1970-talets Greklandsresor gav verkligen mersmak. Jag hade blivit förälskad i landet!
När 1980-talet kom och jag äntligen fått ett riktigt jobb efter studierna, visade det sig att min nya arbetsgivare tillät oss ta ganska långa sammanhängande semestrar på sommaren. För mig betydde det möjligheten att kunna spendera 5-7 veckor i det älskade Grekland.
Nu var det tyvärr slut på att åka interrail eftersom jag passerat övre åldersgränsen för det förmånliga kortet, men de billiga flygen blev ett bra sätt att ta sig till Grekland.
På 70-talet hade resan varit en del av målet, det var fantastiskt kul att resa med tåg genom Europa, men nu gällde det framför allt att upptäcka Grekland.
Här är några minnen från mina Greklandsresor under den första hälften av 80-talet:
Öluffa, åren 1980 – 1984
Mellan 1980 och 1984 besökte jag ö efter ö i den grekiska arkipelagen (från 1982 tillsammans med Eva, min blivande fru). Somrarna 1980 och 1981 hann jag se en ansenlig del av öriket. Jag var fast besluten att återvända till det älskade Amorgos och självklart skulle jag stanna några dagar i Aten i anslutning till varje resa. 1980 öluffade jag till Mykonos, Naxos, Santorini, Kreta, Paros och slutligen till mitt hjärtas Amorgos.
När jag återvände till Amorgos i augusti 1980, bestämde jag mig för att bo i hamnen Katapola och pendla med buss fram och tillbaka till Chora, som fortfarande var min favoritplats på ön. Det visade sig vara svårt att hitta boende och under kanske en vecka tvingades jag bo på den lilla stranden alldeles invid byn. Jag delade utrymme med en flock ankor under skyddet av några tamarisker (ett saltvattentåligt träd vanligt vid grekiska stränder). Någon camping fanns inte på den tiden.
Efter ett tag lyckades jag dock få dela rum med en kretensisk kille som jobbade som servitör, innan jag kunde hyra ett eget rum. Under mitt besök på Amorgos 1979 hade jag bara sett Katapola och Chora, så nu ville jag utforska mer av hela ön. Men det var inte helt lätt att ta sig mellan de olika byarna. Vägen mellan Chora och Aegiali var inte klar och vägbygget pågick långsamt. Till ”nedre” delen av ön (Kato Meria) fanns det en väg men den var nätt och jämnt farbar. För att ta sig till norra hamnen Aegiali krävdes båt eller vandringsskor.
Exklusivt erbjudande: guidad tur på plats i Aten
Öluffa med Skopelitis (och Marianna)
Marianna var båten som knöt ihop de små Kykladerna med Naxos, en ovärderlig förbindelse för dessa öar. Marianna var byggd i Norge och hade fungerat som fjordbåt under namnet Vaeröy. Många av de båtar som trafikerade de grekiska farvattnen kom från norra Europa, inte minst från Sverige. Ofta fanns skandinaviska små skyltar kvar på båtarna om vad man fick och inte fick göra ombord.
Men det var något alldeles speciellt att öluffa med Marianna. Jag har aldrig varit så rädd på en båt som vid ett par tillfällen ombord på detta fartyg. Marianna gick i ur och skur (och tyvärr även i storm). Det var oftast den legendariske Dimitris Skopelitis själv som stod vid rodret. Om denna sjöbjörn finns mängder av berättelser. Han började redan 1956 att tämja havets vågor med sina olika fartyg. Här kan man läsa mer om Skopelitis historia, med unikt bildmaterial: http://www.smallcycladeslines.gr/en/home/
Förutom att vara en fenomenal sjöman och kapten var Skopelitis även en mästare på fiolen. Jag minns en gång när jag befann mig ombord på Marianna någonstans mellan Aegiali, Donoussa och Koufonisi. Full storm rasade och jag var dödsförskräckt då vågorna sköljde över däcket. Inne i salongen kunde man inte vistas, överallt satt det folk som mådde illa. Men när jag var övertygad om att vår sista stund var kommen, hörs plötsligt musik komma genom vindens tjut. När vi tittar in i styrhytten står Dimitris Skopelitis där och spelar fiol! Med ens kändes skeppet och den krängande färden inte alls lika skrämmande längre.
Marianna ersattes så småningom av skeppet Skopelitis, som dock inte var ett bra fartyg. Några år senare införskaffade Kaptenen nuvarande färjan Express Skopelitis. Det är numera inte mycket som är ”express” med den gamla ”Skopan”, men ett sjödugligt, pålitligt och rent skepp är det alltid.
För den som vill öluffa i Småkykladerna är en tur ombord på Skopan närmast ett måste. Besättningen är fantastisk. Idag styrs hon oftast av kapten Giannis Foustiris. Legenden Dimitris Skopelitis (Kapetan-Mitsos) gick tyvärr bort för några år sedan.
Amorgos – 1980, vandringen mot Aegiali
När jag öluffade till Amorgos första gången 1979 visste jag ytterst lite om ön. Hade knappt hört talas om Aegiali och byarna runtomkring. Efter några dagars vistelse i Katapola och Chora bestämde jag mig således för en upptäcktsfärd norrut på ön.
Det närmade sig 15 augusti – Jungfru Marias himmelsfärd – en av de största helgerna i landet, som så många Greklandsresenärer känner till. I byn Lagada firas detta stort i två dagar, 14-15 augusti. Jag fick förmånen att uppleva festligheterna där både år 1980 och 1981.
Jag hade beslutat att vandra till Aegiali från Chora tillsammans med en holländare jag lärt känna i Katapola. Många sa att vandringen brukar ta 3-4 timmar, längs en väl märkt åsnestig. Man rådde oss att starta tidigt på morgonen och ha med oss gott med vatten.
Det gick dock inte riktigt enligt planerna. I Chora råkade det pågå en liten fest hos Dimitris på To Kastro med musik och mycket vin. Jag hade tidigare pratat med ett par militärer om att få följa med ett stycke i deras jeep mot Aegiali, så långt som vägen var klar åtminstone. Villkoret var att jag och holländske Hans då måste vara resklara tidigt på morgonen.
Vi hade sovsäck och liggunderlag med oss inför någon sorts boende i Aegiali, allt var klart för avfärd. Men inte kom vi upp i tid! Jeepen hade redan gått. Solen stod högt på himmelen när vi började vandringen och vi tappade snart bort oss. Hans var smart och vände tillbaka för att gå dagen efter, men jag fortsatte vandra, med på tok för lite vatten.
Om man har sett filmklassikern En iskall i Alexandria förstår man hur jag kände mig när jag äntligen nådde fram till Aegiali.
Jag minns fortfarande tydligt bilden när jag passerat alla berg och var på väg ner till hamnen (det här var innan man byggt den nya kajen). Vilken vy! Så vansinnigt vackert! Det är fint även idag, men den gamla lilla hamnen var så otroligt charmig!
Efter den långa, varma vandringen med alldeles för lite vatten (jag vet, totalt ogenomtänkt!) var jag rätt slutkörd.
Den första jag möter i Aegiali visar sig vara en grekisk musiker jag spelat in i Stockholm och som hade tipsat mig om ön från början. Hade ingen aning om att Giannis Alexandris, skulle befinna sig där. Denna sommar drev han en enkel taverna tillsammans med några kompisar.
Men var skulle jag sova? Efter att ha frågat runt insåg jag att det inte fanns ett enda rum vare sig i hamnen Aegiali, eller i byarna Potamos, Lagada och Tholaria. Någon camping fanns det inte på den tiden, så jag fick göra som många andra, inmuta en del av stranden för mig och min packning.
Stora festligheter i byarna
Dagarna som följde anlände fler och fler till Aegiali för att fira högtiden i Lagada. Den 14 augusti var vi ganska många som vandrade upp till festligheterna längs åsnestigen.
Lagada
Det blev ett underbart dygn med byfest den 14/8 och dans fram till morgonen. På kvällen var vi en stor skara som gick ner till stranden för att sova, bara för att åter gå upp till kyrkan nästa dag, där det efter mässan serverades πατσά/patsa, soppa gjord på komage. Enligt många greker är patsa det bästa man kan stoppa i sig efter en lång natt med mycket dryckenskap. Och det stämde, i alla fall denna gång.
Jag fick vara med om några fantastiska dygn i Aegiali och byn Lagada innan vi återvände till Katapola. Året därpå gjorde jag om samma utflykt för att ännu en gång vara med på det stora firandet av Jungfru Marias himmelsfärd den 15 augusti.
Agia Paraskevi
Den 26 juli samma år lyckades jag också bevittna öns andra stora religiösa högtid – Agia Paraskevi i Kato Meria, Amorgos sydliga del. Den var redan då en mycket stor festival, och idag sägs den vara den största på hela Kykladerna. Här serveras den för ön välkända rätten πατατάτο/patatato – get och potatis i gryta, oemotståndligt gott.
1982 var det inte helt lätt att ta sig till Agia Paraskevi, då vägarna var usla. Men den legendariska gamla Dodge-bussen lyckades köra några vändor så att folk kunde vara med på festen.
Själv hamnade jag och några kompisar på ett lastbilsflak, vilket också gick utmärkt. Privata bilar var en stor bristvara på ön på den tiden, vilket var förståeligt då vägarna var få och dessutom i dåligt skick.
Tyvärr har jag inte fått uppleva denna festlighet igen. Mer om festen Agia Paraskevi finns att läsa här: https://www.greekgastronomyguide.gr/en/item/panigyri-tis-agias-paraskevis-amorgos/
Exklusivt erbjudande: guidad tur på plats i Aten
1984. Kreta och Kalymnos
Planen var att jag och min fru skulle öluffa till Karpathos i augusti 1984. Vi hade hört att ön skulle likna Amorgos, som vi redan förälskat oss i under tidigare resor.
Vi kom till Pireus för att köpa biljetter till en färja som vi hade förstått skulle gå via Kykladerna till Tolvöarna och sedan Karpathos. Denna mycket långa tur skulle avslutas i Agios Nikolaos på Kreta. Vi hade räknat med att därifrån ta samma fartyg tillbaka till Amorgos.
Men vi hade helt missat att en av Greklands största högtider var i antågande, 15 augusti – Jungfru Marias himmelsfärd. Det fanns förstås inte en enda båtbiljett kvar till någon färja. Skulle vi bli tvingade att spendera denna helg i Aten?
Till slut lyckades vi få plats på båten ”Knossos” till Heraklion. Fartygets tidigare namn var ”M/S Svea”, med många skyltar kvar fortfarande på svenska. M/S Svea hade ca tio år tidigare kolliderat med ett annat fartyg, men efter några år på varvet, hade hon åter satts i trafik. Med Knossos, kom vi tidigt på morgonen fram till Kretas huvudstad Heraklion där vi genast hoppade på en buss som tog oss österut till staden Agios Nikolaos. Därifrån planerade vi att ta färjan över till Karpathos, från fel håll så att säga. Smart tyckte vi.
Men vi hade inte räknat med den kraftfulla storm som just då drabbade Kykladerna och Tolvöarna. Vindar på 9 – 10 Beaufort stoppade all färjetrafik under nästan två dygn.
36 timmar sena kom vi äntligen i väg, ombord på färjan ”Kamiros” som skulle ta oss till Karpathos. Vågorna gick fortfarande höga när färjan passerade ön Kasos, men där vi fick informationen att man pga stormen inte kunde lägga till i Karpathos.
Besvikna rullade vi ut sovsäckarna på durken och somnade. Mitt i natten väcktes vi av att Kamiros höll på att lägga till i någon okänd hamn – det visade sig snart att vi trots allt hade nått Karpathos! Vi försökte då skyndsamt packa ihop våra saker, men hann inte med innan båten åter lättade ankar, nu på väg mot Rhodos. Vi bestämde oss då att skippa Karpathos och åka till Kalymnos i stället. Ja, så kan det gå!
Fartyget M/S Kamiros gick förresten på grund utanför Rhodos tio år senare. Är man intresserad av alla dessa färjor som fraktat oss turister, greker och gods av alla de sorter, rekommenderar jag hemsidan www.faktaomfartyg.se. Mycket kul läsning!
Karpathos har vi ännu inte besökt. Kanske blev det lite tokigt att i texten ta upp ett icke-besök men man kan kanske travestera Ulf Lundell – ett inställt Karpathosbesök är också ett Karpathosbesök. Vi var ju ändå så nära! Det har blivit på liknande sätt med många av våra grekiska irrfärder. Planer har ofta fått ändras, ofta beroende på väder och vind, bland annat. Men det är väl också en del av charmen?
1984. Kalymnos
När jag idag minns vår ankomst till hamnen Pothia på Kalymnos, kommer jag att tänka på det grekiska begreppet φιλότιμο/philotimo – det finns många minnen från Greklandsresorna som beskriver detta begrepp.
Min dåvarande flickvän (numera fru) och jag anlände ganska sent till den för oss nya ön. Vi var utmattade efter den långa resan från Kreta och väntan på båten där. Det var ont om rum i själva staden, så vi hamnade i byn Myrties, hos ett lite äldre par vid namn Kokkino, som på grekiska betyder ”röd”.
Det trevliga paret ”Röd” hade bott större delen av sitt liv i Paris, men nu på ålderns höst vistades de en stor del av året på Kalymnos. Vi hade inte fått någon mat i oss på mycket länge så vi gick på måfå norrut på ön och hamnade till sist efter 30 – 40 min promenad på en taverna som såg mycket trevlig ut.
Ägaren frågade om vi ville ha fisk, han hade en σφυρίδα/sfyrida (vit havsabborre) som han kunde grilla. När fisken bars in såg vi att den var gigantisk, lagom för minst sex personer! Vi misstänkte att de pengar vi hade med oss för kvällen inte skulle räcka. När notan kom insåg vi att det stämde, vi hade inte alls tillräckligt med pengar. No problem, sa ägaren då, som var en gladlynt man. Jag erbjöd mig att gå till hotellet för att hämta mer cash, men det kom naturligtvis inte på fråga. Pay tomorrow, föreslog han.
Dagen efter gick vi tillbaka för att göra rätt för oss och också äta lunch. Ägaren satt då i skuggan och drack ouzo. Han log emot oss nästan lite saligt. Hans fru förklarade att hennes man var happy just den här dagen. Vi förstod att han ofta hade sådana lyckliga stunder.
När vi bad om notan, beklagade de att de sålt en på tok för stor fisk till oss, så vi behövde inte betala hela beloppet. Mannen visade sig vara extra mycket happy just denna dag så han bjöd oss även på dryck till lunchen. Vi har flera gånger ätit sfyrida efter denna händelse och då alltid tänkt på fisktavernan på Kalymnos.
Philotimo var det, ja, det betyder väl ungefär att visa empati, medkänsla och generositet mot medmänniskor utan att förvänta sig något tillbaka. Det har vi upplevt otroligt många gånger i Grekland, bl.a. i denna trevliga restaurang, någonstans på Kalymnos, 1984.
