Det är en detalj som ger bilderna en ytterligare dimension av obehag – de är tagna av förövarens egen dokumentatör, men har nu, decennier senare, blivit till bevis för det motstånd de var tänkta att kuva

För många greker har fotografierna blivit ett starkt visuellt möte med en historia som i generationer levt vidare främst genom berättelser, ceremonier och minnesmärken.

Fakta om massavrättningen i Kaisariani

Nazisternas avrättning av 200 grekiska motståndsmän vid skjutfältet i Kaisariani (Σκοπευτήριο Καισαριανής) strax sydost om Atens centrum – ägde rum den 1 maj 1944 och har i decennier varit en central del av landets historiska medvetande. De nypublicerade fotografierna har på nytt aktualiserat och gett liv åt detta minne.

Bakgrunden var en attack i slutet av april 1944, då grekiska motståndsmän dödade den tyske generalen Franz Krech och hans följe i närheten av Molaoi i Lakonien, inte långt från Sparta. Som repressalie beslutade de tyska ockupationsmyndigheterna att 200 politiska fångar skulle avrättas. Männen hämtades från interneringslägret i Haidari och fördes i gryningen till Kaisariani.

Avrättningarna genomfördes i grupper om tjugo. Fångarna ställdes upp vid skjutfältet och sköts av tyska exekutionsplutoner. I efterkrigstidens berättelser har det ofta framhållits att många av de dödsdömda uppträdde med lugn och sammanhållning när de fördes mot sin död. Det är en del av den kollektiva berättelsen om massavrättningen i Kaisariani – en berättelse om värdighet under extremt våld.

Det är just denna dimension som de nypublicerade fotografierna nu ger en konkret visuell bekräftelse. På bilderna syns männen gående mot platsen, uppställda längs vallen, med hållningar som för många greker uppfattas som samlade och beslutsamma snarare än uppgivna. Det som tidigare levt genom vittnesmål och minnesord får därmed en annan närvaro.

Massakrerna i Aten

I de grekiska statens arkiv finns bland annat förstasidan till motståndstidningen Apeléftherotís från den 17 maj 1944. Under rubriken “Massakrerna i Aten” beskrivs avrättningen vid skjutfältet i Kaisariani som den mest omfattande den våren. Tidningen rapporterade att männen avrättades i grupper om tjugo under loppet av några timmar.

Samtidens texter vittnar om hur avrättningen upplevdes av dem som befann sig i närheten. Kyrkklockorna i Kaisariani ska ha ringt under hela förloppet, och människor på avstånd följde händelserna med starka känslor. I efterkrigstidens berättelser har det ofta återgetts hur de dödsdömda stod upprätta in i det sista och ropade slagord för frihet och nationellt oberoende.

För många familjer är detta inte en abstrakt historisk episod utan en del av deras egen familjehistoria från ockupationstiden. Även i min egen familj finns unga män som avrättades av de tyska ockupationsstyrkorna i augusti 1944 – en historia som levt vidare genom berättelser och som tidigare återgetts här på Expeditionen: Grekiska motståndsrörelsens anonyma hjältar

Händelsens tyngd sträcker sig även långt in i den internationella diplomatin. Vid sitt besök i Grekland i juni 1987 valde den tyske förbundspresidenten Richard von Weizsäcker just minnesmärket i Kaisariani för att hedra offren för ockupationen under andra världskriget. Det var en gest som då möttes med skepticism från konservativa kretsar i både den grekiska och tyska administrationen. Under sitt besök nämnde Weizsäcker även namnen på flera andra platser i Grekland där den tyska krigsmakten utfört massakrer: Kalavryta, Distomo, Kleisoura, Kommeno, Lyngiades och Kandanos.

Det grekiska motståndet under andra världskriget var organiserat i flera grupper, där EAM (Εθνικό Απελευθερωτικό Μέτωπο, National Liberation Front) var den största och mest inflytelserika motståndsorganisationen under ockupationen. EAM omfattade civila aktivister, partisaner och organiserade motståndsmän som kämpade mot de tyska och italienska ockupationsstyrkorna. Mer information om den grekiska motståndsrörelsen hittar du här >>

Monumentet vandaliserat

Men spridningen av fotografierna har inte bara mötts av vördnad. Kort efter att bilderna börjat cirkulera i grekiska flöden rapporterades det att minnesmonumentet vid skjutfältet i Kaisariani blivit föremål för skadegörelse. Okända gärningspersoner vandaliserade marmortavlan där namnen på de 200 avrättade finns ingraverade.

Händelsen väckte starka reaktioner och fördömdes omedelbart av Kaisarianis kommun. I ett uttalande betonade lokala företrädare att det historiska minnet inte låter sig raderas genom skadegörelse, och man försäkrade att skadorna skyndsamt skulle återställas. Denna fysiska attack mot monumentet, mitt under en tid då händelsen blivit mer visuellt närvarande än någonsin, påminner om att minnet av ockupationen och dess offer fortfarande är en brännande punkt i det grekiska samhället.

Värt att notera om bildmaterialet

Många har reagerat på att de publicerade bilderna främst visar förberedelserna innan avrättningen och transporterna dit. Enligt experter som granskat samlingen existerar dock ytterligare 3 – 4 fotografier som avbildar själva avrättningsögonblicket eller ögonblicken direkt efteråt. Att dessa inte visades i samband med eBay-auktionen beror sannolikt på plattformens strikta regler mot publicering av våldsskildringar, snarare än att de saknas i det historiska arkivet.

Från e-bay till nationellt minne

Själva händelseförloppet bakom bildernas plötsliga spridning inleddes för bara några veckor sedan, när en belgisk samlare lade ut de unika originalfotografierna till försäljning på auktionssajten eBay. Fyndet uppmärksammades snabbt av den grekiska Facebook-gruppen Greece at WWII Archives, som delade bilderna vidare – då fortfarande försedda med säljaren Crainsmilitarias vattenstämpel och en tydlig källhänvisning till auktionen.

Publiceringen utlöste omedelbart vad som bäst kan beskrivas som ett digitalt vulkanutbrott; bilderna spreds viralt i grekiska sociala medier och plockades nästan omgående upp av etablerade nyhetsmedier över hela landet.

Den enorma uppmärksamheten gjorde att det grekiska kulturministeriet agerade skyndsamt. Experter skickades för att verifiera bildernas äkthet, och efter en snabb bekräftelse utropades fotografierna officiellt som ett nationellt historiskt minne. För att säkra dokumenten för eftervärlden har den grekiska staten nu inlett förhandlingar med samlaren om ett uppköp, i syfte att införliva dem i de nationella arkiven.

Att de här fotografierna från massavrättningen i Kaisariani nu har blivit offentliga visar på en tydlig motsättning. När bilderna säljs på en sajt som eBay förvandlas ett historiskt trauma till en handelsvara, vilket tvingar oss att fundera över vem som egentligen har rätten till de här männens sista stunder.

Men i slutändan har spridningen fått en annan effekt. Trots vandaliseringen av monumentet och trots att originalen hamnat hos privata samlare, kan den händelse som bilderna visar – massavrättningen i Kaisariani – inte längre tystas eller döljas. Nu när de finns i både statliga arkiv och i det allmänna medvetandet har de 200 männen fått en närvaro som inte fanns där tidigare. Det blir en påminnelse om att vissa händelser är så pass betydelsefulla att de tillhör det gemensamma minnet, snarare än en enskild ägare.

Filmtips

För den som vill få en djupare bild av händelserna rekommenderas filmen The Last Note (2017) av regissören Pantelis Voulgaris. Filmen skildrar just dessa sista dagar i Haidari-lägret och den tunga marschen mot skjutfältet, och ger en gripande gestaltning av det mod som bilderna nu har gett oss en visuell bekräftelse på.

Relaterade artiklar

Källor

• https://en.wikipedia.org/wiki/1_May_1944_Kaisariani_executions
• https://greekreporter.com/2026/02/15/rare-photos-nazi-mass-execution-greek-prisoners-kaisariani/
• https://www.ekathimerini.com/news/1261011/kaisariani-memorial-to-resistance-fighters-vandalized/
• https://www.ekathimerini.com/culture/1295710/kaisariani-wwii-execution-photo-archive-declared-protected-monument/
• Om rättighterna (grekiska)
• Filmen The Last Note

Situationen har lett till att båda öarna förklarats i undantagstillstånd. På Santorini har massflykt präglat de senaste veckorna, med extra färje- och flygturer för att möta den höga efterfrågan. Många har lämnat ön, och vissa områden beskrivs nu som närmast öde.

Myndigheterna har infört en rad försiktighetsåtgärder för båda öarna: skolor håller stängt, stora folksamlingar i inomhusmiljöer avråds, och vissa bebyggda områden samt hamnar har spärrats av. Om skalven tilltar ytterligare rekommenderas även att hålla sig borta från kustlinjen och klippiga områden.

Seismologer betonar att den nuvarande aktiviteten varken är kopplad till historiska händelser som den förödande jordbävningen 1956 eller till vulkanen vid Santorini. De pågående skalven följs noggrant av experter, och myndigheterna uppmanar till vaksamhet samtidigt som de avråder från spekulationer om större händelser.

Däremot är de pågående skalven en påminnelse om de krafter som ständigt är i spel i den Egeiska regionen, där den eurasiska och den afrikanska kontinentalplattan pressas mot varandra.

För de som bor på Santorini och Amorgos eller har en djupare kännedom om Egeiska havets historia väcker de senaste skalven minnen av tidigare jordbävningar som förändrade öarna för alltid. En av de mest förödande i modern tid inträffade i mitten av 1900-talet och lämnade djupa sår efter sig. På Santorini förstördes 500 byggnader och över 3 200 skadades, medan 54 människor miste livet. På Amorgos var förödelsen omfattande, även om dokumentationen av skadorna är knapphändig.

Den dubbla katastrofen – jordbävningen och tsunamin – lämnade ett outplånligt avtryck i Greklands moderna historia och påminner om Egeiska havets obevekliga seismiska krafter.

Förödelsen i Egeiska havet – skalvet 1956

Tidig morgon den 9 juli 1956 rämnade jorden under fötterna på invånarna i Egeiska havets hjärta. Markens skälvningar var brutala, men det var inte bara skalvet som lämnade outplånliga sår i landskapet – det var tsunamin som snart slog till, de fallande klipporna och den chock som etsade sig fast hos de som upplevde katastrofen.

Jordbävningens epicentrum låg söder om Amorgos, den östligaste av de Kykladiska öarna, i Egeiska havet. Den nådde en magnitud på 7,5 – en av de högsta som registrerats i Grekland under 1900-talet.
Den officiella dödssiffran uppgick till drygt 50, medan hundratals skadades och ännu fler förlorade sina hem och sina tillgångar.

📌 Notis: De historiska bilderna i denna artikel är AI-genererade, baserade på ögonvittnesskildringar, fotografiska arkiv och samtida beskrivningar av händelserna. De är skapade för att ge en visuell känsla av hur jordbävningen och tsunamin 1965 påverkade Santorini och Amorgos.

Jordens vrede – sekunder av förödelse

Skalven förvandlade byggnader till rasmassor och chocken spreds långt bortom Kykladerna. Markens rörelser påverkade inte bara öarna utan hela den Egeiska regionen, ända till Turkiets kust.

Dagstidningen To Vima rapporterade dagen efter händelsen om skräckscenerna som utspelat sig på Santorini:

Scener av skräck och panik bredde ut sig på det drabbade Santorini, bara några minuter efter det första skalvet. Invånarna flydde i panik från sina hem och rusade genom de smala gatorna i ett försök att nå stranden. Samtidigt ekade ljudet av kollapsande hus, det dova mullret från markens rörelser och svart rök som verkade stiga från vulkanen. Damm täckte allt och förvandlade morgonen till en mardröm.

Mitt i förödelsen kämpade människor desperat för att rädda sina nära och kära. En kvinna lyckades gripa tag i sina tre spädbarn och skyddade dem med sin egen kropp när hon flydde ut på gatan, för att undvika de fallande stenarna.

📌 Notis: De historiska bilderna i denna artikel är AI-genererade, baserade på ögonvittnesskildringar, fotografiska arkiv och samtida beskrivningar av händelserna. De är skapade för att ge en visuell känsla av hur jordbävningen och tsunamin 1965 påverkade Santorini och Amorgos.

Andra var mindre lyckosamma – en kaféägare fastnade i en dörröppning och dog av kvävning. På ett annat håll tog en farmor sina två barnbarn i famnen och lyckades, vacklande och krypande, ta sig ut oskadd. Men barnens mor, hennes egen dotter, miste livet under rasmassorna.

Sex till åtta sekunder – så lång tid varade skalvet enligt de första officiella rapporterna. Ett ögonblick som kändes som en evighet för dem som upplevde det. Santorini, redan märkt av historiska katastrofer, drabbades återigen av ödeläggelse. Efter huvudskalvet avtog skakningarna gradvis men fortsatte att kännas av i flera dagar. Av rädsla för fler skalv stannade invånarna utomhus, ingen vågade återvända till sina hem.

Tsunamin – den från havet annalkande faran

📌 Notis: De historiska bilderna i denna artikel är AI-genererade, baserade på ögonvittnesskildringar, fotografiska arkiv och samtida beskrivningar av händelserna. De är skapade för att ge en visuell känsla av hur jordbävningen och tsunamin 1965 påverkade Santorini och Amorgos.

Som om själva jordbävningen inte vore nog kom nästa slag från havet. En våldsam tsunami föddes ur skalvet och vräkte sig in över öarna. Santorini och Amorgos drabbades särskilt hårt. Vattenmassorna, med vågor upp till 30 meter, svepte bort hus, båtar och människor – de som inte omkom i rasmassorna hade nu havet själv att värja sig emot. Vågorna spreds i alla riktningar och drabbade inte bara de södra öarna i Kykladerna utan även Kretas norra kust och Dodekanisa – Tolvöarna.

Historiska vittnesmål beskriver hur havet vid Katapola på Amorgos drog sig tillbaka helt, så att människor kunde gå på den blottlagda havsbottnen – innan vågorna slog tillbaka med förödande kraft.

Ryktena om vulkanen

Under de första timmarna av paniken som utbröt rapporterade många invånare att de såg vulkanen få ett utbrott och att stora mängder svart rök kom från kratern. Det visade sig dock vara ett missförstånd.

Seismologerna utesluter att jordbävningen hade något samband med ett vulkanutbrott. Skalvet var av rent tektonisk natur och orsakades av rörelser i jordskorpan, inte av vulkanisk aktivitet. Närvaron av vulkanen i området och det svarta dammet som virvlade runt kan ha skapat illusionen av ett utbrott, men detta saknar grund, säger experterna.

Det senaste bekräftade vulkanutbrottet i Santorini inträffade 1950, sex år tidigare än det stora skalvet och ingen ovanlig seismisk aktivitet registrerades vid de aktiva kraterna i samband med skalvet 1956.

Santorini, den vulkaniska aktivitetens historia

Santorini har haft många vulkanutbrott genom historien, med varierande kraft och explosivitet. Minst tolv stora explosiva utbrott har dokumenterats, varav fyra var så kraftiga att de skapade en ny caldera – det vill säga en kollaps av vulkanens krater, vilket helt förändrade landskapet.

De äldsta utbrotten skedde för mellan 650 000 och 550 000 år sedan, och många av dem skedde under vatten. Under de senaste 360 000 åren har vulkanen genomgått två stora cykler, där varje cykel kulminerade i två gigantiska caldera-bildande utbrott som omformade hela ön.

Under bronsåldern inträffade det minoiska utbrottet på Santorini – ett av de största vulkanutbrotten i mänsklighetens historia. Utbrottet hade sitt epicentrum i det område som idag utgör den stora calderan.

Innan dess hade Santorini formen av en nästan sluten ring, med en enda smal passage in till den inre lagunen. Det minoiska utbrottet var så kraftigt att stora delar av denna ring försvann och två nya kanaler skapades, vilket gav ön dess nuvarande form.

Denna händelse var en av de mest avgörande i det Egeiska havets tidiga historia och tros ha bidragit till den minoiska civilisationens nedgång.

Efter det minoiska utbrottet har den vulkaniska aktiviteten varit koncentrerad till Kameni-öarna i lagunens mitt. Dessa öar har bildats successivt sedan bronsåldern, och den första av dem reste sig över havsytan år 197 f.Kr.

Sedan dess har nio utbrott dokumenterats. År 1707 bröt en undervattensvulkan genom havsytan och skapade Nea Kameni, som sedan dess har varit centrum för den vulkaniska aktiviteten i området. Under 1900-talet skedde tre utbrott, det sista inträffade 1950, utan några större konsekvenser.

Även om vulkanen idag betraktas som vilande, avges fortfarande ånga och koldioxid från den nuvarande aktiva kratern på Nea Kameni, medan flera äldre kratrar ligger utspridda över ön.

Santorini: utbrottet 1925

Historiskt filmklipp från utbrottet 1925 på Nea Kameni, filmat av professor Georgios Georgalas. Videon skapades för utbildningssyften och innehåller material från ERT:s dokumentärserie ”Ταξιδεύοντας στην Ελλάδα/På resa i Grekland”. Publicerad på YouTube av Trantafyllos Soldatos.

Egeiska havet – skärningspunkten mellan tre kontinenter

Egeiska havet har genom årtusendena burit både liv och förödelse. Santorini och Amorgos, två öar formade av havets och jordens krafter, har gång på gång fått bevittna naturens obevekliga styrka.

De hundratals skalv som nu skakar Santorini och Amorgos är en påminnelse om regionens geologiska verklighet. För öarnas invånare är jordbävningar inte avlägsna historiska händelser, utan en del av vardagen. Precis som 1956 års överlevare lärde sig att återuppbygga sina samhällen, fortsätter dagens öbor att anpassa sig – med modern teknik, bättre byggnader och välutvecklade varningssystem. Men under ytan är naturkrafterna lika oberäkneliga nu som då.

De mest förödande jordbävningarna

Tabellen nedan visar de mest förödande jordbävningarna i Grekland, ordnade efter magnitud. De kraftigaste skalven listas högst och inkluderar antal dödsoffer.

Källor: To Vima, tovima.com, Wikipedia, ekriti.gr, Ta Nea, iefimerida.gr

📌 Notis: De historiska bilderna i denna artikel är AI-genererade, baserade på ögonvittnesskildringar, fotografiska arkiv och samtida beskrivningar av händelserna. De är skapade för att ge en visuell känsla av hur jordbävningen och tsunamin 1965 påverkade Santorini och Amorgos.

Äldre artiklar om Amorgos:

Amorgos – en pärla i det stora blå

Seminarier om kallmurar på Amorgos

Murarnas tidlösa roll

Kallmurarna är mer än bara byggnadsverk – de är en väsentlig del av Kykladernas kulturella och landskapsmässiga identitet. De har skapat förutsättningar för lokala jordbrukssamhällen i århundraden. Idag är dessa murar en viktig påminnelse om traditionell arkitektur och hållbar användning av naturresurser.

Miljömässigt spelar murarna en avgörande roll för att bekämpa erosion och samla regnvatten i den torra kykladiska miljön. De stabiliserar sluttningarna och bidrar till att hålla markerna odlingsbara. Återställandet av dessa strukturer är därför inte bara en hyllning till det förflutna, utan också en investering i en hållbar framtid.

Längs branta sluttningar som sträcker sig från bergens toppar ner till havets kant, ligger terrasserna och kallmurarna som har format den grekiska ön Amorgos landskap och möjliggjort jordbruk i generationer.

Här, bland övergivna vinodlingar och steniga stigar, samlades entusiastiska deltagare från hela världen för att blåsa nytt liv i en tradition som riskerar att gå förlorad.

Den Amorgianska byggmästarkonsten

Nyligen anordnades det tredje seminariet i serien ”Η Αμοργιανή Μαστοριά” (Den Amorgianska byggmästarkonsten), med syfte att återuppliva och bevara traditionella byggnadstekniker.

Seminariet, organiserat av den ideella föreningen Mitato på Amorgos, blev en stor framgång som lockade lokala hantverkare, representanter från många andra öar, besökare från det grekiska fastlandet samt från flera andra länder. De träffades i fem dagar för att arbeta, lära av varandra och sprida sin kunskap.

Mitato på den grekiska ön Amorgos

Mitato: En stenhydda som erbjuder skydd åt herdar

Föreningen Mitato på Amorgos, är en ideell organisation grundad 2020. De arbetar för att skydda och lyfta fram öns natur- och kulturarv. Genom olika slags projekt, bl.a. seminarier om att bygga kallmurar och andra traditionella hantverk, strävar de efter att föra kunskap vidare till nya generationer, samtidigt som de kombinerar den med moderna metoder och teknologier. De utforskar också hur detta arv kan bidra till att skapa en unik och hållbar turism som stärker både lokalbefolkningen och besökarens upplevelse.

Platser som bär på både historia och framtid

Seminariet lockade deltagare från hela världen – från arkitekter och ingenjörer till jordbrukare och naturvårdare. Tillsammans med lokala hantverkare arbetade de för att återuppliva Amorgos historiska arv och ge landskapet en ny funktion i vår tid.

Den centrala hantverkaren som ledde fältarbetet är en traditionell byggmästare, känd för sin kärlek och hängivenhet till traditionell byggnadskonst – en kvalitet som gjort honom mycket eftertraktad i området.

Valet av plats för fältarbetet föll denna gång på området Palia Strata, nära byn Potamos på grekiska ön Amorgos, där branta sluttningar kantas av stenmurar och terrasser som berättar om generationers hårda arbete.

”Vi väljer noga platser som både kan gynna lokalbefolkningen och samtidigt lyfta fram miljöns värden,” berättar Semeli Drymoniti från föreningen Mitato.

Under de fem dagarna som seminariet pågick utfördes omfattande arbete med hjälp av deltagarna och inbjudna experter.

• 75 meter stödjande stenmurar restaurerades för att stabilisera marken ovanför.
• 100 meter av stigen i Palia Strata rensades och reparerades, inklusive en tidigare dold stenbelagd del.
• 11,5 meter av stigen förstärktes på en plats som hade eroderat.
• Nya stenstrukturer skapades längs en bäck för att bromsa vattenflödet.
• En övergiven brunn grävdes fram, reparerades och området kring den försågs med stenläggning och en skyddande mur.

Att bygga med sten och tradition

Under den praktiska delen av seminarierna arbetade man ute på fältet. Semeli Drymoniti invigde oss i processen bakom restaureringen och förklarade hur varje steg kräver precision.

”Vi börjar alltid med att rensa bort jord och sten för att blottlägga de stabila grunderna.
Med handverktyg som hammare och huggjärn formas sedan de lokala stenarna varsamt och staplas för att skapa hållbara strukturer”.

”Ett viktigt mål är att använda så mycket material som möjligt direkt från platsen, fortsätter Semeli, i årets arbete behövdes ingen sten alls transporteras in utifrån”.

För deltagarna är fältarbetet inte bara en praktisk erfarenhet utan också en chans att fördjupa sin förståelse för kallmursbyggandets roll och Kykladernas identitet.

Tankar och känslor från seminariet

För deltagarna och arrangörerna blev seminariet en upplevelse fylld av starka känslor. ”Det är en obeskrivlig glädje att se ett så stort arbete bli färdigt,” berättar Semeli Drymoniti.

”Att samla människor från olika delar av världen, tillsammans med lokala hantverkare, skapade en unik känsla av gemenskap”, fortsätter hon. ”Vi arbetade tillsammans, delade idéer och perspektiv, och knöt band som förhoppningsvis kommer att hålla länge.”

Deltagarna bestod av en brokig skara, alla förenade av en vilja att lära sig och bidra. ”Det är glädjande att se hur seminariet fortsätter att utvecklas och stärka sin plats,” tillade Semeli, som såg detta som ett tecken på att det finns ett växande intresse för att bevara Kykladernas kulturarv.

Arbetet gav också möjlighet till eftertanke och insikter. Många deltagare uttryckte hur givande det var att arbeta med stenarna under vägledning av mästare som har förvaltat detta hantverk i generationer.

Samtidigt betonade arrangörerna vikten av att bevara murarna som en levande del av landskapet. ”Våra insatser skyddar inte bara landskapet utan inspirerar också fler att engagera sig i det traditionella hantverket”.

Seminarierna har väckt diskussioner om turismens potential på Kykladerna. Mitatos medlemmar ser möjligheter i en turismmodell som kombinerar lokalt hantverk med ekonomisk utveckling.

”Ansvarsfull turism kan bli en positiv kraft för att återuppliva terrasserna och restaurera kallmurarna,” konstaterar Semeli Drymoniti.

Samarbeten mellan hållbarhetsexperter och lokalsamhällen kan visa vägen mot en mer hållbar besöksnäring.

Framtidsvisioner och nästkommande steg

Seminarierna om kallmurar på den grekiska ön Amorgos är inte bara till för att bevara en tradition – de är en del av ett större initiativ för hållbar utveckling i Kykladerna.

Under kvällarna hölls diskussioner och föreläsningar i en konferenslokal, där deltagarna utbytte idéer och planerade framtida initiativ.

Där diskuterades bland annat konkreta åtgärder för att skapa utbildningsprogram inom stenkonst, med målet att etablera skolor där hantverket kan leva vidare och inspirera nya generationer.

Föreläsningarna lyfte också fram internationella förebilder, som Irlands framgångsrika program för att bevara kulturarv och samtidigt skapa nya möjligheter för lokalsamhällen.

Genom nya samarbeten mellan Kykladernas öar och med stöd av internationella aktörer hoppas arrangörerna stärka kallmursbyggandets framtid. Strategin är inte bara att bevara landskapet, utan också att skapa ett globalt erkännande för detta unika hantverk som en förebild för hållbar utveckling.

”Det här handlar inte bara om tradition, utan även om att bygga en hållbar framtid för våra öar,” konstaterades det under seminariet.

Trots seminariernas positiva momentum är deltagarna medvetna om de komplexa utmaningarna med att bevara detta traditionella hantverk i en modern tid. Förhoppningsvis kan kommande seminarier och initiativ inte bara bidra till kunskapens överlevnad, utan också till dess fortsatta utveckling.

Upptäck mer om kallmurarnas värld

De seminarier som arrangeras på den grekiska ön Amorgos ger inte bara nytt liv åt uråldriga murar och stigar – de öppnar också dörren till en fascinerande tradition som fortfarande har en plats i dagens samhälle. Kanske kan du själv bli inspirerad att delta i framtiden eller lära dig mer om kallmurar och deras betydelse för landskapet och kulturen i Kykladerna.

Om du vill veta mer om den Amorgianska byggmästarkonsten, är du välkommen att delta i ett av Mitato Amorgos framtida seminarier. Som Semeli Drymoniti själv säger: ”Kom till våra seminarier och lär dig hur vi bygger – där kommer vi att avslöja flera av våra hemligheter!”

Föreningens hemsida med information om deras verksamheter når du här: http://mitato-amorgos.com/en/

Seminarierna stöds av flera aktörer, inklusive Greklands kulturministerium, Kykladiska museet, Cyclades Preservation Fund, m.fl. De anordnas av föreningen Mitato på Amorgos och står under Amorgos kommuns beskydd.
Bilder och video med tillstånd av Mitato på Amorgos.

Mer om den grekiska ön Amorgos här:

Vi kommer idag att ta oss från det tjusiga Kolonaki, via Atens kommersiella affärscentrum, ända bort till Plakas utkanter och Ilissos-flodens dolda valvbro. Hela rutten genom dessa mindre kända sevärdheter i Aten är på ca 3 km och kan med fördel göras till fots.

Vi börjar vid torget Dexameni/Δεξαμενή, beläget på västra sluttningen av Lykabettos-kullen, inte långt från Kolonakis centrala torg.

Dexameni/Δεξαμενή, Hadrians vattenreservoar

En av de mindre kända men ändå högst intressanta sevärdheterna i Aten, Hadrians vattenreservoar, finns belägen här. Reservoaren var en del av det imponerande akvedukt-systemet som byggdes under 100-talet e.Kr. av de romerska kejsarna Hadrian och Antoninus Pius- Systemet slingrade sig 25 km underjord och försedde i många århundraden staden med dricksvatten, hämtad från berget Parnithas källor. Under Osmanska tiden övergavs viadukten, men togs åter i bruk under 1800-talet.

I över ett århundrade stod akvedukten återigen för den huvudsakliga försörjningen av huvudstadens dricksvatten. Den övergavs slutligiltigt år 1940, till förmån för mer moderna system. Idag leds vattnet bort från akvedukten för att endast användas för konstbevattning.

Dexameni-torget, som fått sitt namn av reservoaren, var under första delarna av 1900-talet en viktg träffpunkt för Greklands kulturella och intellektuella elit. Hit drogs många berömda författare, målare och andra artister, som t.ex. Kazantzakis, Papadiamantis, Sikelianos, mfl.

Hadrians vattenreservoar är för närvarande stängd pga restaurering, men besökare kan beskåda interiören genom stora glasfönster som omsluter byggnadens fasader. I skrivande stund öppnar den bara en gång om året, under Epifania-dagen, som firas den 6 januari, då kyrkan helgar stadens vatten. Mer om Epifania-dagen kan läsas här>>
Enligt sajtens ägare, Grekiska Vattenverket (EYDAP), kommer reservoaren att öppnas för allmänheten senast år 2025.

Vid Dexameni-torget finns även idag flera populära caféer och ouzerier, som är välbesökta, speciellt av studenter. På själva cisternens takterrass kan man i månaderna maj – september, avnjuta bioföreställningar under öppen himmel. Den lilla biografen Cine Dexameni drivs i regi av EYDAPs kulturförening. Program för sommaren kan du hitta på deras hemsida här >>

Parken vid Kluvna Klippan eller Lilla Lykabettos

Det låter antagligen overkligt för den som har njutit av en svalkande promenad vid Lykabettos, men sanningen är att hela området – som egentligen omfattar två kullar, en större och en mindre – utgjordes vid mitten av 1800-talet av ett ytterst kalt och kargt landskap, med väldigt sparsam vegetation, om ens någon, där endast några få herdar bodde. Det var inte konstigt att hela distriktet kallades Katsikadika – getternas land. När den nya huvudstaden planerades, föddes den vinstdrivande affärsidén att anlägga stenbrott vid den mindre av de två kullarna, sedermera kallad Lilla Lykabettos.

Stenen som bröts användes främst för konstruktionen av de många neoklassiska husen som blev allt fler och allt vanligare i den växande unga huvudstaden. Även om medvetenheten om områdets estetiska och ekologiska värde gradvis ökade med tiden, pågick utbrytningen av sten ända fram till 1960, då den slutligen förbjöds helt.

Parken vid den Kluvna Klippan är det som återstår av ett sådant gammalt stenbrott. Pga av höghusen som byggts runtomkring kan man inte längre ens urskilja att det rör sig om en kulle, Lykabettos lillebror. Men besökaren kommer att bli belönad för sin möda att ta sig dit, för väl uppe i parken, som liknar en naturlig balkong, är utsikten enastående. Man kan se bortom Akropolis, ända till Pireus och över besökarens huvud reser sig ståtligt storebror Lykabettos, prydd av den lilla kyrkan Agios Georgios på toppen.

Även om några hävdar annorlunda, finns det inget belägg för att den Kluvna Klippan är något annat än en geologisk formation. Men många fantasifulla legender och myter om dess mystiska krafter florerar och cirkulerar sedan gammalt, i vissa kretsar.

Zillers herrgård/Loverdos museum

Vi fortsätter några hundra meter nedför Lykabettos-kullens västra sluttningar emot stadscentrum. Vid odos Akadimias nr 58 möter oss en anspråkslös och undanskymd gammal husfasad. Sliten och nedklottrad som den är blir den sällan uppmärksammad av de mångtaliga fotgängarna som skyndar förbi.

Zillers herrgård/Loverdos musem upptar hela kvarteret i hörnet odos Akadimias/Mavromichali. Museets hemsida: http://loverdosmuseum-bma.gr/ . Inträde: gratis.

Byggnaden utgörs av ett s.k. neoklassiskt trevåningshus från förra sekelskiftet, snillrikt byggt i flera olika plan och nivåer. Interiören är ett virrvarr av stora salar, mindre rum, korridorer, inre trappor, stora marmorgolv, stiliga pelargångar, mosaikprydda väggar, rymliga verandor och balkonger som vetter mot en stor innergård, med tillhörande privat ortodoxt kapell och liten trädgård.

Ernst Ziller (1837 – 1923) var en tysk professor, arkitekt och arkeolog. Han var en av de främsta och mest betydelsefulla arkitekterna i Grekland, som ritade och övervakade uppförandet av hundratals offentliga och privata byggnader över hela landet. Ziller satte sin prägel på den grekiska stadsbebyggelsen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Hans privata herrgård togs slutligen över av bankiren och konstsamlaren Dionysios Loverdos som gjorde om byggnaden för att kunna husera sina samlingar, vilka idag kan beskådas i museet. De utgörs bl.a. av träsniderier, glasmålningar, tavlor, skulpturer, ikoner och sällsynta manuskript, samt diverse andra hantverksföremål.

Historisk minnesplats: 1941-1944, Gestapos häkte

Vi förflyttar oss ännu närmare centrum, till odos Korai, en tvärgata som korsar de två stora vägarna odos Stadiou och Panepistimiou. I källarlokalerna vid odos Korai nr 6 finns bevarat och restaurerat den tyska kommandaturens häkte under ockupationsåren 1941 – 1944.

I lokalerna finns det rikt med graffiti och klotter, skrifter och inskriptioner som pryder väggar, metalldörrar, rör, galler och gluggar. De tar formen av korta texter eller teckningar, ofta bittra och sarkastiska, många av dem signerade med namn och datum.
Dessutom har ett betydande antal föremål av papper, metall och glas hittats undangömda i olika skrymslen, flera ev dem funna i avloppsrören där de fastnat. I de utställande montrarna kan man studera ett stort antal objekt, såsom anteckningar, tidningsurklipp, kuponger och andra vardagsföremål, ofta cigarettpaket, tändsticksaskar och godisförpackningar som vittnar om den tiden.

Themistocles mur i trapphuset

I själva hjärtat av Aten, nära torget Klauthmonos/Κλαυθμώνος och närmare bestämt vid odos Dragatsaniou, finns en gammal arkadgång, nedlagd och övergiven antagligen redan från efterkrigstiden. Om man dristar sig ned för det ödsliga trapphuset möts man av något besynnerligt, minst sagt. Plötsligt uppenbarar sig en del av det antika Atens försvarsmur, harmoniskt sammanvävd med det moderna höghusets fundament. En liten suddig skylt på väggen intill informerar att det vi ser är en av de få kvarvarande delarna av den berömda Themistocles-muren, från 500-talet f.Kr.

Några ord om Atens arkadgångar

Om du har spatserat i centrala Aten, har du säkert lagt märke till det omfattande nätverket av karaktäristiska gallerior eller arkadgångar i bottenvåningarna av de höga moderna byggnaderna. Man kan säga att arkaderna fungerar som små köpcentra, som sammanbinder de stora centrala vägarna. På grekiska kallas de εμπορικές στοές, som betyder kommersiella gallerior.

Arkaderna hyser inte bara butiker, utan även caféer, kontor, verkstäder och ibland även teatrar eller biografer. Arkadgångarna fungerar utmärkt som genvägar mellan stadscentrets olika delar, undan trängseln på gatorna, till skydd mot regn på vintern och behagligt svala på sommaren. De utgör på något sätt en egen liten stad i staden.

Många av arkadgångarna, speciellt de senaste decennierna, har förfallit och utgör inte längre de pulserande kommersiella och sociala knutpunkter, som de en gång i tiden varit . Men de utgör definitivt fortfarande en integrerad och viktig del av stadsbilden. Några av dessa kan, som vi har sett, bjuda på rejäla överraskningar.

Katakomberna under Ryska Kyrkan

Vi förflyttar oss vidare till utkanterna av stadsdelen Plaka. Där ligger den i folkmun kallade Ryska Kyrkan belägen. Under en metallucka i kyrkans marmorgolv uppenbarar sig en beundransvärd och undangömd värld, okänd även för de flesta Atenare. En värld som sannerligen ruvar på ovärderliga arkeologiska fynd.

Källarutrymmena upptäcktes vid restaureringen av kyrkan år 1855 och har sedermera givit upphov till otaliga myter och legender. Det bör noteras att Ryska Kyrkan (officiellt Den Heliga Treenighetens kyrka), som drivs av Atens ryska samfund, utgör en av de äldsta och största bysantinska monumenten i Aten.

De underjordiska valven bär tydliga spår av flera tidsepoker och civilisationer, av fornlämningar som lagrats och staplats på varandra. Källarutrymmena, som egentligen inte är katakomber i klassisk mening, har använts på olika sätt under århundradenas lopp, av olika religioner och kulturer.

Man kan skönja en helgedom från den grekiska antiken, antagligen tillägnad guden Apollon. Fortsättningsvis byggde romarna badinrättningar på samma plats och ovanpå dem uppfördes långt senare ett bysantinskt kloster, där utrymmena användes som kryptor och benkammare.

Civilingenjören och speleologen Panagiotis Deuteraios, som har undersökt och utforskat valven i detalj, informerar oss om att den bild vi ser idag, med de arkeologiska fynden staplade på varandra, egentligen är resultatet av restaureringen av kyrkan år 1855. De underjordiska utrymmena återuppbyggdes visserligen, men verkar inte ha tjänat något annat syfte sedan dess, än att vara ett provisoriskt museum för den perioden, menar han.

Nästa rundtur bland mindre kända sevärdheter i Aten

I nästa rundtur kommer vi att kika på flera hemligheter som gömmer sig i den grekiska huvudstaden. Vi kommer bl.a. att göra en utforskning av Grodön/Βατραχονήσι och Ilissos-flodens fåra – en okänd vildvuxen oas, undangömd mitt i stadscentrum, precis i korsningen där flera stora motorleder strålar samman. I dess närhet kommer vi också att beskåda, om vi har tur, en sällsam relief av guden Pan, en relief som är synlig … bara ibland.

Därnäst kommer vandringen att leda oss förbi två små, men för grekisk historia inte obetydliga, kapell: Den Heliga Kraften och Lilla Metropolis. Vi kommer också att kliva ned för de trånga medeltida trapporna till den centrala Metropolis-katedralens skattkammare, för att sedan följa vattendraget Hiridanos – det antika Atens aorta, som porlar under marken där man minst anar det. Vidare ska vi ta oss upp för kullen Filopappou på den konstfulla gångstigen skapad av den berömde arkitekten Dimitris Pikionis, för att slutligen göra några kortare uppehåll på mindre kända museer, verkligen värda ett besök.

Följ Expeditionen på Facebook, Instagram och Linkedin, för uppdateringar och vidare information.

Bortom Ilissos-bron

Från stenvalvbron kan man följa floden Ilissos fåra underjord ända till mynningen i Faliron, nära Pireus. Som syns i videon nedan, följde Expedition Grekland med på den imponerande och spännande turen, under den grekiska huvudstadens trafikleder och tätbebyggelse.

Hela artikelserien om Atens hemligheter är baserad på turer som gjorts tillsammans med gruppen Terra Incognita Team, under ledning av speleologen och civilingenjören Panagiotis Deuteraios.

Källor:

• http://urbanspeleology.blogspot.com
• http://www.mixanitouxronou.gr
• https://exploringgreece.tv
• https://geomythiki.blogspot.com/
• https://athensbylocals.com/
• https://www.athensvoice.gr
• Wikipedia

Dessutom, erbjuder Soufli med omnejd en imponerande mångfald av attraktioner, såsom en enastående nationalpark, en 45 miljoner år gammal fossilskog, flera förhistoriska megalitmonument, samt mängder av både muslimska och kristna religiösa sevärdheter.
En annan aspekt som lyfts fram av UNWTO är Souflis utmärkta vin- och köttproduktion, biodlingar och andra lokala traditioner och hantverk. Soufli har precis rätt förutsättningar att utveckla ett alternativ till massturism, genom att fokusera på att erbjuda unika upplevelser med lokal prägel, avslutar UNWTO.

Svenska Institutets närvaro i Soufli

Svenska Institutet i Athen, som i år firar 75-års­ju­bi­le­um, har sedan flera år tillbaka varit aktiva i Soufli. Från deras hemsida: ”Souflis tra­di­tions­ri­ka mil­jö sam­man­för årligen det Svenska Institutet i Athen stu­den­ter från Konst­fack i Stock­holm och stu­den­ter från mot­sva­ran­de in­sti­tu­tion i Aten, Athens School of Fine Arts. Stu­den­ter­na och de­ras lä­ra­re möts un­der en vec­ka i ett ge­men­samt pro­jekt om si­den, vil­ket re­sul­te­rar i en ut­ställ­ning. Stu­den­ter­na bor till­sam­mans i Sou­fli. Ge­nom stu­die­be­sök och se­mi­na­ri­er lär de sig att för­stå pro­duk­tion och ma­te­ri­al och in­spi­re­ras av en unik mil­jö och dess avan­ce­ra­de hant­verk”.
Resultatet presenteras i en utställning, Si­den & Sou­fli, som i år har vernissage den 23 november. Plats: Grekiska kulturhuset i Stockholm. Inträde till utställningen är gratis och alla är välkomna!

Silkesstaden Soufli växer fram

Soufli stad och kommun ligger i nordöstra Grekland och är utsträckta på den östra sidan av de mäktiga Rhodopibergen. Stadskärnan ligger på bara 500 meters avstånd från floden Evros, vilken utgör den naturliga gränsen mellan Grekland och Turkiet.

Området har en lång historia som sträcker sig tillbaka till forntiden. Megalitiska monument, klippmålningar, offerplatser och inskriptioner tyder på mänsklig närvaro redan från förhistorien. Antika gravar och andra viktiga arkeologiska fynd bekräftar en blomstrande civilisation under den hellenistiska perioden.

Enligt Dr Athanassios Gouridis, civilingenjör och arkeolog i Soufli kommun, omnämns staden för första gången år 1401-1402, (som Sofular Mehmedi) när den befriades från skatt för att invånarna skulle kunna fungera som ledsagare över floden Evros.
En annan tidig dokumentation är daterad till 1667 då den turkiske resenären Evliya Çelebi nämner att “Sofulu är en huvudby som inte betalar skatt till den Sublima Porten” (Osmanska Riket). Så småningom utvecklades Soufli till en viktig knutpunkt för handel och kulturellt utbyte. På 1800-talet blev staden administrativt centrum för en rik provins som sträckte sig på båda sidor om Evros-dalen.

Utvecklingen av nya metoder för silkesproduktion och utbyggandet av det nationella järnvägsnätet i slutet av 1800-talet, bidrog väsentligt till en imponerande ekonomisk utveckling de följande årtiondena. Stadens ekonomi blomstrade och välståndet ökade avsevärt i kölvattnet av den expanderande silkesindustrin. Samtidigt skedde en social och kulturell renässans. Silkesstaden Souflis befolkning nästan tredubblades vid sekelskiftet och invånarnas utbildningsnivå höjdes avsevärt. Vid sidan av de många silkesfabrikerna uppfördes nya skolor, kyrkor och teatrar som än idag präglar stadsbilden.

Under senare delen av 1900-talet märks emellertid en påtaglig försämring av det ekonomiska välståndet och en avmattning av den tidigare blomstrande utvecklingen. Denna nedgång kan tillskrivas en mängd olika faktorer. Det grek-turkiska kriget 1919-22, när Soufli förlorade tiotusentals hektar mark med mullbärsträd öster om floden Evros, samt introduktionen av syntetiskt silke, utgör kanske de främsta orsakerna till denna försämring. Under senare delen av 1900-talet drabbades Soufli av flera förödande översvämningar i sina lågvattenområden. Sommaren 2023 förstörde de katastrofala skogsbränderna som härjade i hela Grekland stora delar av Nationalparken i Dadia.

Kokonghus – koukoulospita

I UNWTOs motivation prisades också Souflis historiska lokala arkitektur, speciellt de karaktäristiska kokonghusen (κουκουλόσπιτα/koukoulospita eller μπιτζικλίκια/bitziklikia). De utgörs av imponerande tegelbyggnader på två eller tre våningar, i industriell stil, med symmetriska fasader och stora öppna interiörer. I dessa byggnader uppföddes silkeslarven i stora bäddar av mullbärslöv där de spann på sina värdefulla kokonger. Byggnaderna fungerade även som bostäder åt silkesodlarnas familjer. Det finns flera dussin kokonghus kvar i silkesstaden Soufli. De flesta är idag övergivna men en del har renoverats och rustats om. Ett av de mest kända är Kalesis kokonghus, som har omvandlats till ett litet hotell, hotel Koukouli.

I kokonghusen utövade silkeslarven under många årtionden sin enastående konst. Det är för oss nästan ofattbart att en pytteliten mask som kläcks ur ett ägg på knappt en millimeter, frossar på kilovis av mullbärslöv tills den blir tusentals gånger större och samtidigt spinner en kokong av silkestråd som kan bli 2500meter lång!

Senaste tidens återhämtning

UNWTOs val av silkesstaden Soufli som en av världens främsta turistbyar återspeglar den återhämtning som skett på senare år med de lokala myndigheterna som drivande kraft. Odling av silke har kommit igång igen och produktion av sidentyger har återupptagits. Samtidigt har nya sätt att skapa och använda sidenprodukter utvecklats. Även andra traditionella hantverk har lyfts fram för att belysa regionens rika kulturella arv. Kommunen har med stöd av EU-medel även anordnat storskaliga evenemang och festivaler för att locka besökare. Satsningar på innovativ teknik såsom VR och digitala guider bidrar till ett modernt och hållbart turistutbud. I Soufli förenas det gamla och nya på ett kreativt sätt.

Det är inte heller konstigt att silkesstaden Soufli ibland kallas museernas stad. Här finns flera imponerande museer som erbjuder unika samlingar och utställningar om allt som rör silke och siden. De ordnar även guidade turer där besökare har en fantastisk möjlighet att fördjupa sig i hela processen bakom silkesproduktion och sidenbearbetning:

• Museet för sidenkonst (Art of Silk Museum)
• Folkloremuseet Soufli – Gnafala (Soufli Folklore Museum)
• Silk Museum of the Piraeus Bank Group Cultural Foundation (PIOP) network
• Kommunalt museum för folkkultur (Municipal Folklore Museum)

Besökare kan också utforska vackra och högkvalitativa sidenprodukter, inte enbart i stadens museer, utan även i de talrika butikerna som präglar stadsbilden

Smakupplevelser i silkesstaden Soufli

Eftersom hela regionen Thrace och Evrosdalen allltid har utgjort en korsning och en smältdeg av folk och kulturer, är det ingen överraskning att Soufli erbjuder en gastronomisk mångfald som är rik på influenser från alla håll. Staden är känd för sitt enastående vin, den kryddiga tsipouro-drycken och sina traditionella delikatesser, inklusive smakfulla örtkryddade korvar, kavurma och framför allt babo-korven – den berömda thrakiska delikatessen. I mataffärerna kan man också hitta produkter från lokala mejerier och biodlingar, samt utsökta torkade frukter och nötter.

Detaljerad information om det lokala utbudet av produkter och tjänster i Soufli kan hittas här: https://www.visitsoufli.com/

Relaterad artikel: Eleusina – kulturhuvudstad i Europa 2023

Källor: Soufli kommun, UNWTO, Wikipedia, Svens­ka In­sti­tu­tet i Athen

Idag publicerar undertecknad, Georgios Xyftilis, författare till artikeln och expeditionsledare på Greek Expedition, en av dessa sorgliga berättelser, från sin egen familj.

Farmor Kalliopi förlorade sin 16-årige son Kostas, farbrorn vi aldrig fick lära känna, när han greps och avrättades i slutet av andra världskriget. Ett öde som tyvärr delades av alltför många under den mörka ockupationstiden. Lyssna till hur hon själv återberättar den tragiska händelsen i en film av Matheo Yamalakis (svenska undertexter):

Videon är ett textat utdrag ur Matheo Yamalakis film ”Στην Αθήνα (In Athens)” från 1982.
Hela filmen finns på Matheos YouTube-kanal: / @matheoyamalakis5763
URL till hela filmen: – ΣΤΗΝ ΑΘΗΝΑ
Matheos hemsida: http://www.matheo.se/
Matheo Yamalakis var en svensk-grekisk filmregissör och konstnär som tyvärr lämnade oss för knappt två år sedan.

Farmor Kalliopis berättelse i egna ord

En morgon gick jag upp tidigt, min man hade morgonpass. Redan kl. 5 skulle han vara på stationen. Jag gick upp med honom, följde som vanligt med till ytterdörren.

Då såg jag – det fanns ett bageri mittemot – jag såg en man som stod vid dörren utanför bageriet. Jag blev förvånad eftersom folk på den tiden inte var uppe så tidigt. Jag undrade varför han stod där…

5 – 10 minuter efter att min man gått hördes gevärsskott. Jag undrade vad det kunde vara och gick ned till fönstret för att titta. Där såg jag två tyskar och två greker som stod vid korsningen till Agiou Dimitriou, den stora vägen som leder hit.
De stod där med vapen i händerna.

Min ena son Kostas var hemma men min andra son, Andreas, var inte här Jag gick hastigt in till Kostas rum och berättade att det stod tyskar utanför. Han kom också och tittade Det är Bougiouris, sa han. Jag visste inte vem denne var.

Husdörren sparkas upp

Kostas började springa men hann knappt tillbaka till sitt rum innan männen sparkade in dörren -ytterdörren vi fortfarande har där nere – så att en del bröts av (jag börjar gråta när jag minns) en del bröts av och de kom in två greker och två tyskar.

De tyska soldaterna gick inte in i Kostas rum, bara grekerna gick dit.
Den ene hette Stamatakos, tyskarna använde honom som tolk. Den andra var Bougiouris, som Kostas hade nämnt. De började rota i skåp och lådor, slängde runt våra saker. Stamatakos gav Kostas en örfil.

Jag grät och skrek ”Varför gör du så?” ”Vad har mitt barn gjort dig?”
Han svarade: Glömmer du att han penslade på husväggarna ”Ned med Bougiouris!” ”Ned med förrädarna!”? Nu när jag skickar honom till tyskarna kommer han att få se!

De tog med sig Kostas och gick.

Fånglägret i Chaidari

På väg ut, säger Bougiouris, tur för dig att din andra son inte är här, annars hade jag tagit honom också. Han menade alltså Andreas.

De tog Kostas och många andra till fånglägret i Chaidari.

Söndagen därpå tog vi oss också dit tillsammans med en annan grannfru. Vi åkte dit för att ge dem kläder och för att ta deras smutstvätt Kostas hade lämnat en liten notis bland sina kläder. Han ville att vi skulle skicka med förband nästa gång.
Jag undrade varför han behövde förband.

Nästa gång vi var där lyckades vi se honom.
Han var ute och arbetade i förläggningen och hade fått blåsor på huden.
”Vad är det?” frågade jag honom. Det är från solen, mamma.

Hans byxor var också helt sönderrivna Jag frågade varför han inte tagit på sig de hela byxorna jag hade skickat med. Jag har inte gjort det, mamma, men ska göra det, sa han.
Vi frågade var de hade fört honom. Han sa de tagit med honom till polishuset.

Förhör hos polisen

Där möttes han av en annan granne till oss, Dritsakos hette han, han var konstapel och ville att Kostas skulle avslöja var en av hans vänner bodde.
Kosta svarade att han inte visste. Konstapeln sa, din djävel låtsas att du inte vet, jag har ju sett sett dig gå till hans hus.

”Vem har lust att slå?” frågade konstapeln de andra poliserna. Och de började alla slå på honom. Därför var han illa tilltygad och behövde förbandet han bett oss om.

Hans pappa föreslog vi skulle skicka in en ansökan om att bli frisläppt.
Nej, sa Kostas, då kommer de att ta in mig till förhör igen. De kommer hänga mig upp och ned i vinschen, som när de förhörde om min far och bror.

Slutet

En morgon var jag och min man på väg att besöka Kostas igen. Vi hann inte längre än till busstationen när vi mötte en av de andra gripna pojkarnas far. Hans namn var Politis och jag tyckte att han såg väldigt upprörd ut.

Han frågade oss var vi var på väg. Vi är på väg till pojkarna, svarade jag.
”Vilka pojkar?” frågade han. Det är redan slut, de har blivit dödade”.
Min man frågade hur han visste det.
”Det stod i tidningarna”.

Vi köpte en tidning och där stod alla deras namn och avrättningsplatsen.
Så och så många har blivit hängda, som vedergällning för att en tysk soldat blivit dödad.

Efter befrielsen

Senare, när tyskarna lämnat landet, åkte vi dit för att göra utgrävningen.
De låg fot mot fot, i en stor grop, de låg såhär… begravda i långa rader, fot mot fot.

Vi stod där alla föräldrar och tittade när de skyfflade bort jorden, då såg jag … kände igen honom …min Kostas, kände igen honom på hans kläder.
Tröjan som han hade på sig, korset han bar.. . Det är vår Kostas, sa jag till min man.

Vi grävde fram skelettet … han hade händerna … händerna sammanknutna …såhär …
Det var bara knotorna kvar.
Varför har han händerna så, min Kostas, undrade jag?

Berättarröst i film: Kalliopi kommer aldrig att få veta varför hennes son hade knutit samman nävarna när fascisterna hängde honom. Var det kanske till trots emot den stora orättvisan som redan hade börjat drabba folket? De nationalistiska angivarna hade börjat tjäna sina nya herrar: Britterna och kungen, som nu blivit anförare för den lokala fascismen.
Senare, under inbördeskriget blev Kalliopis äldre son, Andreas, dömd tre gånger till döden av de lokala fascisterna för att han hade kämpat emot Nazismen. Han räddades strax före avrättningen.

Sent erkännande av den grekiska motståndsrörelsen

Det skulle ta årtionden innan de anonyma hjältarna som kämpade mot ockupationen fick sin rättmätiga upprättelse och erkännande. Först på 1980-talet började man öppet att hedra deras minne och offren de gjort för Greklands frihet.

I augusti 1982 antog det grekiska parlamentet ett lagförslag om erkännande av det enade nationella motståndet mot ockupationstrupperna under perioden 1941-1944.

Det är idag extra viktigt att belysa de anonyma hjältarna från den grekiska motståndsrörelsen, när högerextremism och främlingsfientliga krafter återigen börjar få ökat inflytande. När ekon av stöveltramp från paramilitära grupper åter hörs på våra gator och minoriteter utsätts för hat och uppvigling, bör vi lära oss om och hedra de som en gång stod upp och gav sitt liv i kampen mot förtryck och totalitarism.

Relaterad artikel

De fördolda Mysterierna

“Jag lovsjunger den sköna Demeter, den vördnadsvärda gudinnan, och hennes finfotade dotter Persefone, som rövades bort av skuggornas konung”

Den homeriska hymnen till Demeter ger oss en inblick i det mystiska och heliga som förknippas med staden Eleusina.
Gudinnan Demeter hade en dotter, vid namn Persefone. Hon kallades också för Kore/Κόρη – som betyder dotter på grekiska. Persefone rövades en dag bort av Pluto, den personifierade Hades – underjordens härskare. Han gjorde henne till drottning och behöll henne i sitt mörka rike. Demeter blev förtvivlad och började söka efter dottern Kore över hela jorden. I sitt sökande stannade Demeter i Eleusina. Där blev hon väl omhändertagen av kungen och invånarna. I gengäld lärde hon dem att odla säd, gav dem kunskap om jordbruk och stiftade Mysterierna.

De Eleusinska Mysterierna hölls varje år i två årtusenden, mellan 1600-talet f.Kr. och 400-talet e.Kr. De bestod av en serie ritualer som ägde rum i en stor helgedom i staden. Endast de invigda – de så kallade mystai /μύσται – fick delta i ceremonierna. Det var strängt förbjudet att avslöja detaljer om vad som där pågick. Straffet för att avslöja hemligheterna var döden.

”Fördolda är mysterierna hos Eleusis, men om de uppenbarades skulle de utgöra en enastående erfarenhet för varje människa”, skriver Herakleitos, den berömde filosofen som levde på 500-talet f.Kr.

Att delta i Mysterierna ansågs vara av enorm betydelse för antikens greker. Ceremonierna hölls under flera dagar och var en möjlighet för människor från hela det antika Hellas att samlas och utbyta idéer. Ritualerna ansågs också ge förståelse för livets egna mysterier och insikt i den mänskliga existensens djupare mening. Pindaros, Herakleitos och Cicero är några av dem som sägs ha deltagit i de Eleusinska Mysterierna.

Efter att romarna hade erövrat Grekland tappade de Eleusinska mysterierna gradvis sin betydelse och popularitet. Under senare delen av 300-talet e.Kr. förbjöd den kristne kejsaren Theodosius alla hedniska ceremonier, inklusive de Eleusinska mysterierna.
Efter detta förbud föll mysterierna och staden Eleusis i glömska då kristendomen blev den dominerande religionen.

❗Boktips

” …Först fanns Kaos. Från Kaos steg Moder Jord fram och födde titaner och cykloper…”
Sätt dig in i den grekiska mytologins mystiska värld. Lär känna gudarna, hjältarna och de märkliga varelserna på nära håll. En samling av 26 fängslande berättelser med magnifika illustrationer som tar dig med på ett oförglömligt äventyr – på svenska. En ovärderlig källa till inspiration när du besöker Eleusina, de antika mysteriernas hem>>

Eleusina återuppstår

Under början av 1900-talet upplevde Eleusina en period av snabb industrialisering. Staden blev en av Greklands viktiga ekonomiska centra och utvecklades från en liten by till en industriell hamnstad.

Under 1920-talet genomgick staden ännu en dramatisk förändring när den blev mottagningsort för grekiska flyktingar efter det grekisk-turkiska kriget och folkomflyttningen 1922 – 1923. Över 1,5 miljoner greker tvingades lämna sina hem i Mindre Asien. En stor del av dem bosatte sig i Eleusina, vilket resulterade i en fördubbling av stadens befolkning på bara några få år.

Flyktingströmmen till Eleusina kom under en tid av politisk oro och ekonomisk instabilitet i hela landet. Många av de tiotusentals flyktingar från Joniska kusten som sökte en tillflyktsort i staden hade starka band till havet, vilket påverkade Eleusina och ledde till framväxten av flera industrier som var relaterade till sjöfarten.

Oljeraffinaderier och skeppskyrkogårdar

Eleusina fortsatte att expandera industriellt efter andra världskriget, vilket ledde till en betydande ökning av befolkningen. På 1950- och1960-talen flyttade många människor från landsbygden till staden i hopp om att hitta arbete inom industrin. Denna snabba tillväxt ledde dock till problem med överbelastning av infrastrukturen, dåliga levnadsvillkor och bristande stadsplanering.

Många av de stora oljeraffinaderierna etablerades under denna tid och har sedan dess utgjort stadens viktigaste arbetsplatser. Tyvärr ledde detta också till betydande förorening av stadens miljö.

Under 1980-talet drabbades Eleusina av ekonomiska och sociala utmaningar. Många industrier stängde ner eller minskade sin produktion, vilket ledde till arbetslöshet och utflyttning av invånare. Miljöproblem ökade också på grund av industriell påverkan, vilket ytterligare försvagade stadens attraktionskraft.

”Jag kom till Eleusis och blev mer imponerad av dess ohygglighet än av något annat. Den har industrialiserats till fullo, med all den smuts, fulhet och elände som detta innebär. Marken är karg och fabrikerna tornar upp sig över den antika platsen och spyr ut rök och lågor. Den en gång så vackra kusten har förstörts och utgör idag en skamfläck” . Citat från en reseblogg av David Hughes, som besökte staden på 1990-talet.

Expeditionens trogna reskamrater 👇

Lonely Planet och Rough Guide, två oumbärliga och välrenommerade resurser som fördjupar och kompletterar din resa:

Lonely Planet i bokform erbjuder en unik och pålitlig reseguide som kompletterar den information som finns tillgänglig online. Boken är den ultimata resekamraten, en outsinlig källa till inspiration och tillförlitlig information under din resa. Beställ 2023 års utgåva här>>

Med Rough Guide kan du upptäcka Grekland på dina egna villkor. Utforska en annan synvinkel, hitta avlägsna pärlor och unika upplevelser. Komplettera din resa med en välskriven guide som passar din personliga smak och intressen. Beställ senaste utgåvan av Rough Guide här>>

Notis: Vi vill informera att webbplatsen använder sig av s.k. affiliate-länkar. Det innebär att om du väljer att köpa något genom dessa kan Expedition Grekland få en liten provision. Observera att användningen av våra länkar innebär ingen extra kostnad för dig. Tvärtom hjälper ditt köp oss att stödja och driva expeditionen, så att vi kan fortsätta erbjuda förstklassigt innehåll och spännande digitala äventyr. Vi samarbetar med bl.a. Amazon, TripAdvisor, Booking.com, för att erbjuda dig rekommenderade och utvalda produkter. Mer om affiliate-länkar i vår integritetspolicy. Du kan också stödja Expedition Grekland mer aktivt här>>
Vi uppskattar verkligen ditt stöd!

Kulturhuvudstad i Europa 2023

På senare år har dock stora ansträngningar gjorts för att bemöta miljöförstöringen och återuppliva det kulturella arvet. Eleusina har verkligen genomgått en imponerande återuppbyggnad. Staden har därmed börjat återupprätta sitt rykte som en viktig kulturell destination. Därför blev den också utnämnd till en av Europas kulturhuvudstäder 2023.

Ur EUs officiella motivation för nomineringen:

”Eleusina, en stad med en rikt kulturell arv, har utvecklat ett innovativt och ambitiöst kulturprogram som kan inspirera och engagera människor från hela Europa. Eleusina har en lång historia som en plats för konstnärligt och kulturellt skapande, och genom sitt program vill staden återuppväcka och förnya sin kulturella identitet”.

Som en av Europas kulturhuvudstäder kommer Eleusina i år att stå värd för en mängd evenemang och uppträdanden. Besökare kommer att ha möjlighet att uppleva stadens unika atmosfär som kombinerar kultur, historia och naturlig skönhet. Vi kommer i vår blogg att få flera tillfällen att lära känna Eleusina och de legendariska mysterierna.

Eleusinas tempelområde intar central plats i stadskärnan. Den anses vara en av de mest imponerande arkeologiska platserna i Grekland. Förutom denna, finns det flera museer som är värda att besöka, inklusive det Arkeologiska Museet, med sina exceptionellt välbevarade fynd, samt Naval Museum of Eleusina.

😎 Tips: upptäck Eleusina i din egen takt!

För en komplett upplevelse av de antika mysteriernas hem och Europas kulturhuvudstad 2023, rekommenderar vi att du stannar en eller ett par nätter. Boka ditt boende direkt här>> och förlora dig i den fascinerande mixen av historia och nutid.

Eleusina har genomgått många förändringar under åren, men har till slut lyckats bevara sin själ och identitet. Det är fascinerande att besöka en plats med en sådan rik historia som samtidigt blickar framåt mot en spännande framtid. En stad som har förvandlats, fallit i glömska och återuppstått, nu redo att välkomna besökare från hela världen att upptäcka allt fängslande den har att erbjuda. Som det sägs, Eleusina har alltid en hemlighet att dela med sig för den som besöker staden. 

Källor:
Litteraturbanken, Visit Greece, Culture Trip, EUs webbplats, Eleusina Kommun, Wikipedia.

*Antik grekiska: Ελευσίς/Eleusis. Nygrekiska: Ελευσίνα/Eleusina. Bokstavsparet ”ευ” Uttalas ”ef” på grekiska, så alla varianter av namnet är likvärdiga: Eleusis, Eleusina, Elefsina.

**De andra två städerna som utsetts som europeiska kulturhuvudstäder för år 2023 är Timisoara (Rumänien) and Veszprém (Ungern).