Men om man gräver lite under den färskkalkade ytan visar det sig att verkligheten är betydligt mer sammansatt.

Det vita landskapet är varken en uråldrig tradition eller något som kännetecknar hela Grekland. Det var just på Kykladerna som vitkalkningen så småningom kom att prägla hela landskapet. Genom ett samspel mellan praktisk folklig nytta, statlig sanitetspolitik under mörka diktaturår och en växande turism formades till slut den bild vi känner i dag.

Enligt den gängse berättelsen började Kykladernas hus vitkalkas under en koleraepidemi på 1930-talet. Lika spridd är historien att militärjuntan senare bestämde att de skulle vara blå och vita för att efterlikna den grekiska flaggan. Båda förklaringarna har upprepats så ofta att de nästan har blivit vedertagna sanningar. Men hur mycket stämmer de egentligen? Som så ofta är verkligheten betydligt mer komplicerad.

Kykladernas hus var inte alltid vita

Långt innan några statliga regeringar infördes kalkades husen av rent praktiska skäl. Släckt kalk, ασβέστης/asvéstis, var billig, lätt att stryka på och reflekterade den gassande solen. Dess starkt alkaliska egenskaper gjorde den också användbar för hygien och desinfektion.
Men det betyder inte att de äldre byarna var de bländvita miljöer vi känner från dagens Kyklader.

Ockra och jordiga röda toner förekom ofta sida vid sida med vitkalkade ytor, medan andra hus lämnade den lokala byggstenen synlig. Blå nyanser kunde skapas genom att blanda kalken med λουλάκι/louláki, samma pigment som användes i tvätten för att få vita textilier att se klarare ut.

Resultatet var en betydligt mer varierad bebyggelse, ofta färgad av de material som fanns på plats och var lätta att skaffa. Där dagens vita hus kan lysa på långt håll mot bergssidorna, kunde äldre stenhus snarare smälta samman med det torra landskapet.

Det var inte bara husens färger som såg annorlunda ut. Många av Kykladernas gamla samhällen byggdes långt från kusten, högt uppe på bergssidorna eller bakom naturliga skydd.

Varför byarna hamnade där – och vilken roll århundraden av pirathot spelade – är en annan historia som vi återkommer till i nästa del av vår serie om Kykladernas hus.

Kykladernas hus: sanitet under svåra tider

Det stora skiftet kom under slutet av 1930-talet. Grekland hade då bakom sig år av ekonomisk kris, politiska upplopp och krig. Ur det politiska kaoset klev general Ioannis Metaxas fram och tog makten genom en militärkupp.

I ett spänt samhälle där nöd och oroligheter gjorde att epidemier lätt spred sig, blev den desinficerande kalken ett billigt vapen i statens folkhälsopolitik. Regimen gjorde kalkningen obligatorisk på öarna av sanitära skäl.

Men var det, som det vanligtvis sägs, verkligen en koleraepidemi som fick Metaxas att kräva kalkning?

Den detaljen dyker ofta upp i populära texter, men beläggen för just den uppgiften är svagare än för själva kalkningskravet – det säkra är att åtgärden hade ett sanitärt syfte, oavsett vilken specifik sjukdom som oroade myndigheterna mest.

Efter kriget började det vita få en annan betydelse. Det som hade drivits fram av praktiska och sanitära skäl blev alltmer den idealiska bilden av hur Kykladernas hus skulle se ut.

Det finns en välkänd anekdot i akademisk forskning om ämnet – att drottning Frederika på 1950-talet ska ha visat premiärministern fotografier på vitkalkade hus från Mykonos och föreslagit att de kunde bli en symbol för Grekland utomlands. Anekdoten benämns som urban legend, men sann eller inte, fångar den något verkligt: att de vita kykladiska husen redan vid den här tiden aktivt började användas som varumärke.

De vita husen började därmed få ett värde långt utanför själva Kykladiska öarna: en lätt igenkännbar bild av hela landet som skulle presenteras för den framväxande internationella turismen.

Senare, på 1970-talet, under militärjuntans styre, tog staten steget från folkhälsa till ren estetisk kontroll. Nu handlade det inte bara om hygien. Myndigheterna ville skapa ett enhetligt kykladiskt utseende. Polykromi motverkades och vitt gjordes till dominerande fasadfärg.

Att husen då skulle målas blåvita för att likna den grekiska flaggan är ett annat vida spritt påstående. Beläggen pekar dock nästan uteslutande mot att juntans krav gällde den vita färgen – blått verkar snarare ha levt vidare som lokal tradition på dörrar och fönsterluckor, inte som statligt påbud.

Efter diktaturens fall levde mycket av normen vidare när den demokratiska staten började skydda traditionella samhällen och deras arkitektoniska karaktär. Samtidigt hade modernistiska arkitekter redan börjat se de vita kykladiska formerna som något nästan urtidsmässigt: rent, enkelt, tidlöst.

Cirkeln sluts av massturismen

Efterkrigstidens ökade internationella resande gjorde de vita husen mot det blå havet till själva sinnebilden för Grekland — och eftersom bilden spreds så framgångsrikt trodde snart många att den gällde landet i stort, inte bara Kykladerna.

Ju mer turister förväntade sig vita byar, desto mer vitkalkades det för att möta förväntningarna — en självförstärkande spiral där bilden till slut bytte plats med verkligheten.

Mot slutet av 1900-talet fortsatte regleringen genom särskilda bestämmelser för många av Kykladernas traditionella samhällen, inte minst flera av öarnas huvudbyar, Chora. Där kunde det vita även fortsättningsvis vara norm, men reglerna tog samtidigt större hänsyn till den lokala arkitekturen och det såg därför inte exakt likadant ut överallt.

Ermoupoli på Syros är ett tydligt exempel, med sin färgrika neoklassiska stadsarkitektur, medan bergsbyn Apeiranthos på Naxos präglas av lokal sten och marmor snarare än vitkalkade fasader.

Utanför Kykladerna ser landskapet annorlunda ut. Kreta, Peloponnesos, Epirus och de Joniska öarna har sina egna byggnadstraditioner, material och färger. Men i takt med turismens utveckling dök det välkända kykladiska vita upp även på andra håll, framför allt i turistorter. De lokala traditionerna levde kvar, men kompletterades ofta med den bild av Grekland som besökarna redan kände från vykort och resebroschyrer.

Ett vitt arv – med många nyanser

Så vem målade Kykladernas hus vita? Något enkelt svar finns knappast. Kalken fanns där långt före 1900-talets regimer, men det var under förra seklet som det vita steg för steg gick från praktisk tradition till regel, ideal och till slut internationell symbol. I dag är bilden så stark att de vita husen ofta får representera hela Grekland – trots att den inte ens berättar hela historien om Kykladerna.

Bakom den vita ytan finns äldre färger, lokala material och samhällen som formats av helt andra behov än dagens vykort och semesterbilder. De äldre kykladiska husen byggdes ofta för att smälta in i landskapet – och många av öarnas traditionella samhällen ligger fortfarande märkligt långt från de hamnar och stränder som i dag är centrum för livet och turismen.

Varför byggde man byarna där uppe? Missa inte vår nästa del om Kykladerna, där vi tar upp begrepp som Chora, Kastro, gamla hamnar och århundraden av pirathot.

Källor

Myrto Stenou, NTUA – Heritage:

Greklands parlament – Foundation for Parliamentarism and Democracy

Om kalkens antibakteriella natur – Wikipedia

University of Edinburgh – Katerina Mitka, Greek Tourist Landscape

Relaterade artiklar

Seminarier om kallmurar på Amorgos

De grekiska öarna under 1500-1900-talen

Santorini och Amorgos – minnen från skalvet 1956

Amorgos – en pärla i det stora blå

Murarnas tidlösa roll

Kallmurarna är mer än bara byggnadsverk – de är en väsentlig del av Kykladernas kulturella och landskapsmässiga identitet. De har skapat förutsättningar för lokala jordbrukssamhällen i århundraden. Idag är dessa murar en viktig påminnelse om traditionell arkitektur och hållbar användning av naturresurser.

Miljömässigt spelar murarna en avgörande roll för att bekämpa erosion och samla regnvatten i den torra kykladiska miljön. De stabiliserar sluttningarna och bidrar till att hålla markerna odlingsbara. Återställandet av dessa strukturer är därför inte bara en hyllning till det förflutna, utan också en investering i en hållbar framtid.

Längs branta sluttningar som sträcker sig från bergens toppar ner till havets kant, ligger terrasserna och kallmurarna som har format den grekiska ön Amorgos landskap och möjliggjort jordbruk i generationer.

Här, bland övergivna vinodlingar och steniga stigar, samlades entusiastiska deltagare från hela världen för att blåsa nytt liv i en tradition som riskerar att gå förlorad.

Den Amorgianska byggmästarkonsten

Nyligen anordnades det tredje seminariet i serien ”Η Αμοργιανή Μαστοριά” (Den Amorgianska byggmästarkonsten), med syfte att återuppliva och bevara traditionella byggnadstekniker.

Seminariet, organiserat av den ideella föreningen Mitato på Amorgos, blev en stor framgång som lockade lokala hantverkare, representanter från många andra öar, besökare från det grekiska fastlandet samt från flera andra länder. De träffades i fem dagar för att arbeta, lära av varandra och sprida sin kunskap.

Mitato på den grekiska ön Amorgos

Mitato: En stenhydda som erbjuder skydd åt herdar

Föreningen Mitato på Amorgos, är en ideell organisation grundad 2020. De arbetar för att skydda och lyfta fram öns natur- och kulturarv. Genom olika slags projekt, bl.a. seminarier om att bygga kallmurar och andra traditionella hantverk, strävar de efter att föra kunskap vidare till nya generationer, samtidigt som de kombinerar den med moderna metoder och teknologier. De utforskar också hur detta arv kan bidra till att skapa en unik och hållbar turism som stärker både lokalbefolkningen och besökarens upplevelse.

Platser som bär på både historia och framtid

Seminariet lockade deltagare från hela världen – från arkitekter och ingenjörer till jordbrukare och naturvårdare. Tillsammans med lokala hantverkare arbetade de för att återuppliva Amorgos historiska arv och ge landskapet en ny funktion i vår tid.

Den centrala hantverkaren som ledde fältarbetet är en traditionell byggmästare, känd för sin kärlek och hängivenhet till traditionell byggnadskonst – en kvalitet som gjort honom mycket eftertraktad i området.

Valet av plats för fältarbetet föll denna gång på området Palia Strata, nära byn Potamos på grekiska ön Amorgos, där branta sluttningar kantas av stenmurar och terrasser som berättar om generationers hårda arbete.

”Vi väljer noga platser som både kan gynna lokalbefolkningen och samtidigt lyfta fram miljöns värden,” berättar Semeli Drymoniti från föreningen Mitato.

Under de fem dagarna som seminariet pågick utfördes omfattande arbete med hjälp av deltagarna och inbjudna experter.

• 75 meter stödjande stenmurar restaurerades för att stabilisera marken ovanför.
• 100 meter av stigen i Palia Strata rensades och reparerades, inklusive en tidigare dold stenbelagd del.
• 11,5 meter av stigen förstärktes på en plats som hade eroderat.
• Nya stenstrukturer skapades längs en bäck för att bromsa vattenflödet.
• En övergiven brunn grävdes fram, reparerades och området kring den försågs med stenläggning och en skyddande mur.

Att bygga med sten och tradition

Under den praktiska delen av seminarierna arbetade man ute på fältet. Semeli Drymoniti invigde oss i processen bakom restaureringen och förklarade hur varje steg kräver precision.

”Vi börjar alltid med att rensa bort jord och sten för att blottlägga de stabila grunderna.
Med handverktyg som hammare och huggjärn formas sedan de lokala stenarna varsamt och staplas för att skapa hållbara strukturer”.

”Ett viktigt mål är att använda så mycket material som möjligt direkt från platsen, fortsätter Semeli, i årets arbete behövdes ingen sten alls transporteras in utifrån”.

För deltagarna är fältarbetet inte bara en praktisk erfarenhet utan också en chans att fördjupa sin förståelse för kallmursbyggandets roll och Kykladernas identitet.

Tankar och känslor från seminariet

För deltagarna och arrangörerna blev seminariet en upplevelse fylld av starka känslor. ”Det är en obeskrivlig glädje att se ett så stort arbete bli färdigt,” berättar Semeli Drymoniti.

”Att samla människor från olika delar av världen, tillsammans med lokala hantverkare, skapade en unik känsla av gemenskap”, fortsätter hon. ”Vi arbetade tillsammans, delade idéer och perspektiv, och knöt band som förhoppningsvis kommer att hålla länge.”

Deltagarna bestod av en brokig skara, alla förenade av en vilja att lära sig och bidra. ”Det är glädjande att se hur seminariet fortsätter att utvecklas och stärka sin plats,” tillade Semeli, som såg detta som ett tecken på att det finns ett växande intresse för att bevara Kykladernas kulturarv.

Arbetet gav också möjlighet till eftertanke och insikter. Många deltagare uttryckte hur givande det var att arbeta med stenarna under vägledning av mästare som har förvaltat detta hantverk i generationer.

Samtidigt betonade arrangörerna vikten av att bevara murarna som en levande del av landskapet. ”Våra insatser skyddar inte bara landskapet utan inspirerar också fler att engagera sig i det traditionella hantverket”.

Seminarierna har väckt diskussioner om turismens potential på Kykladerna. Mitatos medlemmar ser möjligheter i en turismmodell som kombinerar lokalt hantverk med ekonomisk utveckling.

”Ansvarsfull turism kan bli en positiv kraft för att återuppliva terrasserna och restaurera kallmurarna,” konstaterar Semeli Drymoniti.

Samarbeten mellan hållbarhetsexperter och lokalsamhällen kan visa vägen mot en mer hållbar besöksnäring.

Framtidsvisioner och nästkommande steg

Seminarierna om kallmurar på den grekiska ön Amorgos är inte bara till för att bevara en tradition – de är en del av ett större initiativ för hållbar utveckling i Kykladerna.

Under kvällarna hölls diskussioner och föreläsningar i en konferenslokal, där deltagarna utbytte idéer och planerade framtida initiativ.

Där diskuterades bland annat konkreta åtgärder för att skapa utbildningsprogram inom stenkonst, med målet att etablera skolor där hantverket kan leva vidare och inspirera nya generationer.

Föreläsningarna lyfte också fram internationella förebilder, som Irlands framgångsrika program för att bevara kulturarv och samtidigt skapa nya möjligheter för lokalsamhällen.

Genom nya samarbeten mellan Kykladernas öar och med stöd av internationella aktörer hoppas arrangörerna stärka kallmursbyggandets framtid. Strategin är inte bara att bevara landskapet, utan också att skapa ett globalt erkännande för detta unika hantverk som en förebild för hållbar utveckling.

”Det här handlar inte bara om tradition, utan även om att bygga en hållbar framtid för våra öar,” konstaterades det under seminariet.

Trots seminariernas positiva momentum är deltagarna medvetna om de komplexa utmaningarna med att bevara detta traditionella hantverk i en modern tid. Förhoppningsvis kan kommande seminarier och initiativ inte bara bidra till kunskapens överlevnad, utan också till dess fortsatta utveckling.

Upptäck mer om kallmurarnas värld

De seminarier som arrangeras på den grekiska ön Amorgos ger inte bara nytt liv åt uråldriga murar och stigar – de öppnar också dörren till en fascinerande tradition som fortfarande har en plats i dagens samhälle. Kanske kan du själv bli inspirerad att delta i framtiden eller lära dig mer om kallmurar och deras betydelse för landskapet och kulturen i Kykladerna.

Om du vill veta mer om den Amorgianska byggmästarkonsten, är du välkommen att delta i ett av Mitato Amorgos framtida seminarier. Som Semeli Drymoniti själv säger: ”Kom till våra seminarier och lär dig hur vi bygger – där kommer vi att avslöja flera av våra hemligheter!”

Föreningens hemsida med information om deras verksamheter når du här: http://mitato-amorgos.com/en/

Seminarierna stöds av flera aktörer, inklusive Greklands kulturministerium, Kykladiska museet, Cyclades Preservation Fund, m.fl. De anordnas av föreningen Mitato på Amorgos och står under Amorgos kommuns beskydd.
Bilder och video med tillstånd av Mitato på Amorgos.

Mer om den grekiska ön Amorgos här: