå sina floder, att de ska befrias från betongen och åter bli synliga. Förespråkare pekar på att en återöppning kan minska risken för översvämningar, skapa nya gröna rekreationsytor och öppna tillgången till ett mer naturligt stadsliv.

Enligt Europeiska Miljöbyrån kan restaurerade stadsvattendrag stärka den biologiska mångfalden och förbättra vattenkvaliteten. De kan också bidra till att sänka temperaturen i tätbebyggda områden – det som kallas den urbana värmeön, när staden blir varmare än sin omgivning på grund av asfalt och betong. Samtidigt kan det ge sociala och ekonomiska vinster- från hälsa och livskvalitet till investeringar, turism och stigande fastighetsvärden.

Men bakom visionen om öppna vattendrag döljer sig också en obekväm verklighet som inte får förbises. Många av Atens strömmar täcktes över för att skydda allmänheten från smittor och andra sanitära risker. Enligt seriösa röster i debatten måste dessa problem lösas först – annars riskerar återöppningen att bli en fara snarare än en gåva.

Karta över floder och vattendrag i Attika

Källor

Relaterade artiklar

Det okända Aten

Aten är en stad byggd i lager – märkt av forntida civilisationer, hårt vunna erövringar, skiftande trosuppfattningar och ett vardagsliv vars rytm fortsätter än i dag. Byggnader och gator bär ekon av många olika epoker: det arkaiska och klassiska Aten, den hellenistiska tiden, den romerska ockupationen, den bysantinska tusenåriga eran, det osmanska övertagandet, frankiskt herravälde, 1800-talets befrielsekrig och, slutligen, den moderna grekiska statens bildande.

Ibland syns lagren tydligt – en marmorkolonn inmurad i en senare vägg, en dold gård bakom en brusande gata. Andra gånger ligger de dolda och väntar på att upptäckas av den som vet var man ska leta.

Men Aten är inget museum. Det är en levande stad där dåtid och nutid smälter samman. Samma gator som en gång bar filosofer och revolutionärer sjuder nu av kaféer, butiker och atensk vardag. Varje steg genom Aten är ett steg tvärs över århundraden.

Antik akvedukt i den Nationella Trädgården

Vårt första mål idag är Peisistratos akvedukt från 500-talet f.Kr. som fortfarande bevattnar den centrala Stadsparken eller Nationella Trädgården. Vi startar därför vår tur vid parkens norra ingång, vid Vasilissis Sofias aveny.

Tar du några steg in från ingången, kommer du efter cirka 20 meter fram till en liten damm. Den ser stilla och anspråkslös ut – men rymmer en fascinerande hemlighet: det är här vattnet från en uråldrig akvedukt samlas, innan det leds vidare för att ge liv åt hela trädgårdens frodiga grönska.

Denna anmärkningsvärda konstruktion, känd som Peisistratos akvedukt, går tillbaka till 500-talet f.Kr. Den är fortfarande i bruk i dag. Under jord löper den 6,5 kilometer, på ett djup av 10–12 meter. Akvedukten har sin början vid foten av berget Hymettos – den iögonfallande bergskedjan öster om Aten och följer terrängen in mot stadscentrum. Varje dag förser den dammen med omkring 1 000–1 200 kubikmeter vatten.

Dammen markerar också Trädgårdens högsta punkt. Härifrån leds vattnet vidare ut i ett förgrenat system som bevattnar parkens träd och växtlighet. Det är en stillsam men påtaglig länk mellan det antika Aten och dagens moderna storstad.

Fornlämningar i Nationella Trädgården

Den Nationella Trädgården är verkligen ett stillsamt grönområde mitt i stadens brus, en oas och ett andningsrum i det moderna Aten. Men platsen har också djupa historiska rötter. Redan under antiken låg här filosofen och botanisten Theofrastos privata trädgård. I mitten av 1800-talet anlades en kunglig park på samma plats, på initiativ av drottning Amalia. Parken kallades då den Kungliga Trädgården.

I dag, under namnet den Nationella Trädgården, är den en offentlig, lummig tillflykt med slingrande gångar, höga palmer och ett oväntat rikt fågelliv – öppen för alla, varje dag, året runt.

För att nå nästa plats på vår lista behöver vi ta oss genom hela trädgården, från dammen i norr till en av de södra utgångarna. Där, i ett lite undanskymt hörn, mitt bland flera andra romerska fornlämningar vilar ett ganska förbisett monument.

Det är en massiv arkitrav, en huvudbalk i marmor, som i årtusenden prydde Hadrianus stora reservoar vid Dexameni-torget i Kolonaki. Vi har tidigare rört oss i området kring Dexameni, där arkitraven en gång hade sin plats, i den första delen av vår serie om hemliga Aten →.

Vid slutet av 1700-talet flyttades den från sin ursprungliga plats av den osmanske härskaren Hatzis Ali Haseki, som använde delar av antika monument som byggmaterial till sin försvarsmur.

Just detta marmorblock sattes då upp som dekorativ överdel vid en av murens sju stadsportar – den så kallade Boubounístra-porten. Efter det grekiska befrielsekriget, när muren revs, placerades den till sist på sin nuvarande plats i Stadsparken, utan någon som helst skyltning. På 1800-talet var det vanligt att antika fragment återanvändes som prydnadselement i trädgårdar, i romantisk och dekorativ anda.

På marmorblocket finns en latinsk inskription som berättar att akvedukten i Aten påbörjades av kejsar Hadrianus och senare färdigställdes och invigdes av hans adoptivson, Antoninus Pius.

Hadrianus Aten

För nästan tvåtusen år sedan stod Aten inför en avgörande förvandling. Staden var redan uråldrig, men kejsar Hadrianus ville blåsa nytt liv i den. Han var filhellén – en älskare av grekisk kultur, och även om han var en erövrare såg han Aten som österlandets kulturella huvudstad, där romersk makt och grekiskt arv kunde förenas.

Under hans styre fick Aten ett helt nytt distrikt, fullt av monumentala byggnader, bibliotek och ståtliga residens för stadens aristokrati. Pax Romana-tiden blev för staden en arkitektonisk guldålder, och ingen bidrog mer till stadens omdaning än Hadrianus själv. Han finansierade och övervakade personligen flera av de stora projekten – bland dem Hadrianus port och slutförandet av det berömda Zeus-templet, Olympieion.

Vi har i tidigare artikel besökt templet och skrivit om Olympieions obekanta historier här →

Vi lämnar nu dessa ikoniska monument bakom oss för att nå vårt nästa mål, kung Ottos stenvalvbro som spände över floden Ilisos, idag gömd under en av Atens mest trafikerade korsningar.

Valvbron över Ilisos

Om man går runt hela det arkeologiska området kring Olympieion och följer inhägnaden på dess södra sida, kommer man ut på gatan Athanasiou Diakou. Fortsätter man längs den vägen når man snart en av stadens mest trafikerade korsningar, där flera stora motorleder möts.

Väl gömd under den hektiska trafiken i denna korsning ligger en stenvalvbro, byggd i mitten av 1800-talet på initiativ av kung Otto, Greklands första monark. Den spände en gång över Ilisosfloden – ett av Atens största vattendrag.

I dag leds floden under jord, men i den kvarvarande fåran har naturen tagit över: tät, nästan ogenomtränglig vegetation breder ut sig som en liten snårig djungel mitt i staden. Den mellersta delen av fåran kallas än i dag Vatrachonisi – Grodön – även om den inte längre är en ö i egentlig mening. Under antiken var Grodön en helig plats där många olika gudar, halvgudar och nymfer dyrkades.

Guden Pans relief

Strax efter att man har passerat bron leder en gångväg till vänster, hela vägen ner till den övervuxna flodfåran. Det ortodoxa kapellet som i dag ligger där är tillägnat helgonet Agia Foteini. Precis intill kapellet rann under antiken den omtalade källan Kallirói, vars vatten ansågs heligt. Gården framför kapellet är en utmärkt plats att slå sig ner en stund på, för att komma undan den bullriga trafiken strax ovanför.

Ungefär mitt på gångvägen mot Agia Foteini löper en knappt märkbar stig in åt höger, genom vegetationen och rakt mot klippväggen. En skylt berättar att inbuktningen i berget en gång var en kultplats tillägnad guden Pan. Här har man funnit ett stort antal föremål som stöder den tolkningen.

På klippan finns än i dag en uråldrig relief av guden Pan, svår att urskilja för den som inte känner till var den finns. Enligt egen erfarenhet syns den bäst när eftermiddagssolen faller från väster – då framträder konturerna tydligare. Både tidens gång och stadens luftföroreningar har tärt hårt på det ursprungliga verket. Värt att notera är att man en gång planerade att spränga bort hela klippan när vägen ovanför skulle breddas, men tack vare arkeologernas envisa kamp ändrades beslutet i sista stund.

För att nå nästa mål i vår tur behöver vi ta oss till andra sidan av citycentrum. Vi passerar genom Plaka och Monastiraki, fortsätter en bit upp längs Athinasgatan i riktning mot Omonoiatorget – och når till sist Atens centrala marknad.

Varvakios Agora – Atens centrala matmarknad

Atens centrala marknad, Varvakios Agora, är en pulserande handelsplats mitt i staden. Den invigdes år 1886 och har varit i drift sedan dess. Här blandas dofterna av kryddor, färsk fisk, kött, ost, frukt och nybakat bröd med ropen från försäljarna och samtalen mellan trogna kunder och nyfikna förbipasserande.

Under högtider, särskilt vid påsk, fylls marknaden av atenare som handlar till festmåltiderna – en återspegling av stadens levande matkultur. Området runt marknaden sjuder av liv med småbutiker och stånd som säljer allt från torkad frukt och nötter till tvål, korgar och köksredskap- en genuin inblick i vardagens Aten.

Johannes på kolonnen

Inte långt från kött- och fiskhallarna, mitt i marknadsområdet, på Evripidou-gatan, ligger det lilla kapellet Agios Ioannis tis Kolonas – Johannes på kolonnen. En antik korintisk kolonn sticker rakt upp genom taket och gör platsen till ett unikt inslag i stadsbilden.

Man tror att kapellet är omkring 1500 år gammalt, uppfört på ruinerna av ett äldre tempel tillägnat läkedomens gud Asklepios. Ännu in i modern tid har besökare knutit färgade trådar runt kolonnen, säkrade med vax, en ritual i hopp om lindring från feber och sjukdom. Ett undangömt, heligt litet kapell, mitt i ett område som ända fram till 1800-talet bestod av åkrar och ödemark.

Underjord bortom city centrum

Från kung Ottos stenvalvbro kan man följa Ilisos-floden underjord ända till mynningen i Faliron, nära Pireus. Som syns i videon nedan, följde Expedition Grekland med på den imponerande och spännande turen, under den grekiska huvudstadens trafikleder och tätbebyggelse. Turen underjord gjordes tillsammans med gruppen Alter Exploring Team under ledning av speleologen och civilingenjören Panagiotis Deuteraios.

Aten bakom fasaderna

Ilisos-floden må vara dold i dag, men den fortsätter viska under staden – stilla, obemärkt, men aldrig helt tyst. Liksom andra spår vi har följt i denna tur, finns den kvar under ytan – som en påminnelse om att Aten inte bara är något man ser på ytan, utan något man långsamt upptäcker allt djupare. Och kanske är det just i de undanskymda mellanrummen, där historien inte skyltas, som man kommer som närmast staden själv.

Relaterade artiklar

Vi hade hört många berätta hur ovanligt det hade känts för dem att lägga handduken på antik marmor och simma invid pelare och fornlämningar från en annan tid. Helgedomen var helt öppen för allmänheten ända fram till ganska nyligen – och på sätt och vis är den fortfarande det.

När vi besökte helgedomen slog det oss hur mycket som stämde med beskrivningarna vi hade hört: den turkosblåa viken, ljuset, det kristallklara vattnet och känslan av att röra sig fritt i ett uråldrigt heligt landskap. Visst har vissa delar spärrats av – ett enkelt band på några ställen – men den lilla hamnen är fortfarande öppen för småbåtar att förtöja, stigen ner till templet har gjorts mer tillgänglig och den gamla känslan av frihet finns fortfarande kvar. Det här är en plats där myt, vardag och hav smälter samman. Men kanske är tiden snart förbi då man fortfarande kan få uppleva den så.

Heraion – historia

Heraion ligger längst västerut på Perachora-halvön med utsikt över Korintbukten och de historiska sjövägarna längs Peloponnesos norra kust. Platsen var en helgedom tillägnad gudinnan Hera och blev med tiden en av de mest betydelsefulla kultplatserna i regionen. Själva helgedomen ligger i en skyddad vik strax nedanför fyren Melagavi, ett landmärke som än idag leder sjötrafiken: södergående fartyg mot Korintkanalen och norrgående mot ögruppen Alkyonides.

Det första templet

Redan under den geometriska perioden, omkring 900–700 f.Kr., började platsen användas för religiösa riter. Ett första tempel uppfördes sannolikt under den följande arkaiska perioden, då området började utvecklas till ett av de mest betydelsefulla heliga centra i trakten. Det första templet, sannolikt uppfört av invånare från Argos eller möjligen Megara, innan Korinth senare befäste sin närvaro i området. Templet Heraion var tillägnat Hera Akraia – ”Hera vid udden” – ett namn som speglar både platsens dramatiska läge och den särskilda roll gudinnan hade just här. Ingen av dessa äldsta byggnader finns bevarad, men fyndmaterial vid utgrävningarna tyder på att platsen ansågs helig långt innan den senare monumentala helgedomen uppfördes.

Den klassiska helgedomen

Det tempel som ännu idag står kvar i ruiner uppfördes under 500-talet f.Kr., i dorisk stil, med en rektangulär grundplan och en längsgående altaranläggning öster om själva helgedomens inre rum, där gudabilden en gång stod. Platsen byggdes ut successivt under klassisk och hellenistisk tid med gårdar, portiker och vattenreservoarer. Ett av de mest fascinerande byggnadsverken är den stora kolonnhallen på östra sidan av viken, uppförd i två våningar – den nedre våningen med doriska kolonner, den övre med slankare joniska pelare. Hallen uppfördes under 300-talet f.Kr., möjligen av Demetrios Poliorketes – en hellenistisk härskare, känd för sina fälttåg och sina många större byggprojekt. På andra sidan låg en delvis övertäckt gårdsanläggning, som antas ha brunnit ner under romarnas fälttåg år 146 f.Kr.

Gudinnans epitet

Gudinnan Hera dyrkades här under olika epitet – som Akraia och Limenia, “den vid udden” och “den vid hamnen” – vilket antyder att tempelområdet var både en plats för lokal dyrkan och ett riktmärke för sjöfarare i Korintbukten. Den lilla viken nedanför helgedomen ”anses ha fungerat som ett antikt hamninlopp. Lite längre upp i klippan låg en helig cistern där regnvatten samlades. Här har man funnit över 200 bronskärl, sannolikt använda i reningsriter eller dryckesoffer till gudarna. Vissa forskare har föreslagit att Heraion också fungerade som orakelplats.

Heraion och myten om Medea

Kopplingen till det underjordiska och det rituellt laddade förstärks av myten om Medea. Enligt vissa versioner var det här, efter att ha lämnat Korinth, som hon begravde sina barn – de hon själv dödat i sin vrede över Jasons svek. När Strabon på 100-talet e.Kr. omnämner platsen, nämner han också ett orakel, vilket kan spegla kvarlevande kultpraktiker.

Under den romerska perioden började området förlora sin religiösa betydelse. Privata hus byggdes intill templet och helgedomen tycks ha övergetts efter att Korinth ödelagts 146 f.Kr. Under bysantinsk tid byggdes en liten kyrka ovanpå ruinerna – tillägnad Johannes Döparen – men flyttades vid utgrävningarna på 1900-talet till en närliggande plats öster om viken.

Mycket av det vi idag vet om Heraion kommer från de brittiska utgrävningarna som pågick mellan 1930 och 1933. Fynden från platsen har varit avgörande för förståelsen av den arkaiska och geometriska perioden i området, och har gett unika insikter i regionens religiösa praktiker, byggnadstekniker och konstnärliga uttryck under tidig grekisk historia

Sjön Vouliagmeni

Inte långt från Heraion ligger sjön Vouliagmeni. Egentligen är det inte en sjö i klassisk mening, utan en insjö med saltvatten – en så kallad limnothalassa – förbunden med Korintbukten genom ett smalt inlopp. Vattnet vid inlopper byter riktning ungefär var sjätte timme, ett ovanligt fenomen som också förekommer i Evripos-sundet vid ön Euboia. När strömmen går ut mot havet blir flödet så starkt att det krävs stor kraft för att ta sig in genom den lilla kanalen – något som säkert även i antiken utgjorde en utmaning för sjöfarare.

Sjön, som i antiken kallades Eschatiotis eller Gorgopis, har troligen sitt ursprung i en förhistorisk jordbävning. Enligt geologiska teorier skapades den när marken sjönk på grund av instabila jordlager som gav vika. I dag är området inte bara naturskönt utan även av stor arkeologisk betydelse.

Redan omkring 2600 f.Kr. fanns en bosättning vid sjöns sydvästra strand. Fynden från utgrävningar visar att platsen hör till de viktigaste förhistoriska boplatserna i hela Grekland. Bland annat har man funnit en grav på fyra meters djup, där omkring 20 skelett låg oregelbundet placerade tillsammans med ett 60-tal lerkärl – ett av dem tillverkat av ädelsten.

Arkeologer har också identifierat ett närliggande grottsystem med två kammare, som tros ha använts som benhus för den förhistoriska bosättningen.

En unik akvedukt

För att möta vattenbehovet vid Heraion-templet, särskilt under perioder med stor tillströmning av besökare, lät korintiska ingenjörer uppföra ett avancerat hydrauliskt system – kanske det mest sofistikerade i det antika Grekland. Cirka 750 meter nordost om helgedomen låg en rad vattencisterner, nåbara via 160 trappsteg uthuggna i berget. Nere vid 40 meters djup samlades vattnet i schakt, tunnlar och en rikt utsmyckad fontänbyggnad med sex kolonner. Med hjälp av en unik lyftmekanism hämtades vattnet ur djupet och fördes upp till ytan – ett ingenjörsverk som än idag imponerar med sin precision.

En sista anhalt

Efter allt detta – templen, klipporna, berättelserna – känns det rätt att låta resan vila en stund i något enklare. En fisktaverna vid stranden av Vouliagmeni-sjön, där bord och stolar står snett i gruset. Vi får in fisk och skaldjur som doftar hav – bland det färskaste vi någonsin smakat. Och där, i skuggan av ett pinjeträd, tycks både dåtid och nutid kunna andas ut – innan färden går vidare mot den norra delen av Perachora-halvön i Korintbukten.

Källor

– Kathimerini: Korinthia – Sjön med de antika hemligheterna
– Peloponnese Events (arkiverad): Den arkeologiska platsen Heraion i Perachora
– Wikipedia (el): Heraion i Perachora
– Folkloristiska föreningen i Perachora: Den arkeologiska platsen Heraion

Relaterade artiklar

Loutrakis varma källor – där livets vatten aldrig sinat

Mitt i storstadens brus, där betongen dominerar landskapet, slingrar sig Podoniftis – ett av de sista synliga vattendragen i Aten. Trots sin närhet till stadens centrum förblir den förvånansvärt okänd för många.

En levande oas av biologisk mångfald

Podoniftis är inte bara ett historiskt vattendrag; den är också ett ekosystem som myllrar av liv. I dess klara vatten kan man ofta skymta fiskar som glider fram. Grodor vilar ibland på stenarna vid strandkanten, och hägrar och andra sjöfåglar syns ofta längs stränderna. Under vår- och sommarnätter fylls luften av näktergalens sång, och den lilla dvärgugglan, känd som ”Gionis” på grekiska, hörs hoa i mörkret.

Få andra platser i Aten erbjuder samma möjlighet att uppleva naturens stilla skådespel på så nära håll. Det är en kontrast som gör intryck: mellan Podoniftis naturliga djungel och det bullrande, urbana landskapet omkring den.

Ursprung och sträckning

Podoniftis har sina källor i de sydvästra sluttningarna av Pentelikonberget och flyter genom områden som Patima, Vrilissia, Chalandri och Filothei, innan den slingrar sig vidare genom Nea Ionia, Nea Filadelfia och Patisia. Längs sin väg har den formats av både naturliga processer och mänsklig påverkan. En stor del av strömmen har täckts över av stadens expansion, men vissa sträckor, särskilt mellan Nea Ionia och Ano Patisia, förblir orörda – öppna och tillgängliga som vandringsstråk.

Att besöka Podoniftis är som att kliva in i en annan värld. Vid dess stränder kan man höra det dova bruset av vatten som har flödat i årtusenden. Det är en plats där tiden tycks stå stilla, där naturen viskar sina uråldriga berättelser till den som lyssnar.

I närheten av korsningen Acharnon och Dekelias i Patisia försvinner dock Podoniftis åter ur sikte, ledd ner i en underjordisk kanal. Därifrån fortsätter den mot Kifissos, Attikas största flod, där den till slut mynnar ut , som en av dess många bifloder.

Kifissos rinner vidare både genom och under det urbana landskapet i sydvästra Aten, innan den till slut mynnar ut i Faliroviken vid Saroniska havet. Längs dess banker anlades under 1800- och 1900-talet en lång rad industrier och andra anläggningar, särskilt vid Atens tunga industriella zoner, vilket har lett till omfattande föroreningar. Trots upprepade saneringsförsök räknas Kifissos fortfarande som en av de mest belastade floderna i regionen, och stora delar av dess lopp kantas i dag av stora trafikleder dominerade av asfalt, avgaser och betong snarare än frisk luft och grönstråk. Mer om Kifissos snart på vår blogg – här →

Översvämningar och hotet om övertäckning

Historiskt har Podoniftis varit benägen för översvämningar, särskilt under kraftiga regn. År 1994 drabbades Aten av en svår översvämning där bland annat Podoniftis svämmade över sina bräddar. 17 människor omkom i katastrofen, vilket satte strålkastarljus på strömmens risker och sårbarhet.

För att hantera detta har ytterligare delar av strömmen täckts över, vilket tyvärr har lett till förlust av många naturliga habitat. Det finns idag röster som förespråkar en fullständig övertäckning för att förhindra framtida katastrofer. Samtidigt kämpar flera miljöorganisationer och lokala föreningar för att bevara strömmens öppna delar och dess ekologiska värde.

Administrativa utmaningar hindrar utveckling

En av anledningarna till att området kring Podoniftis inte har utvecklats till ett attraktivt promenadstråk, likt det vid Chalandri-strömmen, är att den passerar genom fyra olika kommuner: Aten, Nea Ionia, Nea Filadelfeia och Nea Chalkidona. Dessa kommuner har haft svårt att enas om gemensamma åtgärder för att förbättra och underhålla området.

En ström med växlande lynne

Podoniftis är inte en ström som alltid uppträder likadant. Under torra perioder rinner den stilla och lågmält, som om den håller andan. Vattnet är då klart, långsamt och nästan meditativt i sin rytm. Men efter kraftiga regn visar den en helt annan sida. Vattnet kan svälla på bara några timmar, forsa med en kraft som känns både levande och farlig. Det tidigare så milda bruset blir till ett rytande, och den annars fridfulla flodfåran förvandlas till en dånande ström av forsande och virvlande vatten. Då förstår man varför diskussionerna om övertäckning och flodsäkerhet aldrig försvinner från den lokala debatten. Det är som om Podoniftis vill påminna staden om sin urkraft – om att den funnits här långt innan den förgängliga betongen.

En djungel mitt i staden

Att promenera där i dagsljus är en upplevelse i sig. Solens strålar silas genom lövverket och skapar ett spel av ljus och skugga på bankerna. Små ödlor solar sig på varma stenar, medan fjärilar och trollsländor dansar över vattenytan. Ljudbilden domineras av fågelsång, men också det dämpade bruset från trafiken längre bort – som påminner om hur nära staden ändå är. Doften av fuktig jord och växtlighet är tydlig, särskilt efter regn, då luften känns tung men frisk. Det är en plats för vila, men också för upptäckarglädje, särskilt för den som uppskattar att vistas i naturen.

I gryningens första blåa ljus, eller under skymningens rödaktiga övergång, får Podoniftis en alldeles särskild, annorlunda ton. Färgerna dämpas, men kontrasteras av fågelaktivitet – svalor, koltrastar och skator som byter plats i träden. Dimma kan ibland svepa in över vattnet, vilket ger landskapet en nästan filmisk kvalitet. Ljuset är mjukt och vandringen känns ofta meditativ.

Under fullmånens sken får det stilla vattnet en silveraktig lyster, och skuggorna från de vildvuxna träden breder ut sig över fåran som flyktiga, drömlika minnen. Luften är svalare, fågelsången tystnar och ersätts av dvärgugglans dova rop, medan vattnets rörelse blir tydligare, mer påtaglig. Det är en plats som inbjuder till kontemplation – ett nattligt samtal mellan människa och natur, stilla och tidlöst mitt i en stad som annars aldrig sover.

Namnet ”Podoniftis” – en etymologisk gåta

Namnet ”Podoniftis” tros härstamma från grekiskans ”pous” (fot) och ”nipto” (tvätta), vilket skulle kunna tolkas som ”fottvättaren”. Det finns flera teorier om detta, inklusive att strömmen användes för att tvätta fötter av resande eller pilgrimer. En annan teori kopplar namnet till det faktum att strömmen flyter genom området Nea Ionia, som innan 1922 års flyktingkatastrof kallades Podaradika – vilket kan ha gett upphov till namnet Podoniftis.

Ett besök värt mödan

För den som vill uppleva denna dolda pärla är det enklast att ta metron till Ano Patisia station och sedan följa Chalkidos-gatan västerut (se karta nedan). Efter ett par hundra meter öppnar sig en värld av grönska, fågelsång och porlande vatten – en påminnelse om naturens närvaro mitt i stadens hjärta.

Podoniftis är mer än bara ett vattendrag; den är ett levande vittne till Attikas historia och en symbol för naturens uthållighet. Att bevara och uppskatta denna naturliga resurs är avgörande för hela områdets ekologiska och kulturella framtid.

Hitta dit

Källor

• https://gexynet.com/the-stream-of-podoniftis/
• Wikipedia podoniftis
• ’https://greektraveltellers.com/blog/the-buried-rivers-of-athens
• https://greektraveltellers.com/blog/the-buried-rivers-of-athens

🔔 BOKA NU: Unika stadsvandringar på svenska i Aten | Begränsat antal platser 📅

På våra guidade turer utforskar vi några av dessa platser. Vi går in där andra går förbi – bakom en låst port, nerför en smal trappa, genom dörrar som ser ut att leda ingenstans. Men våra steg leder alltid vidare.

Vi passerar övergivna valv, undanskymda rum och murar med gåtfulla inristningar. Vi upplever staden från ett nytt perspektiv, där det förflutna blir levande på nytt.

✨ Tipsa gärna någon du känner som ska besöka Aten i vår! 📣

Guidade turer i Aten – ett smakprov på rutten

En av platserna vi besöker är Hadrians vattenreservoar, vid det populära torget Dexameni i stadsdelen Kolonaki. Den romerske kejsaren Hadrianus, som älskade den grekiska kulturen, ville skapa ett ”Nytt Aten”, Hadrians Aten. För detta behövdes förstås vatten – en livsnerv för varje ny stad. Nästan tvåtusen år senare, på 1800-talet, när Aten på nytt skulle byggas upp som den nya grekiska statens huvudstad, var vattenförsörjningen återigen ett stort bekymmer. Då återupptäckte man nästan av en slump Hadrianus gamla akvedukt, en oväntad gåva från historien som än en gång kom att ge staden liv.

Vi tar oss också ner under ytan i den Ryska kyrkans katakomber. Där, under det eleganta marmorgolvet, leder en oansenlig lucka ner till hemliga gångar och mörka kammare, där historien vilar tyst men påtagligt närvarande.

En annan av våra hemliga stationer är resterna av Themistokles försvarsmur – överraskande bevarad mitt i ett modernt trapphus, där den samtida byggnaden tycks ha vuxit upp kring och över det antika stenverket. När man vågar sig ner för den ödsliga trappan möter man plötsligt muren, en tyst men kraftfull påminnelse om det antika Atens försvarsverk och stadens långa historia.

Gestapos gamla häkte är ytterligare en plats vi besöker med varsamhet. Här har man medvetet låtit väggarna tala fritt, med minimal påverkan utifrån. Märken och föremål berättar om en mörk tid i nygrekisk historia.

Mitt i stadens pulserande hjärta väntar också arkadgångarna – halvt dolda, undanskymda gallerior som kopplar samman centrala gator och kvarter. De är inte antika, men har varit ett karaktäristiskt inslag i Atens gatubild sedan efterkrigstiden. Under flera decennier fungerade de som livliga kommersiella nav, där affärer, hantverk och vardagsliv flödade genom de täckta gångarna. Idag är många av dem tystare, delvis övergivna – men de bär fortfarande spår av ett annat Aten.

På vår väg stöter vi även på Ernst Zillers residens – en gång en praktfull herrgård, idag en tyst påminnelse om den elegans som präglade stadens centrum innan moderniseringen tog över. Ziller var en inflytelserik arkitekt under 1800-talets slut, vars byggnader kom att forma det neoklassiska Aten vi ser än idag.

I skuggan av stadsmyllret ligger Grodön (Βατραχονήσι) och Ilissos-flodens bortglömda fåra – en oas mitt i centrum, ett vilt och dolt område där staden och naturen lever sida vid sida. Någonntans på vägen dyker en märklig relief av guden Pan upp, endast synlig för den som vet att leta.

En annan mystisk plats är den så kallade Kluvna Klippan, eller Lilla Lykavittos, kring vilken fantasifulla myter fortfarande florerar, även om den rent geologiskt betraktas som en naturlig formation.

Vidare kommer vandringen att leda oss förbi två små kapell, anspråkslösa men viktiga för grekisk historia, samt över kullen Filopappou längs den konstfulla gångstigen skapad av den berömde arkitekten Dimitris Pikionis.

Varje plats vi besöker bär sin egen gåta, sin egen dolda berättelse. Vår tur handlar inte om att ge dig alla svar, utan snarare om att öppna dörrar till frågor du kanske aldrig tidigare ställt. Vi rör oss försiktigt, medvetet, genom lager av glömska, nyfikenhet och respekt.

Turerna är designade för att ge utrymme för eftertanke och fantasi. När du följer med oss, kliver du inte bara in i historien – du blir en del av den. Det handlar om att se och känna Atens puls från en plats där det vanliga turistögat sällan når.

Här kan du få följa en av våra stadsvandringar genom det mindre Aten >>

Våra turer är mer än bara rundvandringar. De är långsamma upptäcktsfärder i Atens verkliga själ, äventyr bortom vanliga turiststråk, in i stadens tidlösa hemligheter. Vi talar svenska och finns där för att dela med av våra kunskaper, men också för att ge dig tid att reflektera över det du ser.

Turerna kommer pågå hela våren 2025 – från mars till juni.

Frågor eller bokning? Kontakta oss: 📞 0046 722 029786 📧 contact@greekexpedition.com (vi pratar svenska).

Mer information på vår bokningssida >>

✨ Tipsa gärna någon du känner som ska besöka Aten i vår! 📣

Den antike reseskildraren Pausanias, som besökte Olympieion på 100-talet e.Kr., beskrev det som ett av de mest imponerande templen i världen. Han noterade de massiva korintiska kolonnerna och den storslagna statyn av Zeus, vilka vittnar om templets status som en symbol för makt och gudomlighet i både grekisk och romersk tid.

Står du mitt på platsen idag möts du av femton antika kolonner som reser sig mot himlen, deras utsirade kapitäl slitna av tiden, härjade av oväder, blixtar, stormiga vindar, krig och naturkatastrofer. En sextonde kolonn ligger omkullfallen, uppbruten i segment som om någon titan lämnat sitt verk halvfärdigt. Det är svårt att föreställa sig att detta en gång var ett av världens mest magnifika tempel – idag är det en fornlämning som andas både stillhet och svunnen prakt, insvept i den pulserande stadskärnans buller och brus.

Men bortom helgedomens storslagna historia finns också mindre kända berättelser, episoder som besökare sällan får höra.

Det förödande ovädret 1852

Den 14 oktober 1852 drabbades Attika av ett oerhört kraftigt oväder med intensiva regn och extrema stormvindar, vilket orsakade omfattande skador i staden. Många gator, bostäder och odlingar översvämmades, träd rycktes upp med rötterna och enkla hus kollapsade. I Pireus hamn spolades båtar upp på land, och delar av den Nationella Trädgården i Aten totalförstördes. Samma natt inträffade dessutom två jordbävningar, vilket förstärkte invånarnas känsla av undergång.

En av de mest betydande skadorna var kollapsen av en av de 16 stående kolonnerna i Olympieion. Denna kolonn, som hade stått i nästan två årtusenden, föll och bröts i 18 delar. Händelsen beskrevs som en ”nationell tragedi” och väckte stor sorg bland Atens invånare. Den tidens stora dagstidning ”Αιών” rapporterade:

”Men den mest tragiska av alla olyckor är att en kolossal kolonn från templet föll rakt ned i hela sin längd. Vi såg denna jätte, 22 århundraden gammal, ligga utsträckt på marken, uppdelad i 18 enorma segment, och vi kände Guds kraft – verkande antingen genom naturliga krafter eller som en moralisk påminnelse. Denna kolonn var den mellersta av de tre kolonner som stod separat från templets huvuddel.”

Efter händelsen beslutade myndigheterna att omge området med taggtråd för att förhindra stöld av delar från den fallna kolonnen. Denna åtgärd kritiserades dock för sin brist på estetik, och många föreslog att ett järnstaket mer värdigt platsens historiska betydelse skulle sättas upp.

Intressant nog blev den fallna kolonnen snart en del av stadens sociala liv. Kaféer och ölkrogar öppnade i närheten, och delar av kolonnen användes till och med som bord, vilket gav platsen en oväntad funktion som samlingspunkt för diskussioner och umgänge. Arkeologer och intellektuella protesterade under hela perioden mot att sådana verksamheter fanns så nära ett historiskt monument.

Pelarhelgonen på Zeus kolonner

Under den osmanska perioden i Aten tros templets kolonner ha blivit en tillflyktsort för asketiska munkar, så kallade pelarhelgon, eller styliter. Dessa asketer, som sökte andlig rening och närhet till Gud, sägs ha levt på toppen av de massiva pelarna, som mäter cirka 17 meter i höjd. Där byggde de sig små, enkla boningar och tillbringade sina dagar i bön och meditation. Lokala invånare ska ha skickat upp mat och vatten med hjälp av rep och hinkar.

Denna teori lyftes fram år 2017 av den brittiske författaren och forskaren Paul M.M. Cooper. Där pekade han på möjligheten att kolonnerna under århundraden användes av styliter. Han kom fram till denna teori genom att analysera historiska fotografier där han upptäckte en märklig struktur på toppen av en av kolonnerna. Strukturens regelbundenhet och placering fick honom att undersöka vidare, och genom att studera målningar, litografier och andra avbildningar från samma period kunde han dra slutsatsen att det rörde sig om en liten byggnad, troligen ett tegelhus, som användes av asketer.

Hans arbete, baserat på både visuella källor och historiska dokument, har skapat ny nyfikenhet kring platsens okända historiska aspekter. Även om det saknas omfattande samtida källor, ger teorin en unik inblick i hur dessa antika strukturer kan ha använts under osmansk tid. Teorin är inte fullt bekräftad, men den tillför en ny dimension till vår förståelse av helgedomens historia.

Enligt andra källor användes kolonnerna inte bara av kristna eremiter utan också av turkiska muslimska asketer. Det sägs också att etiopiska slavar betraktade Zeus tempel som en helig plats för bön och andakt, där de samlades och utförde ritualer, särskilt under tider av torka. Lokala legender berättar också om övernaturliga väsen som sades hoppa mellan kolonnerna under mörka och stormiga nätter. Dessa berättelser och traditioner belyser den mångfacetterade historien om Olympieion, där antik arkitektur, religiös hängivenhet och folklig mytologi sammanflätas.

Efter Greklands självständighet från Osmanska riket på 1800-talet inleddes ansträngningar för att stärka den nationella identiteten och återställa antika monument till deras ursprungliga skick. Som en del av dessa insatser beslutade myndigheterna att avlägsna alla strukturer som hade tillkommit under den osmanska perioden, inklusive styliternas små byggnader på Olympieions kolonner. En annan berömd struktur som revs på 1870-talet var det Frankiska Tornet på Akropolis.

Rivningen av styliternas boningar markerade slutet på denna unika religiösa praxis vid denna helgedom. Trots dessa åtgärder finns spår av pelarhelgonens närvaro kvar i konstverk från olika tidsepoker, vilket vittnar om deras historiska betydelse för Olympieion.

Dolda strukturer under templet har upptäckts

Som Greek Reporter nyligen lyft fram har ny forskning vid Atens tekniska universitet identifierat dolda strukturer under Zeus tempel i Aten med hjälp av avancerade geofysiska tekniker. Dessa metoder, som inkluderar markgenomträngande radar och 3D-avbildning, gör det möjligt för arkeologer att undersöka underjordiska formationer utan att behöva gräva.

Forskarna upptäckte ett nätverk av välvda tunnlar, som ursprungligen var en del av ett romerskt avloppssystem men senare återanvändes under det grekiska frihetskriget, 1821 – 1829. Dessutom avslöjade radaravbildning ett system av cisterner och dräneringskanaler norr om templet, troligen kopplat till dess ursprungliga vattenhantering. Dessa icke-invasiva metoder bidrar inte bara till det pågående restaureringsarbetet utan banar också väg för framtida arkeologiska genombrott.

Olympieion och Atens tidlösa arv

Aten är mer än bara en stad; det är en levande skildring av historiens gång. Här möts lager av klassisk antik arkitektur, hellenistisk kreativitet, romersk storhet, bysantinsk mystik och osmansk påverkan, som tillsammans har format dess identitet. Zeus tempel, med sina ståtliga kolonner och skiftande användningar genom århundradena, speglar dessa epoker på ett unikt sätt.

Varje epok har lämnat sina spår – från antikens helgedomar, där andlighet och kulturell symbolism blomstrade, till bysantinsk och osmansk mystik samt den muntliga berättartradition som senare tillkom. Det är just dessa många lager som gör Aten så fascinerande och ger platsens historia en djup och tidlös resonans.

Olympieion – modeller och rekonstruktioner

Vill du se hur Olympieion och dess omgivningar kan ha sett ut under antiken? Besök Ancient Athens 3D och utforska fascinerande rekonstruktioner av platsen, skapade av Dimitris Tsalkanis i samarbete med professor Chrysanthos Kanellopoulos vid Atens universitet.”

Källor: Wikipedia, mixanitouxronou.gr, in.gr, iefimerida.gr

Expeditionens guidade turer våren 2025 – se Aten med nya ögon

Är du redo att gräva djupare i berättelser som fortfarande viskas mellan ruinerna? Våren 2025 tar vi dig med till sidor av Aten som få känner till – där varje steg avslöjar nya lager av gömda eller glömda historier. Snart kan du boka din plats på våra uppdaterade guidade turer och bli en del av denna resa genom tid och rum. Håll utkik här för kommande datum och fler detaljer:

Relaterad artikel

Artemis tempel i Vravron

Vi har träffat Kostas Papatheodorou, ingenjören, arkitekten, konstnären och filosofen som skapat denna märkliga byggnad. Han bjöd in oss på en exklusiv privat guidning i det han kallar sitt livsverk.

Kyrkan Agia Foteini reser sig som en märklig syn i det öppna landskapet i Mantineia – en byggnad som på ett organiskt sätt kombinerar antika, bysantinska och orientaliska drag. Det är en kyrka som inte liknar någon annan, fylld av både sakrala och lekfulla element.

Kostas Papatheodorou – kyrkans skapare

När kyrkan byggdes i början av 1970-talet blev Kostas Papatheodorou en säregen syn för lokalborna. Sommar som vinter arbetade han hängivet bland spillror av övergivet material, som han förvandlade till sitt livsverk. En av byborna beskriver honom såhär:

Han kallades ”spöket i antika Mantineia” – en ensam figur som gick eller cyklade till kyrkobygget, där han högg i sten och gav nytt liv åt det som andra ansåg värdelöst. Under en period bodde han sex månader i ett tält vid byggplatsen för att spara tid. (Från magasinet lifo.gr)

Möte med en banbrytande konstnär

55 år senare träffar vi denna man i den avlägsna bergsbyn Levidi i norra Peloponnesos, där han idag bor, inte långt från Agia Foteini.

Han ger direkt intrycket av en välsinnad, enkel och ödmjuk människa. Som en varm och levande historieberättare, med glimten i ögat, delar han öppenhjärtigt med sig av minnen, reflektioner och incidenter från sin resa som skapare av Agia Foteini, en av de mest säregna grekiska kyrkorna.

Efter att vi bekantat oss med varandra, ber han oss vänligt att följa med honom hem för att hämta den nya ikonen han målat och som han vill installera i kyrkan.

Vi kommer till hans anspråkslösa bostad, en liten lägenhet på 15 kvadratmeter – sovrum, ateljé i ett, samt kokvrå och ett litet badrum. Efter att försiktigt ha packat in den fina ikonen, som föreställer Jesus hånad av romarna, bär han den själv, trots sin ålder, ut till bilen och sedan in i kyrkan.

Väl inne i kyrkan bestämmer vi tillsammans var ikonen bäst skulle passa att hängas upp. Därefter sätter vi oss ner på en kyrkbänk för att tala om hans livsverk.

Hans röst ekar i den sällsamma kyrkans valv medan han delar med sig av visionen, utmaningarna och inspirationen bakom skapandet av denna unika plats.

Kostas berättar att det var föreningen Mantineia-sällskapet som kontaktade honom i slutet av 1960-talet. De ville skapa en kyrka tillägnad Agia Foteini, men de ville ha en kyrka som skulle skilja sig från mängden.

– Jag kände direkt att detta var något speciellt, säger han och infogar att han genast sagt upp sig från kulturministeriet och flyttat till Tripoli för att påbörja sitt livsverk.

Vägledning djupt inifrån

Han gjorde snabbt en första skiss på kyrkan för att få byggtillstånd, även om byggnaden senare utvecklades i en helt annan riktning. När byggnationen började, upplevde han en stark inre vägledning.

– Det var som om något djupt inom mig vägledde varje litet steg, förklarar han. Det var dock inte som en riktig röst, mer som en djup känsla.

Kostas berättar att han och ett team av hantverkare påbörjade bygget med målet att skapa allt för hand, enligt gamla traditioner.

– Allt du ser här gjorde vi själva, med våra egna händer. Vi köpte aldrig någon färdig produkt. Arbetet var intensivt, pågick ofta dag och natt. Vi tillverkade egen tegelsten och byggde förstås utan cement.

Kostas övervakade varje steg med omsorg för att förverkliga sin vision in i minsta detalj.

Han pekar med engagerade gester mot de olika delarna i byggnaden. Först riktar han vår uppmärksamhet mot de unika valvbågarna och börjar utveckla sina tankar bakom deras form.

– Valvbågarna här är inte cirkelformiga, de utgör parabler, påpekar han och berättar att parabeln är en geometrisk båge som symboliserar något som sträcker sig mot oändligheten.

– Ser du där borta, fortsätter han att peka. Den högra kolonnen står helt upprätt, medan den vänstra har en svag lutning. Dess axel pekar mot Allhärskaren högst upp i kupolen.

Han syftar på den traditionella avbildningen av Kristus som Allhärskare/Παντοκράτορας – en målning som ofta återfinns högst upp i kupolen i grekisk-ortodoxa kyrkor och symboliserar Kristus som universums härskare.

– Jag målade honom med en liten tunn pensel, utan att följa någon skiss, idéerna kom spontant medan jag arbetade högt upp på byggnadsställningen.

För att spara tid brukade han den första tiden sova uppe i byggnadsställningen. Han berättar också om en uggla som varje tidig morgon kom och väckte honom. Kostas byggde ett bo av marmor åt henne, där hon senare fick ungar.

– Hon knackade på i kupolen med näbben varje morgon, vi hade blivit vänner, säger han med ett mjukt leende.

Marmor – ett egendomligt material

Kostas beskriver för oss även sin djupa vördnad för marmorn och hur han såg den som ett levande material.

– Marmor har en egen själ och vill formas och placeras på sitt rätta sätt. Varje bit måste placeras där den hör hemma, på rätt avstånd, i rätt form, med rörelsen åt rätt håll, säger han och pekar på detaljerna i kyrkan. Därför arbetade vi mestadels med handverktyg och använde sällan maskiner.

Kostas visar sedan på kapitälerna och andra dekorativa detaljer medan han beskriver hur han inspirerats av Greklands rika historia.

– Inspirationen är hämtad från alla grekiska tidsepoker, säger han, från den mykenska kulturen och den klassiska tiden till den bysantinska perioden, ända fram till dagens Grekland.

– Allt härinne talar, fortsätter Kostas vördnadsfullt. Allt vill berätta någonting. Ser du de olika färgerna och färgkombinationerna? De försöker också kommunicera något.

Han påpekar även att byggnaden helt saknar räta vinklar, och att den därför ser lite skev ut.

– Det är som om kyrkan lever, den ser skör ut – nästan lite bräcklig. Men det är just det som ger den ett organiskt liv, den är som en levande varelse, säger han med ett hemlighetsfullt leende. Den tillhör definitivt inte någon känd arkitektonisk stil.

Jag passar på att berätta för Kostas hur jag hade upplevt kyrkan vid mitt första besök – som en sällsam blandning av antikt, bysantinskt och modernistiskt, med surrealistiska och nästan komiska inslag. Kyrkan hade förefallit mig skranglig, nästan som Karagiozis’ ruckliga bostad.

– Ja, skranglig är ett bra ord, håller Kostas med. Men bakom det skrangliga, förklarar han, finns en högre form av matematik, inte den vi lär oss i skolan.

– Men denna blandning av kristet och antikt, hur reagerade folk på det när de såg vad som höll på att växa fram?

– De flesta tyckte om hur kyrkan såg ut. Speciellt Mantineia-sällskapet som finansierade verket. De stöttade mig genom hela processen.

Men sen skakar Kostas på huvudet när han minns de negativa reaktionerna.

– Tyvärr försökte dock en del sätta hinder för mig, säger han lågmält. En gång försökte de till och med skaka byggnadsställningen för att få mig att ramla ner. Andra sköt med hagelbössa mot taket när jag sov där inne, mest för att skrämmas.

Men Kostas gav sig inte utan fortsatte sitt arbete oförtröttligt. Trots de många utmaningarna och motståndet från vissa, fortsatte han med orubblig beslutsamhet.

– Godkände den officiella kyrkan det som började växa fram?

– I början var de skeptiska, men till slut godkändes det, om än med viss förbehållning. De vanliga prästerna älskar kyrkan som den är, men bland biskoparna finns delade meningar. Vissa har invändningar mot både stort och smått; det är svårt att förklara för dem vad det handlar om.

– Men vanligt folk då?

– Vanligt folk älskar Agia Foteini! Många vill gifta sig och döpa sina barn här.

Mycket mer än en kyrka

Kyrkan har blivit en älskad plats för bröllop och dop, men för Kostas är den så mycket mer. För honom är Agia Foteini som en del av hans egen kropp, en levande förlängning av honom själv.

– Gud kan bara uttryckas med symboler, och det är genom symboler som byggnaden talar, förklarar han.

– Byggnadens syfte är att förena det mänskliga med det gudomliga. Det gudomliga kan skönjas i varje byggnadssten, i rörelsen och i riktningen varje del pekar emot.

Kostas berättar också om en märklig upplevelse dagen innan kyrkans centrala ikon av helgonet Agia Foteini skulle sättas upp. Vid cypressen utanför kyrkan såg han ett silvervitt ljus stråla ut från trädet.

– Det var som många svärd av ljus som riktade sig emot mig. Jag tror det var Agia Foteini själv som uttryckte sin glädje, säger han med ett eftertänksamt leende.

Vid denna punkt ville jag föra diskussionen vidare, men märkte att hans tal började mattas av.

– Nu är jag verkligen trött, säger han stilla. Jag har egentligen tusentals saker att berätta, men jag kommer inte klara det, så vi måste avsluta, ursäktar han sig.

Den privata guidningen och Kostas fascinerande berättelser öppnade upp en ny dimension för mig, där jag såg kyrkans sten och symboler som ett uttryck för människans längtan, tro och skaparkraft genom historien.

Kanske ligger Agia Foteinis sanna värde i den känsla av evighet och närvaro som genomsyrar varje hörn – en känsla som Kostas har vävt in i varje detalj, där det mänskliga och det gudomliga möts i en tyst dialog som fortsätter, långt efter att orden har tystnat.

Relaterad artikel: På avvägar i norra Peloponnesos

Texten som följer är en lätt omarbetad version av journalisten Dimitris Hatzis artikel från 2010, ursprungligen publicerad i tidskriften Εναλλακτικός Τουρισμός/Alternativ Turism. Texten fungerar som ett värdefullt tidsdokument som fångar Amorgos själ vid denna tidpunkt. Tyvärr lades tidskriften ner 2011 till följd av den grekiska ekonomiska krisen.

Flera av de personer som nämns i texten finns inte längre med oss, men deras minne lever vidare – både på ön och i hjärtat hos alla som lärde känna dem.

Text: Dimitris Hatzis, journalist
Foton: Zois Louvaris, Georgios Xyftilis, Ulf Björkman

Kykladerna tonar sakta bort i fjärran. Från däcket på färjan Blue Star ser jag hur solen sjunker under horisonten och målar himlen i förtrollande nyanser. En efter en glider öarna ur sikte, men förnyar tyst sitt uråldriga löfte, att med gryningens första ljus dyka upp igen, och pryda resenärens sjöfärd precis som de har gjort i årtusenden.

Amorgos är Kykladernas sista och mest avlägsna utpost. Ändå är ön också en av de mest särpräglade. Vad är det med Amorgos som fångar ens hjärta och gör den så speciell och så älskad?

Följ med oss för att ta redan på det!

Svagt i början och allt tydligare ju närmare vi kom, steg Amorgos fram ur Egeiska havets blå ljus. En enorm, granitliknande massa. En långsmal bergig ö, så annorlunda från alla de tidigare jag hade mött.

Ja, Amorgos ger intrycket av att någon forntida gud älskade den och valde just denna plats för att varsamt lägga den på havet. Och ön, med sin skönhet och sin välkomnande famn, erbjuder frikostigt den ömhet och glädje som behövs för den som har rest så långt och mött många svårigheter för att nå fram till den.

Att lära känna Amorgos

Mitt besök på Amorgos gav mig möjligheten att lära känna ön från filmen Det stora blå under dess bästa tid på året, grönskande, blomstrande och doftande.

De blomstrande ängarna, de vackra bergssluttningarna, de branta bergstopparna, de pittoreska byarna, de oändliga sandstränderna och runt omkring det intensiva blåa havet skapar en bild som genast fångar ens hjärta och väcker en längtan att gå vidare, att upptäcka öns värld, dess vanor, seder och traditioner.

Det är den största ön bland ögruppen de Små Kykladerna, en favorit bland många konstnärer, poeter och andra sökande och inspirerade människor. En gästvänlig ö där den storslagna naturens skönhet harmoniskt smälter samman med invånarnas traditionella livsstil och gör den till en unik destination för varje resenär.

Men även smakerna och melodierna på Amorgos förtrollar besökaren. Festligheterna, tillsammans med mezerätterna, det lokala vinet och rakín, skapar förutsättningar för helt nya upplevelser. Den traditionella drycken rakómelo (varm rakí med honung) kan leda till att man blir ”berusad av det stora blå”. De som har upplevt detta vet exakt vad jag menar.

Amorgos – historisk tillbakablick

Amorgos har varit bebodd sedan urminnes tider. De Kykladiska och Mykenska civilisationerna har lämnat sina spår, som besökaren kan upptäcka bland ruinerna av de antika städerna Minoa, Arkesini och Aigiali (Melania).

Ön koloniserades av invånare från Miletos och Naxos och deltog i det första Attiska Sjöförbundet. Därefter övergick kontrollen av Amorgos till Makedonierna och senare Ptoleméerna och Romarna, fram till kristendomens införande och det Bysantinska väldet. Det välkända klostret Panagia Chozoviotissa grundades år 1088 av kejsar Alexios I Komnenos och symboliserar bysantinernas långvariga närvaro på ön, innan venetianskt och senare osmanskt styre tog över.

Byarna på Amorgos

Chora

Runt kullen med väderkvarnarna, byggd i en uttalad kykladisk stil, ligger Chora, öns huvudby, endast en kilometer från Katapola, hamnen på öns södra del.

Alla de pittoreska kullerstensgatorna leder till torget, Loza och den historiska borgen i Chora. Det är också värt att besöka den arkeologiska samlingen i Gavras herrgård, det lilla klostret Fotodotis Christos och de många kritvita kyrkorna, såsom Metropolis, Agioi Pantes, Vlysani och flera andra.

Nära Chora ligger det välkända klostret Panagia Chozoviotissa, samt det mindre klostret Agios Georgios Valsamitis och den berömda stranden Agia Anna, där delar av filmen Det stora blå spelades in.

Katapola

Katapola är en vindskyddad, säker och naturlig hamn som föredras av de många yachter och småbåtar som besöker området. Stort intresse väcker kyrkorna Panagia Katapoliani och Bebådelsekyrkan. Ovanför Katapola kan man se ruinerna av det antika Minoa och den gamla fördämningen i Lefkes. För bad och avkoppling finns de pittoreska stränderna Kato Akrotiri, Maltezi, Finikies, Tyrokomos och Agioi Saranta.

Kato Meria

På den södra delen av Amorgos, som kallas Kato Meria, kan du förutom den by som gett området sitt namn även besöka byarna Arkesini, Vroutsi, Kolofana och de fantastiska stränderna Ammoudi, Mouros, Kalotaritissa och Paradeisia. Slutligen, ligger den lilla ön Gramvousa vid Amorgos sydligaste spets, och med en liten båt kan man enkelt ta sig över dit.

Aigiali

Efter att ha korsat Amorgos bergsmassiv norrut, en sträcka på cirka 17 kilometer, anlände jag till Aigiali, öns andra hamn. Det är en vacker bukt med turkosgrönt vatten som förtrollar besökaren. Hamnen, byn, sandstränderna och de omgivande branta bergen bildar en imponerande vy som omedelbart fångar både själ och hjärta. Det är många som, när de anländer till Aigiali, tänker: ”Här vill jag stanna.”

Byarna Potamos, Langada, Tholaria

I de branta bergen högt ovanför Aigiali, ligger byn Potamos, med sin enastående panorama-utsikt, där du kan uppleva en av de vackraste solnedgångarna i Egeiska havet.

Langada är en av de mest betydelsefulla byarna i området, som man absolut måste besöka. Den ligger ovanför Aigialis odlingsmarker och är känd för sin historiska kyrka, Agia Triada, Araklou-ravinen och de gamla väderkvarnarna.

Mittemot Langada ligger byn Tholaria, som utgör öns ”spartanska” sida och bjuder på en fantastisk utsikt. Varma och gästvänliga människor kommer att välkomna dig hjärtligt till sin by. Ett av de vackraste kaféerna i Grekland, Kali Kardia (det Goda Hjärtat), beläget bredvid stora kyrkan, kommer att få ditt eget hjärta att slå ett extra slag. Sofia, en enastående person, och hennes mor, fru Pletto, kommer att ta hand om dig med de leenden och den värme som är så utmärkande för dem.

Lite längre upp kommer Nikolas, på tavernan Panorama, att sjunga amorgianska melodier för dig, tillsammans med sina söner, Stamatis på fiol och Paraskevas på lutan.

På kaféet Choreftis (Dansaren) har Anargyros i åratal försökt att lära sig spela brädspelet tavli. Om du behärskar spelet, utmana honom gärna på en match, om du vågar.

Stränderna

Stränderna i närområdet är många. De som sticker ut är Levrossos, Psili Ammos, Vlychada och Agios Pavlos Den sista ligger alldeles mittemot den lilla ön Nikouria, som är så karakteristisk för Aigiali-bukten. Här finns också Aigialis centrala strand, med sina oändliga kärlekshistorier, som under magiska och drömlika nätter, färgsprakande gryningar och berusande stunder, har gett så många olika människor samma känsla av ohämmad frihet, dionysisk extas eller, helt enkelt, äkta liv.

Varje del av denna oändliga strand bär på något från alla dem som hann lära känna den, innan den våldsamma och likriktande nya verkligheten av turismens modernisering och kommersialisering svepte in. Här kommer de som vet att minnas Michalis ”Tyri”, Mitsaras med bouzoukin, gänget från den legendariska svarta fiskebåten Aldebaran, Nikos Koutis, Georgios Svensken och hans sällskap och naturligtvis, allas vår kyra-Katina.

Gästfrihet, tradition och familjär värme

”To Limani tis kyra-Katinas café och restaurang” står det på skylten utanför Aigialis mest kända restaurang. Vi pratade med Panagiotis, en av Katinas och Antonis Nomikos två söner, som tillsammans med sin bror Theodoris driver stället där tusentals besökare varje år får njuta av autentisk amorgiansk och grekisk mat.

Restaurangen är starkt förknippad med Aigiali, och det vore ingen överdrift att säga att det inte finns en enda besökare på ön som inte har besökt den.

– Berätta för oss, Panagiotis, om restaurangens historia.

– Restaurangen började sin verksamhet 1980. Min far var kock på båtar, och när han gick i pension bestämde vi oss för att öppna den här restaurangen. När vi startade fanns det inte ens elektricitet i Aigiali, och vi arbetade med en generator. Maten lagades med gas, och de rätter som skulle bakas i ugn tog vi till byns ugn på plåtar.

– Folk tog oss till sitt hjärta från första stund, kanske för att det var ett familjeföretag eller för att mina föräldrar var mycket omtyckta människor. Det är väldigt rörande att det finns människor som kommer tillbaka till oss i över 40 år!

– Nu driver jag och min fru Lia restaurangen tillsammans med min bror Theodoris och hans fru Puki. Vi serverar färsk fisk och skaldjur, ostar, kött, grönsaker och framför allt rena, lokala produkter. Vårt mål är hög kvalitet på maten.

Alternativ turism

Jag hade ett trevligt samtal om aktiviteter inom alternativ turism med Vasilis Savvas på centret för alternativ fritid, Iris, beläget vid det berömda tsimentaki, ett promenadstråk där tidigare besökare på ön brukade strosa, diskutera och reflektera över livet.

– När bestämde du dig för att bosätta dig permanent på Amorgos och arbeta med alternativ turism?

– Jag kom till Amorgos första gången 1982 och arbetade då tillfälligt som servitör. År 1992 bestämde jag mig för att slå mig ner permanent, och i mitt sökande efter något att göra på ön, växte så småningom centret för alternativ fritid, Iris, fram.

– Vi började som fyra personer, men idag är det jag och Karin från Sverige som fortsätter driva centret. Vi har dock även andra samarbetspartners. Instruktörer och lärare från både Grekland och utlandet kommer hit, liksom många besökare, både individuellt och i grupp. De sysslar med Yoga, Tai Chi, Chi Gong, dans, astronomi, massage, meditation och andra aktiviteter.

– Amorgos har alltid varit en ö som gynnat alternativ livsstil, fortsätter Vasilis. Den har en speciell karaktär. Kanske är det magnetismen, den energi som ön förmedlar till besökarna. Det sägs att den ligger på en av jordens energilinjer, en av de så kallade ”ley lines”, och det kan vara därför antikens folk byggde så många tempel och monument på denna ö. Det fanns till och med under antiken ett berömt vattenorakel i området där klostret Agios Georgios Valsamitis nu ligger.

– Vilka andra alternativa aktiviteter finns det på ön?

– Vandringsturism, att lära känna naturen, klättring och dykning är några viktiga aktiviteter. Dessutom finns det ett litet astronomiskt observatorium.

Ett annat unikt inslag på ön är de örter som har läkande egenskaper och finns nästan överallt på Amorgos. Likaså är ön hem för många flyttfåglar samt smådjur. Sedan år 2000 har den norra delen av ön, ovanför Langada och mot udden Xodontas, inkluderats i Natura-programmet och kommer att bli ett skyddat område.

På Amorgos kan man även uppleva unika festligheter med stark religiös, social och kulturell prägel. Under dessa fester, panigyria, bjuds det generöst på vin och traditionella rätter som xidato och patatato. Festligheterna ackompanjeras alltid av traditionell musik med lokala sånger och instrument.

Amorgos vandringsstigar

Amorgos är en ö med starka kontraster. Här växlar berg och hav ständigt. De höga bergen möter de skummande vågorna, medan frodiga slätter sträcker sig ner mot lugna vikar och vackra stränder.

Vandringen lugnar själen och belönar den som korsar ön på stenbelagda stigar som har trampats i århundraden, och ger möjlighet att komma i nära kontakt med Amorgos natur, dess historiska monument och små byar.

Stigarna sträcker sig över hela ön och fram till slutet av 1980-talet var de invånarnas huvudsakliga kommunikationsväg. Idag har vissa huvudstigar markerats och en särskild vandringskarta har tagits fram.

En sällsam resa genom tid och tradition

Amorgos bjuder inte bara på storslagna landskap och rika traditioner, utan även på en förtrollande blandning av historia, kultur och naturupplevelser. Det är en plats där varje steg på de uråldriga stigarna, varje möte med de gästvänliga invånarna, och varje måltid gjord på lokala råvaror förankrar dig djupare i öns unika själ. Oavsett om du söker lugn och ro, äventyr eller en resa in i Greklands förflutna, är Amorgos en destination som alltid kommer att överraska och fängsla.

Text: Dimitris Hatzis, journalist
Foton: Zois Louvaris, Georgios Xyftilis, Ulf Björkman

Relaterade artiklar

• Öluffa på 80-talet, i serien Uffes grekiska irrfärder
• Öluffa på 70-talet, i serien Uffes grekiska irrfärder

För att nå museet söderifrån slingrade vi oss fram genom hisnande serpentinvägar högt uppe i Korinthias bergstrakter. Vi är nu glada att dela med oss av våra upplevelser från denna fängslande destination.

Stymfalia: där myt möter verklighet

Stymfalia-sjön ligger belägen på en högplatå mellan bergen Kyllini (Ziria) och Oligyrtos, med toppar på över 2000 m höjd. Sjön är Balkanhalvöns sydligaste bergs-våtmark och utgör en fantastisk syn, särskilt på våren när det omgivande landskapet exploderar i livfulla nyanser.

Sjöns vattenyta speglar himlen och de omgivande bergen, medan vass och annan tät vegetation dominerar stränderna. Ibland lägger sig dimslöjor över vattnet och skapar en gåtfull atmosfär, vilket gör det lätt att förstå varför denna plats har en så framträdande roll i den grekiska mytologin.

Enligt legenden var Stymfalia-sjön platsen för Herakles sjätte stordåd, där han konfronterade de människoätande fåglarna, Stymfaliderna. Hjälten använde bronsskallror, givna av gudinnan Athena, för att driva ut fåglarna från deras gömställen i den täta vegetationen och sedan nedkämpa dem med sina pilar. Vi ska återkomma till denna legend i vår serie om grekiska gudar och mytologi. När man står vid denna sjökant är det inte svårt att föreställa sig den episka striden.

Utöver sin mytologiska betydelse är Stymfalia-sjön en viktig ekologisk livsmiljö. Den är hem för många fåglar, inklusive den sällsynta vitögda dykanden (Aythya nyroca), en medelstor and känd för sina karakteristiska vita ögon och sin förmåga att gömma sig i vassen. Sjön hyser också endemiska fiskarter som Pelasgus stymphalicus, lokalt känd som ”Ντάσκα/dáska”. Denna lilla karpfisk, som blir upp till 12 cm lång, har anpassat sig för att överleva genom att gräva ner sig i leran under torra perioder.

Båda dessa arter är hotade, främst på grund av förlust av sina livsmiljöer, föroreningar samt fiske eller jakt. Områdets ekologiska betydelse och behovet av skydd erkänns genom Stymfalia-sjöns inkludering i det europeiska nätverket av skyddade områden, NATURA 2000..

När vi promenerade runt sjön bröts stillheten endast av fågelsång, vindens sus och det mjuka skvalpande från vattnet. Området erbjuder många aktiviteter för besökare, inklusive vandring på markerade leder som passerar historiska platser, som t.ex. ruinerna av den antika staden Stymfalos. Fågelskådning är särskilt populärt, och entusiaster kan se en mängd olika arter inklusive änder, doppingar, hägrar och rovfåglar. Den europeiska Euro Birdwatch Day har flera gånger hållits vid Stymfalia.

Miljömuseet: tidsresa genom ett ekosystem

Ett komplement till sjöns naturskönhet är Miljömuseet vid Stymfalia. När vi närmade oss museet slogs vi omedelbart av dess moderna arkitektur. Byggnaden, skickligt konstruerad med betong, sten och trä, smälter sömlöst in i det omgivande landskapet. Dess glasfasad erbjuder en panoramautsikt över sjön och de skogbeväxta bergssluttningarna bortom, vilket skapar en fantastisk visuell koppling mellan utställningarna inomhus och den levande miljön utanför.

Miljömuseet öppnades år 2010 som en del av The Piraeus Bank Group Cultural Foundation- PIOPs museinätverk, i samarbete med EU och den grekiska staten. Nätverket består av sju olika temamuseer utspridda över hela Grekland. Läs mer om fler museer i nätverket här >>.

Vi har tidigare bekantat oss med PIOPS museinätverk i vår artikel om silkesstaden Soufli

Stymfalias fascinerande geologi

Miljömuseet är indelat i två huvudsektioner. Den första fokuserar på Stymfalia-bassängens unika miljö. Här fick vi tillgång till utförlig information om regionens fascinerande geologi, dess status som en viktig våtmark och dess rika biologiska mångfald. Utställningarna i denna sektion illustrerar på ett utmärkt sätt hur land, vatten samt lokal flora och fauna har samverkat under årtusenden.

Det som mest av allt fångade vår uppmärksamhet var den mindre permanenta utställningen Tvärsnitt av sjön. Denna innovativa display tar sjöns ekosystem inomhus och låter besökarna observera lokala växter och fiskar på nära håll. Det är ett briljant sätt att koppla samman museets interiör med den levande miljön precis utanför väggarna.

Mänsklig närvaro sedan urminnes tider

En annan sektion i museet utforskar hur människor har interagerat med denna miljö genom historien. Från den antika staden Stymfalos tid ända till idag har människor hittat sätt att samexistera med naturen i detta unika landskap. Utställningarna i denna sektion lägger stor vikt på traditionella yrken som jordbruk, fiske och biodling – alla formade av Stymfalia-bäckenets specifika förhållanden.

Museet använder olika moderna uttrycksmedel och audiovisuella verktyg för att förbättra besökarens upplevelse. Dessa multimediala inslag förhöjer upplevelsen utan att överskugga det centrala budskapet om den ömtåliga balansen mellan mänsklig aktivitet och miljöbevarande.

Harmonisk blandning av natur och kultur

Från museets veranda erbjuds en vidsträckt vy över Stymfalia-sjön, omgiven av de majestätiska bergen och den täta vegetationen som karakteriserar området.

Museet spelar en central roll i att främja miljömedvetenhet och bevarande av lokalt kulturarv. Det erbjuder besökarna inte bara insikt i regionens ekosystem utan inspirerar även till en djupare förståelse för samspelet mellan människa och natur.”

De permanenta utställningarna ger en fascinerande inblick i hur landskapet och dess biologiska mångfald har formats av samspelet mellan natur och människa genom århundradena. Besökare lämnar museet med en ny förståelse för Stymfalias unika ekosystem och kulturhistoria.

För resenärer i norra Peloponnesos erbjuder Stymfalia-sjön och dess miljömuseum en oväntad pärla utanför de vanliga turiststråken. Här smälter myt och verklighet samman i ett landskap som både inspirerar och utbildar. V lämnade platsen med huvudet fullt av bilder från det förtrollande landskapet och hjärtat fyllt av respekt för den delikata balansen mellan människa och natur som präglat denna plats i årtusenden. Stymfalia är mer än bara en destination – det är en påminnelse om den tidlösa kopplingen mellan vårt kulturarv och den natur som format det.

Du kan ladda Miljömuseets egna guide som pdf här>>

Material och foton med tillstånd av: Pireus Bank Group Cultural Foundation
Källlor: Wikipedia, PIOP

I första delen av vår resa i norra Peloponnesos hade vi kommti fram till Mantineia, där de antika ruinerna i kombination med den fantastiska naturen bjöd oss på en förtrollande färd genom årtusendena. I denna andra del färdas vi vidare på slingrande vägar genom den magiska högplatån.

En egendomlig helgedom

I hjärtat av bergsslätten Mantineia, i norra Peloponnesos, finns en unik byggnad med en minst sagt ovanlig arkitektur: kapellet Agia Foteini , byggt under 1970-talet. Med sin fascinerande blandning av bysantinska element, antik grekisk arkitektur samt en del modernistiska inslag, sticker den ut som ett udda monument i mitten av högplatån.

Kyrkan konstruerades med endast återvunna material vilket var ovanligt då den byggdes. Arkitekten som ledde arbetet, Kostas Papatheodorou, betraktade detta som sitt livs verk och övervakade varje detalj noggrant.

Inuti kyrkan finns ikoner och mosaiker med motiv från både kristendom och grekisk mytologi. Här avbildas helgon som påminner om antika filosofer. Även avbildningarna av Jesus och Jungfru Maria, har fått en mer modern prägel än vad som brukas i ortodox ikonografi.

Den Grekiska Kyrkan motsatte sig initialt dessa ingrepp men den lilla kyrkan godkändes som ortodoxt tempel till slut. Idag är Agia Foteini en populär plats för bröllop och dop, uppskattad för sin unika arkitekurstil och betydande kulturella värde.

Mer utförligt om Agia Foteini och dess skapare här:

Kapsia-grottan, ett naturens glyptotek

Efter att ha lämnat den besynnerliga lilla kyrkan fortsätter vi vår resa i norra Peloponnesos, genom Mantineias bergsslätt, fram till den relativt okända Kapsia-grottan. Den är rankad som en av de tio mest imponerande grottorna i Grekland och beundrad för sina unika och färgrika stalaktiter och stalagmiter. Den upptäcktes 1887 av den franske arkeologen Gustavus Fuser och har sedan dess blivit en betydande plats för speleologisk forskning.

”Miraklernas sal” är utmärker sig speciellt för sina fantastiska formationer i starka röda, gula och blå nyanser.

Inne i grottan har man hittat mänskliga benrester och lerkärl som vittnar om en katastrofal översvämning under medeltiden, då människor tog sin tillflykt till grottan men blev instängda och drunknade. Utgrävningar har även avslöjat spår av äldre fornlämningar som visar på mänsklig närvaro redan från yngre stenåldern.

Högt upp i Moreas berg

Det bär av uppåt nu, längs slingrande serpentinvägar, högt upp till norra Peloponnesos bergstrakter, med toppar på över 2000 meters höjd. I väst reser sig den majestätiska Erymanthos, i öst imponerar bergskedjan Kyllini och i norr Aroaneia-bergen, eller Helmos som de också kallas. Bland dramatiska sluttningar och djupa, skogklädda dalar, möter vi en annorlunda värld av storslagen naturskönhet och uråldrig historia.

Vårt mål är floden Ladons källor, som anses vara en av de vackraste platserna i hela denna landsdel. Från källorna forsar det kristallklara vattnet fram genom grönskande landskap och skapar en idyllisk miljö. Floden slingrar sig genom dalgångar tätt beväxta med plataner och har historiskt varit känd för sin ypperliga naturskönhet och sina klara porlande vatten.

Den antike geografen och upptäcktsresande Pausanias beskrev Ladon som jordens vackraste flod. Den är idag ett populärt mål för naturälskare och äventyrare. Längs floden finns också flera forellodlingar, där man kan avnjuta en måltid intill de strida forsarna och insupa områdets rofyllda atmosfär.

Tyska befästningar från andra världskriget

De tyska artillerifästningarna från andra världskriget dyker upp här och där under vår resa, särskilt på strategiskt viktiga platser. Dessa lämningar vittnar om en mörkare period i Greklands historia och påminner oss om de konflikter som har format landet. De förfallna, betongbunkrarna och kanonställningarna, står som tysta vittnen över de krigshändelser som utspelade sig här. De ger oss en insikt i den geostrategiska betydelsen av dessa trakter och påminner oss om de svårigheter som folket genomlevde under krigets dagar.

Pausanias vinranka

Vid den lilla byn Pagrati, strax söder om Ladons källor, i norra Peloponnesos, stannar vi till för att beskåda den legendariska vinrankan som Pausanias, redan år 200 e.Kr. beskrev som ett anmärkningsvärt fenomen. Belägen i Kalavryta kommun, i norra Peloponnesos, tros denna uråldriga ranka vara över 2 200 år gammal. Den beräknas ha en total längd på över 100 meter.

Vinrankan har genom århundradena växt ihop med andra lokala plantor och är idag ett skyddat naturminnesmärke. Trots att den inte bär frukt, blommar den varje vår och utgör en imponerande och sällsynt syn. Vinrankans förvridna och knotiga grenar sprider sig över Agios Nikolaos kyrkans stora trädgård, vilket gör platsen en unik och fascinerande attraktion att besöka.

Miljömuseet vid Stymfaliasjön

Efter att ha utforskat många fascinerande platser på vår resa, avslutar vi vår färd genom att besöka det enastående Miljömuseet vid Stymfaliasjön. För att komma dit färdas vi åter på vindlande vägar som skär genom det oerhört vackra landskapet i Korinth-regionens höga bergstrakter.

På en platå omgiven av majestätiska berg, vilar sedan urminnes tider den legendariska sjön Stymfalia, känd för Herakles bragd att dräpa de köttätande fåglarna, Stymfaliderna. Miljömuseet ligger som en undangömd pärla vid sjöns sida.

Stymfaliasjön är en viktig del av regionens ekosystem och ingår i det europeiska nätverket av skyddade områden, NATURA 2000. Miljömuseet vid Stymfaliasjön spelar en viktig roll i att öka medvetenheten om ekologisk balans och behovet av att skydda miljön.

Museet är uppdelat i två huvudsektioner: den första fokuserar på miljön och presenterar regionens unika geologi, flora och fauna. Den andra beskriver hur dessa naturliga förutsättningar genom årens lopp har påverkat mänskliga aktiviteter som jordbruk, fiske och biodling.

Byggnaden, med sin glasfasad och panorama-utsikt över sjön, harmoniserar väl med det omgivande landskapet och erbjuder en vacker utsikt över området.

Museet använder olika uttrycksmedel och audiovisuella verktyg för att förbättra besökarens upplevelse. En av de mest imponerande permanenta utställningarna är ett tvärsnitt av sjön, där besökarna kan observera lokala växter och fiskar på nära håll.

Miljömuseet öppnades år 2010 som en del av The Piraeus Bank Group Cultural Foundation- PIOPs museinätverk, i samarbete med EU och den grekiska staten. Nätverket består av sju olika temamuseer utspridda över hela Grekland. Läs mer om museinätverket här >>

En mer detaljerad artikel om museet, dess utställningar och betydelse för regionens kultur och miljö kan du hitta här:

Du kan också ladda ner museiguiden som pdf här>>

Vår resa fortsätter

Denna resa genom Peloponnesos har varit en djupdykning i det genuina Grekland, där varje steg avslöjat nya lager av dess natur- och kulturarv. Vi har vandrat längs uråldriga vägar, mött spår av mytologins gudar och hjältar, och förundrats över landskapets mångfald. Från stilla sjöar och dolda stränder till övergivna tågstationer och krigsbefästningar, varje plats har berättat sin egna unika historia.

Vi har inte bara utforskat fysiska platser, utan också rest genom tidens lager, där varje epok har satt sitt avtryck på landskapet. Vi har smakat på lokala viner, vandrat genom antika ruiner och upplevt naturscenerier som inspirerat poeter och vetenskapsmän.

Men detta var bara början. I framtida inlägg kommer vi att dyka ännu djupare in i varje enskild plats vi här beskrivit och utforska ännu mer av den mångsidiga peloponnesiska halvön.

Anslut – helt gratis – till Expeditionen för att hålla dig ajour med nya inlägg och andra uppdateringar.

Gå till första delen av serien På avvägar i norra Peloponnesos här>>

Urval av bilder från Del 1

Kakia Skala – den OndaTrappan

Paradisstränder längs den gamla vägen till Korint

Vid Korintkanalens mynningar

Nemea – på vinets vägar

Mykensk pyramid

Lerna, en mytompsunnen plats där vattnet dyrkades

Det övergiva jänvägsnätet

På avvägar i norra Pelopopnnesos

Källor: Wikipedia
https://spilaiokapsia.gr/en/main-home
Pireus Bank Group Cultural Foundation