Öluffa! Det är ett ord som än idag får en varm känsla att sprida sig i kroppen. Jag minns så väl hur pass spännande och frihetsfyllt det klingade i kombination med tåg, interrail och den grekiska övärlden på 1970-talet. Det var då jag, tillsammans med så många andra reselystna ungdomar, påbörjade mina äventyr.
I denna del 2 av mina irrfärder ska jag fortsätta med ytterligare några rader om de första resorna jag gjorde till det land vars dragningskraft jag inte kunnat stå emot sedan dess. Med förhoppningen att Greklands-resorna ska bli alltfler under många år framöver.
1978. Bilresa istället för att öluffa
Stockholm – Tyskland – Belgien – Frankrike – Schweiz – Italien – Jugoslavien – Grekland Halkidiki – Kavala – Thassos – Alexandroupolis – Istanbul – Bulgarien – Ungern – Österrike – Tyskland.
Jag hade detta år planer på att göra en längre resa då jag hade chansen att vara ledig 6 – 7 veckor på sommaren 1978. Tillsammans med tre goda vänner bestämde vi att det skulle bli en bilresa genom Europa. Vårt vaga mål var att ta oss till Istanbul, om nu bilen skulle klara jobbet. Vi hade köpt en Ford Transit för några tusenlappar och byggt om den så att vi i nödfall skulle kunna sova i den alla fyra.
Grundidén var att vi skulle köra på småvägar så gott det gick. Nu ska ju denna text handla om irrfärder i Grekland och så blev det delvis till sist även denna gång. Efter långresan genom Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Schweiz, Italien och Jugoslavien så korsade vi till sist den jugoslavisk – grekiska gränsen. Vid den tidpunkten hade det gått ungefär 4-5 veckor sedan vi lämnat Sverige och påbörjat vår färd genom Europa.
🏘️ Boka ditt nästa grekiska boende redan nu, smidigt och enkelt hos Booking.com >>
OBS! Genom att handla via våra länkar stödjer du oss ekonomiskt, utan extra kostnad för dig, så att Expedition Grekland kan fortsätta leverera kvalitativt innehåll. Mer om sponsrade länkar i vår integritetspolicy. Du kan också väja att aktivt stödja Expedition Grekland här >>
Vi uppskattar verkligen ditt bidrag – det gör skillnad!
🚗 Hyr bil utan krångel, året om, till alla destinationer hos RentalCars.com >>
Kavala – Thasos – Chalkidiki
När vi kom till Grekland insåg vi att tiden inte skulle räcka till ett besök i Istanbul om vi dröjde kvar i landet, vilket gjorde att det inte blev så mycket tid för Grekland denna gång. Jag hade redan varit helt kort i Thessaloniki ett par gånger de tidigare åren, och det blev dessvärre inte heller något längre uppehåll denna gång. Vi hann dock med att se delar av Halkidiki (Kassandra och Sithonia), samt charmiga Kavala.
Det blev också några dagar på Thassos, en fin ö som då var nästan helt oexploaterad. På Thassos hittade vi helt orörd natur och tomma stränder och vi kunde samla på oss lite lugn som vi trodde skulle behövas i Istanbul. Minns ett stopp för lunch i Alexandroupolis innan det var dags att ta sig an Miklagård/Konstantinopel/Istanbul. Men det är ju en helt annan historia.
Från Istanbul åkte vi sedan hem genom Bulgarien, Jugoslavien, Ungern, Österrike, Tyskland och Danmark. Vi hade åkt ca 1,300 mil, och bilen höll! Mycket tack vare små lokala verkstäder, lite olja, ett par sparkar, lite mer olja och en hel del kärlek.
1979. Återigen Grekland – första besöket på Amorgos
Stockholm – Köpenhamn – Hamburg – München – Aten – Amorgos – Sifnos – Aten – Amsterdam
Sommaren 1979 var det dags att öluffa i Grekland igen. Det skulle bli mitt sammanlagt fjärde besök i landet. Efter den långa bilresan 1978 kände jag att det skulle bli perfekt med ytterligare en interrailresa, min fjärde och förmodligen sista. (Det kan ju förstås hända att vi dammar av ryggsäckarna och ger oss ut på Europas rälsar igen, denna tanke har på senare år börjat bli alltmer frestande).
Det började med musikinspelningar i Stockholm
Redan 1977 hade jag bestämt mig för att öluffa ut till någon eller några för mig okända grekiska öar vid nästa resa. Under de åren jobbade jag med min trebetygsuppsats i musikvetenskap, tillsammans med en grupp andra studenter. En stor del av arbetet innebar att vi spelade in olika invandrargruppers musik i Storstockholm. Ett fantastiskt kul arbete som medförde att vi i gruppen fick upptäcka en uppsjö av bra och spännande musik.
I Rinkeby utanför Stockholm spelade vi till exempel in en bouzoukikurs för 10 – 12 åringar. De greker som höll i kursen rekommenderade oss att spela in det grekiska band som uppträdde på restaurang Morkullan i Stockholm. Man sa att detta band var av yttersta klass. Vi blev förstås nyfikna och tog kontakt med Morkullan (inte speciellt grekiskt namn men på 70-talet var Morkullan kanske Stockholms bästa grekiska restaurang). De förde oss genast i kontakt med bandet som spelade där.
Det visade sig vara fyra mycket trevliga och duktiga musiker som kallade sig för Toubeki. Vi gjorde många inspelningar med bandet under nästan en hel vecka och hann prata en hel del med dem. Jag hade bestämt mig för att den kommande sommaren tillbringa ungefär fyra veckor i den grekiska arkipelagen. Ville därför bland annat ha tips på bra grekiska resmål och fick till min glädje många förslag.
Vangelis (Evangelos Vlavianos), som spelade bouzouki i bandet, framhöll utan tvekan att ön Amorgos var fantastisk. Förutom att vara oerhört vacker hade ön också ett mycket rikt musikliv, berättade Vangelis, som har släkt på ön. Någon annan i bandet (övriga medlemmar var Giannis Alexandris, Nikos Moraitopoulos och Giannis Gerogiannis) nämnde Sifnos som favorit. Jag tog till mig dessa tips inför Greklandsresan 1979.
Amorgos – kärlek vid första ögonkastet
Ja, det kanske inte precis var det allra första ögonkastet, därför att ankomsten till hamnen Katapola, skedde mitt i natten, efter kanske 12 – 13 timmars båtresa på den slitna färjan Agios Georgios. De flesta färjor som gick till de mindre öarna hade ofta jobbiga ankomsttider, som jag minns det. Det var beckmörkt när vi klev i land, så det var inte mycket vi såg av ön.
Vid kajen hamnade jag med många andra helt spontant på en väldigt ålderstigen buss. En Dodge av årsmodell 1957, var det någon av medpassagerarna som sa. I denna sena timma bestämde jag således, utan att hinna tänka så mycket, att jag skulle ta mig till Chora, huvudbyn, som låg ca 20 – 25 minuters resa upp i bergen (idag tar samma tur kanske 10 minuter).
Chora och Katapola
Bussen stannade, så där vid fyra på natten, framför cafét/tavernan To Kastro. Det var ett ställe som senare skulle betyda mycket för mig, men det visste jag inte då. Nästa utmaning var att hitta någonstans att sova. Jag hade rest tillsammans med Terje, en norrman jag lärt känna på tåget, och vi bestämde oss snabbt för att följa med en lokal kvinna, Maria, som erbjöd rum att hyra. Så innan vi riktigt fattat vad som hänt, på bara några minuter, hade vi ordnat tak över huvudet, mitt i hjärtat av Chora.
Minns fortfarande hur det var att vakna upp i denna fantastiska by, precis så vacker som bilderna på alla vykort man sett från Grekland. Vitkalkade hus, smala gränder, åsnor och vänliga människor. Det kändes direkt att jag hade hittat helt rätt. Visst var Ios vackert, och även Korfu, men Chora på Amorgos var än mer fantastisk! Jag fick genast en påtagande känsla av att ha hittat hem!
Jag stannade denna första gång nästan hela tre veckor i Chora, bytte emellertid boende ett par gånger. Efter att Terje åkt hem, delade jag rum med en trevlig dansk, Jesper, och en australiensare, Phil (samt en ej namngiven mus som gladeligen åt av vårt bröd).
Vi turister, eller travelers som många valde att kalla sig, kom raskt in i bylivet. Det fanns på den tiden inte speciellt många tavernor eller caféer, än mindre barer, så man hamnade ofta på samma ställe som alla andra. Byns sociala mittpunkt var cafét/tavernan To Kastro, som låg där bussen från Katapola hade sin ändhållplats. Här lärde vi sakta men säkert lära känna folk. Jag samspråkade ofta med Parvas och hans familj, de som drev tavernan.
Simma i det stora blå
På dagarna ägnade vi oss mestadels åt att bada. Det fanns flera alternativ att välja mellan. Närmast, alldeles nedanför Chora, låg Agia Anna, den vackra klippiga bukten där delar av filmen Det Stora Blå spelades in. Andra gånger tog vi den gamla bussen till Katapola, för att därifrån åka badbåten ut till klipporna, där man kunde bada naken om man ville – polisen var dock inte överens med oss om det sista alla dagar i veckan. Ibland tog vi oss till fots ner till Katapola, vilket var en unik upplevelse, speciellt om man valde att ta åsnestigen ner, även om den vandringen tog sin lilla tid.
Efter de härliga dopp och simturer vi ägnat oss åt under dagen brukade många samlas på torget i Katapola. Där kunde man slå sig ner på något av de tre caféerna: To Kamari, Piraten eller Nikolettas, för att beställa mat och dryck. Torget såg annorlunda ut på den tiden, ännu opåverkat av det hotell som senare byggdes eller de solskydd och tak caféerna sedermera förseddes med. Det var en öppen, enkel mötesplats.
To Kamari, drivs idag av Michailis, son till Georgios och Evangelia, makarna som startade upp tavernan/caféet på den tiden. Maria, deras dotter, blev en viktig person för oss turister då hon pratade bra engelska och kunde agera som tolk. To Kamari känns för mig fortfarande som Katapolas centrum, även om man idag inte längre serverar så mycket lagad mat, utöver goda pajer och bakverk. Vi blev gärna sittande utanför dessa tavernor/caféer efter simturerna i det azurfärgade havet och solandet på de flata klipporna.
Oftast tutade busschauffören på oss Chorabor att det var dags att åka uppför berget. Men även chaufför-Vangelis behövde ibland vila och då fick vi åka till Chora med en lastbil. Vi satt då uppe på flaket, på träbänkar. Ett kapell var också uppsatt som skydd mot sol och vind. Redan efter ett par dagar visste jag att Amorgos var stället jag letat efter. På den tiden stötte man inte på så många turister där, vare sig i Chora eller Katapola.
Aegiali
Det tog ett tag innan jag fattade att det fanns en annan del av ön som också var fin, Aegiali/Αιγιάλη. Detta första år tog jag mig dock inte ända dit.
Det fanns inga färdiga vägar då, så man var tvungen att ta färja mellan öns två hamnar, alternativt gå en ca 4-5 timmars tur på åsnestigar över bergen. I slutet av 1970-talet var det färjan Marianna som utgjorde livlinan mellan de små kykladiska öarna (Μικρές Κυκλαδες) och Naxos. (Marianna var för övrigt en norsk fjordbåt som i Norge gått under namnet Vaeröy). Den sedermera legendariske Skopelitis var ägare och kapten på skutan, dessutom var han en mycket skicklig violinist.
De större färjorna trafikerade både Katapola och Aegiali, men på 70-talet kunde inte den senare hamnen ta emot fartygen ända in till kaj. Man fick istället hoppa eller klättra från färjan ned till småbåtarna, latzes/λάντζες, som tog passagerarna iland. Ganska otäck erfarenhet ibland, framför allt vid hård vind. Mer om Aegiali kommer i nästa avsnitt av irrfärderna (del 3).
Även om jag redan tidigare blivit helt frälst i landet Grekland, blev jag nu dessutom nykär i just ön Amorgos. Jag visste att jag skulle återvända. Och med facit i hand kan jag konstatera att det hittills blivit över trettio återbesök genom åren.
Dina ultimata kompanjoner för äventyr i Grekland
Med rätt reseguide i bagaget upptäcker du Grekland som en insider. Hitta ovärderliga tips utifrån dina intressen och resesätt. Många guider erbjuder även kartor, kulturella insikter och praktisk fakta. Välj och köp smidigt här:
- Wild guide of Greece
En annorlunda reseguide för att upptäcka den dolda, vilda sidan av Grekland. Från öde stränder och smaragdgröna vikar till spektakulära grottor, utsiktsplatser och gamla ruiner. Över 1000 hemliga platser. - Lonely Planets senaste utgåva om Grekland
Perfekt för att utforska de berömda sevärdheterna men också för att följa mindre välbesökta rutter. - Rough guide, senaste utgåva
Praktisk reseguide till Grekland med en gratis e-bok med strukturerade listor över alla sevärdheter och skatter utanför de mest upptrampade stigarna - För seglare: Greek Waters Pilot
En seglarguide till de joniska och egeiska kusterna och öarna i Grekland
1979. Sifnos
Jag hade lovat mig själv att besöka två öar denna sommar. Jag öluffade även detta år ensam, men när jag minns dessa resor tänker jag att jag egentligen aldrig var helt ensam. Träffade folk hela tiden, dels nya bekantskaper, dels folk jag mötte under resans gång. Nu hade jag bara 10 dagar på mig att utforska en ny ö, innan mitt tåg gick norrut. Jag ville ju också hinna med att stanna några dagar i favoriten Aten. Flera personer jag träffat på Amorgos prisade Sifnos som en fantastisk ö. Så det blev min nästa anhalt på denna – min fjärde – grekiska irrfärd.
Jag kom till Sifnos direkt efter Amorgos i augusti 1979 och hade svår separationsångest över att behöva lämna min nyfunna kärlek. Men Sifnos blev en riktigt fin tröst, även om inte mötet med denna ö var lika starkt som det med Amorgos. Från nordvästra hamnen Kamares tog jag mig med en väldigt gammal buss raka vägen till bergsbyn Kastro, via det lite större samhället Apolonia.
Byn Kastro hade beskrivits för mig som mycket pittoresk och fin och det stämde verkligen! En fantastisk plats med bara två mindre nackdelar – det var ont om boenden och ingen riktig restaurang fanns att tillgå. Men vi hittade snabbt en liten diversehandel/ παντοπωλείον, som stundom serverade enkla maträtter i sin fina trädgård. Dessutom låg en liten strandtaverna vid den likaledes pyttelilla stranden, alldeles nedanför Kastro. Där erbjöds ofta enklare mat, även om det kunde ta ruggigt lång tid att få in beställningen.
En kväll beställde jag potatis och köttbullar. De goda potatisarna kom redan efter kanske 20 – 30 minuter, medan köttbullarna dröjde så länge att jag hann glömma bort dem (kanske på grund av den goda retsinan som man fick servera sig själv). Men när köttbullarna väl kom, efter närmare två till tre timmars väntan, var de välsmakande, omsorgsfullt kryddade och tillagade med kärlek.
Under de 5 – 6 dagar jag tillbringade på Sifnos, stannade jag större delen av tiden i denna lilla byn Kastro, med ett mindre avbrott för bankbesök i Apolonia. Hade lyckats hitta ett slags källarförråd att bo i, som jag delade med ett norskt par. Ett enkelt och oansenligt krypin, men utsikten var fantastisk. I öst kunde man skönja ön Antiparos, när det inte var för disigt.
Kastro var verkligen en pärla, där byborna inte verkade ha något större intresse av att exploatera sitt samhälle för turismens skull. Vid mitt besök sommaren 1979 bodde där kanske 10-15 turister, de flesta från Norge och vi trivdes alla väl i det lilla samhället. Jag hade turen att vara där den 15 augusti när Jungfru Marias himmelsfärdsdag firas, och fick uppleva den fina ceremonin i den vitkalkade byn.
Jag lovade mig själv att återvända för att utforska Sifnos mer ingående, vilket också skedde många år senare. Då besökte jag ön tillsammans med fru och barn, och vi blev väldigt förtjusta i byn Faros, på öns sydöstra sida, där vi bodde i någon vecka. Med Faros som bas fick vi chansen att uppleva stora delar av hela den vackra ön.
I år, 2023, kom vi tillbaka till Sifnos igen. Denna gång bodde vi bara tre nätter i ankomsthamnen Kamares. Men vi hann med en underbar vandring över bergen mellan Apolonia och Kamares.
Sifnos har definitivt en självklar plats på vår lista med favoritställen i Grekland.
I Uffes fotspår upplever idag en ny generation resenärer samma äventyrsfyllda frihetskänsla på tåg genom Europa. Och med tåget tar du dig inte bara bekymmerslöst till destinationen, du bidrar aktivt till klimatomställningen genom att välja det mest hållbara transportsättet. Planera och boka din tågresa enkelt och smidigt på Trainline för ett minnesvärt och klimatsmart äventyr! Boka resa nu på Trainline >>
OBS! Genom att handla via våra länkar stödjer du oss ekonomiskt, utan extra kostnad för dig, så att Expedition Grekland kan fortsätta leverera kvalitativt innehåll. Mer om sponsrade länkar i vår integritetspolicy. Du kan också väja att aktivt stödja Expedition Grekland här >>
Vi uppskattar verkligen ditt stöd – det gör skillnad!
1980-talet tar sin början
De två resorna 1978 och 1979 fick avsluta en epok där jag färdats med antingen tåg eller bil för att nå mina resmål. Interrail hade blivit en livsstil där resan var lika mycket en del av målet som det faktiska målet för resan. Vid 1980-talets början kände jag mig dock för gammal för interrail. Jag ville dessutom stanna lite längre i Grekland än de ca 3 veckor jag lyckats med de föregående åren, då tågresan fram och tillbaka tog sammanlagt ungefär en hel vecka.
I de förestående kapitlen av mina irrfärder kommer billiga flyg att spela huvudroll för hur jag reser. Men det är under de åren som min kärlek till Grekland fördjupas och framför allt till ön Amorgos.
1980-talet var årtiondet då jag började lära känna Grekland på allvar.