I epilogen till artikeln ”Natten då Nazitysklands flagga revs ner från Akropolis” framhåller Manolis Glezos att deras modiga aktion – att ta ner flaggan – främst bör tillägnas de uppskattningsvis 120 000 anonyma grekiska hjältar i den grekiska motståndsrörelsen som dog, avrättades eller stupade under kampen mot nazisterna åren 1941-1944. I de flesta grekiska familjer finns minnet av minst en sådan förlorad medlem som offrade allt för sitt hemland.
Idag publicerar undertecknad, Georgios Xyftilis, författare till artikeln och expeditionsledare på Greek Expedition, en av dessa sorgliga berättelser, från sin egen familj.
Farmor Kalliopi förlorade sin 16-årige son Kostas, farbrorn vi aldrig fick lära känna, när han greps och avrättades i slutet av andra världskriget. Ett öde som tyvärr delades av alltför många under den mörka ockupationstiden. Lyssna till hur hon själv återberättar den tragiska händelsen i en film av Matheo Yamalakis (svenska undertexter):
Videon är ett textat utdrag ur Matheo Yamalakis film ”Στην Αθήνα (In Athens)” från 1982.
Hela filmen finns på Matheos YouTube-kanal: / @matheoyamalakis5763
URL till hela filmen: – ΣΤΗΝ ΑΘΗΝΑ
Matheos hemsida: http://www.matheo.se/
Matheo Yamalakis var en svensk-grekisk filmregissör och konstnär som tyvärr lämnade oss för knappt två år sedan.
Farmor Kalliopis berättelse i egna ord
En morgon gick jag upp tidigt, min man hade morgonpass. Redan kl. 5 skulle han vara på stationen. Jag gick upp med honom, följde som vanligt med till ytterdörren.
Då såg jag – det fanns ett bageri mittemot – jag såg en man som stod vid dörren utanför bageriet. Jag blev förvånad eftersom folk på den tiden inte var uppe så tidigt. Jag undrade varför han stod där…
5 – 10 minuter efter att min man gått hördes gevärsskott. Jag undrade vad det kunde vara och gick ned till fönstret för att titta. Där såg jag två tyskar och två greker som stod vid korsningen till Agiou Dimitriou, den stora vägen som leder hit.
De stod där med vapen i händerna.
Min ena son Kostas var hemma men min andra son, Andreas, var inte här Jag gick hastigt in till Kostas rum och berättade att det stod tyskar utanför. Han kom också och tittade Det är Bougiouris, sa han. Jag visste inte vem denne var.
Husdörren sparkas upp
Kostas började springa men hann knappt tillbaka till sitt rum innan männen sparkade in dörren -ytterdörren vi fortfarande har där nere – så att en del bröts av (jag börjar gråta när jag minns) en del bröts av och de kom in två greker och två tyskar.
De tyska soldaterna gick inte in i Kostas rum, bara grekerna gick dit.
Den ene hette Stamatakos, tyskarna använde honom som tolk. Den andra var Bougiouris, som Kostas hade nämnt. De började rota i skåp och lådor, slängde runt våra saker. Stamatakos gav Kostas en örfil.
Jag grät och skrek ”Varför gör du så?” ”Vad har mitt barn gjort dig?”
Han svarade: Glömmer du att han penslade på husväggarna ”Ned med Bougiouris!” ”Ned med förrädarna!”? Nu när jag skickar honom till tyskarna kommer han att få se!
De tog med sig Kostas och gick.
Fånglägret i Chaidari
På väg ut, säger Bougiouris, tur för dig att din andra son inte är här, annars hade jag tagit honom också. Han menade alltså Andreas.
De tog Kostas och många andra till fånglägret i Chaidari.
Söndagen därpå tog vi oss också dit tillsammans med en annan grannfru. Vi åkte dit för att ge dem kläder och för att ta deras smutstvätt Kostas hade lämnat en liten notis bland sina kläder. Han ville att vi skulle skicka med förband nästa gång.
Jag undrade varför han behövde förband.
Nästa gång vi var där lyckades vi se honom.
Han var ute och arbetade i förläggningen och hade fått blåsor på huden.
”Vad är det?” frågade jag honom. Det är från solen, mamma.
Hans byxor var också helt sönderrivna Jag frågade varför han inte tagit på sig de hela byxorna jag hade skickat med. Jag har inte gjort det, mamma, men ska göra det, sa han.
Vi frågade var de hade fört honom. Han sa de tagit med honom till polishuset.
Förhör hos polisen
Där möttes han av en annan granne till oss, Dritsakos hette han, han var konstapel och ville att Kostas skulle avslöja var en av hans vänner bodde.
Kosta svarade att han inte visste. Konstapeln sa, din djävel låtsas att du inte vet, jag har ju sett sett dig gå till hans hus.
”Vem har lust att slå?” frågade konstapeln de andra poliserna. Och de började alla slå på honom. Därför var han illa tilltygad och behövde förbandet han bett oss om.
Hans pappa föreslog vi skulle skicka in en ansökan om att bli frisläppt.
Nej, sa Kostas, då kommer de att ta in mig till förhör igen. De kommer hänga mig upp och ned i vinschen, som när de förhörde om min far och bror.
Slutet
En morgon var jag och min man på väg att besöka Kostas igen. Vi hann inte längre än till busstationen när vi mötte en av de andra gripna pojkarnas far. Hans namn var Politis och jag tyckte att han såg väldigt upprörd ut.
Han frågade oss var vi var på väg. Vi är på väg till pojkarna, svarade jag.
”Vilka pojkar?” frågade han. Det är redan slut, de har blivit dödade”.
Min man frågade hur han visste det.
”Det stod i tidningarna”.
Vi köpte en tidning och där stod alla deras namn och avrättningsplatsen.
Så och så många har blivit hängda, som vedergällning för att en tysk soldat blivit dödad.
Efter befrielsen
Senare, när tyskarna lämnat landet, åkte vi dit för att göra utgrävningen.
De låg fot mot fot, i en stor grop, de låg såhär… begravda i långa rader, fot mot fot.
Vi stod där alla föräldrar och tittade när de skyfflade bort jorden, då såg jag … kände igen honom …min Kostas, kände igen honom på hans kläder.
Tröjan som han hade på sig, korset han bar.. . Det är vår Kostas, sa jag till min man.
Vi grävde fram skelettet … han hade händerna … händerna sammanknutna …såhär …
Det var bara knotorna kvar.
Varför har han händerna så, min Kostas, undrade jag?
Berättarröst i film: Kalliopi kommer aldrig att få veta varför hennes son hade knutit samman nävarna när fascisterna hängde honom. Var det kanske till trots emot den stora orättvisan som redan hade börjat drabba folket? De nationalistiska angivarna hade börjat tjäna sina nya herrar: Britterna och kungen, som nu blivit anförare för den lokala fascismen.
Senare, under inbördeskriget blev Kalliopis äldre son, Andreas, dömd tre gånger till döden av de lokala fascisterna för att han hade kämpat emot Nazismen. Han räddades strax före avrättningen.
Sent erkännande av den grekiska motståndsrörelsen
Det skulle ta årtionden innan de anonyma hjältarna som kämpade mot ockupationen fick sin rättmätiga upprättelse och erkännande. Först på 1980-talet började man öppet att hedra deras minne och offren de gjort för Greklands frihet.
I augusti 1982 antog det grekiska parlamentet ett lagförslag om erkännande av det enade nationella motståndet mot ockupationstrupperna under perioden 1941-1944.
Det är idag extra viktigt att belysa de anonyma hjältarna från den grekiska motståndsrörelsen, när högerextremism och främlingsfientliga krafter återigen börjar få ökat inflytande. När ekon av stöveltramp från paramilitära grupper åter hörs på våra gator och minoriteter utsätts för hat och uppvigling, bör vi lära oss om och hedra de som en gång stod upp och gav sitt liv i kampen mot förtryck och totalitarism.