📣 Fastlandet har fått syn på Expedition Grekland

Glädjande är att vinden har burit med sig våra röster ända till det grekiska fastlandet. Man har fått syn på våra segel vid horisonten. Inte som en armada, snarare som ett ensamt fartyg med ovanlig last: annorlunda berättelser om det genuina Grekland. Och det är inte marknadsförare eller algoritmer som spanat.

Expedition Grekland har den senaste tiden uppmärksammats från oväntat håll: först i kultursektionen i Parapolitika, en av Greklands mest spridda nyhetsplattformar, och nyligen i den klassiska, historiska kvällstidningen Apogevmatini.

Vi ser det som ett tecken på att vår insats uppskattas – inte bara för berättelsernas innehåll, utan för själva valet att visa ett unikt Grekland, bortom klichéer och stereotypa föreställningar. Läs hela artikeln i Parapolitika om Expedition Grekland på svenska:

⛵ Innan vi kastar loss igen

Två år har gått sedan Expedition Grekland i först lättade ankar – och färden har redan gett mer än vi kunnat ana. Vi har valt en färd som ofta går långsammare, men som leder djupare.

Tack vare er, våra Grekonauter, har Greek Expedition vuxit till en levande loggbok över ett annorlunda Grekland. Att få dela dessa upptäckter med allt fler nyfikna resenärer är ett privilegium.

Nu står vi förtöjda en stund – inte i vila, utan i väntan. Vi lastar om.

Nya äventyr börjar ta form där ute i diset. Vi anar deras konturer och känner vinden vända.
Snart hissar vi segel igen, mot nya horisonter.

Tills dess: må sommaren ge också er medvind, så att ni kan finna egna vägar över havet och förhoppningsvis en gnutta drömsk avvikelse från de upptrampade stigarna. Och kanske, någonstans, får ni syn på ett segel vid horisonten. Då vet ni: Det är Expeditionen Grekland som åter är i rörelse.

Bloggen

→ Här kan du bläddra fritt bland alla ämnen i vår blogg: https://greekexpedition.com/sv/blogen/

Senaste artiklar

• 
  Greek Expedition, ready to sail, March 2026 [newsletter]
  Welcome aboard the Greek Expedition, ready to sail again! Sunlight on the deck, a soft breeze moving through the rigging. The ship is back at sea. Sails begin to fill, and the course is set. Across the captain’s table, the charts remain open, lines extending beyond the familiar into routes not yet taken. The Greek… Läs mer: Greek Expedition, ready to sail, March 2026 [newsletter]
• 
  Kvinnorna i rebetiko – 8 röster som formade genren
  Vi ska idag lära känna några av kvinnorna i rebetiko som bidragit till att både forma och sprida genren långt utanför Greklands gränser Rebetikons historia berättas ofta genom dess stora manliga namn. Men genren formades också av kvinnliga artister som levde och verkade i samma värld som de manliga. Från café-aman i Smyrna och Konstantinopel… Läs mer: Kvinnorna i rebetiko – 8 röster som formade genren
• 
  Foton från massavrättningen i Kaisariani 1944 – väcker starka minnen till liv i Grekland
  Under de senaste veckorna har fotografier från massavrättningen i Kaisariani den 1 maj 1944 spridits i grekiska medier och sociala flöden i en omfattning som få kunnat missa. Bilderna visar ögonblick ur en händelse som i Grekland länge varit en del av det kollektiva minnet, men som fram till nu saknat känd fotografisk dokumentation. Fotografiernas… Läs mer: Foton från massavrättningen i Kaisariani 1944 – väcker starka minnen till liv i Grekland
• 
  Grekiska ord svåra att översätta, del 1: Filótimo
  Grekiska ord som filótimo, φιλότιμο, väcker ofta frågan: vad betyder det egentligen? För den som stöter på ordet för första gången är det inte självklart. Bokstavligen kan det översättas som ”kärlek till ära”, men så snart man försöker direkt översätta det märker man att betydelsen inte riktigt låter sig fångas så lätt. Genom åren har… Läs mer: Grekiska ord svåra att översätta, del 1: Filótimo
• 
  Kallikatzaroi, den grekiska julens ondsinta varelser [uppdaterad 2025]
  Kallikatzaroi är enligt grekisk folklore illvilliga varelser som under den grekiska julen kommer fram ur underjorden och ställer till det för människorna Under vintersolståndet, när solens rörelse verkar avstanna, kryper de fram: de ondsinta, skadelystna, fula och busiga varelserna Kallikatzaroi – Καλικάτζαροι. De kan kanske liknas vid leprechauns, hämndlystna goblins, småfolk eller pysslingar i annan… Läs mer: Kallikatzaroi, den grekiska julens ondsinta varelser [uppdaterad 2025]
• 
  The Greek Expedition lies in dock – November 2025 [newsletter]
  Welcome back aboard on the Greek Expedition! ❄️ Frost on the railing, lanterns swaying in the cold November breeze – the Greek Expedition lies in dock for the winter. The crew is busy mending the hull and setting new sails for the journeys ahead. Winter is softly settling around the shipyard. The timbers creak with… Läs mer: The Greek Expedition lies in dock – November 2025 [newsletter]

Anslut till Expedition Grekland

Mitt i storstadens brus, där betongen dominerar landskapet, slingrar sig Podoniftis – ett av de sista synliga vattendragen i Aten. Trots sin närhet till stadens centrum förblir den förvånansvärt okänd för många.

En levande oas av biologisk mångfald

Podoniftis är inte bara ett historiskt vattendrag; den är också ett ekosystem som myllrar av liv. I dess klara vatten kan man ofta skymta fiskar som glider fram. Grodor vilar ibland på stenarna vid strandkanten, och hägrar och andra sjöfåglar syns ofta längs stränderna. Under vår- och sommarnätter fylls luften av näktergalens sång, och den lilla dvärgugglan, känd som ”Gionis” på grekiska, hörs hoa i mörkret.

Få andra platser i Aten erbjuder samma möjlighet att uppleva naturens stilla skådespel på så nära håll. Det är en kontrast som gör intryck: mellan Podoniftis naturliga djungel och det bullrande, urbana landskapet omkring den.

Ursprung och sträckning

Podoniftis har sina källor i de sydvästra sluttningarna av Pentelikonberget och flyter genom områden som Patima, Vrilissia, Chalandri och Filothei, innan den slingrar sig vidare genom Nea Ionia, Nea Filadelfia och Patisia. Längs sin väg har den formats av både naturliga processer och mänsklig påverkan. En stor del av strömmen har täckts över av stadens expansion, men vissa sträckor, särskilt mellan Nea Ionia och Ano Patisia, förblir orörda – öppna och tillgängliga som vandringsstråk.

Att besöka Podoniftis är som att kliva in i en annan värld. Vid dess stränder kan man höra det dova bruset av vatten som har flödat i årtusenden. Det är en plats där tiden tycks stå stilla, där naturen viskar sina uråldriga berättelser till den som lyssnar.

I närheten av korsningen Acharnon och Dekelias i Patisia försvinner dock Podoniftis åter ur sikte, ledd ner i en underjordisk kanal. Därifrån fortsätter den mot Kifissos, Attikas största flod, där den till slut mynnar ut , som en av dess många bifloder.

Kifissos rinner vidare både genom och under det urbana landskapet i sydvästra Aten, innan den till slut mynnar ut i Faliroviken vid Saroniska havet. Längs dess banker anlades under 1800- och 1900-talet en lång rad industrier och andra anläggningar, särskilt vid Atens tunga industriella zoner, vilket har lett till omfattande föroreningar. Trots upprepade saneringsförsök räknas Kifissos fortfarande som en av de mest belastade floderna i regionen, och stora delar av dess lopp kantas i dag av stora trafikleder dominerade av asfalt, avgaser och betong snarare än frisk luft och grönstråk. Mer om Kifissos snart på vår blogg – här →

Översvämningar och hotet om övertäckning

Historiskt har Podoniftis varit benägen för översvämningar, särskilt under kraftiga regn. År 1994 drabbades Aten av en svår översvämning där bland annat Podoniftis svämmade över sina bräddar. 17 människor omkom i katastrofen, vilket satte strålkastarljus på strömmens risker och sårbarhet.

För att hantera detta har ytterligare delar av strömmen täckts över, vilket tyvärr har lett till förlust av många naturliga habitat. Det finns idag röster som förespråkar en fullständig övertäckning för att förhindra framtida katastrofer. Samtidigt kämpar flera miljöorganisationer och lokala föreningar för att bevara strömmens öppna delar och dess ekologiska värde.

Administrativa utmaningar hindrar utveckling

En av anledningarna till att området kring Podoniftis inte har utvecklats till ett attraktivt promenadstråk, likt det vid Chalandri-strömmen, är att den passerar genom fyra olika kommuner: Aten, Nea Ionia, Nea Filadelfeia och Nea Chalkidona. Dessa kommuner har haft svårt att enas om gemensamma åtgärder för att förbättra och underhålla området.

En ström med växlande lynne

Podoniftis är inte en ström som alltid uppträder likadant. Under torra perioder rinner den stilla och lågmält, som om den håller andan. Vattnet är då klart, långsamt och nästan meditativt i sin rytm. Men efter kraftiga regn visar den en helt annan sida. Vattnet kan svälla på bara några timmar, forsa med en kraft som känns både levande och farlig. Det tidigare så milda bruset blir till ett rytande, och den annars fridfulla flodfåran förvandlas till en dånande ström av forsande och virvlande vatten. Då förstår man varför diskussionerna om övertäckning och flodsäkerhet aldrig försvinner från den lokala debatten. Det är som om Podoniftis vill påminna staden om sin urkraft – om att den funnits här långt innan den förgängliga betongen.

En djungel mitt i staden

Att promenera där i dagsljus är en upplevelse i sig. Solens strålar silas genom lövverket och skapar ett spel av ljus och skugga på bankerna. Små ödlor solar sig på varma stenar, medan fjärilar och trollsländor dansar över vattenytan. Ljudbilden domineras av fågelsång, men också det dämpade bruset från trafiken längre bort – som påminner om hur nära staden ändå är. Doften av fuktig jord och växtlighet är tydlig, särskilt efter regn, då luften känns tung men frisk. Det är en plats för vila, men också för upptäckarglädje, särskilt för den som uppskattar att vistas i naturen.

I gryningens första blåa ljus, eller under skymningens rödaktiga övergång, får Podoniftis en alldeles särskild, annorlunda ton. Färgerna dämpas, men kontrasteras av fågelaktivitet – svalor, koltrastar och skator som byter plats i träden. Dimma kan ibland svepa in över vattnet, vilket ger landskapet en nästan filmisk kvalitet. Ljuset är mjukt och vandringen känns ofta meditativ.

Under fullmånens sken får det stilla vattnet en silveraktig lyster, och skuggorna från de vildvuxna träden breder ut sig över fåran som flyktiga, drömlika minnen. Luften är svalare, fågelsången tystnar och ersätts av dvärgugglans dova rop, medan vattnets rörelse blir tydligare, mer påtaglig. Det är en plats som inbjuder till kontemplation – ett nattligt samtal mellan människa och natur, stilla och tidlöst mitt i en stad som annars aldrig sover.

Namnet ”Podoniftis” – en etymologisk gåta

Namnet ”Podoniftis” tros härstamma från grekiskans ”pous” (fot) och ”nipto” (tvätta), vilket skulle kunna tolkas som ”fottvättaren”. Det finns flera teorier om detta, inklusive att strömmen användes för att tvätta fötter av resande eller pilgrimer. En annan teori kopplar namnet till det faktum att strömmen flyter genom området Nea Ionia, som innan 1922 års flyktingkatastrof kallades Podaradika – vilket kan ha gett upphov till namnet Podoniftis.

Ett besök värt mödan

För den som vill uppleva denna dolda pärla är det enklast att ta metron till Ano Patisia station och sedan följa Chalkidos-gatan västerut (se karta nedan). Efter ett par hundra meter öppnar sig en värld av grönska, fågelsång och porlande vatten – en påminnelse om naturens närvaro mitt i stadens hjärta.

Podoniftis är mer än bara ett vattendrag; den är ett levande vittne till Attikas historia och en symbol för naturens uthållighet. Att bevara och uppskatta denna naturliga resurs är avgörande för hela områdets ekologiska och kulturella framtid.

Hitta dit

Källor

• https://gexynet.com/the-stream-of-podoniftis/
• Wikipedia podoniftis
• ’https://greektraveltellers.com/blog/the-buried-rivers-of-athens
• https://greektraveltellers.com/blog/the-buried-rivers-of-athens

Loutrakis varma källor har varit kända sedan urminnes tider och staden omnämns redan i antika texter som staden Θέρμαι (Thermai) – berömd för sitt helande vatten, en av naturens stora gåvor till området. Själva ortnamnet talar fortfarande sitt tydliga språk: ”Loutra” betyder bad på grekiska, och ”Loutraki” är just den lilla badorten vid källorna.

Dagens moderna Loutraki breder ut sig längs strandlinjen, nästan hela vägen till Korintkanalen, med höga byggnadskomplex, otaliga hotell, breda trottoarer, caféer, barer och tavernor som avlöser varandra i ett ständigt semesterbrus. Det är ett livligt och välbesökt resmål – men inte en stad som faller alla i smaken rent estetiskt, särskilt inte för den som letar efter charm eller arkitektonisk skönhet.

En kurort med grandeur

Men Loutraki har ett annat lager, en historia som är lätt att missa bakom strandbarerna. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns här en storslagen vision: att skapa en exklusiv kurort för överklassen, med eleganta badanläggningar och ett kasino som lockade gäster från hela Europa. Vackra byggnader i nyklassicistisk och europeisk stil kantade stadens gator. De bar med sig en känsla av kontinentalt självförtroende – pelare, balustrader, kupoler mot havet. Loutraki var inte bara en badort. Det var en kurort med elegans och grandeur.

Men prakten blev inte långlivad. Under 1900-talet drabbades Loutraki av en serie förödande jordbävningar som gång på gång skakade staden i sina grundvalar. Det som en gång byggts för att imponera – med marmor, utsmyckning och blick mot havet – slogs flera gånger i spillror.

Här och där längs strandvägen skymtar gamla hotellbyggnader – övergivna eller halvt återställda – många av dem en gång praktexempel på eklektisk stil – som viskar om en svunnen tid, där bleknad elegans och förlorad stolthet ännu dröjer kvar i fasaderna och i de en gång lyxiga verandorna med magnifik utsikt över havet.

Pigi – den ursprungliga källan

Bara några steg längre bort längs strandpromenaden, intill den lilla bysantinska kyrkan tillägnad Agios Andreas – Loutrakis skyddshelgon – finns det gamla Loutrakis verkliga hjärta bevarat. Här ligger platsen som en gång utgjorde själva centrum för stadens identitet som kurort: den ursprungliga källan, Pigi, och den halvcirkelformade byggnaden från 1930-talet som omsluter den. Att den nu delvis restaurerats och öppnats upp för besökare kom som en mycket glad överraskning.

Man kan säga att byggnaden inte bara inrymmer den ursprungliga källan – den tycks snarare ha vuxit fram ur själva berget. Klippan där källans vatten porlar ur skjuter fram mitt i rummet, omgiven av kolonner och mosaiker, som om arkitekturen formats för att hedra naturens egen närvaro.

Det halvcirkelformade huset ritades av Leonidas Bonis och smyckades magnifikt med färgstarka mosaiker av konstnären Stefanos Xenopoulos från Zakynthos, tillsammans med hans elever.

Byggnaden uppfördes mellan 1931 och 1934, i en tid då Loutraki reste sig efter jordbävningen 1928 och åter satsade på sin roll som kurort. Inuti, där vattnet fortfarande porlar ur klippan, ligger en liten bassäng inramad av en enkel, harmonisk kolonnrad.

Praktfull mosaik och antik mytologi

De färgstarka mosaikerna i byggnadens inre är som en poetisk hyllning till vattnet, ljuset och mytologin. Besökaren möts av vattennymfer – Nereider – både vid ingång och utgång, och under kupolen i rummets mitt breder en magnifik scen ut sig: solguden Helios i sitt fyrspann sveper in över havet medan nattens gestalt långsamt drar sig undan.

Kring kupolen dansar skogens nymfer – Dryaderna – i ett bukoliskt landskap fyllt av rörelse, växtlighet och musik. Satyrer spelar flöjt, och från ena sidan låter Pan själv sin melodi smyga in i rummet.

Mosaikernas intensiva färgpalett – med guld, blått, terrakotta och djupa gröna toner – lyfter fram varje scen med liv och värme. Motiven är inte slumpmässiga: de följer en tydlig berättarstruktur – början, mitt, slut – där både naturen och det helande vattnet får spela huvudrollen.

Loutrakis varma källor i dag: det moderna termalbadet

Loutrakis varma källor har i över två tusen år varit stadens livsnerv – från antikens Thermai till dagens moderna badkultur. Den historiska källan Pigi bär fortfarande spår av en annan tid, men traditionen lever vidare i en ny form.

I Loutraki Thermal Spa erbjuds vattenbaserade terapier, massage och återhämtning i ljusa, samtida miljöer där det mineralrika vattnet fortsatt spelar huvudrollen. Här förenas det gamla med det nya – hydroterapi och behandlingar med rötter i en mångtusenårig tradition, men anpassade till dagens behov av vila, stresslindring och återställande balans.

När man lämnar Loutraki bakom sig och följer vägen västerut, väntar en annan plats vid kusten – mindre känd, men med en historia som också sträcker sig tillbaka till svunna tider. I nästa artikel besöker vi Heraion, en lite bortglömd helgedom tillägnad gudinnan Hera, byggd precis vid havet – där man kan simma alldeles intill den antika marmorn.

💧 Fakta: Loutrakis varma källor

Vattnets egenskaper:
– Klor-natriumhaltigt
– Lågt mineralinnehåll (oligometalliskt)
– Svagt alkaliskt (pH 7,2–7,3)
– Svagt radioaktivt
– Temperatur: 30,4–34,5 °C
– Radioaktivitet: 14 Mache-enheter

Traditionellt använt vid behandling av:
– Artrit och kronisk reumatism
– Diskbråck och spondylit
– Åderförkalkning och högt blodtryck
– Gall- och njursten
– Matsmältningsbesvär, kronisk förstoppning och övervikt
– Diabetes, kronisk hepatit och pyelonefrit (njurbäckeninflammation)

Källor

• Loutraki Municipal Thermal Spa
• Tidningen Kathimerini om Loutraki
• Loutraki blogg
• Loutraki Thermal Spa

Fler artiklar i kategorin Upptäcktsfärder →

🔔 BOKA NU: Unika stadsvandringar på svenska i Aten | Begränsat antal platser 📅

På våra guidade turer utforskar vi några av dessa platser. Vi går in där andra går förbi – bakom en låst port, nerför en smal trappa, genom dörrar som ser ut att leda ingenstans. Men våra steg leder alltid vidare.

Vi passerar övergivna valv, undanskymda rum och murar med gåtfulla inristningar. Vi upplever staden från ett nytt perspektiv, där det förflutna blir levande på nytt.

✨ Tipsa gärna någon du känner som ska besöka Aten i vår! 📣

Guidade turer i Aten – ett smakprov på rutten

En av platserna vi besöker är Hadrians vattenreservoar, vid det populära torget Dexameni i stadsdelen Kolonaki. Den romerske kejsaren Hadrianus, som älskade den grekiska kulturen, ville skapa ett ”Nytt Aten”, Hadrians Aten. För detta behövdes förstås vatten – en livsnerv för varje ny stad. Nästan tvåtusen år senare, på 1800-talet, när Aten på nytt skulle byggas upp som den nya grekiska statens huvudstad, var vattenförsörjningen återigen ett stort bekymmer. Då återupptäckte man nästan av en slump Hadrianus gamla akvedukt, en oväntad gåva från historien som än en gång kom att ge staden liv.

Vi tar oss också ner under ytan i den Ryska kyrkans katakomber. Där, under det eleganta marmorgolvet, leder en oansenlig lucka ner till hemliga gångar och mörka kammare, där historien vilar tyst men påtagligt närvarande.

En annan av våra hemliga stationer är resterna av Themistokles försvarsmur – överraskande bevarad mitt i ett modernt trapphus, där den samtida byggnaden tycks ha vuxit upp kring och över det antika stenverket. När man vågar sig ner för den ödsliga trappan möter man plötsligt muren, en tyst men kraftfull påminnelse om det antika Atens försvarsverk och stadens långa historia.

Gestapos gamla häkte är ytterligare en plats vi besöker med varsamhet. Här har man medvetet låtit väggarna tala fritt, med minimal påverkan utifrån. Märken och föremål berättar om en mörk tid i nygrekisk historia.

Mitt i stadens pulserande hjärta väntar också arkadgångarna – halvt dolda, undanskymda gallerior som kopplar samman centrala gator och kvarter. De är inte antika, men har varit ett karaktäristiskt inslag i Atens gatubild sedan efterkrigstiden. Under flera decennier fungerade de som livliga kommersiella nav, där affärer, hantverk och vardagsliv flödade genom de täckta gångarna. Idag är många av dem tystare, delvis övergivna – men de bär fortfarande spår av ett annat Aten.

På vår väg stöter vi även på Ernst Zillers residens – en gång en praktfull herrgård, idag en tyst påminnelse om den elegans som präglade stadens centrum innan moderniseringen tog över. Ziller var en inflytelserik arkitekt under 1800-talets slut, vars byggnader kom att forma det neoklassiska Aten vi ser än idag.

I skuggan av stadsmyllret ligger Grodön (Βατραχονήσι) och Ilissos-flodens bortglömda fåra – en oas mitt i centrum, ett vilt och dolt område där staden och naturen lever sida vid sida. Någonntans på vägen dyker en märklig relief av guden Pan upp, endast synlig för den som vet att leta.

En annan mystisk plats är den så kallade Kluvna Klippan, eller Lilla Lykavittos, kring vilken fantasifulla myter fortfarande florerar, även om den rent geologiskt betraktas som en naturlig formation.

Vidare kommer vandringen att leda oss förbi två små kapell, anspråkslösa men viktiga för grekisk historia, samt över kullen Filopappou längs den konstfulla gångstigen skapad av den berömde arkitekten Dimitris Pikionis.

Varje plats vi besöker bär sin egen gåta, sin egen dolda berättelse. Vår tur handlar inte om att ge dig alla svar, utan snarare om att öppna dörrar till frågor du kanske aldrig tidigare ställt. Vi rör oss försiktigt, medvetet, genom lager av glömska, nyfikenhet och respekt.

Turerna är designade för att ge utrymme för eftertanke och fantasi. När du följer med oss, kliver du inte bara in i historien – du blir en del av den. Det handlar om att se och känna Atens puls från en plats där det vanliga turistögat sällan når.

Här kan du få följa en av våra stadsvandringar genom det mindre Aten >>

Våra turer är mer än bara rundvandringar. De är långsamma upptäcktsfärder i Atens verkliga själ, äventyr bortom vanliga turiststråk, in i stadens tidlösa hemligheter. Vi talar svenska och finns där för att dela med av våra kunskaper, men också för att ge dig tid att reflektera över det du ser.

Turerna kommer pågå hela våren 2025 – från mars till juni.

Frågor eller bokning? Kontakta oss: 📞 0046 722 029786 📧 contact@greekexpedition.com (vi pratar svenska).

Mer information på vår bokningssida >>

✨ Tipsa gärna någon du känner som ska besöka Aten i vår! 📣

Vi vill med detta nyhetsbrev bjuda in dig till vår kajuta, där vi delar med oss av de senaste upptäckterna från seglatserna genom Greklands rika och varierade landskap.

Om du inte redan prenumererar på vårt nyhetsbrev, kan du ansluta – helt gratis – till Expeditionen genom att följa denna länk>>

Ta plats vid kartbordet och följ med oss när vi med loggboken i hand, navigerar genom historiska landskap, utforskar naturens under och dyker djupare in i den grekiska mytologin.

De grekiska gudarnas födelse

⚡🏛️ Vi har nu lanserat en spännande ny serie om de grekiska gudarna!

I den första delen, ”Kosmogoni,” tar vi dig med från Olympens höjder till Tartaros djup. Vi utforskar den antika mytologins ursprung och de episka berättelserna som påverkat vår kultur och fortfarande inspirerar vår fantasi. 📜✨

Hela artikeln hittar du här: Grekiska gudar, en öveskådlig bild, del 1

Upptäcktsfärd i Morea med Expedition Grekland

🌄 När vi bläddrar vidare genom loggboken, landar vi i Peloponnesos. I vår artikelserie ”På avvägar i norra Peloponnesos” utforskar vi historiska ruiner och natursköna landskap. Följ med oss när vi avslöjar de dolda skatterna i denna mångskiftande region, där varje kapitel bjuder på nya insikter och oväntade upptäckter. 

Slingrande vägar upp till Stymfalia

🏞 Vidare i Expedition Greklands loggbok noterar vi en lärorik avstickare till Miljömuseet vid Stymfalia-sjön. Här kombineras natur och kultur, och vi får en inblick i regionens ekosystem och historia 🦆🌿

Viktig påminnelse

❗Expeditionen Greklands guidade svenskspråkiga turer i det hemliga Aten startar igen 4 september❗

🏛️ Upptäck hemliga valv, underjordiska gångar, kryptor och katakomber som gömmer sig under affärsgatorna i centrum. Vandra på outforskade stigar, kliv in i underjordiska skattkammare, se staden med nya ögon, på ett annorlunda sätt.

🚶🏾‍♀️ Boka din plats på Expedition Grekland redan nu 🚶🏼

Boka tur >>

Var med och stöd vår vision

Tillsammans med denna sommarhälsning vill vi bjuda in dig att bli en del av vår gemenskap.  Att dokumentera och dela dessa berättelser och upplevelser kräver resurser och engagemang. Vår vision om att utforska det unika kulturarvet står inför utmaningar och behöver ditt bidrag för att fortsätta.

Om du uppskattar våra berättelser och vill stödja Expeditionen, kan du överväga att göra en donation. Varje litet bidrag hjälper oss att hålla denna unika utforskning levande.

🙏 Tack för ditt stöd! ❤️

Skanna QR-koden nedan för att donera via Swish, eller swisha direkt till 0722 029786 – Georges Xyftilis, expeditionsledare.

Donationssida: Besök vår donationssida

Innan vi kastar loss igen

⛵ Innan Expeditionen återigen hissar segel och styr ut mot nya äventyr, vill vi rikta ett innerligt tack för ert intresse och engagemang i vårt arbete. Att få dela Greklands skatter med allt fler nyfikna upptäcktsresande och att se vår gemenskap växa för varje månad gläder oss enormt.Med dessa ord önskar vi er en fortsatt händelserik sommar fylld av glädje, fantastiska upplevelser och nya upptäckter. Våra egna rapporter från de grekiska farvattnen fortsätter oförtröttligt. Snart ses vi igen med nya berättelser från våra resor.🌻 Ha en fortsatt härlig sommar! ☀️

Äldre inlägg

• 
  Sjösättning av flaggskeppet
  av Georgios X
• 
  Några iskalla fakta om Grekland
  av Georgios X
• 
  Misirlou – egyptisk flicka intar världen
  av Ulf Björkman
• 
  Dodekaimeron 2022 – 2023
  av Georgios X
• 
  Domna Samiou – galjonsfigur inom grekisk folkmusik
  av Ulf Björkman

I första delen av vår resa i norra Peloponnesos hade vi kommti fram till Mantineia, där de antika ruinerna i kombination med den fantastiska naturen bjöd oss på en förtrollande färd genom årtusendena. I denna andra del färdas vi vidare på slingrande vägar genom den magiska högplatån.

En egendomlig helgedom

I hjärtat av bergsslätten Mantineia, i norra Peloponnesos, finns en unik byggnad med en minst sagt ovanlig arkitektur: kapellet Agia Foteini , byggt under 1970-talet. Med sin fascinerande blandning av bysantinska element, antik grekisk arkitektur samt en del modernistiska inslag, sticker den ut som ett udda monument i mitten av högplatån.

Kyrkan konstruerades med endast återvunna material vilket var ovanligt då den byggdes. Arkitekten som ledde arbetet, Kostas Papatheodorou, betraktade detta som sitt livs verk och övervakade varje detalj noggrant.

Inuti kyrkan finns ikoner och mosaiker med motiv från både kristendom och grekisk mytologi. Här avbildas helgon som påminner om antika filosofer. Även avbildningarna av Jesus och Jungfru Maria, har fått en mer modern prägel än vad som brukas i ortodox ikonografi.

Den Grekiska Kyrkan motsatte sig initialt dessa ingrepp men den lilla kyrkan godkändes som ortodoxt tempel till slut. Idag är Agia Foteini en populär plats för bröllop och dop, uppskattad för sin unika arkitekurstil och betydande kulturella värde.

Mer utförligt om Agia Foteini och dess skapare här:

Kapsia-grottan, ett naturens glyptotek

Efter att ha lämnat den besynnerliga lilla kyrkan fortsätter vi vår resa i norra Peloponnesos, genom Mantineias bergsslätt, fram till den relativt okända Kapsia-grottan. Den är rankad som en av de tio mest imponerande grottorna i Grekland och beundrad för sina unika och färgrika stalaktiter och stalagmiter. Den upptäcktes 1887 av den franske arkeologen Gustavus Fuser och har sedan dess blivit en betydande plats för speleologisk forskning.

”Miraklernas sal” är utmärker sig speciellt för sina fantastiska formationer i starka röda, gula och blå nyanser.

Inne i grottan har man hittat mänskliga benrester och lerkärl som vittnar om en katastrofal översvämning under medeltiden, då människor tog sin tillflykt till grottan men blev instängda och drunknade. Utgrävningar har även avslöjat spår av äldre fornlämningar som visar på mänsklig närvaro redan från yngre stenåldern.

Högt upp i Moreas berg

Det bär av uppåt nu, längs slingrande serpentinvägar, högt upp till norra Peloponnesos bergstrakter, med toppar på över 2000 meters höjd. I väst reser sig den majestätiska Erymanthos, i öst imponerar bergskedjan Kyllini och i norr Aroaneia-bergen, eller Helmos som de också kallas. Bland dramatiska sluttningar och djupa, skogklädda dalar, möter vi en annorlunda värld av storslagen naturskönhet och uråldrig historia.

Vårt mål är floden Ladons källor, som anses vara en av de vackraste platserna i hela denna landsdel. Från källorna forsar det kristallklara vattnet fram genom grönskande landskap och skapar en idyllisk miljö. Floden slingrar sig genom dalgångar tätt beväxta med plataner och har historiskt varit känd för sin ypperliga naturskönhet och sina klara porlande vatten.

Den antike geografen och upptäcktsresande Pausanias beskrev Ladon som jordens vackraste flod. Den är idag ett populärt mål för naturälskare och äventyrare. Längs floden finns också flera forellodlingar, där man kan avnjuta en måltid intill de strida forsarna och insupa områdets rofyllda atmosfär.

Tyska befästningar från andra världskriget

De tyska artillerifästningarna från andra världskriget dyker upp här och där under vår resa, särskilt på strategiskt viktiga platser. Dessa lämningar vittnar om en mörkare period i Greklands historia och påminner oss om de konflikter som har format landet. De förfallna, betongbunkrarna och kanonställningarna, står som tysta vittnen över de krigshändelser som utspelade sig här. De ger oss en insikt i den geostrategiska betydelsen av dessa trakter och påminner oss om de svårigheter som folket genomlevde under krigets dagar.

Pausanias vinranka

Vid den lilla byn Pagrati, strax söder om Ladons källor, i norra Peloponnesos, stannar vi till för att beskåda den legendariska vinrankan som Pausanias, redan år 200 e.Kr. beskrev som ett anmärkningsvärt fenomen. Belägen i Kalavryta kommun, i norra Peloponnesos, tros denna uråldriga ranka vara över 2 200 år gammal. Den beräknas ha en total längd på över 100 meter.

Vinrankan har genom århundradena växt ihop med andra lokala plantor och är idag ett skyddat naturminnesmärke. Trots att den inte bär frukt, blommar den varje vår och utgör en imponerande och sällsynt syn. Vinrankans förvridna och knotiga grenar sprider sig över Agios Nikolaos kyrkans stora trädgård, vilket gör platsen en unik och fascinerande attraktion att besöka.

Miljömuseet vid Stymfaliasjön

Efter att ha utforskat många fascinerande platser på vår resa, avslutar vi vår färd genom att besöka det enastående Miljömuseet vid Stymfaliasjön. För att komma dit färdas vi åter på vindlande vägar som skär genom det oerhört vackra landskapet i Korinth-regionens höga bergstrakter.

På en platå omgiven av majestätiska berg, vilar sedan urminnes tider den legendariska sjön Stymfalia, känd för Herakles bragd att dräpa de köttätande fåglarna, Stymfaliderna. Miljömuseet ligger som en undangömd pärla vid sjöns sida.

Stymfaliasjön är en viktig del av regionens ekosystem och ingår i det europeiska nätverket av skyddade områden, NATURA 2000. Miljömuseet vid Stymfaliasjön spelar en viktig roll i att öka medvetenheten om ekologisk balans och behovet av att skydda miljön.

Museet är uppdelat i två huvudsektioner: den första fokuserar på miljön och presenterar regionens unika geologi, flora och fauna. Den andra beskriver hur dessa naturliga förutsättningar genom årens lopp har påverkat mänskliga aktiviteter som jordbruk, fiske och biodling.

Byggnaden, med sin glasfasad och panorama-utsikt över sjön, harmoniserar väl med det omgivande landskapet och erbjuder en vacker utsikt över området.

Museet använder olika uttrycksmedel och audiovisuella verktyg för att förbättra besökarens upplevelse. En av de mest imponerande permanenta utställningarna är ett tvärsnitt av sjön, där besökarna kan observera lokala växter och fiskar på nära håll.

Miljömuseet öppnades år 2010 som en del av The Piraeus Bank Group Cultural Foundation- PIOPs museinätverk, i samarbete med EU och den grekiska staten. Nätverket består av sju olika temamuseer utspridda över hela Grekland. Läs mer om museinätverket här >>

En mer detaljerad artikel om museet, dess utställningar och betydelse för regionens kultur och miljö kan du hitta här:

Du kan också ladda ner museiguiden som pdf här>>

Vår resa fortsätter

Denna resa genom Peloponnesos har varit en djupdykning i det genuina Grekland, där varje steg avslöjat nya lager av dess natur- och kulturarv. Vi har vandrat längs uråldriga vägar, mött spår av mytologins gudar och hjältar, och förundrats över landskapets mångfald. Från stilla sjöar och dolda stränder till övergivna tågstationer och krigsbefästningar, varje plats har berättat sin egna unika historia.

Vi har inte bara utforskat fysiska platser, utan också rest genom tidens lager, där varje epok har satt sitt avtryck på landskapet. Vi har smakat på lokala viner, vandrat genom antika ruiner och upplevt naturscenerier som inspirerat poeter och vetenskapsmän.

Men detta var bara början. I framtida inlägg kommer vi att dyka ännu djupare in i varje enskild plats vi här beskrivit och utforska ännu mer av den mångsidiga peloponnesiska halvön.

Anslut – helt gratis – till Expeditionen för att hålla dig ajour med nya inlägg och andra uppdateringar.

Gå till första delen av serien På avvägar i norra Peloponnesos här>>

Urval av bilder från Del 1

Kakia Skala – den OndaTrappan

Paradisstränder längs den gamla vägen till Korint

Vid Korintkanalens mynningar

Nemea – på vinets vägar

Mykensk pyramid

Lerna, en mytompsunnen plats där vattnet dyrkades

Det övergiva jänvägsnätet

På avvägar i norra Pelopopnnesos

Källor: Wikipedia
https://spilaiokapsia.gr/en/main-home
Pireus Bank Group Cultural Foundation

Den gamla nationella vägen, Παλαιά Εθνική Οδός, från Aten till norra Peloponnesos, slingrar sig igenom ett omväxlande och högst imponerande landskap, som man går miste om när man reser via den nya snabba Olympia-motorvägen. Den gamla vägen är visserligen svårare att färdas på och resan blir betydligt långsammare, men bjuder på en riktig djupdykning i det som utgör det genuina Grekland.

Den svåra passagen mellan Attika och norra Peloponnesos

40 km väster om Aten kör vi igenom Kakia Skala, också känd som Skirons klippor. Det är en dramatisk och mytomspunnen region där landskapet är lika farligt som det är vackert. Kakia Skala har sedan antiken betraktats som en svår passage mellan Attika och Peloponnesos, alltid fruktad för sina faror. Även i modern tid har sträckan varit ökänd för sina många trafikolyckor.

Enligt grekisk mytologi, lurade här banditen Skiron på sina offer. De blev tvingade att tvätta hans fötter, innan han sparkade dem ned för stupet till ett väntande sköldpaddsliknande monster.

Den smala vägen som slingrar sig längs klippkanten erbjuder en nervkittlande färd, där varje kurva avslöjar nya, hisnande vyer över det Egeiska havet. Det är en plats som påminner besökaren om Greklands rika och ofta dramatiska historia.

Efter att ha passerat Kakia Skala och innan vi når norra Peloponnesos, lockar små avstickare från den centrala vägen med flera okända, paradisiska stränder. Här kan man finna en fridfull tillflykt som inte många känner till. Små tavernor längs kusten erbjuder havets läckerheter, serverade med en enkelhet som bara de initierade får åtnjuta. Dessa dolda pärlor, långt från de sedvanliga turiststråken, bjuder på en autentisk och rofylld upplevelse, där tiden verkar stå stilla.

Vid Korintkanalens mynningar

När vi närmar oss Korintkanalen, tar vi en liten omväg via kanalens norra mynning och fornlämningarna vid Diolkos. I antiken började här en stenlagd väg som möjliggjorde transport av båtar över land, från Korintiska viken till Egeiska havet. Detta gjorde det möjligt för fartyg att undvika den farofyllda och långa omseglingen av den Peloponnesiska halvön.

Vid norra mynningen i Diolkos, såväl som vid den södra där det lilla samhället Isthmia ligger, finns idag små självsänkande broar som elegant dyker under vattenytan när båtar passerar. Från broräckena kan man beskåda de stora reguljära broarna som sträcker sig över Korintkanalen, ett imponerande skådespel som får oss att tänka på både antik ingenjörskonst och modern teknik.

På vinets vägar i Nemea

Vi passerar Korinth och fortsätter vår resa till Nemea, en region känd för sina rika vinodlingar. Nemea är hem för Agiorgitiko-druvan, som producerar ett av Greklands mest respekterade viner.

Området har också djupa historiska rötter. Den utgjorde en gång platsen för de Nemeiska spelen, en av antikens viktigaste idrottstävlingar. Även legenden om Herakles och lejonet från Nemea ger en mytisk aura till hela regionen.

Längs de så kallade vinets vägar i Nemea finns en uppsjö av lokala vinproducenter som även erbjuder möjligheter till vinprovning. Det böljande landskapet, med sina vidsträckta fält av gröna vinrankor, frodiga bergsplatåer och pittoreska byar, bjuder resenären att utforska den på djupet, till fots eller med bil.

De mykenska pyramiderna

Vår resa tar oss nu till byn Elliniko, strax sydväst om staden Argos. Där står den bäst bevarade av de berömda mykenska pyramiderna – fascinerande strukturer vars ursprung och syfte fortfarande diskuteras livligt av forskare.

Det råder delade meningar om när pyramiden i Elliniko byggdes. De flesta uppskattningar placerar dess uppförande runt 4e århundradet f.Kr., medan nyare dateringsmetoder har föreslagit att den kan vara så gammal som från mitten av 3e årtusendet.

Pausanias, den antike grekiske upptäcktsresande geografen, beskrev ca 200 e.Kr. ett liknande byggnadsverk i området som han ansåg var ett gravmonument för soldater som stupat i strid. Andra teorier föreslår att pyramiden kan ha fungerat som en fästning eller signalstation.

Dessa antika strukturer visar de tekniska färdigheter som en gång i tiden utövades här. I området finns även många andra viktiga fornlämningar, vilket gör regionen Argolis till en plats av stor arkeologisk och kulturell betydelse.

Vattendyrkan vid Lerna

Vi följer i mytologins fotspår till sumpmarkerna vid Lerna, platsen där Herakles utkämpade sin episka strid mot den Lerneiska Hydran. Detta område, vid Argolis-buktens västra kust, var en gång tätt förknippat med den antika kulten av det flytande elementet, vilket ger Lerna en särskild plats i grekisk mytologi och historia. Här har sedan urminnes tider guden Poseidon dyrkats. Här fanns också den mytiska sjön Alkyonia, som ansågs vara bottenlös och en av ingångarna till underjorden – Hades rike.

Lerna har genom tiderna beskrivits på många sätt: som en flod, en källa och en sjö, och även som en slätt. Utgrävningar under de senaste åren har påvisat mänsklig närvaro sedan yngre stenåldern. Dessa olika beskrivningar speglar den rika och komplexa historia som präglar denna plats.

Peloponnesos övergivna järnvägsnät

Längs hela vår resa stöter vi på många övergivna tågstationer, överbevuxna järnvägsspår, kvarlämnade rostiga lok och gapande tomma personvagnar. Det är resterna av vad som inte alltför länge sedan var ett smalspårigt men vitalt järnvägsnät som spände runt Peloponnesos. Det sträckte sig genom magnifika bergsområden, slingrade sig mellan pittoreska byar och erbjöd fantastiska vyer .

Efter andra världskriget började järnvägen sakta förfalla. Trots ständiga reparationer och försök till återuppbyggnad ledde de senare årens ekonomiska kriser till att all gods- och passagerartrafik på Peloponnesos smalspåriga järnvägsnät avbröts 2011.

Idag ligger spåren övergivna, täckta av löv och rost, som tysta vittnesbörd om en svunnen era av grekisk industri och transport.

Bergsslätten Mantineia

Härnäst träder vi in i regionen Arkadien och färdas genom det böljande landskapet på högplatån Mantineia. Vi beundrar solens förtrollande ljus som reflekteras över de mjuka kullarna och frodiga ängarna. Mantineia är inte bara känd för sin naturskönhet, utan även för sin historiska och kulturella betydelse.

Mantineia ansågs vara guden Poseidons födelseplats. Havets gud har varit områdets beskyddare sedan urminnes tider. Denna region i Peloponnesos hjärta har inte bara starka mytologiska anknytningar, utan har också spelat en viktig roll i historien.

Det finns här åtskilliga fornlämningar som vittnar om mänsklig aktivitet redan från förhistorisk tid. När vi färdas genom Mantineia och ser ut över de vidsträckta vyerna, sveps vi med i historiens djupa strömmar. De antika ruinerna i kombination med den fantastiska naturen bjuder oss på en förtrollande resa genom årtusendena

På avvägar i norra Peloponnesos, del 2

I nästa del av vår serie kommer vi att besöka en egendomlig helgedom: Agia Foteini, med sin fascinerande blandning av bysantinska, antika grekiska och modernistiska element. Det lilla kapellet sticker ut som ett udda monument i mitten av högplatån Mantineia.

Vi ska vidare ta oss upp för Moreas höga bergkedjor och utforska floden Ladons källor vilka enligt Pausanias är den vackraste platsen i världen…

Anslut – helt gratis – till Expeditionen för att hålla dig ajour med nya inlägg och andra uppdateringar.

Missa inte del 2 av vår serie: På avvägar i norra Peloponnesos.

Urval av bilder från del 2

Agia Foteini, interiör

På väg till Ladons källor

Miraklernas sal

Pausanias vinranka

Tyska artillerifbefärstningar

Miljömuseet i Stymfalia

Källor: Wikipedia
https://spilaiokapsia.gr/en/main-home
Pireus Bank Group Cultural Foundation

Ett urval av anlagda hamnar

Det gångna året har vi på Expedition Grekland haft förmånen att lägga till vid en rad fantastiska kajplatser och dela med oss av våra upptäckter där. Idag bläddrar vi i loggboken och blickar akterut mot de mest engagerande färderna. Vi har valt ut några inlägg som inte bara har lockat flest läsare, utan också skapat mest diskussion. Dessa utvalda reseanteckningar belyser många unika aspekter av Grekland vilka inte alltid får den uppmärksamhet de förtjänar. Med denna nautiska antologi hoppas vi kunna erbjuda en rikare och mer mångsidig förståelse av de grekiska farvattnens nyanserade och skiftande natur.

Landgången mot språket och alfabetet

Det grekiska språket bär på en uråldrig historia och alfabetet är en viktig del av Greklands kulturella arv. Det brokiga virrvarret av bokstäver, som säkert rättfärdigar uttrycket rena rama grekiskan, utgjorde en av de viktigaste ankarplatserna för Expeditionen. Här tog vi oss tid att gå igenom allt mellan skären Άλφα/Alfa och Ωμέγα/Omega.

Men ett språk är inte bara tal och skrift. Enligt lingvistisk forskning sker faktiskt endast en bråkdel av mänsklig kommunikation genom muntligt tal. Resten sker genom kroppsgester.

I samma avsnitt lotsade vi också våra passagerare igenom arkipelagen av färgstarka och roliga idiom som ger en glimt av Greklands humor och vardagsliv. Lyssna nu för att se! 😃

Expedition Greklands kulinariska landmärken

Expeditionen genomförde under året som gått flera spännande smakresor genom landets rika kulinariska landskap. Vi stakade ut en välsmakande färdrutt från enkla traditionella rätter fram till mer moderna gastronomiska kompositioner. Med hjälp av besättningen utforskades på djupet många av de autentiska smakerna som gör det grekiska köket så speciellt. I kabyssen har vi tillrett grekisk husmanskost med de bästa av olivoljor, seglat i hav av aromatiska örter och smakat på de näringsrika bladgrönsakerna χόρτα.

Anslut – helt kostnadsfritt – till Expeditionen och följ med oss på framtida resor och äventyr!

I musikens lastrum

Musik är en central del av den grekiska kulturen och speglar landets rika historia och djuprotade traditioner. Den utgör därför en stor och viktig del av Expeditionens båtlast. Midskepps under däck kan man ta del av inspelningsmaterial från olika grekiska genrer, som landsbygdsmusik, storstadsmusik, internationella succéer och, sist men inte minst, rebetiko.

I serien ”Grekisk musik på svenska” bekantar vi oss med svensk-grekiska gästartister som förenar två kulturer genom sina verk. Längs Expeditionens fartygsskott presenterar våra gäster unika samlingar av handgjorda instrument som bouzouki, laouto, tzoura och baglama. De lotsar oss också i labyrinten av grekiska musikskalor och traditionella rytmer.

Uffes irrfärder och reseloggar

I denna del av resan bjuder vi in våra passagerare att utan karta och kompass följa Ulf Björkmans reseskildringar från Grekland under 1970- och 80-talen. Det rika analoga fotomaterialet från denna tid tar oss tillbaka till en epok av frihet, äventyr, upptäckter och kulturella möten. Uffes reseskildringar fångar essensen av begreppet öluffa i den grekiska arkipelagen och ger en unik inblick i hur resandet såg ut för flera decennier sedan. De grekiska irrfärderna har fått enorm respons från våra läsare på sociala medier. De har väckt starka minnen och skapat stort engagemang.

Sidenvägen till Soufli

Staden Soufli, belägen vid Evros-floden i norra Grekland, har en rik historia och tradition inom silkesproduktion. Inspirationen till denna långa färd kom från Svenska Institutet i Aten, som uppmärksammade oss på den lilla stadens unika kulturarv. Vi utforskade Souflis roll som historiskt centrum för grekisk silkesindustri och följde hela processen av både modern och traditionell produktion av sidentyger. Vi förtöjer även vid den närliggande 45 miljoner år gamla fossilskogen där flera förhistoriska megalitmonument kan beskådas.

Expeditionen kastar loss mot nya horisonter

Expedition Grekland kommer att fortsätta sina spännande färder på mindre kända grekiska farvatten. Framöver planerar vi bland annat besök hos en grekisk bouzoukimakare, där vi på djupet utforskar hantverket bakom detta ikoniska instrument.

Vi kommer även att bege oss till Atens observatorium för att lära oss mer om den grekiska astronomins historia och stjärnhimlen över Grekland. Vi kommer bland annat att bekanta oss med den för oss mindre kända stjärnbilden Ophiuchus – Ormbäraren, som dock var en av de viktigaste under antiken.

Dessutom kommer Expedition Grekland inom snar framtid att undersöka det traditionella silversmidet i Giannena/Γιάννενα, en stad historiskt känd för sina skickliga hantverkare. Och detta är bara början – mycket, mycket mer väntar på att utforskas, upptäckas och delas.

Anslut – helt kostnadsfritt – till Expeditionen och följ med oss på framtida resor och äventyr!

Var med och aktivt stöd vår vision

Vi har märkt att många av våra besökare har uttryckt intresse av att stödja Expedition Grekland. Nu erbjuder vi möjligheten att enkelt och säkert donera valfri summa via Swish.
Varje liten summa, hur liten den än är, betyder allt för vår fortsatta verksamhet just nu. Genom att swisha ett valfritt bidrag säkrar du Expeditionens framtid så att vi kan fortsätta utforska och dela med oss av det fantastiska annorlunda Grekland.
Skanna QR-koden nedan eller Swisha till 0722 029786 – Georges Xyftilis, expeditionsledare.
🙏 Stort tack för ditt stöd! 🙏

I denna del 2 av mina irrfärder ska jag fortsätta med ytterligare några rader om de första resorna jag gjorde till det land vars dragningskraft jag inte kunnat stå emot sedan dess. Med förhoppningen att Greklands-resorna ska bli alltfler under många år framöver.

1978. Bilresa istället för att öluffa

Stockholm – Tyskland – Belgien – Frankrike – Schweiz – Italien – Jugoslavien – Grekland Halkidiki – Kavala – Thassos – Alexandroupolis – Istanbul – Bulgarien – Ungern – Österrike – Tyskland.

Jag hade detta år planer på att göra en längre resa då jag hade chansen att vara ledig 6 – 7 veckor på sommaren 1978. Tillsammans med tre goda vänner bestämde vi att det skulle bli en bilresa genom Europa. Vårt vaga mål var att ta oss till Istanbul, om nu bilen skulle klara jobbet. Vi hade köpt en Ford Transit för några tusenlappar och byggt om den så att vi i nödfall skulle kunna sova i den alla fyra.

Grundidén var att vi skulle köra på småvägar så gott det gick. Nu ska ju denna text handla om irrfärder i Grekland och så blev det delvis till sist även denna gång. Efter långresan genom Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Schweiz, Italien och Jugoslavien så korsade vi till sist den jugoslavisk – grekiska gränsen. Vid den tidpunkten hade det gått ungefär 4-5 veckor sedan vi lämnat Sverige och påbörjat vår färd genom Europa.

Kavala – Thasos – Chalkidiki

När vi kom till Grekland insåg vi att tiden inte skulle räcka till ett besök i Istanbul om vi dröjde kvar i landet, vilket gjorde att det inte blev så mycket tid för Grekland denna gång. Jag hade redan varit helt kort i Thessaloniki ett par gånger de tidigare åren, och det blev dessvärre inte heller något längre uppehåll denna gång. Vi hann dock med att se delar av Halkidiki (Kassandra och Sithonia), samt charmiga Kavala.

Det blev också några dagar på Thassos, en fin ö som då var nästan helt oexploaterad. På Thassos hittade vi helt orörd natur och tomma stränder och vi kunde samla på oss lite lugn som vi trodde skulle behövas i Istanbul. Minns ett stopp för lunch i Alexandroupolis innan det var dags att ta sig an Miklagård/Konstantinopel/Istanbul. Men det är ju en helt annan historia.

Från Istanbul åkte vi sedan hem genom Bulgarien, Jugoslavien, Ungern, Österrike, Tyskland och Danmark. Vi hade åkt ca 1,300 mil, och bilen höll! Mycket tack vare små lokala verkstäder, lite olja, ett par sparkar, lite mer olja och en hel del kärlek.

1979. Återigen Grekland – första besöket på Amorgos

Stockholm – Köpenhamn – Hamburg – München – Aten – Amorgos – Sifnos – Aten – Amsterdam

Sommaren 1979 var det dags att öluffa i Grekland igen. Det skulle bli mitt sammanlagt fjärde besök i landet. Efter den långa bilresan 1978 kände jag att det skulle bli perfekt med ytterligare en interrailresa, min fjärde och förmodligen sista. (Det kan ju förstås hända att vi dammar av ryggsäckarna och ger oss ut på Europas rälsar igen, denna tanke har på senare år börjat bli alltmer frestande).

Det började med musikinspelningar i Stockholm

Redan 1977 hade jag bestämt mig för att öluffa ut till någon eller några för mig okända grekiska öar vid nästa resa. Under de åren jobbade jag med min trebetygsuppsats i musikvetenskap, tillsammans med en grupp andra studenter. En stor del av arbetet innebar att vi spelade in olika invandrargruppers musik i Storstockholm. Ett fantastiskt kul arbete som medförde att vi i gruppen fick upptäcka en uppsjö av bra och spännande musik.

I Rinkeby utanför Stockholm spelade vi till exempel in en bouzoukikurs för 10 – 12 åringar. De greker som höll i kursen rekommenderade oss att spela in det grekiska band som uppträdde på restaurang Morkullan i Stockholm. Man sa att detta band var av yttersta klass. Vi blev förstås nyfikna och tog kontakt med Morkullan (inte speciellt grekiskt namn men på 70-talet var Morkullan kanske Stockholms bästa grekiska restaurang). De förde oss genast i kontakt med bandet som spelade där.

Det visade sig vara fyra mycket trevliga och duktiga musiker som kallade sig för Toubeki. Vi gjorde många inspelningar med bandet under nästan en hel vecka och hann prata en hel del med dem. Jag hade bestämt mig för att den kommande sommaren tillbringa ungefär fyra veckor i den grekiska arkipelagen. Ville därför bland annat ha tips på bra grekiska resmål och fick till min glädje många förslag.

Vangelis (Evangelos Vlavianos), som spelade bouzouki i bandet, framhöll utan tvekan att ön Amorgos var fantastisk. Förutom att vara oerhört vacker hade ön också ett mycket rikt musikliv, berättade Vangelis, som har släkt på ön. Någon annan i bandet (övriga medlemmar var Giannis Alexandris, Nikos Moraitopoulos och Giannis Gerogiannis) nämnde Sifnos som favorit. Jag tog till mig dessa tips inför Greklandsresan 1979.

Amorgos – kärlek vid första ögonkastet

Ja, det kanske inte precis var det allra första ögonkastet, därför att ankomsten till hamnen Katapola, skedde mitt i natten, efter kanske 12 – 13 timmars båtresa på den slitna färjan Agios Georgios. De flesta färjor som gick till de mindre öarna hade ofta jobbiga ankomsttider, som jag minns det. Det var beckmörkt när vi klev i land, så det var inte mycket vi såg av ön.

Vid kajen hamnade jag med många andra helt spontant på en väldigt ålderstigen buss. En Dodge av årsmodell 1957, var det någon av medpassagerarna som sa. I denna sena timma bestämde jag således, utan att hinna tänka så mycket, att jag skulle ta mig till Chora, huvudbyn, som låg ca 20 – 25 minuters resa upp i bergen (idag tar samma tur kanske 10 minuter).

Chora och Katapola

Bussen stannade, så där vid fyra på natten, framför cafét/tavernan To Kastro. Det var ett ställe som senare skulle betyda mycket för mig, men det visste jag inte då. Nästa utmaning var att hitta någonstans att sova. Jag hade rest tillsammans med Terje, en norrman jag lärt känna på tåget, och vi bestämde oss snabbt för att följa med en lokal kvinna, Maria, som erbjöd rum att hyra. Så innan vi riktigt fattat vad som hänt, på bara några minuter, hade vi ordnat tak över huvudet, mitt i hjärtat av Chora.

Minns fortfarande hur det var att vakna upp i denna fantastiska by, precis så vacker som bilderna på alla vykort man sett från Grekland. Vitkalkade hus, smala gränder, åsnor och vänliga människor. Det kändes direkt att jag hade hittat helt rätt. Visst var Ios vackert, och även Korfu, men Chora på Amorgos var än mer fantastisk! Jag fick genast en påtagande känsla av att ha hittat hem!

Jag stannade denna första gång nästan hela tre veckor i Chora, bytte emellertid boende ett par gånger. Efter att Terje åkt hem, delade jag rum med en trevlig dansk, Jesper, och en australiensare, Phil (samt en ej namngiven mus som gladeligen åt av vårt bröd).
Vi turister, eller travelers som många valde att kalla sig, kom raskt in i bylivet. Det fanns på den tiden inte speciellt många tavernor eller caféer, än mindre barer, så man hamnade ofta på samma ställe som alla andra. Byns sociala mittpunkt var cafét/tavernan To Kastro, som låg där bussen från Katapola hade sin ändhållplats. Här lärde vi sakta men säkert lära känna folk. Jag samspråkade ofta med Parvas och hans familj, de som drev tavernan.

Simma i det stora blå

På dagarna ägnade vi oss mestadels åt att bada. Det fanns flera alternativ att välja mellan. Närmast, alldeles nedanför Chora, låg Agia Anna, den vackra klippiga bukten där delar av filmen Det Stora Blå spelades in. Andra gånger tog vi den gamla bussen till Katapola, för att därifrån åka badbåten ut till klipporna, där man kunde bada naken om man ville – polisen var dock inte överens med oss om det sista alla dagar i veckan. Ibland tog vi oss till fots ner till Katapola, vilket var en unik upplevelse, speciellt om man valde att ta åsnestigen ner, även om den vandringen tog sin lilla tid.

Efter de härliga dopp och simturer vi ägnat oss åt under dagen brukade många samlas på torget i Katapola. Där kunde man slå sig ner på något av de tre caféerna: To Kamari, Piraten eller Nikolettas, för att beställa mat och dryck. Torget såg annorlunda ut på den tiden, ännu opåverkat av det hotell som senare byggdes eller de solskydd och tak caféerna sedermera förseddes med. Det var en öppen, enkel mötesplats.

To Kamari, drivs idag av Michailis, son till Georgios och Evangelia, makarna som startade upp tavernan/caféet på den tiden. Maria, deras dotter, blev en viktig person för oss turister då hon pratade bra engelska och kunde agera som tolk. To Kamari känns för mig fortfarande som Katapolas centrum, även om man idag inte längre serverar så mycket lagad mat, utöver goda pajer och bakverk. Vi blev gärna sittande utanför dessa tavernor/caféer efter simturerna i det azurfärgade havet och solandet på de flata klipporna.

Oftast tutade busschauffören på oss Chorabor att det var dags att åka uppför berget. Men även chaufför-Vangelis behövde ibland vila och då fick vi åka till Chora med en lastbil. Vi satt då uppe på flaket, på träbänkar. Ett kapell var också uppsatt som skydd mot sol och vind. Redan efter ett par dagar visste jag att Amorgos var stället jag letat efter. På den tiden stötte man inte på så många turister där, vare sig i Chora eller Katapola.

Aegiali

Det tog ett tag innan jag fattade att det fanns en annan del av ön som också var fin, Aegiali/Αιγιάλη. Detta första år tog jag mig dock inte ända dit.

Det fanns inga färdiga vägar då, så man var tvungen att ta färja mellan öns två hamnar, alternativt gå en ca 4-5 timmars tur på åsnestigar över bergen. I slutet av 1970-talet var det färjan Marianna som utgjorde livlinan mellan de små kykladiska öarna (Μικρές Κυκλαδες) och Naxos. (Marianna var för övrigt en norsk fjordbåt som i Norge gått under namnet Vaeröy). Den sedermera legendariske Skopelitis var ägare och kapten på skutan, dessutom var han en mycket skicklig violinist.

De större färjorna trafikerade både Katapola och Aegiali, men på 70-talet kunde inte den senare hamnen ta emot fartygen ända in till kaj. Man fick istället hoppa eller klättra från färjan ned till småbåtarna, latzes/λάντζες, som tog passagerarna iland. Ganska otäck erfarenhet ibland, framför allt vid hård vind. Mer om Aegiali kommer i nästa avsnitt av irrfärderna (del 3).

Även om jag redan tidigare blivit helt frälst i landet Grekland, blev jag nu dessutom nykär i just ön Amorgos. Jag visste att jag skulle återvända. Och med facit i hand kan jag konstatera att det hittills blivit över trettio återbesök genom åren.

1979. Sifnos

Jag hade lovat mig själv att besöka två öar denna sommar. Jag öluffade även detta år ensam, men när jag minns dessa resor tänker jag att jag egentligen aldrig var helt ensam. Träffade folk hela tiden, dels nya bekantskaper, dels folk jag mötte under resans gång. Nu hade jag bara 10 dagar på mig att utforska en ny ö, innan mitt tåg gick norrut. Jag ville ju också hinna med att stanna några dagar i favoriten Aten. Flera personer jag träffat på Amorgos prisade Sifnos som en fantastisk ö. Så det blev min nästa anhalt på denna – min fjärde – grekiska irrfärd.

Jag kom till Sifnos direkt efter Amorgos i augusti 1979 och hade svår separationsångest över att behöva lämna min nyfunna kärlek. Men Sifnos blev en riktigt fin tröst, även om inte mötet med denna ö var lika starkt som det med Amorgos. Från nordvästra hamnen Kamares tog jag mig med en väldigt gammal buss raka vägen till bergsbyn Kastro, via det lite större samhället Apolonia.

Byn Kastro hade beskrivits för mig som mycket pittoresk och fin och det stämde verkligen! En fantastisk plats med bara två mindre nackdelar – det var ont om boenden och ingen riktig restaurang fanns att tillgå. Men vi hittade snabbt en liten diversehandel/ παντοπωλείον, som stundom serverade enkla maträtter i sin fina trädgård. Dessutom låg en liten strandtaverna vid den likaledes pyttelilla stranden, alldeles nedanför Kastro. Där erbjöds ofta enklare mat, även om det kunde ta ruggigt lång tid att få in beställningen.

En kväll beställde jag potatis och köttbullar. De goda potatisarna kom redan efter kanske 20 – 30 minuter, medan köttbullarna dröjde så länge att jag hann glömma bort dem (kanske på grund av den goda retsinan som man fick servera sig själv). Men när köttbullarna väl kom, efter närmare två till tre timmars väntan, var de välsmakande, omsorgsfullt kryddade och tillagade med kärlek.

Under de 5 – 6 dagar jag tillbringade på Sifnos, stannade jag större delen av tiden i denna lilla byn Kastro, med ett mindre avbrott för bankbesök i Apolonia. Hade lyckats hitta ett slags källarförråd att bo i, som jag delade med ett norskt par. Ett enkelt och oansenligt krypin, men utsikten var fantastisk. I öst kunde man skönja ön Antiparos, när det inte var för disigt.

Kastro var verkligen en pärla, där byborna inte verkade ha något större intresse av att exploatera sitt samhälle för turismens skull. Vid mitt besök sommaren 1979 bodde där kanske 10-15 turister, de flesta från Norge och vi trivdes alla väl i det lilla samhället. Jag hade turen att vara där den 15 augusti när Jungfru Marias himmelsfärdsdag firas, och fick uppleva den fina ceremonin i den vitkalkade byn.

Jag lovade mig själv att återvända för att utforska Sifnos mer ingående, vilket också skedde många år senare. Då besökte jag ön tillsammans med fru och barn, och vi blev väldigt förtjusta i byn Faros, på öns sydöstra sida, där vi bodde i någon vecka. Med Faros som bas fick vi chansen att uppleva stora delar av hela den vackra ön.

I år, 2023, kom vi tillbaka till Sifnos igen. Denna gång bodde vi bara tre nätter i ankomsthamnen Kamares. Men vi hann med en underbar vandring över bergen mellan Apolonia och Kamares.

Sifnos har definitivt en självklar plats på vår lista med favoritställen i Grekland.

1980-talet tar sin början

De två resorna 1978 och 1979 fick avsluta en epok där jag färdats med antingen tåg eller bil för att nå mina resmål. Interrail hade blivit en livsstil där resan var lika mycket en del av målet som det faktiska målet för resan. Vid 1980-talets början kände jag mig dock för gammal för interrail. Jag ville dessutom stanna lite längre i Grekland än de ca 3 veckor jag lyckats med de föregående åren, då tågresan fram och tillbaka tog sammanlagt ungefär en hel vecka.

I de förestående kapitlen av mina irrfärder kommer billiga flyg att spela huvudroll för hur jag reser. Men det är under de åren som min kärlek till Grekland fördjupas och framför allt till ön Amorgos.

1980-talet var årtiondet då jag började lära känna Grekland på allvar.

Här följer därför några rader om de första resorna jag gjorde till det land som kom att bli mitt favoritland. Mitt resande dit har fortsatt sedan dess och kommer förhoppningsvis att fortsätta flera år till.

1976. Den första färden

Stockholm – Köpenhamn – Hamburg – München – Milano – Bologna – Brindisi – Korfu – Aten – Ios – Sikinos – Thessaloniki – Amsterdam

Tack vare Interrailkortet kunde man på den tiden och på ett billigt sätt ta sig runt i Europa och därmed få möjligheten att se stora delar av de länder där kortet gällde. 1976 höjdes åldersgränsen för Interrailkort till 23 år (från 20 tror jag) så jag hade ett par år på mig att hoppa på tågen till kontinenten och så småningom till Grekland.

Redan 1975 började jag resa runt med tåg, men mest i Spanien och Frankrike. Jag stötte då ofta på en hel del andra tågluffare som hade rest runt i Grekland. De var överförtjusta efter sina besök i ett land som hade lyckats bli av med militärjuntan för bara något år sedan och som andades positivism, glädje och möjligheter. I slutet av sommaren befann jag mig vid franska Rivieran och insåg att varken tid eller pengar skulle räcka för att fortsätta till Grekland. Men redan då fattade jag beslutet. Nästa sommar skulle interrail-resan genom Europa leda till det efterlängtade Grekland. Och året därpå blev drömmen verklighet.

I Uffes fotspår upplever idag en ny generation resenärer samma äventyrsfyllda frihetskänsla på tåg genom Europa. Och med tåget tar du dig inte bara bekymmerslöst till destinationen, du bidrar aktivt till klimatomställningen genom att välja det mest hållbara transportsättet. Planera och boka din tågresa enkelt och smidigt på Trainline för ett minnesvärt och klimatsmart äventyr! Boka resa nu på Trainline >>

OBS! Genom att handla via våra länkar stödjer du oss ekonomiskt, utan extra kostnad för dig, så att Expedition Grekland kan fortsätta leverera kvalitativt innehåll. Mer om sponsrade länkar i vår integritetspolicy. Du kan också väja att aktivt stödja Expedition Grekland här >>
Vi uppskattar verkligen ditt stöd – det gör skillnad!

Precis som året innan, tågluffade jag ensam. Minns fortfarande hur spännande det var när tåget från Köpenhamn lämnade perrongen och jag äntligen var på väg. Den där speciella frihetskänslan av att ha en månads ledighet framför sig och inga andra planer än att på enklaste sätt ta sig med tåg till Grekland. Har alltid älskat att åka tåg och nu fick jag en rejäl dos av detta transportsätt.

Tågbyte i Hamburg, München och Milano för att sedan ta mig vidare till Brindisi, nere på Italiens klack. Vårt tåg från norra Italien kom fram mitt i natten och färjorna till Grekland gick bara på kvällarna, vilket innebar att jag tvingades vänta en hel dag i Brindisi. Detta var dock inte alls så tokigt visade det sig. Minns ännu idag den tidens Brindisi som en rätt häftig stad, en av de äldsta i Italien har jag förstått. Men nästa kväll hoppade jag förväntansfull på färjan till Korfu.

Korfu – inkörsporten

Denna ö blev alltså min första kontakt med Grekland och jag blev helt knockad! Redan vid ankomsten blev jag fullständigt överväldigad av öbornas värme och vänlighet. Deras nyfikenhet och genuina intresse fick mig att känna mig sedd, trots min ringa ålder, på ett sätt jag sällan upplevt tidigare. Och sist men inte minst – den underbart vackra naturen, de fantastiska stränderna, med sitt turkosa vatten, inramade av brant stupande klippor.

Väl framme i Korfus hamn hängde jag på ett rätt stort gäng unga människor i min ålder. Vi hamnade på campingen Kontokali, en bit utanför staden, där det fanns plats i sovsal för några drachmer per natt. Det var som att hamna i en stor familj med ungdomar från alla möjliga olika länder.

Visste inte speciellt mycket om Korfu, eller Κέρκυρα/Kerkyra, som det heter på grekiska, annat än det jag läst i broschyrer från Grekiska Statens Turistbyrå. Som så många andra hyrde jag moppe och såg stora delar av ön. En dag hyrde jag också bil tillsammans med två svenskar och en norrman. Upptäckte i stort sett resten av Korfu på detta sätt.

Minns att det var en lokal fest första kvällen i byn som låg bredvid campingen. En fantastisk kväll då jag bl.a. lärde mig att tycka om ouzo, slå botten ur vinflaskor och dansa Sirtaki. Bara en sån sak! Bra start, kände jag, på min första Greklandsresa.
Retsina hade jag svårare för detta första år men jag lyckades lära mig gilla drycken något år senare, trägen vinner. Tror jag stannade 4 – 5 dagar på Korfu.

Dina ultimata kompanjoner för äventyr i Grekland – omedelbar leverans

Med rätt reseguide i bagaget upptäcker du Grekland som en insider. Hitta ovärderliga tips utifrån dina intressen och resesätt. Många guider erbjuder även kartor, kulturella insikter och praktisk fakta. Välj och köp smidigt här:

• Wild guide of Greece
  En annorlunda reseguide för att upptäcka den dolda, vilda sidan av Grekland. Från öde stränder och smaragdgröna vikar till spektakulära grottor, utsiktsplatser och gamla ruiner. Över 1000 hemliga platser.
• Lonely Planets senaste utgåva om Grekland
  Perfekt för att utforska de berömda sevärdheterna men också för att följa mindre välbesökta rutter.
  
• Rough guide, senaste utgåva
  Praktisk reseguide till Grekland med en gratis e-bok med strukturerade listor över alla sevärdheter och skatter utanför de mest upptrampade stigarna
• För seglare: Greek Waters Pilot
  En seglarguide till de joniska och egeiska kusterna och öarna i Grekland

Aten – förälskelse vid första ögonkastet

Resan i Grekland skulle komma att präglas av tillfälligheter och att följa med strömmen, började jag inse. Jag var en i mängden av unga resenärer som alla verkade följa ungefär samma rutt: tåg till Brindisi, sedan färjan över till Korfu. Efter några dagar tog strömmen mig vidare till hamnstaden Patras, på fastlandet i Peloponnesos, varefter jag fortsatte österut mot Aten.

I Patras blev det mest en kort mellanlandning innan färden gick vidare mot huvudstaden och övärlden som hägrade långt borta i horisonten. Men just den känslan av frihet och äventyr, att inte veta vart resan skulle föra mig härnäst, var en stor del av tjusningen med hela Greklandsupplevelsen. På den tiden var det flera som reste till Grekland genom forna Jugoslavien, men jag tror merparten kom via Italien.

Älskade Aten från första stund! Mitt första boende i staden var nära Viktoria Square. Hade som så många andra tagit emot en flyer vid Larissa-stationen för Athens Youth Hostel. Men jag flyttade efter ett par dagar till ett boende närmare Plaka – Atens historiska centrum, för det var ju där man hängde och träffade folk. Hittade sängplats på ett tak för en spottstyver.

Plaka var skönt bohemiskt på den tiden, massor av musik, kanske t o m lite för mycket musik om man gillade att sova, men det var inte något som nämnvärt bekymrade oss som då var unga. OK, mycket av den musik som spelades var i ärlighetens namn alldeles förfärlig med skrällande högtalare, pipiga orglar och korg-syntar. Men en hel del av musiken var också fantastisk. Jag blev redan denna första resa intresserad av grekisk musik, framför allt rebetiko.

Inför din nästa resa – turer tillgängliga hela året

Rundvandring i Aten, stadsdelar, historia, mytologi
Lär dig mer om myter och legender i Aten under en privat halvdagstur. Möt en lokal guide för en promenad genom Atens gator och höra unika historier. Se flera populära landmärken, utforska olika stadsdelar och få insiders tips om saker att göra och se i Aten

Aten för matälskare, mer än en grekisk matvandring
Gå bakom kulisserna i Aten för att smaka äkta grekisk mat på en mat- och vandringstur ledd av en kunnig guide. Upplev det dagliga livet i staden när du besöker olika matställen och upptäcker kulinariska ädelstenar som är lokalbefolkningens favoriter.

Aten Off the Beaten Track Privat stadsvandring
Upptäck en annan sida av Aten med en privat guide som är väl bevandrad i den grekiska huvudstadens motkultur. Kolla in hip caféer, konstgallerier, bokhandlar och offentliga utrymmen som ligger i livliga stadsdelar som de flesta turister missar.

Unika specialerbjudande för din vistelse i Aten här >>

Snart var det dock dags att börja öluffa

Öluffa till Ios

Juli månad närmade sig sitt slut och det var mycket varmt i Aten. Nu lockade verkligen Greklands övärld. Den ursprungliga planen var att ta mig till Paros, för jag hade hört av andra att det skulle vara fint. Kanske sedan också till Ios, som nästan alla jag mött berättade var den häftigaste ön. Efter några otroligt roliga dygn i Aten bar det till slut av mot Paros som jag nästan inte visste något om.

Den gamla färjan Leto skumpade mycket långsamt från Pireus genom rätt stora vågor och efter ett antal smått sjösjuka timmar lade hon till i Paros hamn. Den lilla hamnen såg mycket lugn och fridfull ut. Men nästan ingen av mina medresenärer gick av här. Jag fick då ett infall och stannade kvar på båten till Ios, där enligt en legend själva Homeros ska ha dött och blivit begravd.

Minns fortfarande den fina bukten på Ios och den vackra huvudbyn Chora, gnistrande som en vit ädelsten ovanför. Hittade direkt ett enkelt rum att hyra av en äldre grekisk kvinna, det var beläget mellan hamnen och byn.

Chora lockade med massor av roliga barer och mysiga tavernor som serverade god mat till ett pris som fick det att vattnas i munnen. Där stötte jag på en hel del bekanta ansikten både hemifrån och nya vänner jag lärt känna under resans gång.

Varje kväll vid solnedgången lyssnade man på klassisk musik på baren Ios Club, en underbar musikupplevelse i det varma skymningsljuset. Badade gjorde jag som de flesta andra på Mylopotas-stranden. Ångrar absolut inte att jag gick av på Ios, för det blev fantastiskt roliga och festliga dagar på ön, men efter fem dygn var jag dock helt slut.

Vidare till Sikinos

En av dagarna innan tillbakaresan till Aten gjorde jag en dagsutflykt till närliggande ön Sikinos tillsammans med några svenskar jag lärt känna. Det var nog den varmaste dagen på hela resan. Vi missade transport med mulåsnor till Sikinos huvudby och blev sittandes i hamnen. Ägaren till den enda öppna tavernan sa att han inte orkade laga mat då det var för varmt. Vi orkade inte heller gå upp till byn pga värmen.

Dryck kunde vi dock ta ur frysen där ett antal pilsner låg tillsammans med ett gäng fiskar. Började förstå att så här kunde det vara i Grekland. Enkelt, charmigt men ibland också lite … jobbigt. Men de fiskdoftande ölen höll humöret uppe. Till slut serverade ägaren till tavernan oss små snacks, men det var precis när båten skulle avgå tillbaka till Ios. Rätt kul, när man fått lite distans till det hela.

Boka ditt nästa grekiska boende redan nu, smidigt och enkelt hos Booking.com >>

Hyr bil utan krångel, året om, till alla destinationer hos RentalCars.com >>

---

OBS! Genom att handla via våra länkar stödjer du oss ekonomiskt, utan extra kostnad för dig, så att Expedition Grekland kan fortsätta leverera kvalitativt innehåll. Mer om sponsrade länkar i vår integritetspolicy. Du kan också väja att aktivt stödja Expedition Grekland här >>
Vi uppskattar verkligen ditt bidrag – det gör skillnad!

Återresa 1976

Tillbaka i Aten passade jag på att se flera av sevärdheterna, hann sova på ytterligare några vandrarhem innan det var dags att stiga på tåget tillsammans med det lilla gäng svenskar som lärt känna varandra under den här resan.

Första stopp norrut var Thessaloniki. Kom tyvärr inte alls in rätt i den staden vid detta första besök, mycket beroende på att vi drabbades av ett enormt åskväder där blixtar slog ner runt omkring oss. En blixt träffade en elstolpe som börjande brinna bara några meter från där vi befann oss och det blev kolsvart i kvarteren runtomkring. Ett vidunderligt åskregn fick oss att snabbt hoppa på tåget mot norra Europa någon dag tidigare än vi tänkt oss.

Tåget var så fullt som bara ett tåg i forna Jugoslavien kunde vara. En tjej i sällskapet blev på tåget (i liggvagnen) bestulen på sitt pass mitt i natten, vilket ställde till det för henne. Tyskarna ville inte släppa igenom någon utan pass. Men det löste sig när den tyska polisen försäkrat sig om att vi inte tillhörde Bader Meinhof och efter besök på svenska konsulatet i München för tillfälligt pass.

Resan avslutades sedan i Amsterdam. Min första tanke vid hemkomsten till Sverige var att börja spara till en ny resa för att kunna öluffa i Grekland även nästa år.

Den månadslånga irrfärden var den absolut häftigaste resa jag gjort dittills i mitt liv!

1977. Andra resan

Stockholm – Köpenhamn – Hamburg – München – Bologna – Brindisi – Korfu – Aten – Ios – Thessaloniki – Halkidiki – Amsterdam – Stockholm

Min andra resa till Grekland följde ganska mycket upptrampade spår från föregående år. Tåg till Brindisi med diverse byten och sedan färjan till Korfu.

Campingen Kontokali var inte alls like trevlig detta år. Redan året innan hade en del gäster haft problem med föreståndaren. Han var speciellt otrevlig mot italienarna, som ofta reste i stora grupper. Enligt mitt tycke var de mycket trevliga människor men han hakade upp sig på att de sjöng typ socialistiska sånger som Bandiera Rossa m fl. Detta fick sin förklaring när jag skulle betala min vistelse och såg att han hade ett stort foto av diktatorn Papadopoulos på väggen. Kom lite som en chock. Efter ett bråk mellan ägaren och framför allt italienarna var vi många som åkte ifrån campingen.

Tråkigt då de flesta av oss hade haft mycket trevliga dagar på Korfu. Men jag fick den här gången tid att se lite mer av den fina gamla staden.

Återbesök i Aten

Sedan bar det av till Aten, en stad jag verkligen kommit in i och gillat året innan. Det blev en ganska lång vistelse i Aten denna gång. Jag tillbringade rätt mycket tid uppe på Akropolisklippan, trots den stora mängden turister var det magiskt att sitta däruppe (vilket det fortfarande är).

Även Lykavittos-kullen fick åter ett par besök. Förutom utsikten från dessa båda kullar är det behagligt svalt där, när det är som varmast i staden.

Jag hade 1976 fastnat för den centrala matmarknaden i Aten, Varvákios Agorá, som den heter på grekiska – på Athinas-gatan. Jag älskar ju matmarknader. Denna gång var jag där dagligen och någon gång även på natten – marknaden är öppen dygnet runt – då man kunde äta patsá/πατσά, tarmsoppa . Var tvungen att testa patsá då greker hade sagt att man inte blev ”dagen efter” om man åt soppan innan man gick och la sig. Vet inte riktigt om det stämmer. Har bara ätit patsá, eller någon variant av den, en gång till sedan dess.

Plaka och Monastiraki var även detta år området man träffades på. Andra områden jag fastnade för i Aten var Thissio och Psyri/Ψυρρή. Den sistnämnda stadsdelen var på den tiden full av verkstäder med hantverkare, skomakare, snickare, mm, blandat med enklare tavernor och små caféer. Långt ifrån dagens restaurang- och turisttäta Psyri.

1976 hamnade jag också på den fantastiska tavernan Diporto (som betyder två portar). Ett ställe jag återvänt till flera gånger. Måste upplevas, ligger i närheten av centrala frukt- och grönsaksmarknaden. Då, på 70-talet, var det en far och son som drev stället. Intressanta fakta om Diportos historia kan man läsa t.ex. här.

Utförligt om Diporto, med meny och recensioner, på Tripadvisor >>

Den lilla tavernan är ännu idag ett mycket populärt ställe. Ungefär samma meny i alla år. Fasolakia (brytbönor i tomatsås), någon soppa, grillade sardiner och kanske ytterligare något enkelt, alltid mycket gott och billigt.

Aten för matälskare, mer än en grekisk matvandring
Gå bakom kulisserna i Aten för att smaka äkta grekisk mat på en mat- och vandringstur ledd av en kunnig guide. Upplev det dagliga livet i staden när du besöker olika matställen och upptäcker kulinariska ädelstenar som är lokalbefolkningens favoriter.

Ios, Halkidiki, Jugoslavien

Efter storstadslivet i Aten blev längtan stor efter bad och sol. Det var dags att återigen öluffa. Tillbringade 5 – 6 dagar på Ios, där det var galet festande, precis som året innan. Trots att det var kul, hade jag en längtan till mindre ställen, inte lika intensiva.

Snart började det bli dags att ta sig hemåt. För att inte resan skulle bli identisk med året innan valde jag att stanna till någon dag i Thessaloniki. Därifrån liftade jag även några dagar i Halkidiki (Kassandra-halvön), innan tågresan åter bar iväg norrut genom Jugoslavien.

Efter denna andra Greklandsresa bestämde jag mig för att i fortsättningen inte sugas in i den stora strömmen, utan börja upptäcka nya platser på egen hand . Trodde nog att jag skulle återvända till Korfu och Ios men det har ännu inte hänt. Det har varit så mycket som lockat i Grekland, men främst fastnade jag för favoriten, Amorgos. Mer om denna fantastiska ö i nästa avsnitt av irrfärderna på bloggen.

OBS! Genom att handla via våra länkar stödjer du oss ekonomiskt, utan extra kostnad för dig, så att Expedition Grekland kan fortsätta leverera kvalitativt innehåll. Mer om sponsrade länkar i vår integritetspolicy. Du kan också väja att aktivt stödja Expedition Grekland här >>
Vi uppskattar verkligen ditt stöd – det gör skillnad!