Vi ska idag lära känna några av kvinnorna i rebetiko som bidragit till att både forma och sprida genren långt utanför Greklands gränser
Rebetikons historia berättas ofta genom dess stora manliga namn. Men genren formades också av kvinnliga artister som levde och verkade i samma värld som de manliga.
Från café-aman i Smyrna och Konstantinopel till tavernor och inspelningsstudior i Aten var kvinnliga artister en självklar del av den tradition som senare kom att kallas rebetiko. De bar med sig erfarenheter av migration, fattigdom, motstånd och kärlek. På det sättet satte de också sin prägel på genren och bidrog till att sprida den långt utanför Greklands gränser.
Den här artikeln lyfter åtta av dessa röster. Tillsammans öppnar kvinnorna i rebetiko en annan väg in i genren och berättar en historia som ofta hamnar i skuggan av de mer kända namnen.
Marika Papagika (Μαρίκα Παπαγκίκα)
Marika Papagika föddes 1890 på ön Kos och växte upp i en värld där den osmanska och den grekiska kulturen möttes. Familjen emigrerade först till Alexandria och senare till USA, en väg som många greker tog under det tidiga 1900-talet.
I New York blev hon en pionjär när hon började uppträda i ett av stadens första café-aman. Genom sina inspelningar förde hon den smyrnaiska sångstilen över Atlanten och hjälpte de grekisk-amerikanska samhällena att behålla kontakten med hemlandet.
Papagika spelade in hundratals sånger och räknas till de tidigaste kvinnorna i rebetiko som dokumenterades på skiva. Trots sin stora betydelse återvände hon aldrig permanent till Grekland och avled i New York 1943. Hennes inspelningar är dock en viktig del av den tidiga grekiska diasporans musikliv i Amerika.
Vad är ett café-aman?
Café-aman var populära musikcaféer i det osmanska rikets städer under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, särskilt i Smyrna och Konstantinopel. Där uppträdde små ensembler med sångare och instrumentalister som framförde improviserade sånger, ofta med orientaliska melodier och långa melismatiska fraser. Publiken svarade ofta med utropet amán, amán – ett uttryck för känsla och deltagande – vilket också gav caféerna sitt namn. Miljön var kosmopolitisk och lockade greker, turkar, armenier och judar. Många av de sångare som senare blev kända inom rebetiko började just på dessa scener.
Rosa Eskenazi (Ρόζα Εσκενάζυ)
Rosa Eskenazi, född Sarah Skinazi i Konstantinopel omkring 1897, växte upp i en sefardisk judisk familj och tillbringade sina tidiga år mellan Konstantinopel och Thessaloniki. Hon började sin karriär som dansare och sångerska och utvecklade snabbt en scenstil där orientaliska melodier mötte bysantinsk och grekisk musikalisk tradition.
När hon kom till Aten på 1920-talet upptäcktes hon av kompositören Panagiotis Tountas. Under 1920- och 30-talen spelade hon in hundratals låtar och blev den första verkliga kvinnliga stjärnan inom rebetiko.
Rosa Eskenazi turnerade över hela Östra Medelhavet och hennes röst är fortfarande starkt förknippad med hamnstäder som Pireus och Thessaloniki. Hon fortsatte att uppträda långt in på 1970-talet och betraktas idag som en av de största kvinnorna i rebetiko och genrens mest ikoniska röst.
De skolade flyktingmusikerna
Bland de hundratusentals flyktingar som kom till Grekland efter 1922 fanns också många erfarna musiker från städer som Smyrna, Konstantinopel och andra kosmopolitiska centrum i östra Medelhavet. Flera av dem var redan skickliga instrumentalister och kompositörer.
I Pireus och Aten mötte de rebeterna från hamnkvarteren. När dessa miljöer började blandas uppstod en musik där den råa bouzoukitraditionen kombinerades med mer utvecklade arrangemang och kompositioner. Många av dessa musiker kom senare att arbeta vid de stora skivbolagen. Kompositörer som Panagiotis Tountas, Spyros Peristeris, Kostas Skarvelis och Dimitris Semsis skrev flera av rebetikons stora sånger och bidrog till att sprida genren långt utanför dess ursprungliga miljöer. Det var till exempel Spyros Peristeris som uppmuntrade Markos Vamvakaris att själv sjunga sina sånger – något som kom att bli avgörande för genrens utveckling.
Rita Abatzi (Ρίτα Αμπατζή)
Rita Abatzi föddes 1914 i Smyrna och kom som flykting till Aten efter katastrofen i Mindre Asien 1922. Hon började sjunga i små tavernor i Faliro och fick snabbt uppmärksamhet för sin kraftfulla och något råa röst.
Under 1930-talet blev hon en av de mest inspelade sångerskorna i Grekland och medverkade i hundratals inspelningar. Abatzi tolkade både den grekiska sångtraditionen från Mindre Asien och den framväxande rebetikon från Pireus hamnkvarter. Hon samarbetade med flera av epokens viktigaste kompositörer, däribland Panagiotis Tountas och Vassilis Tsitsanis.
Hennes inspelningar ger idag en stark bild av flyktinggenerationens erfarenheter i Grekland under mellankrigstiden.
Stella Haskil (Στέλλα Χασκίλ)
Stella Haskil föddes 1918 i Thessaloniki i en sefardisk judisk familj. Hon flyttade till Aten strax före den tyska ockupationen under andra världskriget. Under krigsåren uppträdde hon på små klubbar i Omonoia och levde under svåra förhållanden medan många av hennes släktingar förföljdes.
Efter kriget fick hennes karriär ett genombrott och hon blev en av den tidens mest framträdande kvinnor i rebetiko. På bara några år spelade hon in över hundra låtar. Hon samarbetade bland annat med Vassilis Tsitsanis, Apostolos Kaldaras och Markos Vamvakaris.
Haskils karriär blev tragiskt kort. Hon dog i cancer 1954, endast 36 år gammal, men hennes inspelningar räknas idag till rebetikons klassiska repertoar.
Marika Ninou (Μαρίκα Νίνου)
Evangelia ”Marika” Atamian föddes 1922 på ett fartyg som tog hennes armeniska familj från Smyrna till Pireus efter katastrofen i Mindre Asien. Hon växte upp i flyktingområdet Kokkinia och började tidigt uppträda tillsammans med sin make i en akrobatisk scenakt.
Efter kriget började hon istället sjunga och tog artistnamnet Marika Ninou. Gitarristen Manolis Chiotis upptäckte hennes röst och 1948 gjorde hon sina första inspelningar. När hon 1949 anslöt sig till Vassilis Tsitsanis orkester i den berömda tavernan ”Tzimi tou Chondrou” i Pireus blev hon snabbt en av rebetikons mest älskade röster.
Hennes starka och dramatiska sångstil gjorde henne till en symbol för efterkrigstidens rebetiko. Hon dog tragiskt ung 1957, endast 35 år gammal.
[YT-EMBED]
Ioanna Georgakopoulou (Ιωάννα Γεωργακοπούλου)
Ioanna Georgakopoulou föddes 1920 i Pyrgos på Peloponnesos men flyttade tidigt till Aten. Hon upptäcktes som tonåring när hon sjöng i kyrkokören i Agios Pavlos och började spela in skivor redan vid 18 års ålder. Hennes eleganta röst gjorde henne snabbt efterfrågad och hon samarbetade med kompositörer som Vassilis Tsitsanis, Giorgos Mitsakis och Manolis Hiotis.
Georgakopoulou skrev också egna låtar, något som var ovanligt för kvinnliga artister inom rebetiko. Hennes mest kända komposition är Trelé Tsigane.
Eftychia Papagianopoulou – kvinnan bakom många av de välbekanta sångerna
Alla kvinnor som satte sin prägel på rebetikon stod inte på scenen. En av de viktigaste var textförfattaren Eftychia Papagianopoulou (1893–1972). Hon föddes nära Smyrna och kom till Grekland som flykting efter de dramatiska åren kring 1922.
Eftychia skrev texterna till många av den grekiska musikens mest älskade sånger och samarbetade med kompositörer som Vassilis Tsitsanis, Apostolos Kaldaras och Manos Hadjidakis. Bland hennes mest kända texter finns Τα καβουράκια (Ta kavourákia), Δυο πόρτες έχει η ζωή (Dyo portes echi i zoi) och Είμαι αετός χωρίς φτερά (Ime aetos horis ftera).
Trots sitt enorma inflytande levde hon länge i skuggan av de artister som framförde hennes sånger. Först efter sin död började hennes betydelse för grekisk musik uppmärksammas fullt ut.
Sotiria Bellou (Σωτηρία Μπέλλου)
Sotiria Bellou föddes 1921 nära Chalkida och hade en dramatisk ungdom präglad av konflikter och politiskt engagemang. Under den tyska ockupationen deltog hon i motståndsrörelsen och utsattes för tortyr av Gestapo. Efter kriget etablerade hon sig som en av rebetikons starkaste röster och samarbetade nära med Vassilis Tsitsanis. Bellou är särskilt förknippad med några av de mest kända sångerna i genren, bland annat den populära Συννεφιασμένη Κυριακή/Synnefiasméni Kyriakí.
Hon blev också en symbol för personlig frihet och motstånd inom den grekiska musikkulturen. Bellou fortsatte att uppträda långt in på 1980-talet och avled 1997.
Marió (Μαριώ)
Maria Konstantinidou, känd som Marió, föddes 1945 i Thessaloniki och tillhör den generation som förde rebetiko in i vår tid. Hon började uppträda redan som barn tillsammans med sin far, som var musiker, och lärde sig tidigt spela dragspel. Som ung hörde hon Rosa Eskenazi sjunga och bestämde sig för att ägna sitt liv åt rebetikon.
Sedan 1960-talet har hon uppträtt tillsammans med både äldre mästare och yngre musiker och räknas som en av de sista klassiska kvinnorna i rebetiko. Hon bor i Aten och fortsätter att uppträda, ofta på små scener där rebetikons tradition fortfarande lever.
[YT-EMBED]
Kvinnorna i rebetiko som formade genren
De flesta som upptäcker rebetiko lär först känna dess stora manliga gestalter – Markos Vamvakaris, Vassilis Tsitsanis, Giorgos Batis och andra namn som nästan blivit synonyma med genren.
Men kvinnorna i rebetiko var en självklar del av denna värld, även om deras namn ofta har hamnat i skuggan av de mer kända manliga artisterna. På scen, i studion och på skiva bidrog de till att forma genrens uttryck och ge röst åt de erfarenheter som präglar så många av rebetikons sånger.
De sjöng alla om samma sorts liv: kärlek, förlust, migration, vardag och överlevnad.
När man lyssnar på deras inspelningar framträder en rikare bild av genren. Inte bara som historien om några få legendariska manliga musiker, utan som en musiktradition och livsstil där kvinnliga artister också satte sin tydliga prägel på både scenen och repertoaren.
