Hellas Allehanda – en del av Greek Expedition.

• Hur såg omvärlden Grekland på 1800-talet när den unga nationen började formas?
• Vilken roll spelade reseskildrare och konstnärer när bilden av det nya Grekland gestaltades?
• Vad berättar nyhetsspalterna om Grekland på 1800-talet, en tid då landet för många var en nästan exotisk destination?

Genom att gräva i reseskildringar, konst, poesi och samtida tidningsarkiv sammanställer vi en mosaik av röster för att närma oss frågorna om Grekland på 1800-talet. Vi inleder sökandet i denna arkivskatt med berättelsen om den djärva konstnärinnan Elisabeth Jerichau-Baumann. En gulnad artikel i Göteborgs-Posten från den 30 oktober 1880 lämnade oss mållösa inför den fascinerande polsk-danska konstnärinnans äventyr.

Elisabeth Jerichau-Baumann (1819–1881)

Elisabeth Jerichau-Baumann var en dansk-polsk konstnärinna som målade med en brinnande konstnärlig glöd och levde driven av en äventyrslusta som inte rymdes i den tidens snäva kvinnoideal.

Med sin enorma energi tog hon 1800-talets Europa med storm. Efter att ha fött nio barn under åren 1847–1861 gav hon sig ut på sina stora, internationella resor. Vi ska idag följa hennes intensiva färder genom Orientens och Sydeuropas starkt kontrasterande landskap. Hon tillbringade mycket tid i Grekland på 1800-talet.

Läsartips: I slutet av artikeln kastar vi en blick på den samtida annonsmarknaden, dråpligt kul! 👇

Vägen till Europas konstnärsliv

Elisabeth Jerichau-Baumann försökte som ung konstnärinna anpassa sig till ett danskt kulturklimat präglat av starka nationalromantiska strömningar. Hon kom att bli känd som en av stilens mest typiska representanter inom dansk konst. Eftersom dåtidens konstakademier inte tillät kvinnliga studenter var hon mestadels självlärd genom omfattande självstudier.

Senare flyttade hon till Rom, där hon snabbt blev en del av den tyska konstnärskolonin. Det var också där hon mötte den danske skulptören Jens Adolf Jerichau, som hon gifte sig med. Makens egna, erotiskt laddade statyer gav henne kurage att strunta i den lokala småsyntheten och själv måla sensuellt, trots de stora sociala riskerna för en kvinna på 1800-talet.

Även om hon behöll Rom som sin fasta bas, befann hon sig ständigt på resa. Hennes egna böcker, Ungdomserindringer (1874) och Brogede Rejsebilleder (1881), ger levande – om än starkt romantiserade – skildringar av den tidens färgstarka och internationella konstnärsliv.

Från sagornas värld till kungliga hov

I dessa kretsar rörde sig även H.C. Andersen, som också hade rest i Grekland på 1800-talet.

Elisabeth förevigade sagoberättaren i en målning där han läser för hennes egna barn. Men hennes koppling till Andersen och hans verk stannade inte där. Hon skapade även en serie hyllade målningar med sjöjungfrumotiv och skänkte ett av dessa verk till honom.

Hennes förmåga att fånga liv och karaktär gjorde henne snabbt eftertraktad bland Europas absoluta elit. Innan Elisabeth vände blicken österut hade hon redan vunnit stort erkännande och säkrat prestigefyllda uppdrag hos kungligheter över hela kontinenten.

Resa i Grekland på 1800-talet

Hon blev snart trångbodd i det danska kulturlivet. Hennes temperament och stora ambitioner krävde mer utrymme än vad Norden kunde erbjuda. Hon packade sina penslar och styrde kosan österut, mot helt andra miljöer än de vanliga europeiska konstnärsstäderna. Framför henne väntade en färgstark och farofylld tillvaro som sträckte sig från det kungliga hovet i Aten och möten med laglösa i Attikas berg till de stängda dörrarna i sultanens harem i Konstantinopel.

Det kungliga hovet i Aten

I Aten charmade hon snabbt det grekiska kungaparet, Georg I och drottning Olga. Att den unge kungen var en dansk prins i grunden blev Elisabeths perfekta inträdesbiljett till slottet.

Snart satt hon i de kungliga salongerna och porträtterade hovet i en stad som höll på att förvandlas till en ny, modern metropol. Med sin osvikliga charm och sitt mod klev Elisabeth rakt in i maktens korridorer utan att tveka. Hon lyckades inte bara vinna kungafamiljens förtroende, utan blev också en flitig skildrare av den övriga atenska societeten, där det antika arvet mötte 1800-talets nya färgstarka elit.

Rövarna i Attikas berg

Att resa i Grekland under 1800-talet var inte riskfritt, och bergen i Attika gömde faror som krävde ett helt annat mod än de lugna salongerna i Aten. Hennes val att måla ute i det fria var vid den här tiden mycket ovanligt i Grekland – särskilt för en kvinna – eftersom landsbygden ständigt hotades av laglösa rövarband. Dessa rövarband var en regelrätt samhällsplåga som lamslog landsbygden, men de var också djupt sammanflätade med tidens lokala politik.

För den ännu unga nationen var rövarna enbart kriminella som hotade statens säkerhet. Men hos folket sågs de ofta som arvtagare till revolutionens gamla frihetskämpar, klefterna och armatolerna, som skyddade lokalbefolkningen mot statlig maktutövning. Elisabeth Jerichau-Baumann vägrade att låta sig stoppas av farorna i denna laddade miljö.

Hon gav sig modigt ut i bergen för att föreviga ”infödda grekiska banditer och röfvare”. Även om dessa specifika målningar har gått förlorade i historiens dunkel, vittnar 1880-talets tidningsartiklar om ett kurage som saknade motstycke i dåtidens europeiska salonger

I Göteborgs-Posten beskrivs hennes dramatiska och kontrastrika tid i Grekland på 1800-talet så här:

📜 Hon vistades en tid vid konungens af Grekland hof, sysselsatt mest med att måla porträtter, porträtter af kungar, drottningar och prinsar, men också af infödda grekiska banditer och röfvare.

De osmanska haremens hemligheter

Elisabeth stannade inte länge hos det grekiska kungaparet. Hon sökte sig vidare österut till Konstantinopel, där hon lyckades med den sällsynta bedriften att som västerländsk kvinna få tillträde till stadens annars helt stängda osmanska harem.

Resan fortsatte därefter ännu längre söderut, till Egypten, där hon i utkanten av Kairo fann nya motiv som fortsatte att utmana den europeiska publikens syn på Orientens kvinnor.

Hennes målningar därifrån skilde sig radikalt från samtida manliga konstnärers exotiska fantasier. Eftersom hon faktiskt hade tillbringat tid nära kvinnorna, skildrade hon dem inte som anonyma objekt utan med ett sällsynt psykologiskt djup, värdighet och ett vibrerande ljus som fängslade konstvärlden.

Samtidens eko i tryckpressarna

Hennes liv och karriär fortsatte att fascinera långt efter att hon lämnat Medelhavet, vilket inte minst syns i den samtida pressen. Under 1880-talet omskrevs hennes bedrifter med stor beundran i svensk media. När Elisabeth Jerichau-Baumann ställde ut sina verk i Göteborg under hösten 1880, väckte det stor uppmärksamhet.

I Göteborgs-Posten beskrevs utställningen som en händelse där konsten studerades med ”lifligt intresse och stort nöje”. Skribenten reflekterade över hennes konstnärliga utveckling och de unika erfarenheter hon samlat på sig under sina resor:

📜 Derefter vistades hon i Konstantinopel och fick tillträde till Mustapha Fazil paschas harem, der hon porträtterade hans sköna dotter för prinsessans af Wales räkning. I den samling hon här nu exponerat förekomma också porträtter af flera sköna haremsdamer, men med fingerade namn, en grannlagenhet mot de älskvärda ’hannums’ (prinsessorna), som förmodligen mindre dikterats af deras egen önskan än af Muhammeds sedelag…

Genom dessa ord från 1880 framträder bilden av en konstnär som inte bara bemästrade sitt färgval och sin ljussättning, utan som också navigerade i en komplex värld med en ovanlig fingertoppskänsla för kulturella konventioner

Ett liv i konstens tjänst

Elisabeth Jerichau-Baumann var en naturkraft som bevisade att en kvinna med en pensel kunde vara precis lika slagfärdig, kraftfull och ostoppbar som sina mest uppburna manliga kollegor. Vid hennes bortgång besjöngs hennes livsverk och hennes rebelliska anda. Hon anses fortfarande av många som en sann pionjär.

Samtiden mindes henne inte bara för hennes dukar, utan för den livskraft hon utstrålade ända in i det sista. I en av nekrologerna beskrevs hur hon, vid en stor festmiddag i Göteborgs förnämsta festlokal, hade hänfört sin publik

📜 Hon hänförde alla genom den eldiga och fängslande omedelbarhet, hvarmed hon tog ordet i en församling af femhundra personer… det behöfdes mera för att bryta hennes ofantliga energi, som var baserad på den innerligaste öfvertygelse om att i henne bodde ett verkligt konstnärsämne

Det är en rörande beskrivning av en kvinna som, ända fram till sitt sista andetag, levde med ”sin vanliga liflighet”, sin varma hänförelse för konsten och sin blixtrande snillrikhet.

1880-talets analoga brus

Innan vi sätter punkt för detta första nummer av Hellas Allehanda dröjer vi oss kvar en stund vid den tidens tidningar, bestående av långa vertikala spalter. Kontrasterna i 1800-talets mediaklimat var slående; när vi studerar Sydsvenska Dagbladet Snällposten ser vi hur nyhetsrapportering, kulturannonser och reklam för dagliga nödvändigheter trängdes om utrymmet på samma yta.

Det är en påminnelse om att tidningsläsaren förr möttes av en helt annan typ av ”analogt brus” än dagens digitala flöden. Precis bredvid notiser om konstauktioner och kulturella evenemang fanns reklam för allt från militärföreningar till huskurerna ”Parasiticida”.

Att läsa den tidens sida är att kliva in i en värld där det sublima – som Elisabeth Jerichau-Baumanns konst – ständigt fick dela scen med vardagens mer jordnära, och för oss ibland rent absurda, bekymmer.

Relaterade artiklar

De grekiska öarna under 1500-1900-talen, del 1

På vår blogg kommer snart flera artiklar att publiceras i kategorin Hellas Allehanda, om Grekland på 1800-talet

Källförteckning

• Elisabeth Jerichau-Baumann, Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Elisabeth_Jerichau_Baumann
• Göteborgs-Posten, 30 oktober 1880, sidan 2: https://tidningar.kb.se/4112714/1880-10-30/edition/154432/part/1/page/2/
• Elisabeth Jerichau-Baumann, Dansk Kvindebiografisk Leksikon: https://kvindebiografiskleksikon.lex.dk/Elisabeth_Jerichau-Baumann
• Det Nationalhistoriske Museum (Frederiksborg): https://dnm.dk/

Denna till synes oförklarliga förmåga att uthärda extrem hetta har länge fascinerat utomstående och väckt frågor om mänsklighetens dolda resurser.

Fenomenet har idag avmystifierats av modern vetenskap och själva glödvandringen anses inte längre utgöra ett fullständigt mysterium. Det har till och med gått så långt att västerländska upplevelseföretag säljer den som teambuilding aktiviteter och kurser i personlig utveckling.

Alla som vill kan i dag köpa sig en upplevelse och vandra barfota över glödande kol. Samtidigt är det förstås ingen riskfri aktivitet. Det finns gott om vittnesmål om att människor faktiskt har bränt sig under den här typen av glödvandringar.

Det är dock fortfarande djupt fascinerande att denna handling i grunden kan härledas till en levande ritual som har pågått i tusentals år. Inom Anastenaria-kulten är glödgången inte ett modernt jippo, utan en tradition buren genom seklerna från generation till generation År 2009 upptogs ritualen dessutom på Unescos lista över immateriella kulturarv.

För 25 år sedan, i maj 2001, publicerade undertecknad en reportageartikel i tidningen Metrorama Athens om denna ritual. Texten skildrade riten och fenomenet akaia/ακαΐα, ett begrepp som kanske bäst översätts till obrännbarhet eller termisk immunitet.

Texten försöker förstå ritualen både som levande tradition och historiskt fenomen. Rubriken var: ”Δοκιμασία στην πυρά της πίστης” – som kanske bäst kan översättas till:”Ett eldprov på trons glödbädd”. (Originalartikeln på grekiska från Metrorama finns som PDF-nedladdning längst ner i texten).

Ett eldprov på trons glödbädd

Anastenaria-traditionen, vars rötter försvinner långt tillbaka i historiens dunkel, väcks varje år till liv igen under högtiden för helgonen Konstantin och Helena.

Tisdag 22 maj 2001, av Georgios A. Georgiou

Den 21 maj, på helgonen Konstantin och Helenas dag, väcks Anastenaria till liv i flera byar i grekiska Makedonien och Thrakien. Det är en särpräglad ritualtradition vars rötter försvinner långt tillbaka i tidens dunkel. Framstående forskare inom folklivsforskning är dock ense om att Anastenaria har bevarat element från den urgamla dionysiska kulten, eftersom riterna innefattar djuroffer, extatisk dans, glödvandring, akaia (obrännbarhet) och ritualer som påminner om de antika menadernas extas.

De glödvandrande Anastenarides, framstår som samtida mystiker i en urgammal kult. När de efter långa rituella förberedelser slutligen uppfylls av helgonens kraft, beträder de den heliga elden. Med ikonerna i händerna springer och dansar de extatiskt, piskade av den allt snabbare och vildare musiken. Från dem hörs djupa suckar, rituella rop och osammanhängande ord medan de med sina bara fötter kliver på den glödande kolbädden för att driva ut det onda, alltmedan de gång på gång mässar sina traditionella böner om välgång och beskydd.

Anastenarias ursprung

Forskare menar att denna säregna folkliga kult härstammar från de urgamla hembygderna i nordöstra Thrakien och Kappadokien, varifrån befolkningen senare våldsamt fördrevs, och att traditionen har förts vidare i oförändrad form till dagens nordgrekiska byar.

Det är också känt att dussintals folkslag och religiösa sekter under århundradenas lopp har korsat varandras vägar och påverkat varandra i detta bredare geografiska kulturområde. Det finns dessutom belägg för att stora orgiastiska högtider firades under den bysantinska medeltiden som kallades Psycharia och Sthenaria. Det är mycket möjligt att dagens sedvänja är kopplad till dessa.

Glödvandring som rit för helande, initiering och tro är ett globalt fenomen som har praktiserats i tusentals år av vitt skilda kulturer världen över, från Stillahavsöarna och Asien till delar av Sydeuropa. Detta globala mönster stärker teorin om att Anastenaria i grunden kan vara ett pro-indoeuropeiskt arv.

Glödvandring som kommersiell upplevelse

I vår tid tenderar dock Anastenarides stora tradition att urvattnas, då den alltmer har förvandlats till en turistattraktion och en bullrig, kommersiell marknad. Många bedömer att ritualen har förlorat kontakten med sina rötter och riskerar att dö ut helt, eller i bästa fall degraderas till billig underhållning och trolleritrick.

Detta är givetvis inte glödvandrarnas eget fel, utan snarare en spegling av den moderna tidsandan som vill förvandla allt heligt till en handelsvara. Det är talande att Anastenaria under många år hölls bakom stängda dörrar – dolt och hemligt, långt borta från yttre påverkan och blickar från utomstående.

Denna dolda tradition berodde dock framför allt på den fientliga inställningen från kyrkan. Den officiella ortodoxa kyrkan har alltid motsatt sig glödvandrarnas sedvänjor, stämplat dem som hedniska och anklagat utövarna att de förlöjligar de heliga ikonerna.

Det invigda sällskapet

Enligt forskare är glödvandrarna själva enkla bybor som bevarar sin kult genom muntliga traditioner, vilka de har ärvt direkt från sina förfäder. I de samhällen där de lever utgör de alltid en särskild grupp, en orden eller ett brödraskap, vilket sägs påminna om antikens heliga sällskap av dionysisk typ.

Trots att utövarna ser sig själva som djupt troende kristna, går de sällan i kyrkan. I stället utövar de sin kult i särskilda rum i sina egna hem, de så kallade konakia, eller ute i naturen – oftast i heliga lundar och på platser som de själva anser helgade och kallar agiasmata. Deras liv präglas av sträng disciplin och enkelhet, och i byarna betraktas de som djupt respekterade personer.

I konakia förvarar de kultens heliga föremål: den “aldrig slocknande” oljelampan och de särpräglade ikonerna med sina karakteristiska handtag undertill, som gör det möjligt att hålla dem stadigt under de extatiska danserna. Dessa ikoner kallas ”konstantinata”, “farfäder” eller “nådegåvor”. De är smyckade med bjällror, band, ringar, mynt, kedjor och heliga radband – föremål som enligt utövarna själva hjälper till att driva bort det onda.

I konakia förvaras även de heliga musikinstrumenten: lyran och trumman, vars monotona rytmer och melodier hjälper deltagarna att falla i extas innan dansen över de glödande kolen börjar.

Även en speciell yxa och en kniv betraktas som heliga föremål, då dessa används vid det rituella djuroffret som föregår firandet. Djuret som ska offras – det så kallade bikadi – är oftast ett lamm eller en bagge, men förr i tiden kunde det även vara en tjur.

Djuret leds till offerplatsen med tända så kallade “själsljus” fästa vid hornen och en blomsterkrans runt halsen. Efter offrandet, som sker på ett strikt rituellt vis, tillagas djuret och äts av de invigda för lycka och välgång, eftersom det tros innesluta en magisk kraft som är till nytta för hela gemenskapen.

Flera forskare tror att köttet från det offrade djuret förr i tiden åts rått, precis som under de antika ritualerna hos menaderna. Detta stöder ytterligare uppfattningen att Anastenaria har sina rötter i den dionysiska kulten. Utöver det blodiga djuroffret innefattar förberedelserna även en vattenvälsignelse, brödbrytning och en gemensam, innerlig andakt i grupp, inne i konaki.

Därefter börjar de invigda sin ringdans, som fungerar som en sista förberedelse inför eldvandringen. De dansar utmattande i många timmar med ikonerna i händerna, i syfte att framkalla det känslomässiga tillstånd av extas som ska tillåta dem att gå på glöden.

Den heliga elden

Elden som ska bli kolbädd tänds under de första kvällstimmarna och hålls vid liv av särskilda invigda, som ärvt denna uppgift från sina förfäder. När lågorna väl lagt sig och förvandlats till ett tjockt lager djupröd glöd, meddelas utövarna som snart anländer i långsam procession.

Besökaren kan då se hur de omringar sin ledare medan en fackelbärare går främst med ett ljus som anses heligt i handen. Trummorna dånar och lyrorna spelar vilda, berusande melodier, ackompanjerade av sånger som enligt musikforskare är lokala varianter av det medeltida akritiska hjälteeposet.

När stämningens intensitet når sin höjdpunkt börjar karakteristiska utrop höras från glödvandrarna – ett tecken på att det stora ögonblicket närmar sig. Plötsligt bryter sig en av de extatiska deltagarna loss från ringen och kliver barfota rakt ut på glöden, hållande ett heligt tygstycke eller en ikon.

Drabbad av sakral extas börjar glödvandraren dansa med vild, nästan orgiastisk intensitet och drar de andra med sig ut över glöden. Alla upplever, som de själva säger, syner och visioner: vissa ser den heliga Helena träda fram och skölja deras fötter med svalt vatten, medan andra ser den helige Konstantin hälla vatten över hela glödbädden och släcka elden.

I detta skede stampar de redan runt i full extas. De dansar, ber böner och får ett vilt uttryck i blicken, medan kropparna rycker när de höjer ikonerna mot himlen och rör sig över elden i rituell trans. Samtidigt uppvisar de det omdiskuterade fenomenet som på grekiska kallas akaia/obrännbarhet – förmågan att inte bränna sig.

Till slut lämnar de elden fyllda av jubel och lättnad – oskadda och, med ytterst få undantag, utan brännskador. Genomsvettiga, bleka och utmattade, som efter en stor fysisk prövning, lugnar de nu ner sig och kysser vördnadsfullt ikonerna innan de lämnar över dem till gruppledaren.

Akaia – obrännbarhetens fenomen

Mycket har skrivits och sagts om glödvandringen, i synnerhet om fenomenet akaia/obrännbarhet. Relevanta referenser finns redan i den klassiska antikens skrifter. Idag har hela studier publicerats där olika åsikter förs fram, ofta färgade av forskarnas egna ideologiska övertygelser. Faktum är dock att vetenskapen ännu idag har svårt att ge en heltäckande förklaring till fenomenet.

Man tror att förklaringen till obrännbarheten delvis ligger i glödvandrarnas snabba fotarbete, alltså att de rör sig hastigt över glöden från den ena foten till den andra. En annan förklaring är att träkol är en dålig värmeledare. Det innebär att huden inte hinner få brännskador, förutsatt att glödvandringen sker med rätt hastighet och teknik.

Alla är dock överens om att en långvarig psykologisk förberedelse är absolut nödvändig, om så bara för att samla modet att överhuvudtaget kliva ut på de glödande kolen, vilka enligt mätningar når temperaturer på flera hundra grader.

Under de senaste åren har det faktiskt, både i USA och i Västeuropa, startats ”skolor” för glödvandring och det anordnas seminarier kring denna urgamla sedvänja.

I sina reklambroschyrer hävdar de moderna instruktörerna att dessa urgamla tekniker inte innehåller något övernaturligt eller magiskt. Istället menar de att metoderna är tillgängliga för alla som vill stärka sitt självförtroende, sitt mod och sin mentala styrka – även om dessa kurser och seminarier ofta innebär en märkbar ekonomisk kostnad för deltagaren.

När det gäller fenomenet obrännbarhet kommer det klassiska talesättet dock alltid att ha sin giltighet: den som inte vet bättre ska inte leka med elden.

Det är värt en påminnelse att eldvandring är ett globalt fenomen som återfinns i vitt skilda kulturer världen över, från Sibirien och Tibet till Fijiöarna och bland Nordamerikas urfolk.

Myt och tradition

Efter befolkningsutbytet mellan Grekland och Turkiet 1923 tvingades grekerna i Östra Rumelien lämna sina hem och slå sig ner i norra Grekland. Med sig bar de inte bara sina få ägodelar, utan också sina heliga ikoner – de så kallade “chares” och “pappoudes” – som i de flesta fall föreställde den heliga Helena och den helige Konstantin. Tillsammans med dem följde även Anastenaria-traditionen över gränsen.

Enligt myten uppstod traditionen under förföljelserna av grekerna i Östra Rumelien, då osmanska trupper satte eld på kyrkorna där. Berättelsen säger att invånarna samlades gråtande utanför den helige Konstantin och heliga Helenas kyrka och då skänktes dem gudomlig kraft. Helgonen ska ha uppenbarat sig för byborna och gett de troende styrkan att gå rakt igenom elden för att rädda ikonerna.

Folklivsforskare är idag ense om att Anastenaria-traditionen har sina rötter i Östra Rumeliens byar. Den första officiella dokumentationen av sedvänjan gjordes 1872 av professorn Anastasios Hourmouziadis. Hans tal vid den grekiska ortodoxa akademin i Konstantinopel var titulerat: ”Om Anastenaria och andra säregna och vidskepliga traditioner”.

Metrorama Athens, Tisdag 22 maj 2001, av Georgios A. Georgiou

Ett kvartssekel senare

Tjugofem år har gått sedan denna artikel publicerades i Metrorama Athens. Under tiden har världen förändrats, men Anastenaria lever fortfarande vidare i norra Grekland – någonstans mellan tro, extas, folklore och levande historia.

Mycket kring glödvandringen har med tiden analyserats och delvis förklarats av vetenskapen. Samtidigt kvarstår ett märkligt frågetecken kring ritualen för den som verkligen har bevittnat den på nära håll. Många deltagare tycks inte bara snabbt passera över glöden, utan stannar kvar länge på den, dansande mitt i elden under flera minuter.

Jag minns fortfarande själv känslan från byn Langadas, när trummorna dånade genom natten och människor dansade barfota över den glödande kolbädden. Än idag är det svårt att helt frigöra sig från intrycket att man bevittnat något som, åtminstone för ett ögonblick, tycktes trotsa både förnuftet och naturlagarna.

📥 Ladda ner originalartikeln från Metrorama Athens (PDF)

📖 På vår blogg finns flera relaterade artiklar om grekiskt folkliv och tradition

Rebetikons historia berättas ofta genom dess stora manliga namn. Men genren formades också av kvinnliga artister som levde och verkade i samma värld som de manliga.

Från café-aman i Smyrna och Konstantinopel till tavernor och inspelningsstudior i Aten var kvinnliga artister en självklar del av den tradition som senare kom att kallas rebetiko. De bar med sig erfarenheter av migration, fattigdom, motstånd och kärlek. På det sättet satte de också sin prägel på genren och bidrog till att sprida den långt utanför Greklands gränser.

Den här artikeln lyfter åtta av dessa röster. Tillsammans öppnar kvinnorna i rebetiko en annan väg in i genren och berättar en historia som ofta hamnar i skuggan av de mer kända namnen.

Marika Papagika (Μαρίκα Παπαγκίκα)

Marika Papagika föddes 1890 på ön Kos och växte upp i en värld där den osmanska och den grekiska kulturen möttes. Familjen emigrerade först till Alexandria och senare till USA, en väg som många greker tog under det tidiga 1900-talet.

I New York blev hon en pionjär när hon började uppträda i ett av stadens första café-aman. Genom sina inspelningar förde hon den smyrnaiska sångstilen över Atlanten och hjälpte de grekisk-amerikanska samhällena att behålla kontakten med hemlandet.
Papagika spelade in hundratals sånger och räknas till de tidigaste kvinnorna i rebetiko som dokumenterades på skiva. Trots sin stora betydelse återvände hon aldrig permanent till Grekland och avled i New York 1943. Hennes inspelningar är dock en viktig del av den tidiga grekiska diasporans musikliv i Amerika.

Rosa Eskenazi (Ρόζα Εσκενάζυ)

Rosa Eskenazi, född Sarah Skinazi i Konstantinopel omkring 1897, växte upp i en sefardisk judisk familj och tillbringade sina tidiga år mellan Konstantinopel och Thessaloniki. Hon började sin karriär som dansare och sångerska och utvecklade snabbt en scenstil där orientaliska melodier mötte bysantinsk och grekisk musikalisk tradition.

När hon kom till Aten på 1920-talet upptäcktes hon av kompositören Panagiotis Tountas. Under 1920- och 30-talen spelade hon in hundratals låtar och blev den första verkliga kvinnliga stjärnan inom rebetiko.

Rosa Eskenazi turnerade över hela Östra Medelhavet och hennes röst är fortfarande starkt förknippad med hamnstäder som Pireus och Thessaloniki. Hon fortsatte att uppträda långt in på 1970-talet och betraktas idag som en av de största kvinnorna i rebetiko och genrens mest ikoniska röst.

Rita Abatzi (Ρίτα Αμπατζή)

Rita Abatzi föddes 1914 i Smyrna och kom som flykting till Aten efter katastrofen i Mindre Asien 1922. Hon började sjunga i små tavernor i Faliro och fick snabbt uppmärksamhet för sin kraftfulla och något råa röst.

Under 1930-talet blev hon en av de mest inspelade sångerskorna i Grekland och medverkade i hundratals inspelningar. Abatzi tolkade både den grekiska sångtraditionen från Mindre Asien och den framväxande rebetikon från Pireus hamnkvarter. Hon samarbetade med flera av epokens viktigaste kompositörer, däribland Panagiotis Tountas och Vassilis Tsitsanis.

Hennes inspelningar ger idag en stark bild av flyktinggenerationens erfarenheter i Grekland under mellankrigstiden.

Stella Haskil (Στέλλα Χασκίλ)

Stella Haskil föddes 1918 i Thessaloniki i en sefardisk judisk familj. Hon flyttade till Aten strax före den tyska ockupationen under andra världskriget. Under krigsåren uppträdde hon på små klubbar i Omonoia och levde under svåra förhållanden medan många av hennes släktingar förföljdes.

Efter kriget fick hennes karriär ett genombrott och hon blev en av den tidens mest framträdande kvinnor i rebetiko. På bara några år spelade hon in över hundra låtar. Hon samarbetade bland annat med Vassilis Tsitsanis, Apostolos Kaldaras och Markos Vamvakaris.

Haskils karriär blev tragiskt kort. Hon dog i cancer 1954, endast 36 år gammal, men hennes inspelningar räknas idag till rebetikons klassiska repertoar.

Marika Ninou (Μαρίκα Νίνου)

Evangelia ”Marika” Atamian föddes 1922 på ett fartyg som tog hennes armeniska familj från Smyrna till Pireus efter katastrofen i Mindre Asien. Hon växte upp i flyktingområdet Kokkinia och började tidigt uppträda tillsammans med sin make i en akrobatisk scenakt.

Efter kriget började hon istället sjunga och tog artistnamnet Marika Ninou. Gitarristen Manolis Chiotis upptäckte hennes röst och 1948 gjorde hon sina första inspelningar. När hon 1949 anslöt sig till Vassilis Tsitsanis orkester i den berömda tavernan ”Tzimi tou Chondrou” i Pireus blev hon snabbt en av rebetikons mest älskade röster.

Hennes starka och dramatiska sångstil gjorde henne till en symbol för efterkrigstidens rebetiko. Hon dog tragiskt ung 1957, endast 35 år gammal.

[YT-EMBED]

Ioanna Georgakopoulou (Ιωάννα Γεωργακοπούλου)

Ioanna Georgakopoulou föddes 1920 i Pyrgos på Peloponnesos men flyttade tidigt till Aten. Hon upptäcktes som tonåring när hon sjöng i kyrkokören i Agios Pavlos och började spela in skivor redan vid 18 års ålder. Hennes eleganta röst gjorde henne snabbt efterfrågad och hon samarbetade med kompositörer som Vassilis Tsitsanis, Giorgos Mitsakis och Manolis Hiotis.

Georgakopoulou skrev också egna låtar, något som var ovanligt för kvinnliga artister inom rebetiko. Hennes mest kända komposition är Trelé Tsigane.

Eftychia Papagianopoulou – kvinnan bakom många av de välbekanta sångerna

Alla kvinnor som satte sin prägel på rebetikon stod inte på scenen. En av de viktigaste var textförfattaren Eftychia Papagianopoulou (1893–1972). Hon föddes nära Smyrna och kom till Grekland som flykting efter de dramatiska åren kring 1922.

Eftychia skrev texterna till många av den grekiska musikens mest älskade sånger och samarbetade med kompositörer som Vassilis Tsitsanis, Apostolos Kaldaras och Manos Hadjidakis. Bland hennes mest kända texter finns Τα καβουράκια (Ta kavourákia), Δυο πόρτες έχει η ζωή (Dyo portes echi i zoi) och Είμαι αετός χωρίς φτερά (Ime aetos horis ftera).

Trots sitt enorma inflytande levde hon länge i skuggan av de artister som framförde hennes sånger. Först efter sin död började hennes betydelse för grekisk musik uppmärksammas fullt ut.

Sotiria Bellou (Σωτηρία Μπέλλου)

Sotiria Bellou föddes 1921 nära Chalkida och hade en dramatisk ungdom präglad av konflikter och politiskt engagemang. Under den tyska ockupationen deltog hon i motståndsrörelsen och utsattes för tortyr av Gestapo. Efter kriget etablerade hon sig som en av rebetikons starkaste röster och samarbetade nära med Vassilis Tsitsanis. Bellou är särskilt förknippad med några av de mest kända sångerna i genren, bland annat den populära Συννεφιασμένη Κυριακή/Synnefiasméni Kyriakí.

Hon blev också en symbol för personlig frihet och motstånd inom den grekiska musikkulturen. Bellou fortsatte att uppträda långt in på 1980-talet och avled 1997.

Marió (Μαριώ)

Maria Konstantinidou, känd som Marió, föddes 1945 i Thessaloniki och tillhör den generation som förde rebetiko in i vår tid. Hon började uppträda redan som barn tillsammans med sin far, som var musiker, och lärde sig tidigt spela dragspel. Som ung hörde hon Rosa Eskenazi sjunga och bestämde sig för att ägna sitt liv åt rebetikon.

Sedan 1960-talet har hon uppträtt tillsammans med både äldre mästare och yngre musiker och räknas som en av de sista klassiska kvinnorna i rebetiko. Hon bor i Aten och fortsätter att uppträda, ofta på små scener där rebetikons tradition fortfarande lever.

[YT-EMBED]

Kvinnorna i rebetiko som formade genren

De flesta som upptäcker rebetiko lär först känna dess stora manliga gestalter – Markos Vamvakaris, Vassilis Tsitsanis, Giorgos Batis och andra namn som nästan blivit synonyma med genren.

Men kvinnorna i rebetiko var en självklar del av denna värld, även om deras namn ofta har hamnat i skuggan av de mer kända manliga artisterna. På scen, i studion och på skiva bidrog de till att forma genrens uttryck och ge röst åt de erfarenheter som präglar så många av rebetikons sånger.

De sjöng alla om samma sorts liv: kärlek, förlust, migration, vardag och överlevnad.

När man lyssnar på deras inspelningar framträder en rikare bild av genren. Inte bara som historien om några få legendariska manliga musiker, utan som en musiktradition och livsstil där kvinnliga artister också satte sin tydliga prägel på både scenen och repertoaren.

Relaterade artiklar

• Domna Samiou – galjonsfigur inom grekisk folkmusik
• Misirlou – egyptisk flicka intar världen
• Grekisk musik på svenska, del 1: Instrument, skalor, rytmer

Genom åren har många gjort försök. Vissa talar om heder. Andra om omtanke, ansvar eller värdighet. Ändå känns varje förslag som en förenkling. I denna första del av vår serie om grekiska ord som är svåra att översätta börjar vi med just det begrepp som ofta nämns först – inte för att det saknar motsvarigheter, utan för att det rymmer fler lager än vad en enda översättning kan bära.

Det grekiska ordet filótimo låter sig inte ringas in av en definition. Det bör snarare uppfattas mer som en hållning. Det märks i hur någon handlar när ingen ser, i hur ansvar tas utan att det krävs, i en värdighet som inte annonseras. Och kanske är det just i försöket att beskriva det som dess konturer blir tydliga.

Filótimo – ursprung

Denna mångbottnade hållning vilar dock på en enkel språklig grund. Det grekiska ordet filótimo är sammansatt av två led – filos och timi. Bokstavligen kan det läsas som ”kärlek till ära” eller ”vän av heder”. I den klassiska antiken bar ordet en annan laddning än i dag. Det kunde syfta på ambition, ära och social prestige – ibland till och med på en stark strävan efter erkännande, till någon annans bekostnad.

Från den hellenistiska epoken och framåt börjar betydelsen gradvis förskjutas. Ordet philotimon används flitigt i den hellenistiska litteraturen, men dess ton förändras över tid. Under den kristna perioden får det en mer inåtvänd och etisk laddning.

Det kopplas nu mindre till offentlig ära och mer till dygder som ödmjukhet, självbehärskning och osjälviskhet. Det som tidigare kunde handla om status och synlighet börjar istället handla om ansvar och moralisk hållning.

I den ortodoxa traditionen får det grekiska ordet filótimo en särskild klang. Den grekiske munken Paisios från Athosberget ger ordet denna innebörd:

Den vördnadsfulla destillationen av godhet, den kärlek som ödmjuka människor visar, där varje spår av jaget har filtrerats bort. Deras hjärtan är fyllda av tacksamhet gentemot Gud och sina medmänniskor, och av andlig känslighet försöker de återgälda även den minsta godhet som andra visar dem

I moderna tider

Med tiden reducerades ordet till sin moderna användning – inte i betydelsen att det blir enklare, utan i att det blir mer vardagsnära. I dag är filótimo inte en abstrakt idé utan något som verkar genomsyra hela det moderna grekiska samhället, från familjeliv till populärkultur.

Många som växer upp i Grekland hör ordet tidigt i sina liv. Det dyker upp i samtal, i tillrättavisningar och beröm. En förälder säger det när ett barn beter sig själviskt. En lärare nämner det när någon visar ansvar. En granne använder det för att påminna om hur man bör uppträda. Filótimo fungerar som en moralisk kompass i vardagen – ett ord som rymmer både uppmuntran och korrigering.

Filótimo som kompass

Hur känner man igen filótimo i praktiken? Ofta i situationer där ingen egentligen förväntar sig något.

En äldre man insisterar på att betala kaffet, trots att han själv har mindre pengar än den han bjuder. Inte för att imponera, utan för att det känns rätt. En granne hjälper till att bära upp matkassar utan att bli ombedd – och försvinner innan tacken hinner bli högljudda. Någon återgäldar en liten tjänst med något större, inte av skuld utan av inre drivkraft.

Det grekiska ordet filótimo visar sig också i ansvarstagande. En person tar på sig skulden för ett misstag som egentligen delas av flera. En annan stannar kvar efter arbetstid för att avsluta något som borde ha gjorts, trots att ingen skulle ha märkt om det lämnades ogjort.

När en grekisk mormor, som inte ens vet vad du heter, sätter dig vid bordet och fyller din tallrik som om du vore familj – då är det filótimo i sin renaste form. Det är då förknippat med ett annat grekiskt ord knepigt att direkt översätta: filoxenía/φιλοξενία – gästfrihet.

Det handlar sällan om stora gester. Snarare om en känsla av att man inte kan låta bli att göra det rätta – även när det inte ger någon fördel.

Oftast märks filótimo i det lilla, men ibland i det som får internationella rubriker. Under flyktingkrisens mest intensiva år såg man hur invånare på de Egeiska öarna kastade sig ut i iskallt vatten för att hjälpa människor i överfulla båtar att komma i land. Fiskare, pensionärer, lärare och studenter väntade vid stränderna, öppnade sina hem och delade det lilla de hade.

Filótimo framstår snarare som en hållning än som något som låter sig definieras. För många handlar det inte om att definiera filótimo, utan om att leva med det. Omsorg utan beräkning. Ansvar utan krav på motprestation. Jag har inte mycket, men det lilla jag har delar jag med mig.

Omöjligt att översätta?

Samtidigt finns det de som är kritiska till påståendet att filótimo skulle vara ”omöjligt att översätta”. Språkforskare påminner om att inga ord egentligen är oöversättbara – de kan alltid förklaras, även om det kräver fler ord, omskrivningar eller kontext. Att säga att ett ord inte går att översätta kan i värsta fall bli ett retoriskt grepp snarare än en språklig iakttagelse.

I den grekiska debatten har det också påpekats att myten om det ”oöversättbara” lätt glider över i något annat – en föreställning om att just greker skulle besitta unika moraliska egenskaper som saknas hos andra folk. Det är en farlig väg. Filótimo beskriver en hållning som utan tvekan är djupt förankrad i grekisk kultur, men det betyder inte att motsvarande etiska impulser saknas i andra språk och samhällen.

Liknande diskussioner finns i många andra språk. Det tyska gemütlich – ofta översatt med ”mysig” – låter sig inte heller fångas av ett enda ord på grekiska, eftersom det pekar mot en särskild social och emotionell atmosfär. Ett annat exempel är det albanska ordet sedër – en kombination av värdighet, heder och personlig integritet. I flera afrikanska språk används begrepp som ubuntu för att beskriva en etisk hållning byggd på gemenskap och ömsesidigt ansvar.

Att vårda sitt språk och sina begrepp är en sak. Att göra dem till bevis för överlägsenhet är en annan.

Filótimo – ett mångtydigt men levande ord

Det är till sist värt att påminna om att det inte finns någon fullständig enighet ens bland greker om vad filótimo egentligen betyder. Frågar man tio personer får man ofta tio olika nyanser. För någon handlar det främst om heder och självrespekt. För en annan om omtanke och ansvar gentemot andra. Vissa betonar den religiösa dimensionen, andra den sociala eller vardagliga.

Kanske är det just denna mångtydighet som gör ordet levande. Filótimo är inte en fast definition som kan slås upp och avslutas. Det är ett begrepp som formas i sammanhang – och som därför fortsätter att omförhandlas.

Men det är bara ett av många grekiska ord som rymmer mer än vad en direkt och bokstavlig översättning tillåter. I kommande delar av denna serie kommer vi att undersöka fler sådana ord – meráki, kefi, palikari, filoxenia – begrepp som alla bär på egna lager av erfarenhet, historia och vardag.

Filótimo – vad tycker du?

Hur skulle du själv beskriva filótimo? Har du mött det i vardagen under dina resor i Grekland?
Dela gärna din erfarenhet i kommentarsfältet nedan 👇

Källor

• Wikipedia
• Neos Cosmos
• https://www.akademie-solitude.de/en/filotimo/
• https://greekreporter.com/2013/06/08/filotimo-the-hard-to-translate-greek-word
• https://tvxs.gr/apopseis/arthra-gnomis/metafrazetai-filotimo-se-alles-glosses/

Relaterad artikel

Grekiska alfabetet – lär dig koda de 24 bokstäverna

Kallikatzaroi är enligt grekisk folklore illvilliga varelser som under den grekiska julen kommer fram ur underjorden och ställer till det för människorna

Under vintersolståndet, när solens rörelse verkar avstanna, kryper de fram: de ondsinta, skadelystna, fula och busiga varelserna Kallikatzaroi – Καλικάτζαροι. De kan kanske liknas vid leprechauns, hämndlystna goblins, småfolk eller pysslingar i annan europeisk folklivstro.

I Grekland framställs Kallikatzaroi som hemska och skrämmande människoliknande varelser, ofta med starka djuriska drag. Många av dem har betar, svansar och getklövar till fötter. De är håriga, fula, smutsiga och illaluktande, oftast småväxta men ibland också stora som åsnor eller hästar.

Kallikatzaroi framställs också som extremt viga med slingrande kroppar och tentakelliknande lemmar. De har förmågan att nattetid krypa in i husen genom skorstenar, dörrar på glänt, små springor i väggar eller till och med genom nyckelhål.

Kallikatzaroi ställer till det för människorna

Väl inomhus ställer de till stort förtret. De krossar möbler och tar sönder husgeråd, de äter glupskt upp julmaten, de för oväsen, bullrar och skrålar, de skräms, lurar av barnen godis, urinerar i kokkärlen, rapar högljutt och släpper fjärtar över glas och tallrikar. I mörkret antastar de kvinnor, de stjäl människors röst och orsakar all sorts missöden och olyckor.

Kallikatzaroi har karaktäristiska namn som på grekiska språket låter kufiska, men också komiska, besynnerliga och bisarra. Malaganas, Triklopodis, Mandrakoukos, Magaras, Malaperdas, Planitaros, Katahanas, Vatrakoukos, Kolovelonis, Paganos heter några av dem.

Människorna försöker skydda sig emot Kallikatzaroi främst genom att utnyttja deras svagheter. Eftersom de är extremt ljusskygga ska man under jultiden inte låta elden i spisen och andra ljuskällor slockna. Eftersom de skyr religiösa (kristna) symboler ska man se till att teckna ett kors på dörrar, fönster och skorstenar. Man kan också använda speciella besvärjelser som skrämmer dem. Rökelser och helgat vatten håller de också på avstånd.

Dodekaimeron och Epifania – Jesu dop

Kallikatzaroi stannar ovan jord under hela Jultolften, Dodekaimeron/Δωδεκαήμερον, som i Grekland varar mellan Julafton (24 December) och Trettondagen (6 Januari).

Bokstavligen betyder Dodekaimeron ”de tolv-dagarna” och är en viktig period i traditionellt grekiskt julfirande. Begreppet finns också på svenska, Jultolften, även om det ytterst sällan nuförtiden används.

Den 6 Januari, då man i Grekland firar Jesu dop – Epifania , försvinner Kallikatzaroi tillbaka ner i underjorden. De återvänder då till sin huvudsakliga årliga syssla som är att försöka såga ned Världsträdet eller Världspelaren. Men då har solen redan återfått sin rörelse på himlavalvet och Världsträdet har hunnit växa sig stort igen. Kallikatzaroi  har därför ett omöjligt uppdrag som aldrig kan slutföras, det upprepas ständigt i cirklar, år efter år.

För att vara säkra på att alla Kallikatzaroi har flytt tillbaka till sina hålor brukar man i Grekland på Epifaniakvällen skjuta av små fyrverkerier eller smällare på tak och i skorstenar.

Motsvarigheten till de grekiska Kallikatzaroi finns även i andra Balkanländer. I Bulgarien nämns de som Karakondjul (Караконджул), i Serbien som Karakondžula (Караконџула) och som Kukudhi eller Karkanxholji i Albanien.

Epifaniadagen är en storhelg i Grekland då man firar Jesu dop i Jordanfloden och den Helige Andens uppenbarelse. Då helgar den grekisk-ortodoxa kyrkan vattnen i sjöar, floder och hav. Prästerna brukar sedan med basilika-kvistar stänka helgat vatten på de troende.

De kastar också ett träkors i vattnet som ungdomar hoppar i för att fånga. Den som först når fram och tar upp korset bär sedan med sig det till varje hushåll och får ta emot rika gåvor. De troende tar också hem helgat vatten från kyrkorna för att under året använda det i olika beskyddande syften.

Som vi nämner under våra guidade turer i det hemliga Aten, är Epifania också den enda dagen på året som Hadrians Vattenreservoir i Kolonaki, Aten öppnas för att kyrkan ska helga dess vatten.

Andra jul- och nyårstraditioner i Grekland

Vi har i denna artikel endast snuddat vid ytan på några av de otaliga grekiska traditionerna runt jul och nyår. Folklivsforskare har dokumenterat hundratals olika seder, sånger, danser och annat som varierar kraftigt beroende på var i Grekland man befinner sig.

Det finns stora olikheter på seder och bruk mellan till exempel Kykladerna och norra Thrace, Peloponnesos, Kreta eller grekiska Makedonien. Det kan till och med finnas skillnader mellan kustområden och inland inom samma landsdel. Det kan röra sig om särpräglade mattraditioner, speciella ceremonier, sånger och danser, eller andra seder som ter sig väldigt olika mellan öar och fastland, eller mellan bergsbygd och slättland.

Det grekiska julbordet

Den grekiska julen är fylld av mattraditioner som speglar landets rika historia och dess många lokala variationer. Julbordet dignar av olika sorters tilltugg och otaliga huvudrätter av lamm, fågel eller vilt. Varje region eller område har sina egna unika delikatesser och traditioner som gör julfirandet särskilt mångsidigt och rikt. Men ingen jul i Grekland är komplett utan de älskade klassiska julkakorna: melomakarona /μελομακάρονα och kourabiedes/ κουραμπιέδες.

Melomakarona är söta kakor dränkta i en aromatisk lag av honung, apelsin, konjak och kanel, toppade med hackade valnötter.
Kourabiedes är smöriga kakor, täckta med ett lager florsocker som påminner om vinterns snö.

Dessa två sorters kakor är oumbärliga under den grekiska julen och älskade för sina unika smaker. Trots att recepten varierar mellan familjer och regioner, har kakorna en självklar plats i det grekiska julfirandet. Samtidigt bär de på influenser från det bredare Östra Medelhavsområdet, där olika folk i århundraden har delat smaker och traditioner.

Enkla recept för båda kakorna kan du hitta på matklubben, en svensk receptsida och plattform där användare delar recept och diskuterar mat:
Melomakarona >>
Kourabiedes>>

Kalanda – Greklands traditionsrika julsånger

”Κάλαντα/Kalanda är traditionella sånger som vanligtvis sjungs av barn under högtider som jul, nyår och Epifania (6 januari). Namnet kalanda är ett arv av medeltida grekiska καλένδαι/calende som härstammar från det latinska calenda.

Barnen går från hus till hus och frågar artigt: ’Ska vi sjunga?’ innan de framför sångerna, ofta ackompanjerade av ett triangelformat rytminstrument eller andra enkla instrument. Efteråt får de en gåva, vanligtvis i form av godis, frukt eller en liten summa pengar.

Texterna och melodierna skiljer sig tydligt mellan olika regioner i Grekland. Lokala variationer speglar regionens unika kultur och traditioner, vilket gör Κάλαντα till en levande del av landets rika kulturella arv.

Det grekiska nyårets traditioner

Vi avslutar med några andra vanliga sedvänjor i samband med den nya året, vilka förekommer över hela landet:

• Höger fot först. När man för första gången på året stiger in i ett hus bör man göra det med höger fot. På detta sätt tillför man lycka och tur till huset och till de som bor där, för hela det kommande året.
• Den av alla efterlängtade kakan Βασιλόπιτα/Vasilopitta, vari ett mynt göms innan den bakas. Den som får kakbiten med myntet kommer att ha lyckan och turen med sig under hela det nya året.
• Att krossa ett granatäpple framför dörren. Ju fler kärnor som sprids desto mer tur får huset under det nya året. Granatäpplet har sedan antiken varit en symbol för lycka och överflöd.

Har du bevittnat någon speciell ritual, maträtt eller annan sedvänja under juletider i Grekland? Vi skulle verkligen uppskatta om du delade med dig av dina upplevelser i kommentarsfältet nedan!

Mer om Kallikatzaroi i folklore och tradition

• Kallikantzaroi: The Christmas Goblins of Greece på DAIMONOLOGIA: En artikel som diskuterar Kallikantzaroi och deras plats i grekisk jultradition
• Kallikantzaros på Mythical Encyclopedia: En sammanfattning av Kallikantzaros och deras betydelse i grekisk mytologi
• Greek Christmas Trolls: Kallikantzaroi på sajten Helinika: En artikel som utforskar Kallikantzaroi och deras roll i grekisk folklore

Bilder from Wikipedia under the Creative Commons Public Domain

Relaterad artikel: Nyårshälsning från Expedition Grekland

En stor del av dessa vittnesmål hade kunnat gå förlorade om det inte vore för institutioner som Aikaterini Laskaridis-stiftelsen. Stiftelsen är ett centrum för forskning och utbildning, med syfte att främja grekisk kultur både nationellt och internationellt. Deras arbete omfattar ett brett spektrum av områden, från litteratur och historia till maritim forskning och bevarandet av historiska dokument.

En del av deras digitala satsning är Travelogues, ett projekt under ledning av historikern Ioli Vingopoulou. Plattformen samlar material från reseberättelser om de grekiska öarna och hela östra Medelhavet från 1400-talet och framåt. Syftet är att ge forskare och allmänheten tillgång till dessa unika vittnesmål, samtidigt som grekisk kultur och historia lyfts fram i en internationell kontext.

För den som vill utforska vidare finns Travelogues även på engelska: http://eng.travelogues.gr/

Resenärerna på de grekiska öarna (1500–1900)

De resenärer som färdades genom Egeiska havet från 1500-talet till början av 1900-talet gjorde det av många olika skäl. Vissa var pilgrimer på väg till Heliga landet, andra diplomater på uppdrag till den osmanska huvudstaden. Handelsmän sökte nya marknader, forskare och antikälskare kartlade regionens historia, och från mitten av 1800-talet började även resor med rent rekreativt syfte bli vanligare.

De grekiska öarna låg längs dessa sjövägar men utgjorde inte en enhetlig värld. Vissa stod under venetiansk eller genuansk kontroll, andra lydde under det osmanska riket. Oavsett vilket, mötte resenärerna en verklighet som ofta skilde sig från deras förväntningar. De sökte den förlorade antiken men fann också en levande övärld där människor kämpade, arbetade och anpassade sig till naturens och historiens villkor. Vissa öar var nästan öde, medan andra blomstrade genom handel och sjöfart. Genom deras vittnesmål får vi en inblick i båda dessa sidor av de grekiska öarna i Egeiska havet.

Denna artikel är ett första smakprov på de berättelser och bilder som finns bevarade från resenärernas tid om de grekiska öarna. Här lyfter vi fram några utvalda ögonblick och skildringar som ger en känsla av den värld de mötte – och som vi kommer att utforska djupare i kommande delar. Allt material i artikeln är publicerat med tillstånd från Laskarides Foundation.

Syros

Syros genomgick under 1800-talet en oerhört dramatisk förvandling. Från att ha varit tämligen anonym bland de grekiska öarna blev den ett av Medelhavets viktigaste handelscentrum, en plats där öst och väst möttes i ett myllrande kommersiellt och kulturellt nav.

J. Emerson Tennent var en irländsk politiker och jurist. Hans reseskildringar är en blandning av resenarrativ och politiska reflektioner, ofta baserade på andrahandsinformation. Hans verk innehåller en av de tidigaste vyerna av Syros, från en tid då ön höll på att etablera sig som en viktig hamn i Egeiska havet.

Bland de resor han beskriver finns färden med ångfartyget Francesco I, den första kryssningen i östra Medelhavet, som organiserades av arkitekten Marchebeus år 1833 och senare skildrades i hans resekrönika från 1839.

Fotografen F. F. Boissonnas verk från tidigt 1900-tal blev banbrytande inom fotografihistorien. Hans bilder från Syros och andra platser förenar landskap och människor i en fulländad harmoni.

Under andra halvan av 1800-talet fick Syros ökad uppmärksamhet i den europeiska pressen. Brittiska tidningar som The Illustrated London News och The Graphic publicerade detaljerade träsnitt som skildrade öns landskap, befolkning och samhällsliv. Dessa bilder, baserade på resenärers skisser och anteckningar, gav en bredare publik en visuell inblick i både livet på ön Syros och i större händelser i den grekiska världen, från politiska omvälvningar till naturkatastrofer.

Patmos

År 1801 besökte mineralogen Edward Daniel Clarke och hans resesällskap klostret på Patmos, där de fick tillstånd att gå in i dess bibliotek. Det de mötte var en kaotisk samling av böcker och manuskript, där damm, mal och mögel hade börjat ta över.

Notis: texten som följer är ett sammandrag av omfattande artikel i magasinet Lifo om Laskarides Stiftelsens online-träffar med ämne de grekiska öarna innan moderniseringen.

På hyllorna stod tryckta böcker, de som munkarna värderade högst, medan de handskrivna manuskripten låg i oordnade högar på golvet. Bland dem gjorde resenären Clarke några häpnadsväckande upptäckter: en bortglömd Platonsk dialog, ett lexikon av Kyrillos av Alexandria och volymer med antika grekiska hymner, kompletta med äldre tiders musiknotation. Munkarna gick med på att sälja några av manuskripten – men endast under löftet att transaktionen skulle hållas hemlig för öborna.

Men affärsuppgörelsen gick inte som planerat. När resenärernas skepp låg färdigt att segla och manuskripten ännu inte hade levererats, trodde de sig ha blivit lurade. Då dök en man upp vid stranden med en stor korg och gav en diskret signal. En båt skickades ut till honom, och han ropade att han kom med brödleveransen.

Edward Daniel Clarke beskriver själv i detalj hur utbytet gick till:

”Mannen gick ombord, kastade en menande blick på oss och sade högt: ’Hegumenos (Priorn) har beordrat mig att ta tillbaka korgen tom, och han ber er räkna bröden för att se att de stämmer.’ Vi förstod direkt. Vi sprang åt sidan, välte korgen och fann till vår glädje Platons dialog, Kyrillos lexikon och andra manuskript. Vi gömde dem snabbt, överlämnade korgen och ett litet bakshish (dricks), och allt gick precis som vi hade önskat.”

Smugglingsaffären förblev dock inte hemlig. Händelsen skapade skandal, och redan året därpå, 1802, ristades en inskrift i sexfotad vers vid bibliotekets port. Den lyder:

”Här inne finns strålande manuskript. För den vise mannen är de mer värdefulla än guld. Bevara dem därför med största omsorg, mer än ditt eget liv. Ty tack vare dessa skrifter har klostret blivit lysande.”

En danska på Sikinos, 1850.

På 1800-talet regerade i Grekland kung Otto och drottningen Amalia. Drottningen hade en dansk personlig pastor, vars maka var Christiane Lüth. Under sin tretton år långa vistelse i landet reste hon ofta runt på de grekiska öarna i Egeiska havet. I sina texter avstår hon från att använda akademiska uttryck och beskriver på ett enkelt och tydligt sätt människorna och öarna, med en vänlig och objektiv ton.

Vi kom till ön Sikinos vid lunchtid och fann en enkel hamn med två gamla båtar. Efter lite övertalning fick vi tag på åsnor och började gå uppför en brant backe mot byn i den heta solen. Vi stannade en stund vid en brunn där utsikten var vidsträckt och klar.

I byn möttes vi av Hälsovårdsmannen vid en terrass, och där blev vi snart omringade av byborna som bjöd oss på kaffe. Borgmästaren kom och bjöd in oss till sitt hus, där hans fru talade vänligt med oss.

Vi besökte också kyrkan Episkopi, byggd på ett antikt tempel tillägnat Apollon. Pelare och marmor från det gamla hedniska templet är fortfarande framträdande i och runtomkring kyrkobyggnaden. På vägen dit bjöd oss prästen på bröd, oliver och råa bönor. På vägen tillbaka från kyrkan besökte vi en ung väverska och fick se hennes hantverk.

När vi återvände till byn möttes vi åter av Borgmästaren tillsammans med byborna. De ville höra om vår utflykt och vad vi tyckte om deras ö.

Notis: texten ovan är ett sammandrag av omfattande artikel i magasinet Lifo om Laskarides Stiftelsens online-träffar med ämne de grekiska öarna innan moderniseringen.

Paros

Choiseul-Gouffier, en fransk adelsman och reseskildrare, besökte Paros under sin första resa till Grekland 1776. I Voyage pittoresque de la Grèce beskrev han hur marmorn från ön, berömt för sin renhet och transparens, en gång hade format några av Greklands största konstverk.

Han fascinerades dock inte bara av öns marmorbrott utan också av dess folkliv och dokumenterade både landskap och människor. Hans skildringar spreds i Europa och bidrog till att förstärka öns mytiska status som en plats där det antika arvet levde kvar.

Santorini

Den vulkaniska ön Santorini, övernaturlig och fängslande, följde samma historiska öde som resten av Kykladerna och övergick från venetianskt till osmanskt styre. Efter århundraden av främmande herravälde blev ön på 1800-talet en del av den moderna grekiska staten, och det var i denna tid av förändring som Christoffer Wordsworth publicerade ett rikt illustrerat verk, Greece, Pictorial, Descriptive. Det är mer en historisk skildring än en reseberättelse, och den fick det stort genomslag hos allmänheten.

Christopher Wordsworth var en framstående klassisk lärd och biskop av Lincoln. Han reste genom Grekland 1832-1833 och blev den första brittiska medborgaren att tas emot av kung Otto.

Wordsworth dokumenterade sina resor genom noggranna arkeologiska observationer och i centrum står levande skildringar av de platser han besökte. Genom att koppla moderna platser med deras antika motsvarigheter, ger Wordsworth oss en fängslande bild av Greklands historia. Hans arbete kombinerar intellektuell stringens med en personlig entusiasm, vilket gör det till ett fascinerande verk för dem som vill utforska Greklands rika historia genom en kunnig resenärs ögon.

Början på en längre resa

Här avslutar vi den första etappen av vår expedition genom Grekland, fångad i de utländska resenärernas blick. Deras dagböcker, skisser och brev har återuppväckt ett Egeiskt landskap som tidens tand för länge sedan omformat – men de glimtar vi nu delat utgör bara inledningen till en betydligt mer omfattande redogörelse.

I framtida artiklar kommer vi att fördjupa oss i dessa resenärers erfarenheter och iakttagelser. Vi kommer att följa deras spår genom samhällen, byar, antika ruiner och kustlandskap som sedan dess genomgått omfattande förändringar. Resenärernas dokumentation utgör ett viktigt historiskt material som belyser både kulturella traditioner, arkitektur och vardagsliv från en tid då resandet var förbehållet ett fåtal privilegierade.

Genom att jämföra deras skildringar med dagens verklighet får vi även perspektiv på turismens utveckling i regionen – både dess bidrag till ekonomisk tillväxt och dess avgörande påverkan på lokalsamhällen. Deras anteckningar och bilder blir därigenom en värdefull referenspunkt för att förstå öarnas transformation under de senaste århundradena.

Källor:

Texter, bilder, fotografier och kartor med tillstånd av Aikaterini Laskaridis-stiftelse. Materialet bygger på Stiftelsens omfattande arkiv, där resenärernas vittnesmål finns dokumenterade: https://www.laskaridisfoundation.org/en/

Argyro Bozonis artikel i magasinet Lifo har också varit en viktig referens i sammanställningen.

Fördjupning:

Webbplatsen TravelTrails är ett samarbete mellan Aikaterini Laskaridis-stiftelsen och Gennadius Library. Sajten utgör en omfattande databas över reseskildringar från östra Medelhavet mellan 1500- och 1900-talet. Den är tillgänglig på grekiska, turkiska och engelska: https://traveltrails.gr.

Relaterade artiklar

Genom att jämföra dessa historiska skildringar med moderna reseberättelser får vi ett unikt perspektiv på hur öarna och resandet har förändrats genom århundradena. För den som är nyfiken på hur det var att utforska de grekiska öarna i en närmare tid rekommenderas artikelserien Uffes grekiska irrfärder. Här skildras ö-livet under 1970- och 80-talen, en period då massturismen precis börjat men öarna fortfarande behöll mycket av sin traditionella karaktär:

• Öluffa på 1970-talet, Uffes grekiska irrfärder, del 1
• Öluffa på 1970-talet, del 2 av Uffes grekiska irrfärder
• Öluffa på 1980-talet, del 3 av Uffes grekiska irrfärder

Bland doften av träspån, ljudet av sandpapper som rispar och strängar som stäms förvandlas råa trästycken till instrument som bouzouki, baglama, tzoura och grekiska folkgitarrer. Med en passion som väcktes redan som tioåring i sin farfars snickeri har Giorgos ägnat sitt liv åt att förena traditionellt hantverk med nyskapande idéer.

Utöver att skapa instrument för hand har Giorgos också moderniserat branschen. I slutet av 1990-talet byggde han Greklands första webbshop för musikvaror – ett pionjärarbete som gjorde avtryck i en tid av förändring. För detta belönades han med ett pris från den grekiska regeringen för digital företagsamhet.

Men det är ändå i den fysiska verkstaden som hans passion lyser starkast – där varje instrument är en hyllning till Greklands rika musikarv och hantverkstraditioner.

Från lärling till mästerlig instrumentmakare

Giorgos Karellas resa började långt innan han satte sin fot i en musikverkstad. Redan som tioåring stod han vid sin farfars sida i ett snickeri, där träbitar förvandlades till vinfat, tråg och sadlar. Det var där hans kärlek till hantverket väcktes, en passion som skulle följa honom genom livet.

Hans fascination för ljud och musik tog fart i skolan, där han byggde sin första flöjt av bamburester. Hänförelsen fördjupades under besöken i ett närliggande kloster, där munkarnas olika signaler på träklockorna väckte en nyfikenhet för träets klang och akustik. Dessa tidiga upptäckter blev den unge Giorgos första möten med det magiska samspelet mellan trä och ljud – en kombination som lade grunden för ett liv ägnat åt den grekiska musikens värld.

– Så, Giorgos, berätta för oss, hur började du med det här yrket? Hur kom det sig att du fastnade för det?

– Det började när mina föräldrar skickade mig till Aten för att fira jul hos min farbror, säger Giorgos med ett leende. Han hade en musikverkstad, och jag spenderade hela dagarna där. Det var som att kliva in i en ny värld – dofterna, ljuden, verktygen. Jag blev direkt förtrollad!

– Jag var då fjorton år, fortsätter han. När jag kom tillbaka kunde jag inte släppa det. Jag tjatade på mina föräldrar att få flytta till Aten och börja arbeta hos min farbror.

– Och de gick med på det?

– Ja, med villkoret att jag skulle fortsätta skolan där. Men jag spenderade nästan all min tid i verkstaden ändå. Jag ville inte ens lämna verkstaden för lunch – så passionerad var jag.

– Jag stannade hos min farbror I 15 år, berättar Giorgos vidare. Jag lärde mig snabbt, men var ibland lite väl kaxig – sa att jag kunde göra saker bättre än honom! Men med tiden mognade jag och insåg hur mycket han faktiskt lärde mig.

Tradition möter innovation

Efter många år som lärling började Giorgos drömma om att skapa något eget. Han hade utvecklat en djup fascination för musikinstrument, och särskilt fioler lockade hans nyfikenhet.

– Under några år ville jag faktiskt bli violinmakare, berättar Giorgos. Det var något med fiolens form och ljud som fascinerade mig. Jag drömde om att studera i Cremona, Italien, men jag kunde inte språket, och det fanns många andra hinder på den tiden som gjorde det omöjligt för mig att ens tänka på det.

Trots att drömmen om fioler aldrig blev verklighet, ledde hans passion honom på andra vägar. Han reste till Tyskland, där han arbetade med moderna tekniker och byggandet av klassiska instrument. Där lärde han sig att kombinera sitt traditionella hantverk med nya metoder. Dessa erfarenheter formade hans syn på yrket.

– Tiden i Tyskland gav mig ett nytt perspektiv, säger han. Jag insåg att tradition och innovation inte behöver stå i konflikt – de kan förstärka varandra.

Efter 15 års lärlingstid och med erfarenheter från både Aten och utlandet, tog Giorgos slutligen det stora steget att öppna sin egen verkstad. Det var ett beslut som krävde både mod och envishet.

– Jag kände att det var dags, förklarar han. Jag ville skapa något som var mitt eget, där jag kunde använda det jag lärt mig och fortsätta utvecklas.

Med sin egen verkstad som bas fortsatte Giorgos att söka kunskap och inspiration. Han brevväxlade med skolor i Tyskland för att få tillgång till material och information om yrket. Men det var en utmaning – att hitta detaljer om instrumentbyggande var svårt, särskilt för någon som arbetade i Grekland.

– På den tiden var det inte som idag, förklarar Giorgos. Det fanns inget internet, och att få tag på rätt böcker eller manualer var nästan omöjligt. Jag fick studera på egen hand och lära mig genom att prova mig fram.

Trots svårigheterna gav han inte upp. Han tog varje möjlighet att lära sig mer, både genom brevväxling och genom att experimentera i verkstaden. Det var en tid präglad av både envishet och upptäckarlust, där varje framsteg blev en bekräftelse på hans passion för hantverket.

Nya roller inom hantverkets värld

Med sin verkstad i full gång och sina erfarenheter som grund tog Giorgos nästa steg i sin karriär – han blev lärare. När nya skolor för hantverk och instrumentbyggande öppnades i Grekland, blev Giorgos en av de första att anställas som lärare. Här fick han möjlighet att dela med sig av sin kunskap och inspirera nästa generation av instrumentmakare.

Hans passion för hantverket sträckte sig långt utanför verkstaden. Som lärare såg han det inte bara som sin uppgift att undervisa i tekniska färdigheter, utan också att förmedla respekt för traditionen och vikten av att ständigt utvecklas.

Samtidigt tog han på sig en annan viktig roll – ordförande i de grekiska instrumentmakarnas fackförening. Här kämpade han för bättre arbetsvillkor och för att lyfta fram yrkets betydelse i Greklands kulturella landskap.

– Det var en tid då mycket förändrades i branschen, och det var viktigt att vi höll samman, berättar Giorgos.

Hans engagemang i både utbildning och i fackligt arbete gjorde honom till en centralgestalt inom grekisk instrumentbyggnad, en position han använde för att lyfta hela yrkeskåren.

Yrket från dåtid till nutid

När den ekonomiska krisen slog hårt mot Grekland tvingades Giorgos att omvärdera sin situation. Det blev allt svårare att balansera arbete med utbildning och verkstaden. Till slut valde han att släppa alla andra åtaganden för att fokusera helt på sitt hantverk och de instrument som var hans livs passion.

– Berätta nu lite om själva yrket. Det måste vara ett yrke som sträcker sig långt tillbaka i historien – ett av de allra äldsta hantverken, det att bygga musikinstrument.

– Yrket har utvecklats långsamt över tid, förklarar Giorgos. Under det nygrekiska statens tidiga år, på 1800-talet, byggde musiker ofta sina egna instrument, men med tiden började yrket specialiseras, särskilt i städerna.

Under 1900-talet utvecklades bouzoukin med starka influenser från mandolinen och blev så småningom en symbol för grekisk musik, trots att den från början avfärdades av vissa samhällsgrupper.

– Bouzoukin blev ett instrument för revolutionära och kulturella uttryck, fortsätter Georgios, särskilt under mellankrigstiden och med rebetikons framväxt. Idag är bouzoukin Greklands mest ikoniska instrument och används av musiker över hela världen, och dess utveckling påverkas fortfarande av både samhällsförändringar och individuella innovationer.

Hur en bouzouki skapas – steg för steg

– Så, Giorgos, vad är det viktigaste för dig när du börjar bygga en ny bouzouki? Vad är det första du tänker på?

– Materialet, naturligtvis – träet, börjar Giorgos. Vi använder både inhemska träslag som valnöt och lind, och importerade material som rosenträ och ebenholts. Varje träslag har sina egna egenskaper och kräver olika behandling.

– Hur väljer du rätt trä för ett instrument?

– Det beror på hårdhet, elasticitet och hållbarhet, och förstås också på kostnaden. Vissa träslag är väldigt dyra. Det handlar om att skapa en balans mellan estetik och funktion. Instrumentet måste inte bara vara vackert – det måste också hålla över tid.

Giorgos visar på en bouzouki i sin verkstad:
– Den här är 20 år gammal, och just nu gör jag en allmän service på den. Men den fungerar fortfarande perfekt. En annan bouzouki, som hänger där borta, är över 30 år gammal. När grunderna är rätt håller instrumenten länge.

– Berätta kort om processen från trä till färdig bouzouki. Hur går det till?

– Först väljer jag materialet, ofta i samråd med kunden, förklarar Giorgos. Sedan börjar jag med formen, själva skrovet. Det är basen för instrumentet, och därefter bygger jag ljudskiktet – locket. Jag anpassar locket efter träets frekvenser innan jag monterar det. Till sist kommer halsen och greppbrädan, där jag ser till att de klarar strängarnas kraft.

– Har teknologin förändrat arbetet?

– Absolut. Jag använder både traditionella metoder och modern teknik som datorer och laser för större precision. Men till sist är det alltid händerna som gör slutfinishen.

– Och efter det?

– Då kommer lackeringen. Jag applicerar flera lager lack, med torktid mellan varje, beroende på luftfuktighet och temperatur. Sedan stämmer jag instrumentet och gör de sista testerna. Först då är det redo för leverans.

Ett hantverk som för grekisk musik vidare

Giorgos Karellas är inte bara en instrumentmakare – han är en bro mellan det förflutna och framtiden. I sin verkstad i Psyrri skapar han inte bara instrument, utan också en länk till Greklands rika musiktraditioner. Varje bouzouki, varje baglama och varje tzoura bär på en del av den grekiska själen, ett arv som Giorgos vårdar med omsorg och passion.

Hans berättelse är en påminnelse om att hantverk inte bara handlar om teknik, utan om kärlek till materialet, musiken och kulturen. Och när han stämmer de sista strängarna på ett nybyggt instrument, vet han att det inte bara är ett föremål som lämnar hans verkstad – det är en del av Greklands hjärta och själ som förs vidare.

Giorgos Karellas hemsida här>>

Relaterade artiklar: Grekisk musik på svenska del 1

Murarnas tidlösa roll

Kallmurarna är mer än bara byggnadsverk – de är en väsentlig del av Kykladernas kulturella och landskapsmässiga identitet. De har skapat förutsättningar för lokala jordbrukssamhällen i århundraden. Idag är dessa murar en viktig påminnelse om traditionell arkitektur och hållbar användning av naturresurser.

Miljömässigt spelar murarna en avgörande roll för att bekämpa erosion och samla regnvatten i den torra kykladiska miljön. De stabiliserar sluttningarna och bidrar till att hålla markerna odlingsbara. Återställandet av dessa strukturer är därför inte bara en hyllning till det förflutna, utan också en investering i en hållbar framtid.

Längs branta sluttningar som sträcker sig från bergens toppar ner till havets kant, ligger terrasserna och kallmurarna som har format den grekiska ön Amorgos landskap och möjliggjort jordbruk i generationer.

Här, bland övergivna vinodlingar och steniga stigar, samlades entusiastiska deltagare från hela världen för att blåsa nytt liv i en tradition som riskerar att gå förlorad.

Den Amorgianska byggmästarkonsten

Nyligen anordnades det tredje seminariet i serien ”Η Αμοργιανή Μαστοριά” (Den Amorgianska byggmästarkonsten), med syfte att återuppliva och bevara traditionella byggnadstekniker.

Seminariet, organiserat av den ideella föreningen Mitato på Amorgos, blev en stor framgång som lockade lokala hantverkare, representanter från många andra öar, besökare från det grekiska fastlandet samt från flera andra länder. De träffades i fem dagar för att arbeta, lära av varandra och sprida sin kunskap.

Mitato på den grekiska ön Amorgos

Mitato: En stenhydda som erbjuder skydd åt herdar

Föreningen Mitato på Amorgos, är en ideell organisation grundad 2020. De arbetar för att skydda och lyfta fram öns natur- och kulturarv. Genom olika slags projekt, bl.a. seminarier om att bygga kallmurar och andra traditionella hantverk, strävar de efter att föra kunskap vidare till nya generationer, samtidigt som de kombinerar den med moderna metoder och teknologier. De utforskar också hur detta arv kan bidra till att skapa en unik och hållbar turism som stärker både lokalbefolkningen och besökarens upplevelse.

Platser som bär på både historia och framtid

Seminariet lockade deltagare från hela världen – från arkitekter och ingenjörer till jordbrukare och naturvårdare. Tillsammans med lokala hantverkare arbetade de för att återuppliva Amorgos historiska arv och ge landskapet en ny funktion i vår tid.

Den centrala hantverkaren som ledde fältarbetet är en traditionell byggmästare, känd för sin kärlek och hängivenhet till traditionell byggnadskonst – en kvalitet som gjort honom mycket eftertraktad i området.

Valet av plats för fältarbetet föll denna gång på området Palia Strata, nära byn Potamos på grekiska ön Amorgos, där branta sluttningar kantas av stenmurar och terrasser som berättar om generationers hårda arbete.

”Vi väljer noga platser som både kan gynna lokalbefolkningen och samtidigt lyfta fram miljöns värden,” berättar Semeli Drymoniti från föreningen Mitato.

Under de fem dagarna som seminariet pågick utfördes omfattande arbete med hjälp av deltagarna och inbjudna experter.

• 75 meter stödjande stenmurar restaurerades för att stabilisera marken ovanför.
• 100 meter av stigen i Palia Strata rensades och reparerades, inklusive en tidigare dold stenbelagd del.
• 11,5 meter av stigen förstärktes på en plats som hade eroderat.
• Nya stenstrukturer skapades längs en bäck för att bromsa vattenflödet.
• En övergiven brunn grävdes fram, reparerades och området kring den försågs med stenläggning och en skyddande mur.

Att bygga med sten och tradition

Under den praktiska delen av seminarierna arbetade man ute på fältet. Semeli Drymoniti invigde oss i processen bakom restaureringen och förklarade hur varje steg kräver precision.

”Vi börjar alltid med att rensa bort jord och sten för att blottlägga de stabila grunderna.
Med handverktyg som hammare och huggjärn formas sedan de lokala stenarna varsamt och staplas för att skapa hållbara strukturer”.

”Ett viktigt mål är att använda så mycket material som möjligt direkt från platsen, fortsätter Semeli, i årets arbete behövdes ingen sten alls transporteras in utifrån”.

För deltagarna är fältarbetet inte bara en praktisk erfarenhet utan också en chans att fördjupa sin förståelse för kallmursbyggandets roll och Kykladernas identitet.

Tankar och känslor från seminariet

För deltagarna och arrangörerna blev seminariet en upplevelse fylld av starka känslor. ”Det är en obeskrivlig glädje att se ett så stort arbete bli färdigt,” berättar Semeli Drymoniti.

”Att samla människor från olika delar av världen, tillsammans med lokala hantverkare, skapade en unik känsla av gemenskap”, fortsätter hon. ”Vi arbetade tillsammans, delade idéer och perspektiv, och knöt band som förhoppningsvis kommer att hålla länge.”

Deltagarna bestod av en brokig skara, alla förenade av en vilja att lära sig och bidra. ”Det är glädjande att se hur seminariet fortsätter att utvecklas och stärka sin plats,” tillade Semeli, som såg detta som ett tecken på att det finns ett växande intresse för att bevara Kykladernas kulturarv.

Arbetet gav också möjlighet till eftertanke och insikter. Många deltagare uttryckte hur givande det var att arbeta med stenarna under vägledning av mästare som har förvaltat detta hantverk i generationer.

Samtidigt betonade arrangörerna vikten av att bevara murarna som en levande del av landskapet. ”Våra insatser skyddar inte bara landskapet utan inspirerar också fler att engagera sig i det traditionella hantverket”.

Seminarierna har väckt diskussioner om turismens potential på Kykladerna. Mitatos medlemmar ser möjligheter i en turismmodell som kombinerar lokalt hantverk med ekonomisk utveckling.

”Ansvarsfull turism kan bli en positiv kraft för att återuppliva terrasserna och restaurera kallmurarna,” konstaterar Semeli Drymoniti.

Samarbeten mellan hållbarhetsexperter och lokalsamhällen kan visa vägen mot en mer hållbar besöksnäring.

Framtidsvisioner och nästkommande steg

Seminarierna om kallmurar på den grekiska ön Amorgos är inte bara till för att bevara en tradition – de är en del av ett större initiativ för hållbar utveckling i Kykladerna.

Under kvällarna hölls diskussioner och föreläsningar i en konferenslokal, där deltagarna utbytte idéer och planerade framtida initiativ.

Där diskuterades bland annat konkreta åtgärder för att skapa utbildningsprogram inom stenkonst, med målet att etablera skolor där hantverket kan leva vidare och inspirera nya generationer.

Föreläsningarna lyfte också fram internationella förebilder, som Irlands framgångsrika program för att bevara kulturarv och samtidigt skapa nya möjligheter för lokalsamhällen.

Genom nya samarbeten mellan Kykladernas öar och med stöd av internationella aktörer hoppas arrangörerna stärka kallmursbyggandets framtid. Strategin är inte bara att bevara landskapet, utan också att skapa ett globalt erkännande för detta unika hantverk som en förebild för hållbar utveckling.

”Det här handlar inte bara om tradition, utan även om att bygga en hållbar framtid för våra öar,” konstaterades det under seminariet.

Trots seminariernas positiva momentum är deltagarna medvetna om de komplexa utmaningarna med att bevara detta traditionella hantverk i en modern tid. Förhoppningsvis kan kommande seminarier och initiativ inte bara bidra till kunskapens överlevnad, utan också till dess fortsatta utveckling.

Upptäck mer om kallmurarnas värld

De seminarier som arrangeras på den grekiska ön Amorgos ger inte bara nytt liv åt uråldriga murar och stigar – de öppnar också dörren till en fascinerande tradition som fortfarande har en plats i dagens samhälle. Kanske kan du själv bli inspirerad att delta i framtiden eller lära dig mer om kallmurar och deras betydelse för landskapet och kulturen i Kykladerna.

Om du vill veta mer om den Amorgianska byggmästarkonsten, är du välkommen att delta i ett av Mitato Amorgos framtida seminarier. Som Semeli Drymoniti själv säger: ”Kom till våra seminarier och lär dig hur vi bygger – där kommer vi att avslöja flera av våra hemligheter!”

Föreningens hemsida med information om deras verksamheter når du här: http://mitato-amorgos.com/en/

Seminarierna stöds av flera aktörer, inklusive Greklands kulturministerium, Kykladiska museet, Cyclades Preservation Fund, m.fl. De anordnas av föreningen Mitato på Amorgos och står under Amorgos kommuns beskydd.
Bilder och video med tillstånd av Mitato på Amorgos.

Mer om den grekiska ön Amorgos här:

Vi har träffat Kostas Papatheodorou, ingenjören, arkitekten, konstnären och filosofen som skapat denna märkliga byggnad. Han bjöd in oss på en exklusiv privat guidning i det han kallar sitt livsverk.

Kyrkan Agia Foteini reser sig som en märklig syn i det öppna landskapet i Mantineia – en byggnad som på ett organiskt sätt kombinerar antika, bysantinska och orientaliska drag. Det är en kyrka som inte liknar någon annan, fylld av både sakrala och lekfulla element.

Kostas Papatheodorou – kyrkans skapare

När kyrkan byggdes i början av 1970-talet blev Kostas Papatheodorou en säregen syn för lokalborna. Sommar som vinter arbetade han hängivet bland spillror av övergivet material, som han förvandlade till sitt livsverk. En av byborna beskriver honom såhär:

Han kallades ”spöket i antika Mantineia” – en ensam figur som gick eller cyklade till kyrkobygget, där han högg i sten och gav nytt liv åt det som andra ansåg värdelöst. Under en period bodde han sex månader i ett tält vid byggplatsen för att spara tid. (Från magasinet lifo.gr)

Möte med en banbrytande konstnär

55 år senare träffar vi denna man i den avlägsna bergsbyn Levidi i norra Peloponnesos, där han idag bor, inte långt från Agia Foteini.

Han ger direkt intrycket av en välsinnad, enkel och ödmjuk människa. Som en varm och levande historieberättare, med glimten i ögat, delar han öppenhjärtigt med sig av minnen, reflektioner och incidenter från sin resa som skapare av Agia Foteini, en av de mest säregna grekiska kyrkorna.

Efter att vi bekantat oss med varandra, ber han oss vänligt att följa med honom hem för att hämta den nya ikonen han målat och som han vill installera i kyrkan.

Vi kommer till hans anspråkslösa bostad, en liten lägenhet på 15 kvadratmeter – sovrum, ateljé i ett, samt kokvrå och ett litet badrum. Efter att försiktigt ha packat in den fina ikonen, som föreställer Jesus hånad av romarna, bär han den själv, trots sin ålder, ut till bilen och sedan in i kyrkan.

Väl inne i kyrkan bestämmer vi tillsammans var ikonen bäst skulle passa att hängas upp. Därefter sätter vi oss ner på en kyrkbänk för att tala om hans livsverk.

Hans röst ekar i den sällsamma kyrkans valv medan han delar med sig av visionen, utmaningarna och inspirationen bakom skapandet av denna unika plats.

Kostas berättar att det var föreningen Mantineia-sällskapet som kontaktade honom i slutet av 1960-talet. De ville skapa en kyrka tillägnad Agia Foteini, men de ville ha en kyrka som skulle skilja sig från mängden.

– Jag kände direkt att detta var något speciellt, säger han och infogar att han genast sagt upp sig från kulturministeriet och flyttat till Tripoli för att påbörja sitt livsverk.

Vägledning djupt inifrån

Han gjorde snabbt en första skiss på kyrkan för att få byggtillstånd, även om byggnaden senare utvecklades i en helt annan riktning. När byggnationen började, upplevde han en stark inre vägledning.

– Det var som om något djupt inom mig vägledde varje litet steg, förklarar han. Det var dock inte som en riktig röst, mer som en djup känsla.

Kostas berättar att han och ett team av hantverkare påbörjade bygget med målet att skapa allt för hand, enligt gamla traditioner.

– Allt du ser här gjorde vi själva, med våra egna händer. Vi köpte aldrig någon färdig produkt. Arbetet var intensivt, pågick ofta dag och natt. Vi tillverkade egen tegelsten och byggde förstås utan cement.

Kostas övervakade varje steg med omsorg för att förverkliga sin vision in i minsta detalj.

Han pekar med engagerade gester mot de olika delarna i byggnaden. Först riktar han vår uppmärksamhet mot de unika valvbågarna och börjar utveckla sina tankar bakom deras form.

– Valvbågarna här är inte cirkelformiga, de utgör parabler, påpekar han och berättar att parabeln är en geometrisk båge som symboliserar något som sträcker sig mot oändligheten.

– Ser du där borta, fortsätter han att peka. Den högra kolonnen står helt upprätt, medan den vänstra har en svag lutning. Dess axel pekar mot Allhärskaren högst upp i kupolen.

Han syftar på den traditionella avbildningen av Kristus som Allhärskare/Παντοκράτορας – en målning som ofta återfinns högst upp i kupolen i grekisk-ortodoxa kyrkor och symboliserar Kristus som universums härskare.

– Jag målade honom med en liten tunn pensel, utan att följa någon skiss, idéerna kom spontant medan jag arbetade högt upp på byggnadsställningen.

För att spara tid brukade han den första tiden sova uppe i byggnadsställningen. Han berättar också om en uggla som varje tidig morgon kom och väckte honom. Kostas byggde ett bo av marmor åt henne, där hon senare fick ungar.

– Hon knackade på i kupolen med näbben varje morgon, vi hade blivit vänner, säger han med ett mjukt leende.

Marmor – ett egendomligt material

Kostas beskriver för oss även sin djupa vördnad för marmorn och hur han såg den som ett levande material.

– Marmor har en egen själ och vill formas och placeras på sitt rätta sätt. Varje bit måste placeras där den hör hemma, på rätt avstånd, i rätt form, med rörelsen åt rätt håll, säger han och pekar på detaljerna i kyrkan. Därför arbetade vi mestadels med handverktyg och använde sällan maskiner.

Kostas visar sedan på kapitälerna och andra dekorativa detaljer medan han beskriver hur han inspirerats av Greklands rika historia.

– Inspirationen är hämtad från alla grekiska tidsepoker, säger han, från den mykenska kulturen och den klassiska tiden till den bysantinska perioden, ända fram till dagens Grekland.

– Allt härinne talar, fortsätter Kostas vördnadsfullt. Allt vill berätta någonting. Ser du de olika färgerna och färgkombinationerna? De försöker också kommunicera något.

Han påpekar även att byggnaden helt saknar räta vinklar, och att den därför ser lite skev ut.

– Det är som om kyrkan lever, den ser skör ut – nästan lite bräcklig. Men det är just det som ger den ett organiskt liv, den är som en levande varelse, säger han med ett hemlighetsfullt leende. Den tillhör definitivt inte någon känd arkitektonisk stil.

Jag passar på att berätta för Kostas hur jag hade upplevt kyrkan vid mitt första besök – som en sällsam blandning av antikt, bysantinskt och modernistiskt, med surrealistiska och nästan komiska inslag. Kyrkan hade förefallit mig skranglig, nästan som Karagiozis’ ruckliga bostad.

– Ja, skranglig är ett bra ord, håller Kostas med. Men bakom det skrangliga, förklarar han, finns en högre form av matematik, inte den vi lär oss i skolan.

– Men denna blandning av kristet och antikt, hur reagerade folk på det när de såg vad som höll på att växa fram?

– De flesta tyckte om hur kyrkan såg ut. Speciellt Mantineia-sällskapet som finansierade verket. De stöttade mig genom hela processen.

Men sen skakar Kostas på huvudet när han minns de negativa reaktionerna.

– Tyvärr försökte dock en del sätta hinder för mig, säger han lågmält. En gång försökte de till och med skaka byggnadsställningen för att få mig att ramla ner. Andra sköt med hagelbössa mot taket när jag sov där inne, mest för att skrämmas.

Men Kostas gav sig inte utan fortsatte sitt arbete oförtröttligt. Trots de många utmaningarna och motståndet från vissa, fortsatte han med orubblig beslutsamhet.

– Godkände den officiella kyrkan det som började växa fram?

– I början var de skeptiska, men till slut godkändes det, om än med viss förbehållning. De vanliga prästerna älskar kyrkan som den är, men bland biskoparna finns delade meningar. Vissa har invändningar mot både stort och smått; det är svårt att förklara för dem vad det handlar om.

– Men vanligt folk då?

– Vanligt folk älskar Agia Foteini! Många vill gifta sig och döpa sina barn här.

Mycket mer än en kyrka

Kyrkan har blivit en älskad plats för bröllop och dop, men för Kostas är den så mycket mer. För honom är Agia Foteini som en del av hans egen kropp, en levande förlängning av honom själv.

– Gud kan bara uttryckas med symboler, och det är genom symboler som byggnaden talar, förklarar han.

– Byggnadens syfte är att förena det mänskliga med det gudomliga. Det gudomliga kan skönjas i varje byggnadssten, i rörelsen och i riktningen varje del pekar emot.

Kostas berättar också om en märklig upplevelse dagen innan kyrkans centrala ikon av helgonet Agia Foteini skulle sättas upp. Vid cypressen utanför kyrkan såg han ett silvervitt ljus stråla ut från trädet.

– Det var som många svärd av ljus som riktade sig emot mig. Jag tror det var Agia Foteini själv som uttryckte sin glädje, säger han med ett eftertänksamt leende.

Vid denna punkt ville jag föra diskussionen vidare, men märkte att hans tal började mattas av.

– Nu är jag verkligen trött, säger han stilla. Jag har egentligen tusentals saker att berätta, men jag kommer inte klara det, så vi måste avsluta, ursäktar han sig.

Den privata guidningen och Kostas fascinerande berättelser öppnade upp en ny dimension för mig, där jag såg kyrkans sten och symboler som ett uttryck för människans längtan, tro och skaparkraft genom historien.

Kanske ligger Agia Foteinis sanna värde i den känsla av evighet och närvaro som genomsyrar varje hörn – en känsla som Kostas har vävt in i varje detalj, där det mänskliga och det gudomliga möts i en tyst dialog som fortsätter, långt efter att orden har tystnat.

Relaterad artikel: På avvägar i norra Peloponnesos

Filmdagarna anordnas årligen av Svens­ka in­sti­tu­tet i Athen, Stif­tel­sen Gre­kis­ka Kul­tur­hu­set, Gre­kis­ka Sko­lan och Kvinnosektionen i Grekiska föreningen i Stockholm.

Vi träffade regissören och manusförfattaren Periklis i stadsdelen Kallithea, där han växt upp och fortfarande bor. Han ledde oss till ett mysigt bokcafé på en lugn gågata där vi under trädens skugga i den sena eftermiddagens behagliga svalka, hade ett trevligt och givande samtal, omgivna av ett dämpat sorl från de andra cafébesökarna.

– Periklis, kan du kort berätta vad filmen The Promotion handlar om?

– Den handlar främst om en resa som far och son gör till Thessaloniki, men också om filmutbildningen på universitetet i Thessaloniki. Huvudtemat är relationen mellan far och son och hur sonen söker sin fars bekräftelse med stor försening, ja, 40 års försening. Mer vill jag inte avslöja just nu.

– Filmen verkar ha många självbiografiska element, stämmer det?

– Alla mina filmer är personliga, jag berättar alltid om saker som jag själv har upplevt eller fått mig berättade. Men denna film är kanske den mest självbiografiska av alla, Den handlar om förhållandet till min far. Han gick bort när jag var 19 år och då var vi osams. Det var knappt att jag gick på hans begravning. Jag sa till alla att vi inte älskade varandra och att jag inte sörjde hans bortgång.

– Men många år senare, när jag tittade på några filmklipp om det s.k. grekiska eposet 1940, då Italien invaderade Grekland, brast jag plötsligt ut i hejdlös gråt och kunde inte sluta gråta. Klippen påminde mig om min far som varit med och kämpat i det kriget. Jag förstod då att min tidigare hållning bara var en sköld, ett försvar emot den stora sorgen att mista honom.

Idén föddes redan år 2012

– Det var år 2012, fortsätter Periklis, under min tid som universitetslektor i filmskolan, som idén till filmen föddes. Av någon anledning började jag då jämföra mitt liv med min fars. Jag upptäckte att vi hade motsvarande erfarenheter i motsvarande åldrar.

– Jag antecknade en första fras: allteftersom jag blir äldre, börjar mitt liv likna min fars. Jag var då 58 år. Min far dog när han var 60. Kommer jag också att dö om två år, tänkte jag. Denna oro fick mig att börja reflektera över mitt eget liv och mina val dittills.

– Detta resulterade i ett första utkast till manus, vilket förstås var helt annorlunda än det slutliga. Det första utkastet var byggt på små anekdoter, historier om saker jag upplevt tillsammans med min far. De hade alla med döden att göra, men alla var samtidigt mycket komiska.

– Det var åren 2012 – 2013. Men mina tankegångar avbröts hela tiden av att jag måste in till lektionssalen för att undervisa. Det var så den andra viktiga aspekten av filmen kom till.

Filmskolan i Thessaloniki

The Promotion handlar också mycket om Filmhögskolan i Thessaloniki. Skolan grundades år 2004 och var den första grekiska statliga högskolan med inriktning filmskapande. Periklis Hoursoglou tjänstgjorde där redan från de första åren σομ universitetslektor och senare som professor, fram till sin pension 2022.

Huvudpersonen i filmen, Nikos Symeonidis, arbetar också som lärare i filmskolan, men eftersom han bor i Aten, pendlar han flera gånger i veckan till Thessaloniki för att undervisa. Även denna aspekt är i hög grad självbiografisk, förklarar Periklis och fortsätter:

– Att skapa en filmhögskola diskuterades redan från år 1960. Jag undrar ofta hur grekisk film hade sett ut idag om idén förverkligats redan då. Tänk dig, med lärare som Kakogiannis, Koundouros, Tsarouchis, Hadjidakis och andra! Hursomhelst, filmhögskolan grundades till slut, drygt 40år senare.

– Hur såg det ut i allra första början?

– Vi hade ingenting då, absolut ingenting! Skolan var inrymd i en gammal lagerlokal för tobak och stod utan utrustning eller undervisningsmaterial. Det fanns inte ens en läroplan. Som tur var fick vi genom EU ett litet anslag att köpa ett fåtal billiga kameror och någon primitiv filmbelysning. Vi var 15 lärare, alla aktiva inom filmbranschen och ungefär 100 studenter.

– Men nu i efterhand kan jag tycka att de extremt svåra förhållandena vi mötte i början också var en gåva. Vi tvingades gå tillbaka till filmskapandets verkliga grunder, vi lärde oss både att filma och att undervisa från scratch. Vi kämpade på, utformade snart en läroplan och försökte förmedla vår passion till studenterna.

– Hur ser det ut idag?

– Idag finns det både utrustning och undervisningsmaterial. Vissa problem kvarstår, men skolan fungerar tillräckligt bra. En av våra studenters filmer vann t.ex. andra pris i Cannes i år, utvald bland 2 600 bidrag från hela världen.

– Att en elev får pris, fortsätter Periklis, kanske inte säger allt om skolan, men det viktiga är att den genomsnittliga kvaliteten på undervisningen har höjts avsevärt – skillnaden är nästan som natt och dag jämfört med tidigare.

Den ekonomiska krisen

År 2012 beslutade den grekiska regeringen att inget visstidskontrakt för statsanställda inom universiteten fick förnyas. Detta gällde alla visstidsanställda: undervisningspersonal, hjälppersonal och teknisk personal.

En av de starkaste scenerna i filmen är när studenterna i filmskolan motsätter sig läraren Nikos Symeonidis försök att städa toaletterna. Det speglar hur den grekiska verkligheten såg ut under den ekonomiska krisens tid. Högskolestudenterna runtom i landet protesterade emot regeringens beslut bl.a. genom att förhindra att någon annan än den avskedade städpersonalen städade skolorna, för att framhäva hur beroende verksamheten var av dem.

– Hur reagerade du som lärare, Periklis, på dessa protester?

– Jag började städa själv. Mina lektioner började kl 13.00, men jag var på plats mycket tidigare för att städa. Jag kom inte i direkt konflikt med studenterna, det stannade oftast bara vid orden att de skulle stoppa mig.

– Men jag gjorde det inte endast för att skolan skulle vara ren. Jag ville också få igenom mitt budskap: om ni älskar att skapa film måste ni också älska och vårda filmskolan.

I filmen visas konflikten som uppstår mellan tre generationer. Pappan med sina konservativa värderingar emot de radikala ungdomarna och läraren Nikos mitt emellan som försöker balansera situationen.

Från matematik till filmregi

Periklis Hoursoglou började sin bana med att studera matematik i Thessaloniki redan på 1970-talet. Han hoppade dock av studierna strax före kandidatexamen för att istället ägna sig åt film. Långt senare återvände han till matematiken och avslutade sina studier för att kvalificera sig som professor vid den grekiska statliga filmskolan. Grekisk lag kräver denna grad för undervisning på universitetsnivå. Vi frågade honom hur denna stora omsvängning från matematik till film gick till.

– Jag tyckte redan som barn mycket om teater. Hela min familj var förtjust i teater. När jag sedan pluggade matematik i Thessaloniki umgicks jag med en studiekamrat som var en riktig filmälskare. Han introducerade och vägledde mig in i filmens värld vilket påverkade mig enormt. Redan nästa år skrev jag in mig i en privat filmskola och följde lektionerna parallellt med mina matematikstudier.

– Strax innan kanditatexamen tog jag det stora beslutet att helt och hållet hänge mig åt filmen och avbröt därför mina studier i matematik. Jag hade då redan börjat jobba lite vid sidan av som assistent både i statliga TVn (ERT) och hos enskilda filmskapare som t.ex. den kände grekiska regissören Pantelis Voulgaris.

Den bästa belöningen

Filmen The Promotion har redan fått flera priser, bl.a. för bästa regi, redigering och bästa manliga huvudroll. Filmen har också visats på flera stora internationella festivaler, bl.a. i Los Angeles och San Fransisco. Vi frågade Periklis hur det känns att ha skapat en så uppmärksammad film.

– Det viktigaste för mig är inte de enskilda priserna. Det viktigaste är att det efter varje visning alltid uppstår livliga och intressanta diskussioner, vilket visar att filmen berör, trots att den är väldigt personlig. Denna respons är för mig det bästa priset och den bästa belöningen. Jag hoppas att det kommer hända också i Stockholm den 20 oktober.

Bildmaterial ur filmen med tillstånd av Periklis Hoursoglou.
Övriga foton: Ulf Björkman

Mer om grekisk kultur på Expeditionens blogg >>

Upptäck hemliga Aten med Expedition Grekland

Senaste inläggen

• Homeros Odysséen: del 2 i serien Glimtar ur mytologins sidospår
• Det grekiska köket och kocken Tselemetes, moussakans omstridde fader
• Grekland på 1800-talet – Hellas Allehanda, nr 1: Den orädda konstnärinnan
• Grekiska seder och bruk: 21 maj – Anastenaria – att dansa på elden
• Den grekiska mytologins märkliga väsen och bortglömda sägner – del 1