Många av Kykladernas byar ligger högt ovanför hamnarna, med husen tätt samlade på bergssidorna. Det är en välbekant syn för många av oss när färjan närmar sig land.
Solen glittrar i vattnet och nere vid kajen väntar kaféer och restauranger på besökarna. Några fiskebåtar ligger förtöjda vid piren och lite längre bort står några enstaka hus. Men öns huvudby, ofta kallad Chora, ligger högt ovanför hamnen. Ibland syns den knappt från havet.
När man närmar sig hamnen idag ser det ut som en idyll, en plats där man gärna slår sig ned vid vattnet och låter tiden gå.
Men under århundraden kunde havet föra med sig plundrare. Ett främmande segel vid horisonten kunde betyda att det var dags att söka skydd. Därför gav ett stort avstånd till kusten, en svårframkomlig sluttning och en by som kunde stängas som en liten borg invånarna bättre möjligheter att klara ett angrepp från sjörövare.
I den första delen av denna serie undersökte vi varför husen på Kykladerna målades vita. Nu följer vi vägen upp från hamnen för att förstå varför så många av de gamla byarna ligger så långt bort – och hur pirathotet bidrog till att forma dem.
Pirathot har funnits sedan antiken
Sjöröveriet i Egeiska havet har sina rötter i antiken. Längs handelslederna mellan öarna färdades fartyg med värdefulla laster. Övärldens vikar och småöar erbjöd piraterna inte bara gömställen utan också skyddade baser för snabba räder mot sjöfarten och kustsamhällena. Vissa hamnar blev även marknadsplatser för deras byte.
Avstånden och svårigheterna att övervaka havet gjorde öarna utsatta, särskilt under perioder av konflikter mellan stormakterna. Hotets omfattning och intensitet varierade mellan öarna och över tid, men behovet av skydd har varit en återkommande del av livet i övärlden.
Vilka var piraterna?
Piraternas ursprung och lojaliteter skiftade genom århundradena. Varje gång maktförhållandena i Egeiska havet förändrades, växlade också vilka som bedrev sjöröveri och vilka som var offren.
I historiska källor från medeltiden och framåt möter vi nordafrikanska sjörövare, europeiska kapare, men också sjömän från de egeiska öarna själva. Både kristna och muslimska pirater deltog, och vilka som angrep vem skiftade med krigen och allianserna.
En del plundrade också för egen räkning. Andra var kapare som med en lokal härskares tillstånd angrep fiendens fartyg. Gränserna var flytande: en sjöman kunde ägna sig åt handel, kapa fartyg i en stats tjänst och bedriva sjöröveri under olika skeden av sitt liv.
Sjörövarnas namn och hemorter skiftade genom århundradena. Arabiska räder drabbade de bysantinska öarna på 700-talet. Senare angrep turkiska sjöfarare kykladernas byar som då främst lydde under latinskt styre. Västeuropeiska kapare härjade i sin tur samtidigt längs det osmanska rikets sjövägar.
I sund och i trånga passager låg fartyg på lur efter handelsskepp, men räderna nådde också hela byar, mindre samhällen och enstaka gårdar. Skyddade vikar och hamnar användes för att reparera skeppen och fylla på vatten och proviant, ibland med öbornas hjälp. Under krigen kunde stormakterna anlita sjöfarare som tidigare hade betraktats som pirater.
Att lära sig att leva med hotet
Öborna själva var heller inte alltid enbart offer. Somliga deltog i räderna, andra försåg piratbesättningarna med proviant eller köpte och sålde deras byten. Samma hamn kunde vara en tillflykt för en besättning men ett hot för en annan.
För byborna kunde ett angrepp innebära att hem och förråd plundrades. Räderna riktades gärna mot högtider när många invånare var samlade på samma plats och bar på sina smycken och andra dyrbarheter. Människor riskerade också att föras bort och säljas på slavmarknader i Nordafrika eller i det osmanska rikets städer.
För de tillfångatagna stod hoppet till att familjen kunde betala lösensumman för att köpa dem fria. När pengarna inte räckte fick bygemenskapen försöka hjälpa till. Under perioder av intensivt sjöröveri kunde kostnaderna bli betungande även för välbärgade samhällen. Särskilda fonder inrättades och hamnavgifter togs ut för att finansiera friköp av fångar.
Erfarenheterna levde vidare i sånger, klagovisor och sägner. Det berättades om helgon som räddade människor ur fångenskap, men också om piraters bedrifter, som med tiden gjorde dem till mytomspunna gestalter. Även ordspråk och vardagliga uttryck bär fortfarande spår av sjöröveriets tider. Öborna lärde sig att leva med ett hot som de själva sällan kunde undanröja.
Ännu i dag kan man spåra pirathotet i vissa av öarnas traditioner. Vid festligheter iscensätter deltagare utklädda till pirater räder och bortrövanden. Det som nu är ett lekfullt skådespel påminner om ett hot som återkommit genom stora delar av öarnas historia.
Kykladernas byar byggda som försvar
Amorgos – skydd i inlandet
På Amorgos, längst österut i Kykladerna, ligger huvudbyn, Chora, en bra bit inåt land. Husen samlas kring en brant klippa som kröns av en borg. Öns historia präglas av en omfattande förflyttning från kustnära bosättningar till inlandet, kopplad till arabiska räder under tidig medeltid. Under senmedeltiden övergick ön från bysantinskt styre till latinskt.
År 1537 angreps Amorgos av den berömde sjörövaren Barbarossa, som blev amiral i den osmanska flottan. Ön hamnade därefter under osmansk överhöghet. Men invånarna var inte enbart offer för sjöröveri – enligt historiska källor bedrev de periodvis också själva piratverksamhet.
På Amorgos finns också det berömda klostret Panagia Chozoviotissa, byggt tätt intill en lodrät klippvägg omkring 300 meter över havet.
Klostret fungerade under en period som ett fäste mot pirater. Ingången låg tio meter ovanför marken och nåddes förr via en hängande stege. Även här var tillträdet alltså starkt begränsat – en påminnelse om hur annorlunda förutsättningarna kunde vara för dem som levde på ön.
Folegandros – en by vid stupet
På Folegandros bildar Kastro(borgen) den äldsta delen av Chora. Det medeltida kvarteret byggdes som skydd mot piraträder, med den ena sidan vid stupets kant och två ingångar från resten av byn. Här bor människor fortfarande i ett kvarter vars begränsade tillträde en gång var en viktig del av tryggheten.
Sifnos – husen blev försvarsmuren
På Sifnos blev husen själva en försvarsmur. I Kastro stod de tätt intill varandra, vända inåt och med få små öppningar utåt. Tillträdet gick genom ett fåtal portar som kunde stängas med järnbeslagna dörrar. Samtidigt låg handelsplatsen i den närbelägna hamnen nedanför.
Andra kykladiska öar
På många öar varierade också relationen till piraterna över tid. Milos, Kimolos och Mykonos kunde utsättas för räder men fungerade under vissa perioder också som tillhåll och marknadsplatser för rövat gods. Behovet av skydd kunde alltså gå hand i hand med att delar av öarnas befolkning tjänade på sjöröveriet.
Att de kykladiska huvudbyarna låg avlägset och var befästa innebar heller inte att kontakten med havet bröts. Byn och hamnen fyllde olika funktioner i samma samhälle: invånarna behövde både skyddade bostäder och tillgång till sjöfart och handel.
När upphörde pirathotet?
Det är lätt att tänka sig att pirathotet upphörde efter frihetskriget som inleddes 1821 och ledde till att Grekland blev en självständig stat. Men sjöröveriet försvann inte med självständigheten. Speciellt under turbulensen vid frihetskrigets första år ökade piraträderna över hela arkipelagen.
Detta tvingade även utländska flottor att ingripa. Åren 1825–1828 skickade USA örlogsfartyg till Egeiska havet för att skydda sin handel. De eskorterade handelsfartyg och angrep pirater i bland annat Kykladerna för att stävja hotet.
Från 1828 vidtog Greklands nye statsöverhuvud, Ioannis Kapodistrias, kraftfulla åtgärder mot piratverksamheten. En central roll i insatserna spelade amiral Andreas Miaoulis, som själv tidigare ska ha ägnat sig åt sjöröveri – ännu ett exempel på hur snabbt en roll kunde skifta i den tidens Egeiska hav.
Insatserna slog mot viktiga piratbaser, men vissa besättningar flyttade verksamheten till andra delar av Egeiska havet. Ännu så sent som 1879 rapporterades piratverksamhet kring Småkykladerna, mellan Naxos och Amorgos. Något gemensamt slutdatum för sjöröveriet i hela övärlden är därför svårt att ange.
Pirater som äventyr – och verklighet
Även i den internationella litteraturen har Egeiska havets pirater lämnat spår. Jules Verne förlade sin roman Arkipelagen i eld och lågor, utgiven 1884, till det grekiska frihetskrigets tid på 1820-talet. Sjöröveri, slavhandel och kampen för att befria fångar blev stoff för ett stort äventyr i den grekiska övärlden.
Men för människorna i Kykladerna hade pirathotet under århundraden varit betydligt mer än ett fiktivt äventyr. Havet var vägen till handel, arbete och kontakt med omvärlden, men också den väg från vilken faran oväntat kunde komma. Det var i den motsättningen som många av öarnas samhällen tog form.
Källor och vidare läsning
- Stiftelsen för den hellenska världen (IME): Piracy in the Aegean – historisk översikt över sjöröveriet och dess betydelse för öarnas samhällen.
- Nikos Belavilas: Piracy in the Aegean, Parola – pirater, hamnar och öarnas relation till sjöröveriet.
- Greklands kulturministerium: Χώρα της Αμοργού – Chora på Amorgos – bosättningens historia och förflyttningen från kusten till inlandet.
- Kykladernas antikvariska myndighet: Το Κάστρο της Σίφνου από τους βυζαντινούς χρόνους και εξής – Kastro på Sifnos från bysantinsk tid och framåt – husens försvarsfunktion, portarna och hamnen.
- Folegandros kommun: Το Κάστρο – Kastro i Chora på Folegandros – det befästa kvarteret och skyddet mot piraträder.
- Wikipedia: Amorgos, USA:s insatser mot pirater i Egeiska havet och Jules Vernes L’Archipel en feu.
Relaterade artiklar
Vem målade Kykladernas hus vita?
De grekiska öarna under 1500-1900-talen, del 1
Amorgos – en pärla i det stora blå