Panagia, som Jungfru Maria också kallas, har en djup historisk koppling till hela den nygrekiska nationens kamp för självständighet. För grekerna är dagen både en av årets största religiösa högtider och en folkfest som förenar landet i firande och vördnad.

Storstäderna töms på folk

Den 15 augusti är en röd dag i Grekland och hela landet stannar upp. Huvudstaden Aten, men även andra städer, töms när invånarna söker sig till byar och öar för att fira Panagia. De vanligtvis livliga gatorna i centrala Aten, som Panepistimiou och Patision, blir påfallande tysta och öde, en ovanlig syn som skapar en nästan kuslig atmosfär i den annars så pulserande och bullriga huvudstaden.

Ön Tinos, ett centrum för pilgrimsfärder

Ett av de mest kända firandena äger rum på ön Tinos, där tusentals pilgrimer samlas för att hedra Jungfru Maria, i den centrala kyrkan Panagia Evangelistria. Många tar sig dit för att fullfölja ett τάμα/tama, en votivgåva för att deras böner har blivit besvarade. Det är fortfarande vanligt att se troende gå på knä på den röda mattan upp till kyrkan Panagia Evangelistria, i tacksamhet eller med förhoppning om gudomlig hjälp.

I de grekiska kyrkorna kan man ofta se små metallplaketter, även dessa kallade τάμα/tama, upphängda på ikonerna. Plaketterna är vanligen präglade med en bild som visar syftet med bönesvaret. Det kan t.ex. vara ett öga för återvunnen syn, eller ett fartyg för räddning från skeppsbrott.

Firandet på Tinos har också en nationell dimension. Den 15 augusti 1940 torpederades den grekiska kryssaren Elli av en italiensk ubåt när fartyget låg utanför ön för att delta i högtiden. Händelsen högtidlighålls fortfarande varje år i samband med firandet.

Folkfester som förenar tradition och glädje

Precis som vid andra grekiska högtider anordnas under denna tid även många πανηγύρια/panigyria, traditionella folkfester, runt om i Grekland. Om du är i landet denna tid kommer du troligen att stöta på någon sådan fest, på fastlandet eller på öarna. Dessa tillställningar är en kombination av religiösa ceremonier och livliga festligheter med musik, dans och traditionell mat, där både lokalbefolkning och besökare deltar. Ger en unik inblick i grekiskt folkliv. I vår artikel om att öluffa i Grekland på 1980-talet kan du läsa om hur det såg ut under 15-augustifirandet på ön Amorgos [unikt bildmaterial].

Under högtiderna är det brukligt att kyrkan bjuder på både mat och dryck. Maten lagas i stora kittlar och serveras till alla som är närvarande, medan vinet flödar rikligt till tonerna av traditionell musik och dans. Firandet pågår vanligtvis från aftonen före högtiden till tidig morgon därpå.

15 augusti: en viktig namnsdag för många

Den 15 augusti är också namnsdag för väldigt många greker, bl.a. de som heter Maria, Panagiotis, Panagiota, Marios, Despoina, Parthena m.m. Maria är faktiskt det mest populära namnet i Grekland, vilket gör firandet extra omfattande.

I den grekiska kulturen har namnsdagar traditionellt varit viktigare än födelsedagar, även om denna trend har förändrats något under de senaste årtiondena. Så om du har grekiska vänner eller bekanta som bär något av dessa namn, passa på att gratulera dem den 15 augusti – det kommer att uppskattas!

Grekiska högtider: Sommarens påsk förenar ett helt land

Den 15 augusti erbjuder en unik inblick i det som är det genuina Grekland: från de oväntat tysta gatorna i Aten till de lokala festligheterna över hela landet och från de hängivna pilgrimerna på Tinos till de glada deltagarna i panigyria – visar denna dag upp ett Grekland där tradition och samtid möts på ett unikt sätt.

Det är en dag då lokala seder får nytt liv, då familjer samlas, och då många känner en särskild koppling till landets kulturarv. För besökare ger den 15 augusti en chans att uppleva ett Grekland bortom de vanliga turistattraktionerna – ett land där historia, tro och gemenskap flätas samman till en rik mosaik av upplevelser.

Har du upplevt firandet av Panagia den 15 augusti i Grekland? Vi skulle bli glada att höra dina berättelser eller se dina bilder från denna speciella dag. Dela gärna dina minnen och intryck i kommentarsfältet nedan!

Det är alltid spännande att få ta del av personliga upplevelser från detta unika grekiska firande. Vare sig det är en bild från en pittoresk by, en berättelse om en minnesvärd panigyri, eller bara en reflektion över stämningen denna dag – ditt bidrag berikar vår gemensamma förståelse för denna fascinerande tradition.

Χρόνια Πολλά σε όλες και όλους! (Grattis till alla!)

Följ Expeditionen på Facebook för exklusiva uppdateringar och unika insikter om grekisk kultur, historia och mycket mer:

• Facebook

Tidigare artiklar

• Kykladernas byar – byggda för skydd mot pirater
• Därför väljer Greek Expedition bort annonser och betalväggar
• Två Herakles, en trekroppad jätte och en tvåhövdad hund – del 3 i vår serie ”Sidospår i mytologin”
• Vem målade Kykladernas hus vita?
• Grekiska högtider: 15 augusti firar hela landet Panagia – Jungfru Maria

Denna till synes oförklarliga förmåga att uthärda extrem hetta har länge fascinerat utomstående och väckt frågor om mänsklighetens dolda resurser.

Fenomenet har idag avmystifierats av modern vetenskap och själva glödvandringen anses inte längre utgöra ett fullständigt mysterium. Det har till och med gått så långt att västerländska upplevelseföretag säljer den som teambuilding aktiviteter och kurser i personlig utveckling.

Alla som vill kan i dag köpa sig en upplevelse och vandra barfota över glödande kol. Samtidigt är det förstås ingen riskfri aktivitet. Det finns gott om vittnesmål om att människor faktiskt har bränt sig under den här typen av glödvandringar.

Det är dock fortfarande djupt fascinerande att denna handling i grunden kan härledas till en levande ritual som har pågått i tusentals år. Inom Anastenaria-kulten är glödgången inte ett modernt jippo, utan en tradition buren genom seklerna från generation till generation År 2009 upptogs ritualen dessutom på Unescos lista över immateriella kulturarv.

För 25 år sedan, i maj 2001, publicerade undertecknad en reportageartikel i tidningen Metrorama Athens om denna ritual. Texten skildrade riten och fenomenet akaia/ακαΐα, ett begrepp som kanske bäst översätts till obrännbarhet eller termisk immunitet.

Texten försöker förstå ritualen både som levande tradition och historiskt fenomen. Rubriken var: ”Δοκιμασία στην πυρά της πίστης” – som kanske bäst kan översättas till:”Ett eldprov på trons glödbädd”. (Originalartikeln på grekiska från Metrorama finns som PDF-nedladdning längst ner i texten).

Ett eldprov på trons glödbädd

Anastenaria-traditionen, vars rötter försvinner långt tillbaka i historiens dunkel, väcks varje år till liv igen under högtiden för helgonen Konstantin och Helena.

Tisdag 22 maj 2001, av Georgios A. Georgiou

Den 21 maj, på helgonen Konstantin och Helenas dag, väcks Anastenaria till liv i flera byar i grekiska Makedonien och Thrakien. Det är en särpräglad ritualtradition vars rötter försvinner långt tillbaka i tidens dunkel. Framstående forskare inom folklivsforskning är dock ense om att Anastenaria har bevarat element från den urgamla dionysiska kulten, eftersom riterna innefattar djuroffer, extatisk dans, glödvandring, akaia (obrännbarhet) och ritualer som påminner om de antika menadernas extas.

De glödvandrande Anastenarides, framstår som samtida mystiker i en urgammal kult. När de efter långa rituella förberedelser slutligen uppfylls av helgonens kraft, beträder de den heliga elden. Med ikonerna i händerna springer och dansar de extatiskt, piskade av den allt snabbare och vildare musiken. Från dem hörs djupa suckar, rituella rop och osammanhängande ord medan de med sina bara fötter kliver på den glödande kolbädden för att driva ut det onda, alltmedan de gång på gång mässar sina traditionella böner om välgång och beskydd.

Anastenarias ursprung

Forskare menar att denna säregna folkliga kult härstammar från de urgamla hembygderna i nordöstra Thrakien och Kappadokien, varifrån befolkningen senare våldsamt fördrevs, och att traditionen har förts vidare i oförändrad form till dagens nordgrekiska byar.

Det är också känt att dussintals folkslag och religiösa sekter under århundradenas lopp har korsat varandras vägar och påverkat varandra i detta bredare geografiska kulturområde. Det finns dessutom belägg för att stora orgiastiska högtider firades under den bysantinska medeltiden som kallades Psycharia och Sthenaria. Det är mycket möjligt att dagens sedvänja är kopplad till dessa.

Glödvandring som rit för helande, initiering och tro är ett globalt fenomen som har praktiserats i tusentals år av vitt skilda kulturer världen över, från Stillahavsöarna och Asien till delar av Sydeuropa. Detta globala mönster stärker teorin om att Anastenaria i grunden kan vara ett pro-indoeuropeiskt arv.

Glödvandring som kommersiell upplevelse

I vår tid tenderar dock Anastenarides stora tradition att urvattnas, då den alltmer har förvandlats till en turistattraktion och en bullrig, kommersiell marknad. Många bedömer att ritualen har förlorat kontakten med sina rötter och riskerar att dö ut helt, eller i bästa fall degraderas till billig underhållning och trolleritrick.

Detta är givetvis inte glödvandrarnas eget fel, utan snarare en spegling av den moderna tidsandan som vill förvandla allt heligt till en handelsvara. Det är talande att Anastenaria under många år hölls bakom stängda dörrar – dolt och hemligt, långt borta från yttre påverkan och blickar från utomstående.

Denna dolda tradition berodde dock framför allt på den fientliga inställningen från kyrkan. Den officiella ortodoxa kyrkan har alltid motsatt sig glödvandrarnas sedvänjor, stämplat dem som hedniska och anklagat utövarna att de förlöjligar de heliga ikonerna.

Det invigda sällskapet

Enligt forskare är glödvandrarna själva enkla bybor som bevarar sin kult genom muntliga traditioner, vilka de har ärvt direkt från sina förfäder. I de samhällen där de lever utgör de alltid en särskild grupp, en orden eller ett brödraskap, vilket sägs påminna om antikens heliga sällskap av dionysisk typ.

Trots att utövarna ser sig själva som djupt troende kristna, går de sällan i kyrkan. I stället utövar de sin kult i särskilda rum i sina egna hem, de så kallade konakia, eller ute i naturen – oftast i heliga lundar och på platser som de själva anser helgade och kallar agiasmata. Deras liv präglas av sträng disciplin och enkelhet, och i byarna betraktas de som djupt respekterade personer.

I konakia förvarar de kultens heliga föremål: den “aldrig slocknande” oljelampan och de särpräglade ikonerna med sina karakteristiska handtag undertill, som gör det möjligt att hålla dem stadigt under de extatiska danserna. Dessa ikoner kallas ”konstantinata”, “farfäder” eller “nådegåvor”. De är smyckade med bjällror, band, ringar, mynt, kedjor och heliga radband – föremål som enligt utövarna själva hjälper till att driva bort det onda.

I konakia förvaras även de heliga musikinstrumenten: lyran och trumman, vars monotona rytmer och melodier hjälper deltagarna att falla i extas innan dansen över de glödande kolen börjar.

Även en speciell yxa och en kniv betraktas som heliga föremål, då dessa används vid det rituella djuroffret som föregår firandet. Djuret som ska offras – det så kallade bikadi – är oftast ett lamm eller en bagge, men förr i tiden kunde det även vara en tjur.

Djuret leds till offerplatsen med tända så kallade “själsljus” fästa vid hornen och en blomsterkrans runt halsen. Efter offrandet, som sker på ett strikt rituellt vis, tillagas djuret och äts av de invigda för lycka och välgång, eftersom det tros innesluta en magisk kraft som är till nytta för hela gemenskapen.

Flera forskare tror att köttet från det offrade djuret förr i tiden åts rått, precis som under de antika ritualerna hos menaderna. Detta stöder ytterligare uppfattningen att Anastenaria har sina rötter i den dionysiska kulten. Utöver det blodiga djuroffret innefattar förberedelserna även en vattenvälsignelse, brödbrytning och en gemensam, innerlig andakt i grupp, inne i konaki.

Därefter börjar de invigda sin ringdans, som fungerar som en sista förberedelse inför eldvandringen. De dansar utmattande i många timmar med ikonerna i händerna, i syfte att framkalla det känslomässiga tillstånd av extas som ska tillåta dem att gå på glöden.

Den heliga elden

Elden som ska bli kolbädd tänds under de första kvällstimmarna och hålls vid liv av särskilda invigda, som ärvt denna uppgift från sina förfäder. När lågorna väl lagt sig och förvandlats till ett tjockt lager djupröd glöd, meddelas utövarna som snart anländer i långsam procession.

Besökaren kan då se hur de omringar sin ledare medan en fackelbärare går främst med ett ljus som anses heligt i handen. Trummorna dånar och lyrorna spelar vilda, berusande melodier, ackompanjerade av sånger som enligt musikforskare är lokala varianter av det medeltida akritiska hjälteeposet.

När stämningens intensitet når sin höjdpunkt börjar karakteristiska utrop höras från glödvandrarna – ett tecken på att det stora ögonblicket närmar sig. Plötsligt bryter sig en av de extatiska deltagarna loss från ringen och kliver barfota rakt ut på glöden, hållande ett heligt tygstycke eller en ikon.

Drabbad av sakral extas börjar glödvandraren dansa med vild, nästan orgiastisk intensitet och drar de andra med sig ut över glöden. Alla upplever, som de själva säger, syner och visioner: vissa ser den heliga Helena träda fram och skölja deras fötter med svalt vatten, medan andra ser den helige Konstantin hälla vatten över hela glödbädden och släcka elden.

I detta skede stampar de redan runt i full extas. De dansar, ber böner och får ett vilt uttryck i blicken, medan kropparna rycker när de höjer ikonerna mot himlen och rör sig över elden i rituell trans. Samtidigt uppvisar de det omdiskuterade fenomenet som på grekiska kallas akaia/obrännbarhet – förmågan att inte bränna sig.

Till slut lämnar de elden fyllda av jubel och lättnad – oskadda och, med ytterst få undantag, utan brännskador. Genomsvettiga, bleka och utmattade, som efter en stor fysisk prövning, lugnar de nu ner sig och kysser vördnadsfullt ikonerna innan de lämnar över dem till gruppledaren.

Akaia – obrännbarhetens fenomen

Mycket har skrivits och sagts om glödvandringen, i synnerhet om fenomenet akaia/obrännbarhet. Relevanta referenser finns redan i den klassiska antikens skrifter. Idag har hela studier publicerats där olika åsikter förs fram, ofta färgade av forskarnas egna ideologiska övertygelser. Faktum är dock att vetenskapen ännu idag har svårt att ge en heltäckande förklaring till fenomenet.

Man tror att förklaringen till obrännbarheten delvis ligger i glödvandrarnas snabba fotarbete, alltså att de rör sig hastigt över glöden från den ena foten till den andra. En annan förklaring är att träkol är en dålig värmeledare. Det innebär att huden inte hinner få brännskador, förutsatt att glödvandringen sker med rätt hastighet och teknik.

Alla är dock överens om att en långvarig psykologisk förberedelse är absolut nödvändig, om så bara för att samla modet att överhuvudtaget kliva ut på de glödande kolen, vilka enligt mätningar når temperaturer på flera hundra grader.

Under de senaste åren har det faktiskt, både i USA och i Västeuropa, startats ”skolor” för glödvandring och det anordnas seminarier kring denna urgamla sedvänja.

I sina reklambroschyrer hävdar de moderna instruktörerna att dessa urgamla tekniker inte innehåller något övernaturligt eller magiskt. Istället menar de att metoderna är tillgängliga för alla som vill stärka sitt självförtroende, sitt mod och sin mentala styrka – även om dessa kurser och seminarier ofta innebär en märkbar ekonomisk kostnad för deltagaren.

När det gäller fenomenet obrännbarhet kommer det klassiska talesättet dock alltid att ha sin giltighet: den som inte vet bättre ska inte leka med elden.

Det är värt en påminnelse att eldvandring är ett globalt fenomen som återfinns i vitt skilda kulturer världen över, från Sibirien och Tibet till Fijiöarna och bland Nordamerikas urfolk.

Myt och tradition

Efter befolkningsutbytet mellan Grekland och Turkiet 1923 tvingades grekerna i Östra Rumelien lämna sina hem och slå sig ner i norra Grekland. Med sig bar de inte bara sina få ägodelar, utan också sina heliga ikoner – de så kallade “chares” och “pappoudes” – som i de flesta fall föreställde den heliga Helena och den helige Konstantin. Tillsammans med dem följde även Anastenaria-traditionen över gränsen.

Enligt myten uppstod traditionen under förföljelserna av grekerna i Östra Rumelien, då osmanska trupper satte eld på kyrkorna där. Berättelsen säger att invånarna samlades gråtande utanför den helige Konstantin och heliga Helenas kyrka och då skänktes dem gudomlig kraft. Helgonen ska ha uppenbarat sig för byborna och gett de troende styrkan att gå rakt igenom elden för att rädda ikonerna.

Folklivsforskare är idag ense om att Anastenaria-traditionen har sina rötter i Östra Rumeliens byar. Den första officiella dokumentationen av sedvänjan gjordes 1872 av professorn Anastasios Hourmouziadis. Hans tal vid den grekiska ortodoxa akademin i Konstantinopel var titulerat: ”Om Anastenaria och andra säregna och vidskepliga traditioner”.

Metrorama Athens, Tisdag 22 maj 2001, av Georgios A. Georgiou

Ett kvartssekel senare

Tjugofem år har gått sedan denna artikel publicerades i Metrorama Athens. Under tiden har världen förändrats, men Anastenaria lever fortfarande vidare i norra Grekland – någonstans mellan tro, extas, folklore och levande historia.

Mycket kring glödvandringen har med tiden analyserats och delvis förklarats av vetenskapen. Samtidigt kvarstår ett märkligt frågetecken kring ritualen för den som verkligen har bevittnat den på nära håll. Många deltagare tycks inte bara snabbt passera över glöden, utan stannar kvar länge på den, dansande mitt i elden under flera minuter.

Jag minns fortfarande själv känslan från byn Langadas, när trummorna dånade genom natten och människor dansade barfota över den glödande kolbädden. Än idag är det svårt att helt frigöra sig från intrycket att man bevittnat något som, åtminstone för ett ögonblick, tycktes trotsa både förnuftet och naturlagarna.

📥 Ladda ner originalartikeln från Metrorama Athens (PDF)

📖 På vår blogg finns flera relaterade artiklar om grekiskt folkliv och tradition

Vi har träffat Kostas Papatheodorou, ingenjören, arkitekten, konstnären och filosofen som skapat denna märkliga byggnad. Han bjöd in oss på en exklusiv privat guidning i det han kallar sitt livsverk.

Kyrkan Agia Foteini reser sig som en märklig syn i det öppna landskapet i Mantineia – en byggnad som på ett organiskt sätt kombinerar antika, bysantinska och orientaliska drag. Det är en kyrka som inte liknar någon annan, fylld av både sakrala och lekfulla element.

Kostas Papatheodorou – kyrkans skapare

När kyrkan byggdes i början av 1970-talet blev Kostas Papatheodorou en säregen syn för lokalborna. Sommar som vinter arbetade han hängivet bland spillror av övergivet material, som han förvandlade till sitt livsverk. En av byborna beskriver honom såhär:

Han kallades ”spöket i antika Mantineia” – en ensam figur som gick eller cyklade till kyrkobygget, där han högg i sten och gav nytt liv åt det som andra ansåg värdelöst. Under en period bodde han sex månader i ett tält vid byggplatsen för att spara tid. (Från magasinet lifo.gr)

Möte med en banbrytande konstnär

55 år senare träffar vi denna man i den avlägsna bergsbyn Levidi i norra Peloponnesos, där han idag bor, inte långt från Agia Foteini.

Han ger direkt intrycket av en välsinnad, enkel och ödmjuk människa. Som en varm och levande historieberättare, med glimten i ögat, delar han öppenhjärtigt med sig av minnen, reflektioner och incidenter från sin resa som skapare av Agia Foteini, en av de mest säregna grekiska kyrkorna.

Efter att vi bekantat oss med varandra, ber han oss vänligt att följa med honom hem för att hämta den nya ikonen han målat och som han vill installera i kyrkan.

Vi kommer till hans anspråkslösa bostad, en liten lägenhet på 15 kvadratmeter – sovrum, ateljé i ett, samt kokvrå och ett litet badrum. Efter att försiktigt ha packat in den fina ikonen, som föreställer Jesus hånad av romarna, bär han den själv, trots sin ålder, ut till bilen och sedan in i kyrkan.

Väl inne i kyrkan bestämmer vi tillsammans var ikonen bäst skulle passa att hängas upp. Därefter sätter vi oss ner på en kyrkbänk för att tala om hans livsverk.

Hans röst ekar i den sällsamma kyrkans valv medan han delar med sig av visionen, utmaningarna och inspirationen bakom skapandet av denna unika plats.

Kostas berättar att det var föreningen Mantineia-sällskapet som kontaktade honom i slutet av 1960-talet. De ville skapa en kyrka tillägnad Agia Foteini, men de ville ha en kyrka som skulle skilja sig från mängden.

– Jag kände direkt att detta var något speciellt, säger han och infogar att han genast sagt upp sig från kulturministeriet och flyttat till Tripoli för att påbörja sitt livsverk.

Vägledning djupt inifrån

Han gjorde snabbt en första skiss på kyrkan för att få byggtillstånd, även om byggnaden senare utvecklades i en helt annan riktning. När byggnationen började, upplevde han en stark inre vägledning.

– Det var som om något djupt inom mig vägledde varje litet steg, förklarar han. Det var dock inte som en riktig röst, mer som en djup känsla.

Kostas berättar att han och ett team av hantverkare påbörjade bygget med målet att skapa allt för hand, enligt gamla traditioner.

– Allt du ser här gjorde vi själva, med våra egna händer. Vi köpte aldrig någon färdig produkt. Arbetet var intensivt, pågick ofta dag och natt. Vi tillverkade egen tegelsten och byggde förstås utan cement.

Kostas övervakade varje steg med omsorg för att förverkliga sin vision in i minsta detalj.

Han pekar med engagerade gester mot de olika delarna i byggnaden. Först riktar han vår uppmärksamhet mot de unika valvbågarna och börjar utveckla sina tankar bakom deras form.

– Valvbågarna här är inte cirkelformiga, de utgör parabler, påpekar han och berättar att parabeln är en geometrisk båge som symboliserar något som sträcker sig mot oändligheten.

– Ser du där borta, fortsätter han att peka. Den högra kolonnen står helt upprätt, medan den vänstra har en svag lutning. Dess axel pekar mot Allhärskaren högst upp i kupolen.

Han syftar på den traditionella avbildningen av Kristus som Allhärskare/Παντοκράτορας – en målning som ofta återfinns högst upp i kupolen i grekisk-ortodoxa kyrkor och symboliserar Kristus som universums härskare.

– Jag målade honom med en liten tunn pensel, utan att följa någon skiss, idéerna kom spontant medan jag arbetade högt upp på byggnadsställningen.

För att spara tid brukade han den första tiden sova uppe i byggnadsställningen. Han berättar också om en uggla som varje tidig morgon kom och väckte honom. Kostas byggde ett bo av marmor åt henne, där hon senare fick ungar.

– Hon knackade på i kupolen med näbben varje morgon, vi hade blivit vänner, säger han med ett mjukt leende.

Marmor – ett egendomligt material

Kostas beskriver för oss även sin djupa vördnad för marmorn och hur han såg den som ett levande material.

– Marmor har en egen själ och vill formas och placeras på sitt rätta sätt. Varje bit måste placeras där den hör hemma, på rätt avstånd, i rätt form, med rörelsen åt rätt håll, säger han och pekar på detaljerna i kyrkan. Därför arbetade vi mestadels med handverktyg och använde sällan maskiner.

Kostas visar sedan på kapitälerna och andra dekorativa detaljer medan han beskriver hur han inspirerats av Greklands rika historia.

– Inspirationen är hämtad från alla grekiska tidsepoker, säger han, från den mykenska kulturen och den klassiska tiden till den bysantinska perioden, ända fram till dagens Grekland.

– Allt härinne talar, fortsätter Kostas vördnadsfullt. Allt vill berätta någonting. Ser du de olika färgerna och färgkombinationerna? De försöker också kommunicera något.

Han påpekar även att byggnaden helt saknar räta vinklar, och att den därför ser lite skev ut.

– Det är som om kyrkan lever, den ser skör ut – nästan lite bräcklig. Men det är just det som ger den ett organiskt liv, den är som en levande varelse, säger han med ett hemlighetsfullt leende. Den tillhör definitivt inte någon känd arkitektonisk stil.

Jag passar på att berätta för Kostas hur jag hade upplevt kyrkan vid mitt första besök – som en sällsam blandning av antikt, bysantinskt och modernistiskt, med surrealistiska och nästan komiska inslag. Kyrkan hade förefallit mig skranglig, nästan som Karagiozis’ ruckliga bostad.

– Ja, skranglig är ett bra ord, håller Kostas med. Men bakom det skrangliga, förklarar han, finns en högre form av matematik, inte den vi lär oss i skolan.

– Men denna blandning av kristet och antikt, hur reagerade folk på det när de såg vad som höll på att växa fram?

– De flesta tyckte om hur kyrkan såg ut. Speciellt Mantineia-sällskapet som finansierade verket. De stöttade mig genom hela processen.

Men sen skakar Kostas på huvudet när han minns de negativa reaktionerna.

– Tyvärr försökte dock en del sätta hinder för mig, säger han lågmält. En gång försökte de till och med skaka byggnadsställningen för att få mig att ramla ner. Andra sköt med hagelbössa mot taket när jag sov där inne, mest för att skrämmas.

Men Kostas gav sig inte utan fortsatte sitt arbete oförtröttligt. Trots de många utmaningarna och motståndet från vissa, fortsatte han med orubblig beslutsamhet.

– Godkände den officiella kyrkan det som började växa fram?

– I början var de skeptiska, men till slut godkändes det, om än med viss förbehållning. De vanliga prästerna älskar kyrkan som den är, men bland biskoparna finns delade meningar. Vissa har invändningar mot både stort och smått; det är svårt att förklara för dem vad det handlar om.

– Men vanligt folk då?

– Vanligt folk älskar Agia Foteini! Många vill gifta sig och döpa sina barn här.

Mycket mer än en kyrka

Kyrkan har blivit en älskad plats för bröllop och dop, men för Kostas är den så mycket mer. För honom är Agia Foteini som en del av hans egen kropp, en levande förlängning av honom själv.

– Gud kan bara uttryckas med symboler, och det är genom symboler som byggnaden talar, förklarar han.

– Byggnadens syfte är att förena det mänskliga med det gudomliga. Det gudomliga kan skönjas i varje byggnadssten, i rörelsen och i riktningen varje del pekar emot.

Kostas berättar också om en märklig upplevelse dagen innan kyrkans centrala ikon av helgonet Agia Foteini skulle sättas upp. Vid cypressen utanför kyrkan såg han ett silvervitt ljus stråla ut från trädet.

– Det var som många svärd av ljus som riktade sig emot mig. Jag tror det var Agia Foteini själv som uttryckte sin glädje, säger han med ett eftertänksamt leende.

Vid denna punkt ville jag föra diskussionen vidare, men märkte att hans tal började mattas av.

– Nu är jag verkligen trött, säger han stilla. Jag har egentligen tusentals saker att berätta, men jag kommer inte klara det, så vi måste avsluta, ursäktar han sig.

Den privata guidningen och Kostas fascinerande berättelser öppnade upp en ny dimension för mig, där jag såg kyrkans sten och symboler som ett uttryck för människans längtan, tro och skaparkraft genom historien.

Kanske ligger Agia Foteinis sanna värde i den känsla av evighet och närvaro som genomsyrar varje hörn – en känsla som Kostas har vävt in i varje detalj, där det mänskliga och det gudomliga möts i en tyst dialog som fortsätter, långt efter att orden har tystnat.

Relaterad artikel: På avvägar i norra Peloponnesos