1970-talets Greklandsresor gav verkligen mersmak. Jag hade blivit förälskad i landet!

När 1980-talet kom och jag äntligen fått ett riktigt jobb efter studierna, visade det sig att min nya arbetsgivare tillät oss ta ganska långa sammanhängande semestrar på sommaren. För mig betydde det möjligheten att kunna spendera 5-7 veckor i det älskade Grekland.

Nu var det tyvärr slut på att åka interrail eftersom jag passerat övre åldersgränsen för det förmånliga kortet, men de billiga flygen blev ett bra sätt att ta sig till Grekland.

På 70-talet hade resan varit en del av målet, det var fantastiskt kul att resa med tåg genom Europa, men nu gällde det framför allt att upptäcka Grekland.

Här är några minnen från mina Greklandsresor under den första hälften av 80-talet:

Öluffa, åren 1980 – 1984

Mellan 1980 och 1984 besökte jag ö efter ö i den grekiska arkipelagen (från 1982 tillsammans med Eva, min blivande fru). Somrarna 1980 och 1981 hann jag se en ansenlig del av öriket. Jag var fast besluten att återvända till det älskade Amorgos och självklart skulle jag stanna några dagar i Aten i anslutning till varje resa. 1980 öluffade jag till Mykonos, Naxos, Santorini, Kreta, Paros och slutligen till mitt hjärtas Amorgos.

När jag återvände till Amorgos i augusti 1980, bestämde jag mig för att bo i hamnen Katapola och pendla med buss fram och tillbaka till Chora, som fortfarande var min favoritplats på ön. Det visade sig vara svårt att hitta boende och under kanske en vecka tvingades jag bo på den lilla stranden alldeles invid byn. Jag delade utrymme med en flock ankor under skyddet av några tamarisker (ett saltvattentåligt träd vanligt vid grekiska stränder). Någon camping fanns inte på den tiden.

Efter ett tag lyckades jag dock få dela rum med en kretensisk kille som jobbade som servitör, innan jag kunde hyra ett eget rum. Under mitt besök på Amorgos 1979 hade jag bara sett Katapola och Chora, så nu ville jag utforska mer av hela ön. Men det var inte helt lätt att ta sig mellan de olika byarna. Vägen mellan Chora och Aegiali var inte klar och vägbygget pågick långsamt. Till ”nedre” delen av ön (Kato Meria) fanns det en väg men den var nätt och jämnt farbar. För att ta sig till norra hamnen Aegiali krävdes båt eller vandringsskor.

Exklusivt erbjudande: guidad tur på plats i Aten

Öluffa med Skopelitis (och Marianna)

Marianna var båten som knöt ihop de små Kykladerna med Naxos, en ovärderlig förbindelse för dessa öar. Marianna var byggd i Norge och hade fungerat som fjordbåt under namnet Vaeröy. Många av de båtar som trafikerade de grekiska farvattnen kom från norra Europa, inte minst från Sverige. Ofta fanns skandinaviska små skyltar kvar på båtarna om vad man fick och inte fick göra ombord.

Men det var något alldeles speciellt att öluffa med Marianna. Jag har aldrig varit så rädd på en båt som vid ett par tillfällen ombord på detta fartyg. Marianna gick i ur och skur (och tyvärr även i storm). Det var oftast den legendariske Dimitris Skopelitis själv som stod vid rodret. Om denna sjöbjörn finns mängder av berättelser. Han började redan 1956 att tämja havets vågor med sina olika fartyg. Här kan man läsa mer om Skopelitis historia, med unikt bildmaterial: http://www.smallcycladeslines.gr/en/home/

Förutom att vara en fenomenal sjöman och kapten var Skopelitis även en mästare på fiolen. Jag minns en gång när jag befann mig ombord på Marianna någonstans mellan Aegiali, Donoussa och Koufonisi. Full storm rasade och jag var dödsförskräckt då vågorna sköljde över däcket. Inne i salongen kunde man inte vistas, överallt satt det folk som mådde illa. Men när jag var övertygad om att vår sista stund var kommen, hörs plötsligt musik komma genom vindens tjut. När vi tittar in i styrhytten står Dimitris Skopelitis där och spelar fiol! Med ens kändes skeppet och den krängande färden inte alls lika skrämmande längre.

Marianna ersattes så småningom av skeppet Skopelitis, som dock inte var ett bra fartyg. Några år senare införskaffade Kaptenen nuvarande färjan Express Skopelitis. Det är numera inte mycket som är ”express” med den gamla ”Skopan”, men ett sjödugligt, pålitligt och rent skepp är det alltid.

För den som vill öluffa i Småkykladerna är en tur ombord på Skopan närmast ett måste. Besättningen är fantastisk. Idag styrs hon oftast av kapten Giannis Foustiris. Legenden Dimitris Skopelitis (Kapetan-Mitsos) gick tyvärr bort för några år sedan.

Amorgos – 1980, vandringen mot Aegiali

När jag öluffade till Amorgos första gången 1979 visste jag ytterst lite om ön. Hade knappt hört talas om Aegiali och byarna runtomkring. Efter några dagars vistelse i Katapola och Chora bestämde jag mig således för en upptäcktsfärd norrut på ön.

Det närmade sig 15 augusti – Jungfru Marias himmelsfärd – en av de största helgerna i landet, som så många Greklandsresenärer känner till. I byn Lagada firas detta stort i två dagar, 14-15 augusti. Jag fick förmånen att uppleva festligheterna där både år 1980 och 1981.

Jag hade beslutat att vandra till Aegiali från Chora tillsammans med en holländare jag lärt känna i Katapola. Många sa att vandringen brukar ta 3-4 timmar, längs en väl märkt åsnestig. Man rådde oss att starta tidigt på morgonen och ha med oss gott med vatten.

Det gick dock inte riktigt enligt planerna. I Chora råkade det pågå en liten fest hos Dimitris på To Kastro med musik och mycket vin. Jag hade tidigare pratat med ett par militärer om att få följa med ett stycke i deras jeep mot Aegiali, så långt som vägen var klar åtminstone. Villkoret var att jag och holländske Hans då måste vara resklara tidigt på morgonen.

Vi hade sovsäck och liggunderlag med oss inför någon sorts boende i Aegiali, allt var klart för avfärd. Men inte kom vi upp i tid! Jeepen hade redan gått. Solen stod högt på himmelen när vi började vandringen och vi tappade snart bort oss. Hans var smart och vände tillbaka för att gå dagen efter, men jag fortsatte vandra, med på tok för lite vatten.

Om man har sett filmklassikern En iskall i Alexandria förstår man hur jag kände mig när jag äntligen nådde fram till Aegiali.

Jag minns fortfarande tydligt bilden när jag passerat alla berg och var på väg ner till hamnen (det här var innan man byggt den nya kajen). Vilken vy! Så vansinnigt vackert! Det är fint även idag, men den gamla lilla hamnen var så otroligt charmig!

Efter den långa, varma vandringen med alldeles för lite vatten (jag vet, totalt ogenomtänkt!) var jag rätt slutkörd.

Den första jag möter i Aegiali visar sig vara en grekisk musiker jag spelat in i Stockholm och som hade tipsat mig om ön från början. Hade ingen aning om att Giannis Alexandris, skulle befinna sig där. Denna sommar drev han en enkel taverna tillsammans med några kompisar.

Men var skulle jag sova? Efter att ha frågat runt insåg jag att det inte fanns ett enda rum vare sig i hamnen Aegiali, eller i byarna Potamos, Lagada och Tholaria. Någon camping fanns det inte på den tiden, så jag fick göra som många andra, inmuta en del av stranden för mig och min packning.

Stora festligheter i byarna

Dagarna som följde anlände fler och fler till Aegiali för att fira högtiden i Lagada. Den 14 augusti var vi ganska många som vandrade upp till festligheterna längs åsnestigen.

Lagada

Det blev ett underbart dygn med byfest den 14/8 och dans fram till morgonen. På kvällen var vi en stor skara som gick ner till stranden för att sova, bara för att åter gå upp till kyrkan nästa dag, där det efter mässan serverades πατσά/patsa, soppa gjord på komage. Enligt många greker är patsa det bästa man kan stoppa i sig efter en lång natt med mycket dryckenskap. Och det stämde, i alla fall denna gång.

Jag fick vara med om några fantastiska dygn i Aegiali och byn Lagada innan vi återvände till Katapola. Året därpå gjorde jag om samma utflykt för att ännu en gång vara med på det stora firandet av Jungfru Marias himmelsfärd den 15 augusti.

Agia Paraskevi

Den 26 juli samma år lyckades jag också bevittna öns andra stora religiösa högtid – Agia Paraskevi i Kato Meria, Amorgos sydliga del. Den var redan då en mycket stor festival, och idag sägs den vara den största på hela Kykladerna. Här serveras den för ön välkända rätten πατατάτο/patatato – get och potatis i gryta, oemotståndligt gott.

1982 var det inte helt lätt att ta sig till Agia Paraskevi, då vägarna var usla. Men den legendariska gamla Dodge-bussen lyckades köra några vändor så att folk kunde vara med på festen.

Själv hamnade jag och några kompisar på ett lastbilsflak, vilket också gick utmärkt. Privata bilar var en stor bristvara på ön på den tiden, vilket var förståeligt då vägarna var få och dessutom i dåligt skick.

Tyvärr har jag inte fått uppleva denna festlighet igen. Mer om festen Agia Paraskevi finns att läsa här: https://www.greekgastronomyguide.gr/en/item/panigyri-tis-agias-paraskevis-amorgos/

Exklusivt erbjudande: guidad tur på plats i Aten

1984. Kreta och Kalymnos

Planen var att jag och min fru skulle öluffa till Karpathos i augusti 1984. Vi hade hört att ön skulle likna Amorgos, som vi redan förälskat oss i under tidigare resor.

Vi kom till Pireus för att köpa biljetter till en färja som vi hade förstått skulle gå via Kykladerna till Tolvöarna och sedan Karpathos. Denna mycket långa tur skulle avslutas i Agios Nikolaos på Kreta. Vi hade räknat med att därifrån ta samma fartyg tillbaka till Amorgos.

Men vi hade helt missat att en av Greklands största högtider var i antågande, 15 augusti – Jungfru Marias himmelsfärd. Det fanns förstås inte en enda båtbiljett kvar till någon färja. Skulle vi bli tvingade att spendera denna helg i Aten?

Till slut lyckades vi få plats på båten ”Knossos” till Heraklion. Fartygets tidigare namn var ”M/S Svea”, med många skyltar kvar fortfarande på svenska. M/S Svea hade ca tio år tidigare kolliderat med ett annat fartyg, men efter några år på varvet, hade hon åter satts i trafik. Med Knossos, kom vi tidigt på morgonen fram till Kretas huvudstad Heraklion där vi genast hoppade på en buss som tog oss österut till staden Agios Nikolaos. Därifrån planerade vi att ta färjan över till Karpathos, från fel håll så att säga. Smart tyckte vi.

Men vi hade inte räknat med den kraftfulla storm som just då drabbade Kykladerna och Tolvöarna. Vindar på 9 – 10 Beaufort stoppade all färjetrafik under nästan två dygn.
36 timmar sena kom vi äntligen i väg, ombord på färjan ”Kamiros” som skulle ta oss till Karpathos. Vågorna gick fortfarande höga när färjan passerade ön Kasos, men där vi fick informationen att man pga stormen inte kunde lägga till i Karpathos.

Besvikna rullade vi ut sovsäckarna på durken och somnade. Mitt i natten väcktes vi av att Kamiros höll på att lägga till i någon okänd hamn – det visade sig snart att vi trots allt hade nått Karpathos! Vi försökte då skyndsamt packa ihop våra saker, men hann inte med innan båten åter lättade ankar, nu på väg mot Rhodos. Vi bestämde oss då att skippa Karpathos och åka till Kalymnos i stället. Ja, så kan det gå!

Fartyget M/S Kamiros gick förresten på grund utanför Rhodos tio år senare. Är man intresserad av alla dessa färjor som fraktat oss turister, greker och gods av alla de sorter, rekommenderar jag hemsidan www.faktaomfartyg.se. Mycket kul läsning!

Karpathos har vi ännu inte besökt. Kanske blev det lite tokigt att i texten ta upp ett icke-besök men man kan kanske travestera Ulf Lundell – ett inställt Karpathosbesök är också ett Karpathosbesök. Vi var ju ändå så nära! Det har blivit på liknande sätt med många av våra grekiska irrfärder. Planer har ofta fått ändras, ofta beroende på väder och vind, bland annat. Men det är väl också en del av charmen?

1984. Kalymnos

När jag idag minns vår ankomst till hamnen Pothia på Kalymnos, kommer jag att tänka på det grekiska begreppet φιλότιμο/philotimo – det finns många minnen från Greklandsresorna som beskriver detta begrepp.

Min dåvarande flickvän (numera fru) och jag anlände ganska sent till den för oss nya ön. Vi var utmattade efter den långa resan från Kreta och väntan på båten där. Det var ont om rum i själva staden, så vi hamnade i byn Myrties, hos ett lite äldre par vid namn Kokkino, som på grekiska betyder ”röd”.

Det trevliga paret ”Röd” hade bott större delen av sitt liv i Paris, men nu på ålderns höst vistades de en stor del av året på Kalymnos. Vi hade inte fått någon mat i oss på mycket länge så vi gick på måfå norrut på ön och hamnade till sist efter 30 – 40 min promenad på en taverna som såg mycket trevlig ut.

Ägaren frågade om vi ville ha fisk, han hade en σφυρίδα/sfyrida (vit havsabborre) som han kunde grilla. När fisken bars in såg vi att den var gigantisk, lagom för minst sex personer! Vi misstänkte att de pengar vi hade med oss för kvällen inte skulle räcka. När notan kom insåg vi att det stämde, vi hade inte alls tillräckligt med pengar. No problem, sa ägaren då, som var en gladlynt man. Jag erbjöd mig att gå till hotellet för att hämta mer cash, men det kom naturligtvis inte på fråga. Pay tomorrow, föreslog han.

Dagen efter gick vi tillbaka för att göra rätt för oss och också äta lunch. Ägaren satt då i skuggan och drack ouzo. Han log emot oss nästan lite saligt. Hans fru förklarade att hennes man var happy just den här dagen. Vi förstod att han ofta hade sådana lyckliga stunder.

När vi bad om notan, beklagade de att de sålt en på tok för stor fisk till oss, så vi behövde inte betala hela beloppet. Mannen visade sig vara extra mycket happy just denna dag så han bjöd oss även på dryck till lunchen. Vi har flera gånger ätit sfyrida efter denna händelse och då alltid tänkt på fisktavernan på Kalymnos.

Philotimo var det, ja, det betyder väl ungefär att visa empati, medkänsla och generositet mot medmänniskor utan att förvänta sig något tillbaka. Det har vi upplevt otroligt många gånger i Grekland, bl.a. i denna trevliga restaurang, någonstans på Kalymnos, 1984.

Relaterade artiklar:

I denna del 2 av mina irrfärder ska jag fortsätta med ytterligare några rader om de första resorna jag gjorde till det land vars dragningskraft jag inte kunnat stå emot sedan dess. Med förhoppningen att Greklands-resorna ska bli alltfler under många år framöver.

1978. Bilresa istället för att öluffa

Stockholm – Tyskland – Belgien – Frankrike – Schweiz – Italien – Jugoslavien – Grekland Halkidiki – Kavala – Thassos – Alexandroupolis – Istanbul – Bulgarien – Ungern – Österrike – Tyskland.

Jag hade detta år planer på att göra en längre resa då jag hade chansen att vara ledig 6 – 7 veckor på sommaren 1978. Tillsammans med tre goda vänner bestämde vi att det skulle bli en bilresa genom Europa. Vårt vaga mål var att ta oss till Istanbul, om nu bilen skulle klara jobbet. Vi hade köpt en Ford Transit för några tusenlappar och byggt om den så att vi i nödfall skulle kunna sova i den alla fyra.

Grundidén var att vi skulle köra på småvägar så gott det gick. Nu ska ju denna text handla om irrfärder i Grekland och så blev det delvis till sist även denna gång. Efter långresan genom Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Schweiz, Italien och Jugoslavien så korsade vi till sist den jugoslavisk – grekiska gränsen. Vid den tidpunkten hade det gått ungefär 4-5 veckor sedan vi lämnat Sverige och påbörjat vår färd genom Europa.

Kavala – Thasos – Chalkidiki

När vi kom till Grekland insåg vi att tiden inte skulle räcka till ett besök i Istanbul om vi dröjde kvar i landet, vilket gjorde att det inte blev så mycket tid för Grekland denna gång. Jag hade redan varit helt kort i Thessaloniki ett par gånger de tidigare åren, och det blev dessvärre inte heller något längre uppehåll denna gång. Vi hann dock med att se delar av Halkidiki (Kassandra och Sithonia), samt charmiga Kavala.

Det blev också några dagar på Thassos, en fin ö som då var nästan helt oexploaterad. På Thassos hittade vi helt orörd natur och tomma stränder och vi kunde samla på oss lite lugn som vi trodde skulle behövas i Istanbul. Minns ett stopp för lunch i Alexandroupolis innan det var dags att ta sig an Miklagård/Konstantinopel/Istanbul. Men det är ju en helt annan historia.

Från Istanbul åkte vi sedan hem genom Bulgarien, Jugoslavien, Ungern, Österrike, Tyskland och Danmark. Vi hade åkt ca 1,300 mil, och bilen höll! Mycket tack vare små lokala verkstäder, lite olja, ett par sparkar, lite mer olja och en hel del kärlek.

1979. Återigen Grekland – första besöket på Amorgos

Stockholm – Köpenhamn – Hamburg – München – Aten – Amorgos – Sifnos – Aten – Amsterdam

Sommaren 1979 var det dags att öluffa i Grekland igen. Det skulle bli mitt sammanlagt fjärde besök i landet. Efter den långa bilresan 1978 kände jag att det skulle bli perfekt med ytterligare en interrailresa, min fjärde och förmodligen sista. (Det kan ju förstås hända att vi dammar av ryggsäckarna och ger oss ut på Europas rälsar igen, denna tanke har på senare år börjat bli alltmer frestande).

Det började med musikinspelningar i Stockholm

Redan 1977 hade jag bestämt mig för att öluffa ut till någon eller några för mig okända grekiska öar vid nästa resa. Under de åren jobbade jag med min trebetygsuppsats i musikvetenskap, tillsammans med en grupp andra studenter. En stor del av arbetet innebar att vi spelade in olika invandrargruppers musik i Storstockholm. Ett fantastiskt kul arbete som medförde att vi i gruppen fick upptäcka en uppsjö av bra och spännande musik.

I Rinkeby utanför Stockholm spelade vi till exempel in en bouzoukikurs för 10 – 12 åringar. De greker som höll i kursen rekommenderade oss att spela in det grekiska band som uppträdde på restaurang Morkullan i Stockholm. Man sa att detta band var av yttersta klass. Vi blev förstås nyfikna och tog kontakt med Morkullan (inte speciellt grekiskt namn men på 70-talet var Morkullan kanske Stockholms bästa grekiska restaurang). De förde oss genast i kontakt med bandet som spelade där.

Det visade sig vara fyra mycket trevliga och duktiga musiker som kallade sig för Toubeki. Vi gjorde många inspelningar med bandet under nästan en hel vecka och hann prata en hel del med dem. Jag hade bestämt mig för att den kommande sommaren tillbringa ungefär fyra veckor i den grekiska arkipelagen. Ville därför bland annat ha tips på bra grekiska resmål och fick till min glädje många förslag.

Vangelis (Evangelos Vlavianos), som spelade bouzouki i bandet, framhöll utan tvekan att ön Amorgos var fantastisk. Förutom att vara oerhört vacker hade ön också ett mycket rikt musikliv, berättade Vangelis, som har släkt på ön. Någon annan i bandet (övriga medlemmar var Giannis Alexandris, Nikos Moraitopoulos och Giannis Gerogiannis) nämnde Sifnos som favorit. Jag tog till mig dessa tips inför Greklandsresan 1979.

Amorgos – kärlek vid första ögonkastet

Ja, det kanske inte precis var det allra första ögonkastet, därför att ankomsten till hamnen Katapola, skedde mitt i natten, efter kanske 12 – 13 timmars båtresa på den slitna färjan Agios Georgios. De flesta färjor som gick till de mindre öarna hade ofta jobbiga ankomsttider, som jag minns det. Det var beckmörkt när vi klev i land, så det var inte mycket vi såg av ön.

Vid kajen hamnade jag med många andra helt spontant på en väldigt ålderstigen buss. En Dodge av årsmodell 1957, var det någon av medpassagerarna som sa. I denna sena timma bestämde jag således, utan att hinna tänka så mycket, att jag skulle ta mig till Chora, huvudbyn, som låg ca 20 – 25 minuters resa upp i bergen (idag tar samma tur kanske 10 minuter).

Chora och Katapola

Bussen stannade, så där vid fyra på natten, framför cafét/tavernan To Kastro. Det var ett ställe som senare skulle betyda mycket för mig, men det visste jag inte då. Nästa utmaning var att hitta någonstans att sova. Jag hade rest tillsammans med Terje, en norrman jag lärt känna på tåget, och vi bestämde oss snabbt för att följa med en lokal kvinna, Maria, som erbjöd rum att hyra. Så innan vi riktigt fattat vad som hänt, på bara några minuter, hade vi ordnat tak över huvudet, mitt i hjärtat av Chora.

Minns fortfarande hur det var att vakna upp i denna fantastiska by, precis så vacker som bilderna på alla vykort man sett från Grekland. Vitkalkade hus, smala gränder, åsnor och vänliga människor. Det kändes direkt att jag hade hittat helt rätt. Visst var Ios vackert, och även Korfu, men Chora på Amorgos var än mer fantastisk! Jag fick genast en påtagande känsla av att ha hittat hem!

Jag stannade denna första gång nästan hela tre veckor i Chora, bytte emellertid boende ett par gånger. Efter att Terje åkt hem, delade jag rum med en trevlig dansk, Jesper, och en australiensare, Phil (samt en ej namngiven mus som gladeligen åt av vårt bröd).
Vi turister, eller travelers som många valde att kalla sig, kom raskt in i bylivet. Det fanns på den tiden inte speciellt många tavernor eller caféer, än mindre barer, så man hamnade ofta på samma ställe som alla andra. Byns sociala mittpunkt var cafét/tavernan To Kastro, som låg där bussen från Katapola hade sin ändhållplats. Här lärde vi sakta men säkert lära känna folk. Jag samspråkade ofta med Parvas och hans familj, de som drev tavernan.

Simma i det stora blå

På dagarna ägnade vi oss mestadels åt att bada. Det fanns flera alternativ att välja mellan. Närmast, alldeles nedanför Chora, låg Agia Anna, den vackra klippiga bukten där delar av filmen Det Stora Blå spelades in. Andra gånger tog vi den gamla bussen till Katapola, för att därifrån åka badbåten ut till klipporna, där man kunde bada naken om man ville – polisen var dock inte överens med oss om det sista alla dagar i veckan. Ibland tog vi oss till fots ner till Katapola, vilket var en unik upplevelse, speciellt om man valde att ta åsnestigen ner, även om den vandringen tog sin lilla tid.

Efter de härliga dopp och simturer vi ägnat oss åt under dagen brukade många samlas på torget i Katapola. Där kunde man slå sig ner på något av de tre caféerna: To Kamari, Piraten eller Nikolettas, för att beställa mat och dryck. Torget såg annorlunda ut på den tiden, ännu opåverkat av det hotell som senare byggdes eller de solskydd och tak caféerna sedermera förseddes med. Det var en öppen, enkel mötesplats.

To Kamari, drivs idag av Michailis, son till Georgios och Evangelia, makarna som startade upp tavernan/caféet på den tiden. Maria, deras dotter, blev en viktig person för oss turister då hon pratade bra engelska och kunde agera som tolk. To Kamari känns för mig fortfarande som Katapolas centrum, även om man idag inte längre serverar så mycket lagad mat, utöver goda pajer och bakverk. Vi blev gärna sittande utanför dessa tavernor/caféer efter simturerna i det azurfärgade havet och solandet på de flata klipporna.

Oftast tutade busschauffören på oss Chorabor att det var dags att åka uppför berget. Men även chaufför-Vangelis behövde ibland vila och då fick vi åka till Chora med en lastbil. Vi satt då uppe på flaket, på träbänkar. Ett kapell var också uppsatt som skydd mot sol och vind. Redan efter ett par dagar visste jag att Amorgos var stället jag letat efter. På den tiden stötte man inte på så många turister där, vare sig i Chora eller Katapola.

Aegiali

Det tog ett tag innan jag fattade att det fanns en annan del av ön som också var fin, Aegiali/Αιγιάλη. Detta första år tog jag mig dock inte ända dit.

Det fanns inga färdiga vägar då, så man var tvungen att ta färja mellan öns två hamnar, alternativt gå en ca 4-5 timmars tur på åsnestigar över bergen. I slutet av 1970-talet var det färjan Marianna som utgjorde livlinan mellan de små kykladiska öarna (Μικρές Κυκλαδες) och Naxos. (Marianna var för övrigt en norsk fjordbåt som i Norge gått under namnet Vaeröy). Den sedermera legendariske Skopelitis var ägare och kapten på skutan, dessutom var han en mycket skicklig violinist.

De större färjorna trafikerade både Katapola och Aegiali, men på 70-talet kunde inte den senare hamnen ta emot fartygen ända in till kaj. Man fick istället hoppa eller klättra från färjan ned till småbåtarna, latzes/λάντζες, som tog passagerarna iland. Ganska otäck erfarenhet ibland, framför allt vid hård vind. Mer om Aegiali kommer i nästa avsnitt av irrfärderna (del 3).

Även om jag redan tidigare blivit helt frälst i landet Grekland, blev jag nu dessutom nykär i just ön Amorgos. Jag visste att jag skulle återvända. Och med facit i hand kan jag konstatera att det hittills blivit över trettio återbesök genom åren.

1979. Sifnos

Jag hade lovat mig själv att besöka två öar denna sommar. Jag öluffade även detta år ensam, men när jag minns dessa resor tänker jag att jag egentligen aldrig var helt ensam. Träffade folk hela tiden, dels nya bekantskaper, dels folk jag mötte under resans gång. Nu hade jag bara 10 dagar på mig att utforska en ny ö, innan mitt tåg gick norrut. Jag ville ju också hinna med att stanna några dagar i favoriten Aten. Flera personer jag träffat på Amorgos prisade Sifnos som en fantastisk ö. Så det blev min nästa anhalt på denna – min fjärde – grekiska irrfärd.

Jag kom till Sifnos direkt efter Amorgos i augusti 1979 och hade svår separationsångest över att behöva lämna min nyfunna kärlek. Men Sifnos blev en riktigt fin tröst, även om inte mötet med denna ö var lika starkt som det med Amorgos. Från nordvästra hamnen Kamares tog jag mig med en väldigt gammal buss raka vägen till bergsbyn Kastro, via det lite större samhället Apolonia.

Byn Kastro hade beskrivits för mig som mycket pittoresk och fin och det stämde verkligen! En fantastisk plats med bara två mindre nackdelar – det var ont om boenden och ingen riktig restaurang fanns att tillgå. Men vi hittade snabbt en liten diversehandel/ παντοπωλείον, som stundom serverade enkla maträtter i sin fina trädgård. Dessutom låg en liten strandtaverna vid den likaledes pyttelilla stranden, alldeles nedanför Kastro. Där erbjöds ofta enklare mat, även om det kunde ta ruggigt lång tid att få in beställningen.

En kväll beställde jag potatis och köttbullar. De goda potatisarna kom redan efter kanske 20 – 30 minuter, medan köttbullarna dröjde så länge att jag hann glömma bort dem (kanske på grund av den goda retsinan som man fick servera sig själv). Men när köttbullarna väl kom, efter närmare två till tre timmars väntan, var de välsmakande, omsorgsfullt kryddade och tillagade med kärlek.

Under de 5 – 6 dagar jag tillbringade på Sifnos, stannade jag större delen av tiden i denna lilla byn Kastro, med ett mindre avbrott för bankbesök i Apolonia. Hade lyckats hitta ett slags källarförråd att bo i, som jag delade med ett norskt par. Ett enkelt och oansenligt krypin, men utsikten var fantastisk. I öst kunde man skönja ön Antiparos, när det inte var för disigt.

Kastro var verkligen en pärla, där byborna inte verkade ha något större intresse av att exploatera sitt samhälle för turismens skull. Vid mitt besök sommaren 1979 bodde där kanske 10-15 turister, de flesta från Norge och vi trivdes alla väl i det lilla samhället. Jag hade turen att vara där den 15 augusti när Jungfru Marias himmelsfärdsdag firas, och fick uppleva den fina ceremonin i den vitkalkade byn.

Jag lovade mig själv att återvända för att utforska Sifnos mer ingående, vilket också skedde många år senare. Då besökte jag ön tillsammans med fru och barn, och vi blev väldigt förtjusta i byn Faros, på öns sydöstra sida, där vi bodde i någon vecka. Med Faros som bas fick vi chansen att uppleva stora delar av hela den vackra ön.

I år, 2023, kom vi tillbaka till Sifnos igen. Denna gång bodde vi bara tre nätter i ankomsthamnen Kamares. Men vi hann med en underbar vandring över bergen mellan Apolonia och Kamares.

Sifnos har definitivt en självklar plats på vår lista med favoritställen i Grekland.

1980-talet tar sin början

De två resorna 1978 och 1979 fick avsluta en epok där jag färdats med antingen tåg eller bil för att nå mina resmål. Interrail hade blivit en livsstil där resan var lika mycket en del av målet som det faktiska målet för resan. Vid 1980-talets början kände jag mig dock för gammal för interrail. Jag ville dessutom stanna lite längre i Grekland än de ca 3 veckor jag lyckats med de föregående åren, då tågresan fram och tillbaka tog sammanlagt ungefär en hel vecka.

I de förestående kapitlen av mina irrfärder kommer billiga flyg att spela huvudroll för hur jag reser. Men det är under de åren som min kärlek till Grekland fördjupas och framför allt till ön Amorgos.

1980-talet var årtiondet då jag började lära känna Grekland på allvar.

Här följer därför några rader om de första resorna jag gjorde till det land som kom att bli mitt favoritland. Mitt resande dit har fortsatt sedan dess och kommer förhoppningsvis att fortsätta flera år till.

1976. Den första färden

Stockholm – Köpenhamn – Hamburg – München – Milano – Bologna – Brindisi – Korfu – Aten – Ios – Sikinos – Thessaloniki – Amsterdam

Tack vare Interrailkortet kunde man på den tiden och på ett billigt sätt ta sig runt i Europa och därmed få möjligheten att se stora delar av de länder där kortet gällde. 1976 höjdes åldersgränsen för Interrailkort till 23 år (från 20 tror jag) så jag hade ett par år på mig att hoppa på tågen till kontinenten och så småningom till Grekland.

Redan 1975 började jag resa runt med tåg, men mest i Spanien och Frankrike. Jag stötte då ofta på en hel del andra tågluffare som hade rest runt i Grekland. De var överförtjusta efter sina besök i ett land som hade lyckats bli av med militärjuntan för bara något år sedan och som andades positivism, glädje och möjligheter. I slutet av sommaren befann jag mig vid franska Rivieran och insåg att varken tid eller pengar skulle räcka för att fortsätta till Grekland. Men redan då fattade jag beslutet. Nästa sommar skulle interrail-resan genom Europa leda till det efterlängtade Grekland. Och året därpå blev drömmen verklighet.

I Uffes fotspår upplever idag en ny generation resenärer samma äventyrsfyllda frihetskänsla på tåg genom Europa. Och med tåget tar du dig inte bara bekymmerslöst till destinationen, du bidrar aktivt till klimatomställningen genom att välja det mest hållbara transportsättet. Planera och boka din tågresa enkelt och smidigt på Trainline för ett minnesvärt och klimatsmart äventyr! Boka resa nu på Trainline >>

OBS! Genom att handla via våra länkar stödjer du oss ekonomiskt, utan extra kostnad för dig, så att Expedition Grekland kan fortsätta leverera kvalitativt innehåll. Mer om sponsrade länkar i vår integritetspolicy. Du kan också väja att aktivt stödja Expedition Grekland här >>
Vi uppskattar verkligen ditt stöd – det gör skillnad!

Precis som året innan, tågluffade jag ensam. Minns fortfarande hur spännande det var när tåget från Köpenhamn lämnade perrongen och jag äntligen var på väg. Den där speciella frihetskänslan av att ha en månads ledighet framför sig och inga andra planer än att på enklaste sätt ta sig med tåg till Grekland. Har alltid älskat att åka tåg och nu fick jag en rejäl dos av detta transportsätt.

Tågbyte i Hamburg, München och Milano för att sedan ta mig vidare till Brindisi, nere på Italiens klack. Vårt tåg från norra Italien kom fram mitt i natten och färjorna till Grekland gick bara på kvällarna, vilket innebar att jag tvingades vänta en hel dag i Brindisi. Detta var dock inte alls så tokigt visade det sig. Minns ännu idag den tidens Brindisi som en rätt häftig stad, en av de äldsta i Italien har jag förstått. Men nästa kväll hoppade jag förväntansfull på färjan till Korfu.

Korfu – inkörsporten

Denna ö blev alltså min första kontakt med Grekland och jag blev helt knockad! Redan vid ankomsten blev jag fullständigt överväldigad av öbornas värme och vänlighet. Deras nyfikenhet och genuina intresse fick mig att känna mig sedd, trots min ringa ålder, på ett sätt jag sällan upplevt tidigare. Och sist men inte minst – den underbart vackra naturen, de fantastiska stränderna, med sitt turkosa vatten, inramade av brant stupande klippor.

Väl framme i Korfus hamn hängde jag på ett rätt stort gäng unga människor i min ålder. Vi hamnade på campingen Kontokali, en bit utanför staden, där det fanns plats i sovsal för några drachmer per natt. Det var som att hamna i en stor familj med ungdomar från alla möjliga olika länder.

Visste inte speciellt mycket om Korfu, eller Κέρκυρα/Kerkyra, som det heter på grekiska, annat än det jag läst i broschyrer från Grekiska Statens Turistbyrå. Som så många andra hyrde jag moppe och såg stora delar av ön. En dag hyrde jag också bil tillsammans med två svenskar och en norrman. Upptäckte i stort sett resten av Korfu på detta sätt.

Minns att det var en lokal fest första kvällen i byn som låg bredvid campingen. En fantastisk kväll då jag bl.a. lärde mig att tycka om ouzo, slå botten ur vinflaskor och dansa Sirtaki. Bara en sån sak! Bra start, kände jag, på min första Greklandsresa.
Retsina hade jag svårare för detta första år men jag lyckades lära mig gilla drycken något år senare, trägen vinner. Tror jag stannade 4 – 5 dagar på Korfu.

Dina ultimata kompanjoner för äventyr i Grekland – omedelbar leverans

Med rätt reseguide i bagaget upptäcker du Grekland som en insider. Hitta ovärderliga tips utifrån dina intressen och resesätt. Många guider erbjuder även kartor, kulturella insikter och praktisk fakta. Välj och köp smidigt här:

• Wild guide of Greece
  En annorlunda reseguide för att upptäcka den dolda, vilda sidan av Grekland. Från öde stränder och smaragdgröna vikar till spektakulära grottor, utsiktsplatser och gamla ruiner. Över 1000 hemliga platser.
• Lonely Planets senaste utgåva om Grekland
  Perfekt för att utforska de berömda sevärdheterna men också för att följa mindre välbesökta rutter.
  
• Rough guide, senaste utgåva
  Praktisk reseguide till Grekland med en gratis e-bok med strukturerade listor över alla sevärdheter och skatter utanför de mest upptrampade stigarna
• För seglare: Greek Waters Pilot
  En seglarguide till de joniska och egeiska kusterna och öarna i Grekland

Aten – förälskelse vid första ögonkastet

Resan i Grekland skulle komma att präglas av tillfälligheter och att följa med strömmen, började jag inse. Jag var en i mängden av unga resenärer som alla verkade följa ungefär samma rutt: tåg till Brindisi, sedan färjan över till Korfu. Efter några dagar tog strömmen mig vidare till hamnstaden Patras, på fastlandet i Peloponnesos, varefter jag fortsatte österut mot Aten.

I Patras blev det mest en kort mellanlandning innan färden gick vidare mot huvudstaden och övärlden som hägrade långt borta i horisonten. Men just den känslan av frihet och äventyr, att inte veta vart resan skulle föra mig härnäst, var en stor del av tjusningen med hela Greklandsupplevelsen. På den tiden var det flera som reste till Grekland genom forna Jugoslavien, men jag tror merparten kom via Italien.

Älskade Aten från första stund! Mitt första boende i staden var nära Viktoria Square. Hade som så många andra tagit emot en flyer vid Larissa-stationen för Athens Youth Hostel. Men jag flyttade efter ett par dagar till ett boende närmare Plaka – Atens historiska centrum, för det var ju där man hängde och träffade folk. Hittade sängplats på ett tak för en spottstyver.

Plaka var skönt bohemiskt på den tiden, massor av musik, kanske t o m lite för mycket musik om man gillade att sova, men det var inte något som nämnvärt bekymrade oss som då var unga. OK, mycket av den musik som spelades var i ärlighetens namn alldeles förfärlig med skrällande högtalare, pipiga orglar och korg-syntar. Men en hel del av musiken var också fantastisk. Jag blev redan denna första resa intresserad av grekisk musik, framför allt rebetiko.

Inför din nästa resa – turer tillgängliga hela året

Rundvandring i Aten, stadsdelar, historia, mytologi
Lär dig mer om myter och legender i Aten under en privat halvdagstur. Möt en lokal guide för en promenad genom Atens gator och höra unika historier. Se flera populära landmärken, utforska olika stadsdelar och få insiders tips om saker att göra och se i Aten

Aten för matälskare, mer än en grekisk matvandring
Gå bakom kulisserna i Aten för att smaka äkta grekisk mat på en mat- och vandringstur ledd av en kunnig guide. Upplev det dagliga livet i staden när du besöker olika matställen och upptäcker kulinariska ädelstenar som är lokalbefolkningens favoriter.

Aten Off the Beaten Track Privat stadsvandring
Upptäck en annan sida av Aten med en privat guide som är väl bevandrad i den grekiska huvudstadens motkultur. Kolla in hip caféer, konstgallerier, bokhandlar och offentliga utrymmen som ligger i livliga stadsdelar som de flesta turister missar.

Unika specialerbjudande för din vistelse i Aten här >>

Snart var det dock dags att börja öluffa

Öluffa till Ios

Juli månad närmade sig sitt slut och det var mycket varmt i Aten. Nu lockade verkligen Greklands övärld. Den ursprungliga planen var att ta mig till Paros, för jag hade hört av andra att det skulle vara fint. Kanske sedan också till Ios, som nästan alla jag mött berättade var den häftigaste ön. Efter några otroligt roliga dygn i Aten bar det till slut av mot Paros som jag nästan inte visste något om.

Den gamla färjan Leto skumpade mycket långsamt från Pireus genom rätt stora vågor och efter ett antal smått sjösjuka timmar lade hon till i Paros hamn. Den lilla hamnen såg mycket lugn och fridfull ut. Men nästan ingen av mina medresenärer gick av här. Jag fick då ett infall och stannade kvar på båten till Ios, där enligt en legend själva Homeros ska ha dött och blivit begravd.

Minns fortfarande den fina bukten på Ios och den vackra huvudbyn Chora, gnistrande som en vit ädelsten ovanför. Hittade direkt ett enkelt rum att hyra av en äldre grekisk kvinna, det var beläget mellan hamnen och byn.

Chora lockade med massor av roliga barer och mysiga tavernor som serverade god mat till ett pris som fick det att vattnas i munnen. Där stötte jag på en hel del bekanta ansikten både hemifrån och nya vänner jag lärt känna under resans gång.

Varje kväll vid solnedgången lyssnade man på klassisk musik på baren Ios Club, en underbar musikupplevelse i det varma skymningsljuset. Badade gjorde jag som de flesta andra på Mylopotas-stranden. Ångrar absolut inte att jag gick av på Ios, för det blev fantastiskt roliga och festliga dagar på ön, men efter fem dygn var jag dock helt slut.

Vidare till Sikinos

En av dagarna innan tillbakaresan till Aten gjorde jag en dagsutflykt till närliggande ön Sikinos tillsammans med några svenskar jag lärt känna. Det var nog den varmaste dagen på hela resan. Vi missade transport med mulåsnor till Sikinos huvudby och blev sittandes i hamnen. Ägaren till den enda öppna tavernan sa att han inte orkade laga mat då det var för varmt. Vi orkade inte heller gå upp till byn pga värmen.

Dryck kunde vi dock ta ur frysen där ett antal pilsner låg tillsammans med ett gäng fiskar. Började förstå att så här kunde det vara i Grekland. Enkelt, charmigt men ibland också lite … jobbigt. Men de fiskdoftande ölen höll humöret uppe. Till slut serverade ägaren till tavernan oss små snacks, men det var precis när båten skulle avgå tillbaka till Ios. Rätt kul, när man fått lite distans till det hela.

Boka ditt nästa grekiska boende redan nu, smidigt och enkelt hos Booking.com >>

Hyr bil utan krångel, året om, till alla destinationer hos RentalCars.com >>

---

OBS! Genom att handla via våra länkar stödjer du oss ekonomiskt, utan extra kostnad för dig, så att Expedition Grekland kan fortsätta leverera kvalitativt innehåll. Mer om sponsrade länkar i vår integritetspolicy. Du kan också väja att aktivt stödja Expedition Grekland här >>
Vi uppskattar verkligen ditt bidrag – det gör skillnad!

Återresa 1976

Tillbaka i Aten passade jag på att se flera av sevärdheterna, hann sova på ytterligare några vandrarhem innan det var dags att stiga på tåget tillsammans med det lilla gäng svenskar som lärt känna varandra under den här resan.

Första stopp norrut var Thessaloniki. Kom tyvärr inte alls in rätt i den staden vid detta första besök, mycket beroende på att vi drabbades av ett enormt åskväder där blixtar slog ner runt omkring oss. En blixt träffade en elstolpe som börjande brinna bara några meter från där vi befann oss och det blev kolsvart i kvarteren runtomkring. Ett vidunderligt åskregn fick oss att snabbt hoppa på tåget mot norra Europa någon dag tidigare än vi tänkt oss.

Tåget var så fullt som bara ett tåg i forna Jugoslavien kunde vara. En tjej i sällskapet blev på tåget (i liggvagnen) bestulen på sitt pass mitt i natten, vilket ställde till det för henne. Tyskarna ville inte släppa igenom någon utan pass. Men det löste sig när den tyska polisen försäkrat sig om att vi inte tillhörde Bader Meinhof och efter besök på svenska konsulatet i München för tillfälligt pass.

Resan avslutades sedan i Amsterdam. Min första tanke vid hemkomsten till Sverige var att börja spara till en ny resa för att kunna öluffa i Grekland även nästa år.

Den månadslånga irrfärden var den absolut häftigaste resa jag gjort dittills i mitt liv!

1977. Andra resan

Stockholm – Köpenhamn – Hamburg – München – Bologna – Brindisi – Korfu – Aten – Ios – Thessaloniki – Halkidiki – Amsterdam – Stockholm

Min andra resa till Grekland följde ganska mycket upptrampade spår från föregående år. Tåg till Brindisi med diverse byten och sedan färjan till Korfu.

Campingen Kontokali var inte alls like trevlig detta år. Redan året innan hade en del gäster haft problem med föreståndaren. Han var speciellt otrevlig mot italienarna, som ofta reste i stora grupper. Enligt mitt tycke var de mycket trevliga människor men han hakade upp sig på att de sjöng typ socialistiska sånger som Bandiera Rossa m fl. Detta fick sin förklaring när jag skulle betala min vistelse och såg att han hade ett stort foto av diktatorn Papadopoulos på väggen. Kom lite som en chock. Efter ett bråk mellan ägaren och framför allt italienarna var vi många som åkte ifrån campingen.

Tråkigt då de flesta av oss hade haft mycket trevliga dagar på Korfu. Men jag fick den här gången tid att se lite mer av den fina gamla staden.

Återbesök i Aten

Sedan bar det av till Aten, en stad jag verkligen kommit in i och gillat året innan. Det blev en ganska lång vistelse i Aten denna gång. Jag tillbringade rätt mycket tid uppe på Akropolisklippan, trots den stora mängden turister var det magiskt att sitta däruppe (vilket det fortfarande är).

Även Lykavittos-kullen fick åter ett par besök. Förutom utsikten från dessa båda kullar är det behagligt svalt där, när det är som varmast i staden.

Jag hade 1976 fastnat för den centrala matmarknaden i Aten, Varvákios Agorá, som den heter på grekiska – på Athinas-gatan. Jag älskar ju matmarknader. Denna gång var jag där dagligen och någon gång även på natten – marknaden är öppen dygnet runt – då man kunde äta patsá/πατσά, tarmsoppa . Var tvungen att testa patsá då greker hade sagt att man inte blev ”dagen efter” om man åt soppan innan man gick och la sig. Vet inte riktigt om det stämmer. Har bara ätit patsá, eller någon variant av den, en gång till sedan dess.

Plaka och Monastiraki var även detta år området man träffades på. Andra områden jag fastnade för i Aten var Thissio och Psyri/Ψυρρή. Den sistnämnda stadsdelen var på den tiden full av verkstäder med hantverkare, skomakare, snickare, mm, blandat med enklare tavernor och små caféer. Långt ifrån dagens restaurang- och turisttäta Psyri.

1976 hamnade jag också på den fantastiska tavernan Diporto (som betyder två portar). Ett ställe jag återvänt till flera gånger. Måste upplevas, ligger i närheten av centrala frukt- och grönsaksmarknaden. Då, på 70-talet, var det en far och son som drev stället. Intressanta fakta om Diportos historia kan man läsa t.ex. här.

Utförligt om Diporto, med meny och recensioner, på Tripadvisor >>

Den lilla tavernan är ännu idag ett mycket populärt ställe. Ungefär samma meny i alla år. Fasolakia (brytbönor i tomatsås), någon soppa, grillade sardiner och kanske ytterligare något enkelt, alltid mycket gott och billigt.

Aten för matälskare, mer än en grekisk matvandring
Gå bakom kulisserna i Aten för att smaka äkta grekisk mat på en mat- och vandringstur ledd av en kunnig guide. Upplev det dagliga livet i staden när du besöker olika matställen och upptäcker kulinariska ädelstenar som är lokalbefolkningens favoriter.

Ios, Halkidiki, Jugoslavien

Efter storstadslivet i Aten blev längtan stor efter bad och sol. Det var dags att återigen öluffa. Tillbringade 5 – 6 dagar på Ios, där det var galet festande, precis som året innan. Trots att det var kul, hade jag en längtan till mindre ställen, inte lika intensiva.

Snart började det bli dags att ta sig hemåt. För att inte resan skulle bli identisk med året innan valde jag att stanna till någon dag i Thessaloniki. Därifrån liftade jag även några dagar i Halkidiki (Kassandra-halvön), innan tågresan åter bar iväg norrut genom Jugoslavien.

Efter denna andra Greklandsresa bestämde jag mig för att i fortsättningen inte sugas in i den stora strömmen, utan börja upptäcka nya platser på egen hand . Trodde nog att jag skulle återvända till Korfu och Ios men det har ännu inte hänt. Det har varit så mycket som lockat i Grekland, men främst fastnade jag för favoriten, Amorgos. Mer om denna fantastiska ö i nästa avsnitt av irrfärderna på bloggen.

OBS! Genom att handla via våra länkar stödjer du oss ekonomiskt, utan extra kostnad för dig, så att Expedition Grekland kan fortsätta leverera kvalitativt innehåll. Mer om sponsrade länkar i vår integritetspolicy. Du kan också väja att aktivt stödja Expedition Grekland här >>
Vi uppskattar verkligen ditt stöd – det gör skillnad!

I detta nya Greklandsquiz har vi satt ihop tio frågor som täcker bl.a. grekisk geografi, mytologi, historia, natur, mat och kultur. Enligt vår mening är detta nya quiz en aning svårare än det förra. Men vi kanske har fel?
Förra quizet hittar du här>>

Följ med oss på en ny upptäcktsresa genom Grekland och se hur mycket du kan om landet, kulturen och invånarna. Kanske lär du dig något nytt och blir inspirerad att ännu en gång resa dit? Eller så kanske du redan är expert och vill bekräfta dina kunskaper? Oberoende av vad som lockar, blir vårt nya Greklandsquiz en rolig och lärorik utmaning. Gör ett försök och se hur mycket du verkligen kan!

10 frågor

Du kommer att ställas inför 10 frågor. För varje fråga finns tre alternativ att välja mellan, varav bara ett är det rätta. När du har valt ett svarsalternativ visas det rätta svaret. När du har besvarat alla frågor i quizet, presenteras en sammanfattning av dina resultat. Där kan du se hur många frågor du svarade rätt på och få en uppfattning om din kunskapsnivå inom olika ämnen om Grekland. Dela gärna ditt resultat på Facebook eller Twitter via knapparna som dyker upp när du avslutat quizet.

Quiz

Greklandsquiz nr 2 – epilog

Tack för att du testade dina kunskaper om Grekland med oss! Vi hoppas att du har lärt dig något nytt och haft roligt samtidigt. Landet har en rik kultur och historia som är värd att utforska.

Vi hoppas att quizet har inspirerat dig att lära dig ännu mer. Fortsätt gärna att följa vår blogg >> för ständigt nya upptäcktsfärder bakom de sedvanliga kulisserna och bli en sann Grekonaut! Du kan också helt gratis ansluta till expeditionen via formen på vår hemsida.

Kom ihåg, det finns alltid mer att upptäcka och lära sig!

Lämna gärna en kommentar med ditt resultat och vad du tyckte om quizet i fältet nedan

Några exempel på populära ladera-rätter:

• Gemista (Γεμιστά) – fyllda tomater och paprikor
• Briam (Μπριάμ) – ugnsbakade grönsaker
• Fasolakia (φασολάκια) – Haricotsverts i tomatssås
• Imam (Ιμάμ) – auberginer i ugn
• Arakas (αρακάς) – ärtor i tomatsås
• Revithia sto fourno (Ρεβύθια στο φούρνο) – kikärtor i ugn

På andra språk kallas oljebaserade rätter för zeytinyağlı yemekler (turkiska), eller bil zayt (arabiska). De tillagades i köken i det tidigare ottomanska riket. Namnet på alla språk betyder ”med olja”.

Grekernas älskade olivolja

Olivolja förtärs i någon form dagligen i Grekland. Olivolja har mer eller mindre blivit synonymt med olja, när man säger Λάδι, (Ladi) menar man nästan alltid olivolja.

Grekerna konsumerar mest olivolja per capita i världen. Italien och Spanien är de länder som producerar mest i EU. Grekland använder mest olivolja per capita, med cirka 12 kg per person och år.

Uppgifter från: https://commission.europa.eu/food-farming-fisheries_en, https://agriculture.ec.europa.eu/farming/crop-productions-and-plant-based-products/olive-oil_sv och https://www.internationaloliveoil.org/

Lite kuriosa om olivolja och Grekland

• Grekland är världens tredje största producent av ätbara oliver och olivolja, med en 16% andel av den internationella olivoljemarknaden.
• Det finns cirka 120 000 000 olivträd i Grekland.
• Vissa olivträd som planterades på 1200-talet producerar fortfarande oliver.
• Enligt grekisk mytologi kom Athena och Poseidon överens om att den som gav staden Aten den bästa gåvan skulle bli dess beskyddare. Även om Poseidon gav gåvan av vatten ansågs Athenas gåva av ett olivträd vara mer värdefull, av både gudar och människor.
• Olivolja har ansetts vara ”skönhetens solja”. Kroppens celler inkorporerar de värdefulla fettsyrorna från oljan, vilket gör artärerna mer smidiga och huden mer glansig.

Uppgifter från grekiska ambassaden i USA

Recept

Briam (μπριάμ) – grekisk ratatouille

Briam är en vanlig laderarätt på grekiska restauranger och i grekiska hem. Hos oss skulle rätten rubriceras som husmanskost. Briam kan serveras både som egen rätt, som förrätt eller som tillbehör till t ex kyckling och lamm. Men oftast äter grekerna Briam som huvudrätt. Den äts då företrädesvis varm eller rumstempererad. Den kallas ofta också för grekisk ratatouille.

Som till de flesta klassiska recept varierar ingredienserna till en Briam kraftigt . Ofta beroende på vad som finns hemma i kylskåpet. Vanliga ingredienser är potatis, zucchini, aubergine, paprika, tomater, bönor som t.ex skärbönor och så förstås lök, vitlök, örter (färska och/eller torkade). Har ätit Briam som innehåller purjolök, sötpotatis, fänkål, blomkål, svamp mm. Gemensamt är att ingredienserna tillagas i ugn under ganska lång tid, 1 – 2 timmar. Detta är en vegansk rätt, men vill man till exempel lägga till fetaost antingen gratinerad på toppen av briamen, eller som tillbehör vid sidan blir det också mycket gott.

Här följer ett av många recept på Briam, 6 – 8 personer (tillagningstid ca 2 tim):

Slutord

Vår egen tolkning av rätten briam är en läcker och enkel maträtt med smak av sommar. Genom att använda olivolja som bas och kombinera grönsaker, rotfrukter och kryddor kan man skapa en hälsosam och näringsrik rätt som passar perfekt till både kött och fisk eller som huvudrätt. Så, varför inte prova att laga denna ladera-rätt hemma och upptäcka det goda som det grekiska köket har att erbjuda? Kanske också kombinera rätten med ett par grekiska nubbar?

Dela gärna med dig i kommentarsfältet om du har ett eget recept på Briam – vi är alltid öppna och tacksamma för nya idéer och infallsvinklar!
I nästa artikel om Ladera, de oljebaserade rätterna, kommer vi att kika på ett förslag om hur man kan laga gemista (γεμιστά): fyllda tomater och paprikor.

Har du alltid varit fascinerad av landet och dess imponerande historia? Eller drömmer du om att besöka de vackra öarna och uppleva den unika kulturen och den fantastiska maten? Oavsett vad som lockar dig, kan du här testa dina kunskaper. Vi har satt ihop tolv frågor som täcker bl.a. grekisk geografi, mytologi, historia, natur, mat och kultur.

Följ med oss på en upptäcktsresa genom Grekland och se hur mycket du kan om landet och invånarna. Kanske lär du dig något nytt och blir inspirerad av att ännu en gång resa dit? Eller så kanske du redan är expert och vill bekräfta dina kunskaper? Oberoende av vad som lockar, är detta quiz en rolig och lärorik utmaning.

Ge det ett försök och se hur mycket du verkligen kan!

Quiz – 12 frågor

Du kommer att ställas inför 12 frågor. För varje fråga finns tre alternativ att välja mellan, varav bara ett är det rätta. När du har valt ett svarsalternativ visas det rätta svaret. När du har besvarat alla frågor i quizen, presenteras en sammanfattning av dina resultat. Där kan du se hur många frågor du svarade rätt på och få en uppfattning om din kunskapsnivå inom olika ämnen om Grekland. Dela gärna ditt resultat på Facebook eller Twitter via knapparna som dyker upp när du avslutat quizet.

Quiz – epilog

Tack för att du testade dina kunskaper om Grekland med oss! Vi hoppas att du har lärt dig något nytt och haft roligt samtidigt. Landet har en rik kultur och historia som är värd att utforska.

Vi hoppas att quizet har inspirerat dig att lära dig ännu mer. Fortsätt gärna att följa vår blogg för upptäcktsfärder bakom de sedvanliga kulisserna och bli en sann Grekonaut! Du kan också helt gratis ansluta till expeditionen via formen på vår hemsida.

Kom ihåg, det finns alltid mer att upptäcka och lära sig!

Lämna gärna en kommentar med ditt resultat och vad du tyckte om quizet i fältet nedan

Foton: Ulf Björkman, Vaggelis Vlahos, CC BY 3.0 https://creativecommons.org/licenses/by/3.0, via Wikimedia Commons. Pascal Sebah – available under the digital ID btv1b52513866w, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=115392132. Zapotocny, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons. Image: https://pixabay.com/users/sebagee-154213

Få har betytt så mycket för sitt lands folkmusik som Domna Samiou gjort för den grekiska, både som sångerska och forskare. Men få personer utanför Grekland känner till henne. I Sverige har liknande arbete förtjänstfullt utförts av svenskt visarkiv, startat av Ulf Peder Olrog och sedan vidare av Märta Ramsten med flera. Ett oerhört viktigt arbete för bevarande av ett lands folkmusikskatt. Domna har varit och är fortfarande efter sin död ett mycket välkänt och aktat namn i Grekland, mycket beroende på att hon kombinerade sin forskargärning med sitt artisteri som sångerska.

Bakgrund

Domna (1928 – 2012) föddes i Kaisarianí (östra Aten) dit många greker från Mindre Asien (nuvarande Turkiet) kom efter det stora folkutbytet 1922 – 1923 då mer än 1 miljon greker tvingades lämna sitt forna hemland i Mindre Asien för att hitta ett nytt liv i Grekland. Ca en halv miljon turkar blev också utvisade från Grekland under samma period.

Domnas föräldrar kom från Smyrnatrakten (dagens Izmir) som så många andra flyktingar. Det var en turbulent och mycket svår tid för grekerna. Domnas familj, precis som så många andra greker, hade en mycket tuff tid på 20 – 30 talen. Under denna period blev Aten och Pireus till en kulturell smältdegel där asiatiska influenser från de invandrade blandades med mer europeiska stilar. Det var alltså i den här fattiga, men också musikaliskt spännande, miljön som Domna växte upp. Fattig på pengar men rik på musik.

Till en början mycket på grund av att Domnas pappa sjöng och lärde henne folklig repertoar. Men andra världskriget kom. Den tyska ockupationen 1941 – 1944 var en bidragande orsak till att hennes far dog av svält. Domna tvingades att jobba. Men hon fick en chans att komma ut ur fattigdomen i Kaisarianís flyktingkvarter. Hon blev erbjuden jobb hos den välbärgade familjen Zannos. Familjen gav Domna en trygghet och möjlighet till att utbilda sig. De uppskattade också Domnas fina sångröst, så mycket så att de rekommenderade henne till Simon Karas, en lärare i Bysantisk och traditionell musik. Han blev sedermera hennes mentor och pedagog. 

13 år gammal befann sig nu Domna i ett nytt liv, visserligen jobbandes dagtid men deltog också i studier på kvällarna. Hon fick sin första undervisning i bysantinsk och folkmusik. Det ena ledde till det andra och Domnas fina röst tog henne till ett samarbete med det grekiska radiobolagets nationalmusikavdelning. Simon Karas var den person som stöttade Domna och som betydde enormt mycket för hennes professionella utveckling både som forskare och producent. Han pushade Domna till forskning men även till att utveckla sitt eget musicerande.

Resor, insamlingar, forskning och inspelningar

1963 började Domna resa land och rike kring för fältinspelningar. Bl a genomförde hon en femåring vandring genom Grekland för detta insamlande vilket resulterade i tusentals texter och melodier. Hon samlade också material från det stora antalet greker i diasporan.

Trots, eller kanske tack vare, de långa resorna utvecklade Domna också sitt eget artisteri. Repertoaren fick hon ju mycket beroende på sina dokumentationsresor men hon ville också möta en publik och sprida den mycket varierade musik som hon lärt sig.
Under 60-talets militärjunta försökte juntan att kidnappa den grekiska folkmusiken för sina egna nationalistiska syften, något som Domna kämpade emot, bland annat genom sitt samarbete med den i Grekland mycket kända singer/songwritern Dionysos Savvopoulos.
Deras samarbete bidrog starkt till att man kunde återerövra folkmusiken och intresset växte starkt bland framför allt en yngre publik. Domna hade nu blivit ett stort aktat namn och artist, inte bara i Grekland. 1994 började hon lära ut folksång på Atens museum för grekiska folkmusikinstrument. 

1981 grundade Domna The Domna Samiou Greek Folk Music Associaton med målet att bevara och promota traditionell musik och framför allt ge ut skivor samt anordna konserter. Man valde musik efter akademiska och kvalitative kriterier, långt från den kommersiella musikindustrin. Man har utgivit mer än 20 titlar, CD, LP och DVD. Idag finns mycket av detta material att lyssna till via diverse strömningstjänster. Domnas fantastiska arbete har fortsatts bl. a. av hennes mångåriga samarbetspartner Miranda Terzopoulou som också skrivit texterna till det texthäfte som finns med albumet Music from Greece – Domna Samiou.

Domna Samiou i Sverige

Domna reste runt och turnerade inte bara i Grekland utan i många länder där det fanns en grekisk diaspora. Många greker hade ju tvingats fly från sitt hemland under juntatiden och bodde kvar i sina nya hemländer även mot slutet av 70-talet, några år efter juntans fall. Med sig hade Domna musiker som behärskade de många olika musikstilar som man benämner som grekisk folkmusik. Ofta hade man också med sig en danstrupp. Grekisk folkmusik, precis som folkmusik från de flesta andra länder, är bruksmusik och ska oftast dansas till.

1979 kom Domna med sin musikgrupp till Sverige för att göra ett ganska stort antal konserter i Rikskonserters regi. Målet var kanske främst att grekerna skulle få chansen att höra sin folkmusik live i sitt nya hemland, men också för att svenska öron skulle få lyssna till denna musik. De flesta svenskar kände nog mest till ledmotivet till Zorba och till Theodorakis. Med sig hade man den mycket duktiga danstruppen Eleni Tsaouli.

Under detta första Sverigebesök spelade Rikskonserter skivbolag Caprice Records in 16 av de låtar som man framfört under turnén. Ett mycket omfattande texthäfte med information om instrument, skalor, musikstilar, danser och taktarter fanns med i konvolutet. Domna med musiker kom sedan tillbaka till Sverige då man bland annat spelade in en konsert för Sveriges Radio.
Här kan man läsa om första turnén i Sverige: https://www.domnasamiou.gr/?i=portal.en.publications&id=82.
LP-skivan som spelades i anslutning till turnén gavs ut 1980.

2018 återutgavs dessa låtar på en CD, Music from Greece – Domna Samiou. Denna gång med extra material så att albumet täcker fler stilar av den grekiska folkmusiken. Dessa låtar samt det mesta av det rika material som finns inspelat med Domna och medmusiker finns på strömningstjänster som t.ex. Spotify. (Music from Greece): https://open.spotify.com/album/7KGf4k10UhoA7t9Kg4LwDe?si=8LbNzT6eQNaeEXvvpaHjDQ

Slutord

Domna Samiou var en extraordinär sångerska vars vokala förmågor lämpade sig speciellt väl för många av kraven som finns för de stilar som är förhärskande inom grekisk folkmusik. Hon var en driven och entusiastisk samlare som byggde upp ett betydande musikarkiv. Domna var en lärare i folkmusik och också en expert som granskade publiceringar om grekisk folkmusik både i Grekland och utomlands. Hon jobbade som producent av radio- och tv-sändningar som varit oerhört betydande för den grekiska musikscenen. Domna representerar, inom den moderna grekiska kulturen, något långt större än summan av dess delar. Man kan se hennes verk som en levande brygga mellan den muntliga och den vetenskapliga överföringen av traditionell musik och folksång.

Foton:Caprice Records

Internationell megahit

Misirlou är en låt som inte har en känd upphovsperson men som miljontals
människor lyssnat och dansat till genom åren! Som många hört utan att
veta dess historia. Som finns i ett stort antal olika (ja ibland mycket
olika) versioner.

I ”modern tid” blev många för första gången bekanta
med låten i samband med att man såg filmen Pulp Fiction (Quentin
Tarantino, 1994), där Dick Dales surfversion av Misirlou har en mycket
framträdande roll i filmens soundtrack. Dale hade växt upp med låten
(han hade libanesisk bakgrund) och hans energiska version 1962 blev en
stor hit. Dale influerade band som till exempel Beach Boys och The
Trashmen med sitt gitarrspel. Dales version och därmed också Dick Dale
själv, fick en förnyad popularitet i samband med succén för filmen.

Stor spridning redan från 1920-talet

Misirlou blev under 1920-talet mycket populär i Östra Medelhavsområdet
och Mellanöstern bland grekiska, judiska, turkiska och arabiska
folkgrupper. Misirlou blev en välkänd folklig sång i detta område som då
fortfarande var en del av det ottomanska riket. Låten handlar om en
egyptisk flicka. I Wikipedia kan man läsa följande om bakgrunden till
titeln:

”Misirlou (Μισιρλού), … is formed by combining Mısır (”Egypt”
in Turkish, borrowed from Arabic مِصر‎ Miṣr) with the Turkish li-suffix,
literally meaning ”Egyptian”. Therefore, the song is about an Egyptian
woman. The original Turkish word Mısırlı is, however, genderless”.

De första inspelningarna av Misirlou

1927
Men låt oss backa bandet lite, till 1927 närmare bestämt, då den
första kända inspelningen gjordes av Theodoros ”Tetos”
Demetriades. Tetos föddes i det ottomanska Konstantinopel 1897 men
bestämde sig 1921 att utvandra till USA. Detta i en mycket orolig period
strax innan ”den stora katastrofen” då mer än en miljon greker
tvingades lämna Mindre Asien och en halv miljon turkar fick lämna
Grekland. Misirlou var en låt som Tetos hade med sig till USA men som
förmodligen var känd bland grekiska/judiska/armeniska grupper redan när
Demetriades kom till landet. Denna första inspelning kan sägas vara i
rebetikostil och ämnad för tsifteteli, en dans populär i Anatolien och i
Balkanområdet.

1930
Upphovet till låten är alltså enligt många
okänt men ibland kan man se att en Michalis Patrinos står som
upphovspersonen till Misirlou.
Patrinos gjorde en berömd inspelning 1930
men han har alltså inte skrivit låten. Patrinos sjunger här på sin Smyrni-dialekt så att Misirlu låter som Musurlu.

Oerhörd popularitet fram till idag

Misirlou blev oerhört populär, först bland länderna runt Medelhavet men
sedan på flera kontinenter. Låten har gjorts i en mängd olika stilar och
genrer. Här är några kända versioner:

• Jazzig instrumental inspelning med Nick Roubanis (1941), som ibland också felaktigt anges som låtens upphovsman
• Storbandsledaren Harry James som hamnade på plats 22 med låten på amerikanska topplistan
• Engelsk text fick Misirlou av Chaim Tauber/Fred Wise/Milton Leeds
• Pianisten Jan August fick en ganska oväntad Billboardplacering med sin ekvilibristiska version av Misirlou 1946
• Turkisk-judiska Dario Moreno gav låten en fransk text (1951). Han har även gjort en spansk version av låten.

Spotify

Här är också en Spotifylista med många blandade versioner av Misirlou:
https://open.spotify.com/playlist/4bFuXxWgQwkwbgfuHb6g1K?si=7b96fb5b13ee42f8

Odödlig låt

En bra låt dör aldrig, något som stämmer med Misirlou. Förutom Dick
Dales framgångar med låten på 60- och 90-talen har till exempel
hiphopbandet Black Eyed Peas haft en hit med Misirlou under namnet Pump
It. I samband med olympiaden i Aten 2004 utsågs Misirlou till en av
Greklands mest inflytelserika låtar genom tiderna. Låten spelades under
spelen på alla arenor och under Olympiadens avslutningsceremoni då Anna Vissi sjöng låten.

Texten på grekiska och engelska

(*Omslagsbild baserad på fbartondavis från Pixabay)

Relaterat inlägg: Domna Samiou – galjonsfigur inom grekisk folkmusik>>