Grekiska kyrkor: märkliga Agia Foteini [exklusivt material]

Många grekiska kyrkor är verkligen beundransvärda, men den mest förunderliga av alla är kanske Agia Foteini i Mantineia, norra Peloponnesos.

Vi har träffat Kostas Papatheodorou, ingenjören, arkitekten, konstnären och filosofen som skapat denna märkliga byggnad. Han bjöd in oss på en exklusiv privat guidning i det han kallar sitt livsverk.

Kyrkan Agia Foteini reser sig som en märklig syn i det öppna landskapet i Mantineia – en byggnad som på ett organiskt sätt kombinerar antika, bysantinska och orientaliska drag. Det är en kyrka som inte liknar någon annan, fylld av både sakrala och lekfulla element.

Kostas Papatheodorou – kyrkans skapare

När kyrkan byggdes i början av 1970-talet blev Kostas Papatheodorou en säregen syn för lokalborna. Sommar som vinter arbetade han hängivet bland spillror av övergivet material, som han förvandlade till sitt livsverk. En av byborna beskriver honom såhär:

Han kallades ”spöket i antika Mantineia” – en ensam figur som gick eller cyklade till kyrkobygget, där han högg i sten och gav nytt liv åt det som andra ansåg värdelöst. Under en period bodde han sex månader i ett tält vid byggplatsen för att spara tid. (Från magasinet lifo.gr)

Möte med en banbrytande konstnär

55 år senare träffar vi denna man i den avlägsna bergsbyn Levidi i norra Peloponnesos, där han idag bor, inte långt från Agia Foteini.

Han ger direkt intrycket av en välsinnad, enkel och ödmjuk människa. Som en varm och levande historieberättare, med glimten i ögat, delar han öppenhjärtigt med sig av minnen, reflektioner och incidenter från sin resa som skapare av Agia Foteini, en av de mest säregna grekiska kyrkorna.

Efter att vi bekantat oss med varandra, ber han oss vänligt att följa med honom hem för att hämta den nya ikonen han målat och som han vill installera i kyrkan.

Vi kommer till hans anspråkslösa bostad, en liten lägenhet på 15 kvadratmeter – sovrum, ateljé i ett, samt kokvrå och ett litet badrum. Efter att försiktigt ha packat in den fina ikonen, som föreställer Jesus hånad av romarna, bär han den själv, trots sin ålder, ut till bilen och sedan in i kyrkan.

Väl inne i kyrkan bestämmer vi tillsammans var ikonen bäst skulle passa att hängas upp. Därefter sätter vi oss ner på en kyrkbänk för att tala om hans livsverk.

Hans röst ekar i den sällsamma kyrkans valv medan han delar med sig av visionen, utmaningarna och inspirationen bakom skapandet av denna unika plats.

Kostas berättar att det var föreningen Mantineia-sällskapet som kontaktade honom i slutet av 1960-talet. De ville skapa en kyrka tillägnad Agia Foteini, men de ville ha en kyrka som skulle skilja sig från mängden.

– Jag kände direkt att detta var något speciellt, säger han och infogar att han genast sagt upp sig från kulturministeriet och flyttat till Tripoli för att påbörja sitt livsverk.

Vägledning djupt inifrån

Han gjorde snabbt en första skiss på kyrkan för att få byggtillstånd, även om byggnaden senare utvecklades i en helt annan riktning. När byggnationen började, upplevde han en stark inre vägledning.

– Det var som om något djupt inom mig vägledde varje litet steg, förklarar han. Det var dock inte som en riktig röst, mer som en djup känsla.

Kostas berättar att han och ett team av hantverkare påbörjade bygget med målet att skapa allt för hand, enligt gamla traditioner.

– Allt du ser här gjorde vi själva, med våra egna händer. Vi köpte aldrig någon färdig produkt. Arbetet var intensivt, pågick ofta dag och natt. Vi tillverkade egen tegelsten och byggde förstås utan cement.

Kostas övervakade varje steg med omsorg för att förverkliga sin vision in i minsta detalj.

Han pekar med engagerade gester mot de olika delarna i byggnaden. Först riktar han vår uppmärksamhet mot de unika valvbågarna och börjar utveckla sina tankar bakom deras form.

– Valvbågarna här är inte cirkelformiga, de utgör parabler, påpekar han och berättar att parabeln är en geometrisk båge som symboliserar något som sträcker sig mot oändligheten.

– Ser du där borta, fortsätter han att peka. Den högra kolonnen står helt upprätt, medan den vänstra har en svag lutning. Dess axel pekar mot Allhärskaren högst upp i kupolen.

Han syftar på den traditionella avbildningen av Kristus som Allhärskare/Παντοκράτορας – en målning som ofta återfinns högst upp i kupolen i grekisk-ortodoxa kyrkor och symboliserar Kristus som universums härskare.

– Jag målade honom med en liten tunn pensel, utan att följa någon skiss, idéerna kom spontant medan jag arbetade högt upp på byggnadsställningen.

För att spara tid brukade han den första tiden sova uppe i byggnadsställningen. Han berättar också om en uggla som varje tidig morgon kom och väckte honom. Kostas byggde ett bo av marmor åt henne, där hon senare fick ungar.

– Hon knackade på i kupolen med näbben varje morgon, vi hade blivit vänner, säger han med ett mjukt leende.

Marmor – ett egendomligt material

Kostas beskriver för oss även sin djupa vördnad för marmorn och hur han såg den som ett levande material.

– Marmor har en egen själ och vill formas och placeras på sitt rätta sätt. Varje bit måste placeras där den hör hemma, på rätt avstånd, i rätt form, med rörelsen åt rätt håll, säger han och pekar på detaljerna i kyrkan. Därför arbetade vi mestadels med handverktyg och använde sällan maskiner.

Kostas visar sedan på kapitälerna och andra dekorativa detaljer medan han beskriver hur han inspirerats av Greklands rika historia.

– Inspirationen är hämtad från alla grekiska tidsepoker, säger han, från den mykenska kulturen och den klassiska tiden till den bysantinska perioden, ända fram till dagens Grekland.

– Allt härinne talar, fortsätter Kostas vördnadsfullt. Allt vill berätta någonting. Ser du de olika färgerna och färgkombinationerna? De försöker också kommunicera något.

Han påpekar även att byggnaden helt saknar räta vinklar, och att den därför ser lite skev ut.

– Det är som om kyrkan lever, den ser skör ut – nästan lite bräcklig. Men det är just det som ger den ett organiskt liv, den är som en levande varelse, säger han med ett hemlighetsfullt leende. Den tillhör definitivt inte någon känd arkitektonisk stil.

Jag passar på att berätta för Kostas hur jag hade upplevt kyrkan vid mitt första besök – som en sällsam blandning av antikt, bysantinskt och modernistiskt, med surrealistiska och nästan komiska inslag. Kyrkan hade förefallit mig skranglig, nästan som Karagiozis’ ruckliga bostad.

– Ja, skranglig är ett bra ord, håller Kostas med. Men bakom det skrangliga, förklarar han, finns en högre form av matematik, inte den vi lär oss i skolan.

– Men denna blandning av kristet och antikt, hur reagerade folk på det när de såg vad som höll på att växa fram?

– De flesta tyckte om hur kyrkan såg ut. Speciellt Mantineia-sällskapet som finansierade verket. De stöttade mig genom hela processen.

Men sen skakar Kostas på huvudet när han minns de negativa reaktionerna.

– Tyvärr försökte dock en del sätta hinder för mig, säger han lågmält. En gång försökte de till och med skaka byggnadsställningen för att få mig att ramla ner. Andra sköt med hagelbössa mot taket när jag sov där inne, mest för att skrämmas.

Men Kostas gav sig inte utan fortsatte sitt arbete oförtröttligt. Trots de många utmaningarna och motståndet från vissa, fortsatte han med orubblig beslutsamhet.

– Godkände den officiella kyrkan det som började växa fram?

– I början var de skeptiska, men till slut godkändes det, om än med viss förbehållning. De vanliga prästerna älskar kyrkan som den är, men bland biskoparna finns delade meningar. Vissa har invändningar mot både stort och smått; det är svårt att förklara för dem vad det handlar om.

– Men vanligt folk då?

– Vanligt folk älskar Agia Foteini! Många vill gifta sig och döpa sina barn här.

Mycket mer än en kyrka

Kyrkan har blivit en älskad plats för bröllop och dop, men för Kostas är den så mycket mer. För honom är Agia Foteini som en del av hans egen kropp, en levande förlängning av honom själv.

– Gud kan bara uttryckas med symboler, och det är genom symboler som byggnaden talar, förklarar han.

– Byggnadens syfte är att förena det mänskliga med det gudomliga. Det gudomliga kan skönjas i varje byggnadssten, i rörelsen och i riktningen varje del pekar emot.

Kostas berättar också om en märklig upplevelse dagen innan kyrkans centrala ikon av helgonet Agia Foteini skulle sättas upp. Vid cypressen utanför kyrkan såg han ett silvervitt ljus stråla ut från trädet.

– Det var som många svärd av ljus som riktade sig emot mig. Jag tror det var Agia Foteini själv som uttryckte sin glädje, säger han med ett eftertänksamt leende.

Vid denna punkt ville jag föra diskussionen vidare, men märkte att hans tal började mattas av.

– Nu är jag verkligen trött, säger han stilla. Jag har egentligen tusentals saker att berätta, men jag kommer inte klara det, så vi måste avsluta, ursäktar han sig.

Den privata guidningen och Kostas fascinerande berättelser öppnade upp en ny dimension för mig, där jag såg kyrkans sten och symboler som ett uttryck för människans längtan, tro och skaparkraft genom historien.

Kanske ligger Agia Foteinis sanna värde i den känsla av evighet och närvaro som genomsyrar varje hörn – en känsla som Kostas har vävt in i varje detalj, där det mänskliga och det gudomliga möts i en tyst dialog som fortsätter, långt efter att orden har tystnat.

Relaterad artikel: På avvägar i norra Peloponnesos