Filmdagarna anordnas årligen av Svens­ka in­sti­tu­tet i Athen, Stif­tel­sen Gre­kis­ka Kul­tur­hu­set, Gre­kis­ka Sko­lan och Kvinnosektionen i Grekiska föreningen i Stockholm.

Vi träffade regissören och manusförfattaren Periklis i stadsdelen Kallithea, där han växt upp och fortfarande bor. Han ledde oss till ett mysigt bokcafé på en lugn gågata där vi under trädens skugga i den sena eftermiddagens behagliga svalka, hade ett trevligt och givande samtal, omgivna av ett dämpat sorl från de andra cafébesökarna.

– Periklis, kan du kort berätta vad filmen The Promotion handlar om?

– Den handlar främst om en resa som far och son gör till Thessaloniki, men också om filmutbildningen på universitetet i Thessaloniki. Huvudtemat är relationen mellan far och son och hur sonen söker sin fars bekräftelse med stor försening, ja, 40 års försening. Mer vill jag inte avslöja just nu.

– Filmen verkar ha många självbiografiska element, stämmer det?

– Alla mina filmer är personliga, jag berättar alltid om saker som jag själv har upplevt eller fått mig berättade. Men denna film är kanske den mest självbiografiska av alla, Den handlar om förhållandet till min far. Han gick bort när jag var 19 år och då var vi osams. Det var knappt att jag gick på hans begravning. Jag sa till alla att vi inte älskade varandra och att jag inte sörjde hans bortgång.

– Men många år senare, när jag tittade på några filmklipp om det s.k. grekiska eposet 1940, då Italien invaderade Grekland, brast jag plötsligt ut i hejdlös gråt och kunde inte sluta gråta. Klippen påminde mig om min far som varit med och kämpat i det kriget. Jag förstod då att min tidigare hållning bara var en sköld, ett försvar emot den stora sorgen att mista honom.

Idén föddes redan år 2012

– Det var år 2012, fortsätter Periklis, under min tid som universitetslektor i filmskolan, som idén till filmen föddes. Av någon anledning började jag då jämföra mitt liv med min fars. Jag upptäckte att vi hade motsvarande erfarenheter i motsvarande åldrar.

– Jag antecknade en första fras: allteftersom jag blir äldre, börjar mitt liv likna min fars. Jag var då 58 år. Min far dog när han var 60. Kommer jag också att dö om två år, tänkte jag. Denna oro fick mig att börja reflektera över mitt eget liv och mina val dittills.

– Detta resulterade i ett första utkast till manus, vilket förstås var helt annorlunda än det slutliga. Det första utkastet var byggt på små anekdoter, historier om saker jag upplevt tillsammans med min far. De hade alla med döden att göra, men alla var samtidigt mycket komiska.

– Det var åren 2012 – 2013. Men mina tankegångar avbröts hela tiden av att jag måste in till lektionssalen för att undervisa. Det var så den andra viktiga aspekten av filmen kom till.

Filmskolan i Thessaloniki

The Promotion handlar också mycket om Filmhögskolan i Thessaloniki. Skolan grundades år 2004 och var den första grekiska statliga högskolan med inriktning filmskapande. Periklis Hoursoglou tjänstgjorde där redan från de första åren σομ universitetslektor och senare som professor, fram till sin pension 2022.

Huvudpersonen i filmen, Nikos Symeonidis, arbetar också som lärare i filmskolan, men eftersom han bor i Aten, pendlar han flera gånger i veckan till Thessaloniki för att undervisa. Även denna aspekt är i hög grad självbiografisk, förklarar Periklis och fortsätter:

– Att skapa en filmhögskola diskuterades redan från år 1960. Jag undrar ofta hur grekisk film hade sett ut idag om idén förverkligats redan då. Tänk dig, med lärare som Kakogiannis, Koundouros, Tsarouchis, Hadjidakis och andra! Hursomhelst, filmhögskolan grundades till slut, drygt 40år senare.

– Hur såg det ut i allra första början?

– Vi hade ingenting då, absolut ingenting! Skolan var inrymd i en gammal lagerlokal för tobak och stod utan utrustning eller undervisningsmaterial. Det fanns inte ens en läroplan. Som tur var fick vi genom EU ett litet anslag att köpa ett fåtal billiga kameror och någon primitiv filmbelysning. Vi var 15 lärare, alla aktiva inom filmbranschen och ungefär 100 studenter.

– Men nu i efterhand kan jag tycka att de extremt svåra förhållandena vi mötte i början också var en gåva. Vi tvingades gå tillbaka till filmskapandets verkliga grunder, vi lärde oss både att filma och att undervisa från scratch. Vi kämpade på, utformade snart en läroplan och försökte förmedla vår passion till studenterna.

– Hur ser det ut idag?

– Idag finns det både utrustning och undervisningsmaterial. Vissa problem kvarstår, men skolan fungerar tillräckligt bra. En av våra studenters filmer vann t.ex. andra pris i Cannes i år, utvald bland 2 600 bidrag från hela världen.

– Att en elev får pris, fortsätter Periklis, kanske inte säger allt om skolan, men det viktiga är att den genomsnittliga kvaliteten på undervisningen har höjts avsevärt – skillnaden är nästan som natt och dag jämfört med tidigare.

Den ekonomiska krisen

År 2012 beslutade den grekiska regeringen att inget visstidskontrakt för statsanställda inom universiteten fick förnyas. Detta gällde alla visstidsanställda: undervisningspersonal, hjälppersonal och teknisk personal.

En av de starkaste scenerna i filmen är när studenterna i filmskolan motsätter sig läraren Nikos Symeonidis försök att städa toaletterna. Det speglar hur den grekiska verkligheten såg ut under den ekonomiska krisens tid. Högskolestudenterna runtom i landet protesterade emot regeringens beslut bl.a. genom att förhindra att någon annan än den avskedade städpersonalen städade skolorna, för att framhäva hur beroende verksamheten var av dem.

– Hur reagerade du som lärare, Periklis, på dessa protester?

– Jag började städa själv. Mina lektioner började kl 13.00, men jag var på plats mycket tidigare för att städa. Jag kom inte i direkt konflikt med studenterna, det stannade oftast bara vid orden att de skulle stoppa mig.

– Men jag gjorde det inte endast för att skolan skulle vara ren. Jag ville också få igenom mitt budskap: om ni älskar att skapa film måste ni också älska och vårda filmskolan.

I filmen visas konflikten som uppstår mellan tre generationer. Pappan med sina konservativa värderingar emot de radikala ungdomarna och läraren Nikos mitt emellan som försöker balansera situationen.

Från matematik till filmregi

Periklis Hoursoglou började sin bana med att studera matematik i Thessaloniki redan på 1970-talet. Han hoppade dock av studierna strax före kandidatexamen för att istället ägna sig åt film. Långt senare återvände han till matematiken och avslutade sina studier för att kvalificera sig som professor vid den grekiska statliga filmskolan. Grekisk lag kräver denna grad för undervisning på universitetsnivå. Vi frågade honom hur denna stora omsvängning från matematik till film gick till.

– Jag tyckte redan som barn mycket om teater. Hela min familj var förtjust i teater. När jag sedan pluggade matematik i Thessaloniki umgicks jag med en studiekamrat som var en riktig filmälskare. Han introducerade och vägledde mig in i filmens värld vilket påverkade mig enormt. Redan nästa år skrev jag in mig i en privat filmskola och följde lektionerna parallellt med mina matematikstudier.

– Strax innan kanditatexamen tog jag det stora beslutet att helt och hållet hänge mig åt filmen och avbröt därför mina studier i matematik. Jag hade då redan börjat jobba lite vid sidan av som assistent både i statliga TVn (ERT) och hos enskilda filmskapare som t.ex. den kände grekiska regissören Pantelis Voulgaris.

Den bästa belöningen

Filmen The Promotion har redan fått flera priser, bl.a. för bästa regi, redigering och bästa manliga huvudroll. Filmen har också visats på flera stora internationella festivaler, bl.a. i Los Angeles och San Fransisco. Vi frågade Periklis hur det känns att ha skapat en så uppmärksammad film.

– Det viktigaste för mig är inte de enskilda priserna. Det viktigaste är att det efter varje visning alltid uppstår livliga och intressanta diskussioner, vilket visar att filmen berör, trots att den är väldigt personlig. Denna respons är för mig det bästa priset och den bästa belöningen. Jag hoppas att det kommer hända också i Stockholm den 20 oktober.

Bildmaterial ur filmen med tillstånd av Periklis Hoursoglou.
Övriga foton: Ulf Björkman

Mer om grekisk kultur på Expeditionens blogg >>

Upptäck hemliga Aten med Expedition Grekland

Senaste inläggen

• Kykladernas byar – byggda för skydd mot pirater
• Därför väljer Greek Expedition bort annonser och betalväggar
• Två Herakles, en trekroppad jätte och en tvåhövdad hund – del 3 i vår serie ”Sidospår i mytologin”
• Vem målade Kykladernas hus vita?
• Grekiska högtider: 15 augusti firar hela landet Panagia – Jungfru Maria